Är det förståndigt att gifta sig med en nära släkting?

I SÅ gott som alla samhällen är det genom tradition eller lag förbjudet för nära släktingar att gifta sig med varandra. Det är inte känt huruvida detta tabu i första hand kom till därför att sådana äktenskap kom att betraktas som onaturliga och motbjudande eller på grund av fruktan för att de skulle öka de ärftliga abnormiteterna bland befolkningen.

Är det verkligen risker förbundna med att gifta sig med en nära släkting? Med andra ord: Ökar sannolikheten för att skadliga ärftliga faktorer skall överföras till avkomman? Skulle det vara förståndigt att ge näring åt eller utveckla ett nära förhållande till en nära släkting av det motsatta könet — ett förhållande som skulle kunna leda till äktenskap?

Svaret är: I våra dagar skulle det vara oförståndigt och orätt mot eventuella barn som föds. Det skulle dessutom kunna leda till konflikter med lagen, som vi skall dryfta längre fram.

Genetiska risker

För att helt och fullt förstå varför det kan förekomma genetiska risker behöver vi ta en titt på ärftlighetens principer eller ”mekanism”. Vi kommer då in på kromosomernas och genernas mikroskopiska område.

Ordet ”kromosom” kommer från grekiskan och betyder ”färgkropp”. Detta namn används därför att dessa trådlika partiklar, som är belägna i kärnan av varje cell i människans (eller andra levande skapelsers) kropp, framträder för ögat när man tillför ett visst färgämne. Det finns fyrtiosex kromosomer i alla människans kroppsceller, men endast hälften så många, nämligen tjugotre, i individens köns- eller fortplantningsceller. När befruktningen äger rum, har därför den befruktade äggcellen fått hälften av sina kromosomer från fadern och hälften från modern, så att den har sammanlagt fyrtiosex kromosomer. Denna cell är begynnelsen till en ny individ.

Längs de trådlika kromosomerna ligger ett mycket stort antal ”gener”. Dessa utgörs av vissa kemiska strukturer, som har till uppgift att styra eller ”utlösa” kemiska reaktioner för frambringande av ett visst drag eller en viss egenskap i kroppen. Vid tiden för befruktningen ligger de kromosomer från fadern vilka bär gener för uppbyggnad av vissa bestämda kroppsstrukturer parallellt med de kromosomer från modern vilka bär motsvarande gener. Generna för ögonfärg kommer till exempel att ligga mitt emot varandra i de båda kromosomerna. Den gen som fåtts från fadern samverkar eller fungerar tillsammans med motsvarande gen från modern. På så sätt avgörs barnets ögonfärg.

I somliga fall är en gen som avgör en viss faktor ”dominant” över (eller ”undertrycker” verkan av) sin motsvarande gen. Somliga gener är ”recessiva” och har alltså en tendens att bli undertryckta i närvaro av den dominanta genen. På grund härav kanske en egenskap hos fadern inte framträder hos barnet (eller också kan en egenskap hos modern bli undertryckt). Barnet kommer då att uppvisa den dominanta egenskapen. Den kommer att framträda i dess utseende eller personlighet. Men barnets kroppsceller och vissa av dess könsceller kommer ändå att innehålla den ”recessiva” genen, som skulle kunna ge upphov åt motsvarande egenskap. Barnet är då ”bärare” av denna egenskap utan att den framträder hos barnet självt. Om denna person växer upp och gifter sig med någon som är ”bärare” av samma ”recessiva” egenskap, kan det inträffa att ett barn, som blir följden av detta äktenskap, vid befruktningen får den ”recessiva” genen från var och en av föräldrarna. Deras barn, den förstnämnde individens barnbarn, kommer då att uppvisa denna egenskap, som inte framträdde i faderns kropp eller personlighet och kanske inte heller hos modern. Ibland hålls en ”recessiv” egenskap dold under flera generationer och framträder sedan plötsligt.

Inte alla ”recessiva” egenskaper är ofördelaktiga, liksom inte heller alla ”dominanta” egenskaper är fördelaktiga. Det är dock ofta så att icke önskvärda egenskaper är ”recessiva”. Detta förhållande med genernas kombinationer är ett av de främsta skälen till att äktenskap med nära släktingar är mycket otillrådligt.

Ett exempel på en icke önskvärd ”recessiv” egenskap är albinism. Detta är ett tillstånd som kännetecknas av att det saknas pigment i huden, håret och ögonen. Sådana personer, så kallade albinos, kan inte uthärda starkt solljus. Någon förfader i en släktlinje kan ha varit en albino. Denna egenskap framträder inte förrän två ”recessiva” gener för denna egenskap, den ena från fadern och den andra från modern, sammanstrålar. Individer som härstammar från denna albino kan vara ”bärare” av denna gen eller egenskap utan att egenskapen därför behöver framträda i deras utseende. Eftersom denna gen är sällsynt, är det, så länge individen gifter sig med någon utanför sin släkt, mycket sannolikt att hans äktenskapspartner inte är bärare av denna gen och att barnen därför kommer att vara normala. Den ”recessiva” genen kommer sannolikt att undertryckas i sin verkan av en normal gen från äktenskapspartnern.

Å andra sidan skulle ett blodskamsäktenskap, ett äktenskap med en nära släkting, som med mycket större sannolikhet är bärare av den ”recessiva” genen, i hög grad öka sannolikheten för albinism hos barnet. Ju närmare släktskapen är, desto större är sannolikheten. Låt oss säga att en far är albino. Om han begick incest med sin dotter genom att ha könsumgänge med henne, skulle sannolikheten vara 50 procent, en chans på två — om befruktning inträffade — att det barn som blev följden skulle bli en albino. Om en bror och syster, som är barn till denne far men inte är albinos, gifter sig med varandra, är det en chans på fyra att deras barn blir en albino.

Varje steg mot mera avlägsen släktskap nedbringar sannolikheten för att den icke önskvärda egenskapen skall uppträda. Om två kusiner gifter sig, är alltså sannolikheten betydligt mindre för att den abnorma egenskapen skall uppträda. Och som framhållits blir chansen ännu mycket mindre vid äktenskap mellan individer som inte är så nära släkt med varandra.

Man måste ta hänsyn till lagen och samvetet

Vilken ståndpunkt intar den kristne till denna fråga? Finns det förutom ovanstående skäl bibliska synpunkter man bör ta hänsyn till?

Den lag som genom Mose gavs åt Israel innehåller vissa förbud beträffande äktenskap mellan personer som är nära släktingar. (3 Mos. 18:6—17; 20:11, 12, 14, 17, 19—21; 5 Mos. 22:30; 27:20—23) Men de kristna i våra dagar är inte underställda denna lag och är inte bundna av den. (Kol. 2:14; Ef. 2:15) Och de kristna grekiska skrifterna ger oss ingen lagsamling.

Jesus befallde emellertid: Ge kejsaren, vad kejsaren tillhör, och Gud, vad Gud tillhör. (Matt. 22:21) Och aposteln Paulus gav ett liknande råd: ”Må var själ vara underdånig de överordnade myndigheterna, ty det finns ingen myndighet annat än av Gud.” (Rom. 13:1, NW) Sanna kristna lyder lagarna i det land där de bor, däribland lagarna beträffande äktenskap.

Med tanke på detta håller Jehovas vittnens kristna församlingar fast vid lagens krav i det land där de bor. De försöker inte ålägga församlingens medlemmar de lagar beträffande förbjudna äktenskap som återfinns i Tredje Moseboken, varigenom de skulle föra dem in under den mosaiska lagen. Många nationers lagar innehåller emellertid samma förbud mot äktenskap mellan nära släktingar som återfinns i den mosaiska lagen, och somliga lagar går ännu längre genom att förbjuda äktenskap mellan kusiner. Straffet för incest är i vissa fall mycket hårt. Och om en kristen uppsåtligt bryter samhällets lag beträffande incest, kommer han också att bli föremål för disciplinära åtgärder från den kristna församlingens sida.

Men vad viktigare är: Den kristne lyder landets lagar, inte i första hand av fruktan, utan för samvetets skull. (Rom. 13:5) Hans samvete får honom också att inse att vissa ting är onaturliga och kränker den känsla för anständighet som finns hos alla människor. Människan har en naturlig känsla för vad som är passande, en djup inre känsla för vad som är tillbörligt och rätt. Den kristne vill inte heller chockera sina medmänniskors känslor eller dra smälek över det kristna namnet eller över Jehova, vars namn han också bär. — 1 Petr. 4:16; Jes. 43:10—12.

Ett exempel på Guds och den kristna församlingens syn på sådant som är onaturligt är det fall om vilket aposteln Paulus måste skriva till församlingen i staden Korint. En man i församlingen där bedrev otukt, vilket är förbjudet för de kristna. (1 Kor. 6:9, 10) Men detta var otukt av ett särskilt förnedrande slag. Varför det? Därför att en man hade tagit sin fars hustru. Det var tydligen inte hans egen mor, utan hans fars andra hustru. Detta betraktades med rätta såsom en skamlig handling, i synnerhet eftersom den vittnade om grov vanvördnad och förakt för fadern och utgjorde ett blottande av faderns blygd. — 3 Mos. 18:8; jämför 1 Moseboken 35:22; 49:3, 4.

När aposteln skrev till denna församling, framhöll han särskilt det ovanligt fördärvliga i denna handling. Han sade: ”Det förljudes, såväl att över huvud otukt bedrives bland eder, som ock att sådan otukt förekommer, som man icke ens finner bland hedningarna, nämligen att en son har sin faders hustru.” (1 Kor. 5:1) Denna synd var sällsynt till och med bland de hedniska nationerna på den tiden.

Bibelns historia

”Men”, kanske någon frågar, ”fanns det inte personer på bibelns tid som gifte sig med nära släktingar? Abram (Abraham) gifte sig ju till exempel med sin halvsyster.” Ja, det är sant. Men när vi undersöker bibelns historia, förstår vi varför en skillnad uppkom längre fram.

När Gud skapade Adam och Eva i fullkomlighet, var det hans uppsåt att hela människosläktet skulle härstamma från en enda människa, så att alla människor kom att vara besläktade i köttet — allesammans skulle utgöra en enda familj. (1 Mos. 1:28) Adam gav sin hustru namnet Eva, som betyder ”levande”, ”ty”, säger bibeln, ”hon blev en moder åt allt levande”. — 1 Mos. 3:20.

För att alla människor skulle härstamma från Adam och Eva är det uppenbart att åtminstone en man måste gifta sig med sin syster. Det är mycket sannolikt att Kain, den förste av Adams söner som sägs ha gift sig, handlade så. Abel och Set kan ha gift sig med sina systrar eller brorsdöttrar. Adam fick nämligen andra söner och döttrar, som i sin tur fick barn. (1 Mos. 5:3, 4) På den tiden var det mycket liten risk att några påtagliga missbildningar skulle uppträda hos barnen, eftersom människosläktet då var mycket närmare fullkomligheten än det är nu. Det torde inte ha funnits många ofördelaktiga gener (varken ”recessiva” eller ”dominanta”). Adams tidiga avkomlingars goda hälsotillstånd framgår av hur länge människor levde på den tiden. En av dem blev hela 969 år gammal. — 1 Mos. 5:27.

Allteftersom människorna förökade sig, ökade också möjligheterna för äktenskap mellan mera avlägsna släktingar. Men efter syndafloden, medan människor fortfarande uppnådde en mycket hög levnadsålder, blev det återigen så att Noas sonsöner för att kunna ha del i att åter befolka jorden fick lov att gifta sig med sina kusiner. Omkring fyra hundra år längre fram gifte sig Abraham med sin halvsyster, som var dotter till hans far men inte till hans mor. (1 Mos. 20:11, 12) När israeliterna befann sig i Egypten, gifte sig Amram, Mose far, med sin faster. (2 Mos. 6:20) Dessa män blir varken lovordade eller fördömda för detta, eftersom Gud ännu inte hade gett någon lag som förbjöd sådana äktenskap. Men hela tiden betraktades det naturligtvis som något skamligt att ta sin fars hustru och att bedriva otukt eller äktenskapsbrott av vad slag det vara må. — 1 Mos. 35:22; 49:3, 4; 34:2, 7.

Sedan, år 1513 f.v.t., gav Gud Israel lagen. Vid den tiden hade människorna blivit talrika på jordens yta. Och nationerna i landet Kanaan, som Gud skulle föra Israel in i, hade blivit i hög grad sedeslösa, och de kränkte utan urskillning allt som var tillbörligt och naturligt genom att hänge sig åt varje form av sexuell abnormitet, däribland incest, dvs. könsumgänge med en nära släkting. (3 Mos. 18:24, 25) Gud gav lagar beträffande sexuellt umgänge mellan nära släktingar, och han gjorde detta därför att hans folk skulle vara ett avskilt folk. Denna lag lyfte dem upp till en hög nivå och fick dem att framträda i skarp kontrast till dessa sju fördärvade nationer i Kanaan.

Israel skulle inte kännetecknas av oinskränkt frihet, lösaktighet och promiskuitet när det gällde sexuella förhållanden. Gud förbjöd uttryckligen alla äktenskap mellan närmare släktingar än kusiner. Dessa lagar åstadkom inte bara religiös renhet inför Gud, utan innebar också ett skydd mot de genetiska risker, vilka vid denna tidpunkt blivit mycket större bland människorna, som nu befann sig mer än två tusen år från det fullkomliga tillstånd som Adam och Eva från början ägde.

Den kristne måste ta sig i akt

I denna tid, som präglas av lösaktighet och förnedrande sexuella handlingar, som kan jämställas med eller till och med övergår det fördärv som kännetecknade invånarna i det forntida Kanaan, bör de kristna ge akt på sitt levnadssätt. Till och med nationerna har under de gångna tre tusen åren kommit att betrakta äktenskap mellan nära släktingar som något onaturligt. De har sannolikt lagt märke till de ofördelaktiga genetiska konsekvenserna. Det har också varit uppenbart att sådan blodskam lätt kunde leda till vanvördnad och även vållade förvirring i förbindelse med folkbokföring, arvsfrågor osv.

Denna inställning, som de flesta samhällen, åtminstone i modern tid, har haft till blodskam, utgör ett skydd, eftersom alla människor är ofullkomliga och syndiga och följaktligen har orätta böjelser. Denna syn på äktenskapet får till följd att sexuella förhållanden inte så lätt spirar upp inom den närmaste familjekretsen. Men trots detta tabu har incest varit ganska vanligt förekommande i vissa områden, vilket lett till allvarliga genetiska defekter.

Med tanke på allt detta bör en kristen särskilt ta sig i akt för att låta romantiska känslor eller passion för en nära släkting spira upp. När han överväger giftermål, bör han ägna mycket allvarlig eftertanke åt eventuella barns hälsa och välfärd och i synnerhet ta hänsyn till de risker som är förbundna med äktenskap med en nära släkting. Att ignorera Guds syn på äktenskapet och det egna samvetet skulle vara själviskt och visa brist på omsorg om barnen, som skulle kunna födas vanställda. Den som handlar så skulle också kunna utsätta sig för smälek, konflikter med lagen och en ofördelaktig ställning i förhållande till den kristna församlingen.

Någon kanske innan han kommit till kunskap om sanningen har ingått ett laggiltigt äktenskap med en nära släkting. Om något av barnen i detta äktenskap har drabbats av ärftliga abnormiteter, är det trösterikt att veta att dessa barn genom Jehovas oförtjänta omtanke kommer att bli botade under hans Sons, Jesu Kristi, tusenåriga regering. (Upp. 21:1—4; 22:1, 2) Men en person, som är förtrogen med den kristna synen på att gifta sig med en nära släkting och som inte redan befinner sig i ett sådant äktenskap, kommer inte heller att ingå något sådant, om han önskar leva i överensstämmelse med Guds ords principer.

[Ruta på sidan 272]

ICKE ÖNSKVÄRDA EGENSKAPER SOM KAN HÄRRÖRA FRÅN ETT PAR RECESSIVA GENER

Egenskap Framträdande kännetecken

Acheiropodi Händer och fötter saknas

Albinism Pigment saknas i hud, hår, ögon

Dövhet Medfödd dövhet

Mikrocefali Abnormt litet huvud

OBS! Dessa abnormiteter uppkommer inte alltid genom incest. De kan också uppträda i andra äktenskap, men förekommer oftare i samband med incest.

[Tabell på sidan 271]

(För formaterad text, se publikationen)

Uttryckligen förbjudna äktenskap under den mosaiska lagen

Släktingar som en man var förbjuden att gifta sig med

Ingen ”nära blodsförvant”.—3 Mos. 18:6. (Se 3 Moseboken 18:7—18; 20:14, 19—21 och 5 Moseboken 27:23.)

Farföräldrar Morföräldrar

Faster Farbror Faster Far Mor Moster Styvmor

Moderns tidigare mana

Halvsyster Syster Bror Svägerskab Halvsyster MAN

Svärfar Svärmor

Första hustrunc

Dotter Son Svärdotter

Dotterdotter Sondotter

Svärfar Svärmor

Andra hustrun Andra hustruns tidigare mand Hustruns systere

Styvdotter Styvson

Styvdotterdotter Styvsondotter

□—MÄN

◯—KVINNOR

●—FÖRBJUDNA ÄKTENSKAP FÖR DENNE MAN

[Fotnoter]