Låt oss tänka på de gamla och de betryckta

FÖR länge sedan gav Jehova Gud sitt folk föreskrifter om ett rätt beteende gentemot de äldre och dem som har det svårt. Han bjöd dem: ”För grått hår bör du resa dig upp, och du skall visa hänsyn för en gammal mans person, och du skall hysa fruktan för din Gud. Jag är Jehova.” ”Den som visar förakt för sin nästa, han begår synd, men säll är den som förbarmar sig över de betryckta.” (3 Mos. 19:32, NW; Ords. 14:21) Jehova fordrade att hans folk skulle ta hänsyn till de döva och de blinda. Han föreskrev också att de skulle ge en tiondel av all landets avkastning vart tredje år åt leviterna, åt de bofasta utlänningarna och åt faderlösa gossar och änkor, vilka befann sig inom deras portar. — 3 Mos. 19:14; 5 Mos. 14:28, 29.

De första kristna visade hänsyn för andra

Också Jesus och hans apostlar undervisade de kristna om att visa hänsyn för äldre människor och för dem som hade det svårt. Jesus sade till de skrymtaktiga fariséerna: ”Gud har ju sagt: ’Hedra din fader och din moder’ och: ’Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.’ Men I sägen, att om någon säger till sin fader eller sin moder: ’Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom offergåva’, då behöver han alls icke hedra sin fader eller sin moder. I haven så gjort Guds budord om intet för edra stadgars skull.” (Matt. 15:4—6) Fariséerna fick en ogynnsam dom från Gud därför att de inte fäste avseende vid Jehovas ord. Såsom Jesus sade, togs Guds rike ifrån dem och gavs åt dem som frambragte rätta gärningar.

Till dessa gärningar hör att visa broderlig kärlek på ett praktiskt sätt. Aposteln Johannes framhöll detta med skärpa, då han skrev: ”Om någon har denna världens medel till livets uppehälle och ser sin broder vara i behov och likväl stänger igen sitt ömma medlidandes dörr för honom, på vilket sätt förblir Guds kärlek i denne? Små barn, låt oss älska, varken i ord eller med tungan, utan i gärning och sanning.” (1 Joh. 3:17, 18, NW) Detta ”medel till livets uppehälle” avser inte bara pengar utan inbegriper mat, kläder och tak över huvudet. De kristna måste vara villiga att dela med sig av dessa ting åt bröder som lider brist.

Lärjungen Jakob framhöll detta, när han direkt förband givandet av materiella gåvor med vår tillbedjan av Gud: ”Den form av tillbedjan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att taga sig an fader- och moderlösa och änkor i deras bedrövelse och att bevara sig utan fläck från världen.” ”Till vilket gagn är det, mina bröder, om någon säger att han har tro, fastän han inga gärningar har? Den tron kan icke frälsa honom, eller hur? Om en broder eller en syster är i ett naket tillstånd och saknar tillräcklig mat för dagen och likväl någon av eder säger till dem: ’Gå i frid, håll dig varm och ät dig mätt’, men ni icke giva dem det nödvändiga för deras kropp, till vilket gagn är detta? Sålunda är också tron, om den icke har med sig gärningar, död i sig själv.” — Jak. 1:27; 2:14—17; NW.

De första kristna bevisade att de hade tro genom sina gärningar. Dessa gärningar inbegrep hänsyn för de äldre och för de betryckta. Bland de kristna i Jerusalem fanns det till exempel en del utblottade änkor, som inte hade några släktingar eller fick understöd på annat sätt. Under apostlarnas ledning fick dessa utarmade kristna sitt dagliga bröd genom församlingen. Även om man inte lät denna omsorg om de fattiga änkorna få försteg före arbetet med att predika Guds ord och undervisa i det, ansågs det vara en ”nödvändig syssla”. (NW) Tillbörlig uppmärksamhet åt dessa ting och åt förkunnartjänsten medförde Jehovas välsignelse, ”och lärjungarnas antal förökades mycket i Jerusalem”. — Apg. 6:1—7.

När de kristna på en ort råkade i ett nödläge, var det vanligt att de andra kristna församlingarna sände gåvor till dem för att hjälpa dem. Församlingarna i Macedonien var ständigt angelägna om att utnyttja privilegiet att dela med sig av det lilla de hade till sina utblottade bröder, fastän de var mycket fattiga själva. (2 Kor. 8:1—9, 15) Man behöver inte äga väldigt mycket för att kunna dela med sig. För att äga den lycka som kommer av att ge behöver man bara vara villig att dela med sig av vad man har till hands. Det var detta de första kristna gjorde med glatt hjärta. I många avseenden påminde deras kärlek och enhet om förhållandena i en stor familj. Ja, Paulus visade likheten mellan församlingen och en familj, när han instruerade Timoteus om hur denne skulle fullgöra sin uppgift som tillsyningsman i Efesus: ”En äldre man må du icke tillrättavisa med hårda ord; du bör tala till honom såsom till en fader. Till yngre män må du tala såsom till bröder, till äldre kvinnor såsom till mödrar, till yngre kvinnor såsom till systrar, i all renhet.” Detta krävde ömsesidig hänsyn och respekt. — 1 Tim. 5:1, 2.

Eftersom det rådde en sådan nära samhörighet inom församlingen, vad skulle då Timoteus göra, om en äldre kristen änka i Efesus blev utblottad och inte hade någon som gav henne understöd? Under inspiration gav Paulus dessa föreskrifter: ”Hedra änkor som verkligen äro änkor. Men om någon änka har barn eller barnbarn, må de först lära sig att utöva gudaktig hängivenhet i sitt eget hushåll och att fortsätta att som sig bör giva gottgörelse åt sina föräldrar och föräldrars föräldrar, ty detta är välbehagligt i Guds ögon. Förvisso, om någon icke drager försorg om dem som äro hans egna, och i synnerhet om dem som äro medlemmar av hans hushåll, har han förnekat tron och är värre än en människa utan tro. Om någon troende kvinna har änkor [t. ex. en mor eller mormor, som är änka], må hon understödja dem, och må församlingen icke betungas. Då kan den understödja dem som verkligen äro änkor.” — 1 Tim. 5:3, 4, 8, 16, NW.

Här framhåller Paulus principen att barn bör hedra sina föräldrar, och han visar att detta inbegriper att ge dem materiellt understöd, när detta är nödvändigt. Föräldrar och far- eller morföräldrar, som har strävat i många år med att föda upp en barnskara och som senare blir ur stånd att sörja för sig själva, har rätt till den omtanke, när det gäller materiella ting, som barnen kan ge. Naturligtvis kan det komma att kräva tid och medel, om man skall ta vård om en nödställd far eller mor, tid och medel som man kunde ha brukat på annat sätt i Guds tjänst, men de kristna skall inte efterlikna fariséerna genom att säga: ”Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom offergåva [åt Gud].”

Det är bättre att ta vård om en åldrig far eller mor i det kristna hemmet än att låta den gamle tillbringa sina återstående levnadsår någon annanstans tillsammans med världsmänniskor som inte kan ge honom eller henne någon andlig uppmuntran och tillfredsställelse. Jesus visste vilka fördelar det skulle innebära om hans mor, som tydligen var änka, togs om hand i ett kristet hem. ”Då Jesus [när han hängde på tortyrpålen] såg sin moder och den lärjunge som han älskade stå där, sade han därför till sin moder: ’Kvinna, se din son!’ Därnäst sade han till lärjungen: ’Se, din moder!’ Och från den stunden tog lärjungen henne till sitt hem.” Det var mycket bättre att Maria blev omhändertagen av Johannes, som var en kristen, än av sina då icke troende barn. Fastän Johannes var en apostel, bad han inte att få slippa ifrån att visa Maria denna heder, när han nu hade andra, ytterst viktiga förpliktelser. — Joh. 19:26, 27, NW.

Men hur skulle tillsyningsmannen Timoteus gå till väga om det fanns en åldrig kristen änka som inte hade några barn eller barnbarn, vilka kunde bistå henne i hennes fattigdom? Paulus skriver: ”Den kvinna som verkligen är änka och lämnad utblottad har satt sitt hopp till Gud och håller ut i åkallan och böner natt och dag. Men den som inriktar sig på vällustig tillfredsställelse är död, fastän hon lever. Fortsätt därför att giva dessa befallningar, för att de må vara oförvitliga. På listan må uppföras en änka, som har blivit minst sextio år gammal, en enda mans hustru, som har fått vittnesbörd buret åt sig för förträffliga gärningar, om hon har uppfött barn, om hon har mottagit främlingar såsom gäster, om hon har tvättat heligas fötter, om hon har bistått dem som varit i trångmål, om hon ihärdigt har ägnat sig åt varje god gärning.” (1 Tim. 5:5—7, 9, 10, NW) Sådana utblottade änkors böner skulle bli besvarade genom den kristna församlingen. Men Paulus fastställde förståndigt nog vissa krav som måste fyllas, innan någon kunde få regelbunden hjälp av församlingen. De första kristna försökte inte vinna proselyter genom att locka folk med mat på det sätt som kristenhetens missionärer ofta vinner ”brödkristna”. För att kunna bli uppförd på församlingens understödslista måste en änka ha rykte om sig att ha utfört förträffliga gärningar.

Hur vi visar hänsyn och omtanke i denna tid

Med tanke på vad bibeln har att säga i denna sak kommer alla sanna kristna att ägna allvarlig begrundan åt den. Det är alltjämt ett viktigt och nödvändigt drag i den sanna tillbedjan att tänka på äldre människor och på dem som är betryckta. Såsom Paulus förutsade är många i våra dagar otacksamma och illojala och är därtill ”utan naturlig tillgivenhet”. (2 Tim. 3:2, 3, NW) Vi får inte hemfalla åt en sådan klandervärd inställning. Ingen kristen bör utan eftertanke föra en åldrig far eller mor, farfar eller mormor till något hem för gamla bara för att undvika besväret med att ta hand om den gamle i hemmet. Jehova Gud säger: ”Hör din fader, som har fött dig, och förakta icke din moder, när hon varder gammal.” ”Den som övar våld mot sin fader eller driver bort sin moder, han är en vanartig och skändlig son.” (Ords. 23:22; 19:26) Det kan finnas vissa skäl, sådana som säkerhet och trygghet eller sjukdom, vilka kan tala för att det är nödvändigt att en gammal människa placeras på ett vårdhem eller någon annan lämplig anstalt, men de kristna kommer inte att vara angelägna om att vidta sådana mått och steg. Den bästa platsen för en åldrig far eller mor — med tanke på att han eller hon skall kunna bevara sin kristna ostrafflighet — är det kristna hemmet, om det går att bereda plats där. Utblottade och betryckta föräldrar är berättigade till denna heder.

I många länder behåller ålderstigna föräldrar ställningen såsom familjens överhuvud intill döden. Barn och barnbarn stannar ofta kvar i föräldrahemmet. I andra länder är det brukligt att de gifta barnen bildar egna hem skilda från föräldrahemmet. I en del länder har myndigheterna stiftat lagar som tillförsäkrar de äldre en trygg ålderdom ekonomiskt sett. Hyresbidrag, pensioner och livräntor kan göra det möjligt för ålderstigna föräldrar eller föräldrars föräldrar att fortfarande ha ett eget hem och hushåll. Men om sådana anordningar inte fyller behoven och en åldrig far eller mor råkar i trångmål, kommer de kristna barnen eller barnbarnen inte att dra sig för att hedra sin anförvant genom att ge honom eller henne materiellt bistånd i överensstämmelse med Paulus’ råd i 1 Timoteus 5:4, 8, 16.

Detta innebär inte att föräldrarna skulle få slösa med sina medel i den tron att närhelst de vill kan de kräva materiellt understöd av sina barn. Paulus sade också att ”barnen äro ... icke pliktiga att spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen”. (2 Kor. 12:14) I vanliga fall förvärvar föräldrar ett eget hem, ägodelar och tillgångar eller har besparingar, som kan ge dem vad de behöver för ålderdomen. I sådana fall behöver inte de åldriga föräldrarna lägga en börda på sina barn. Men om föräldrarnas tillgångar sinar och kanske behöver förstärkas, är de kristna barnen eller barnbarnen villiga att ge erforderlig hjälp. Ibland kan hjälpen behöva bestå i att man tar på sig vissa sysslor som de äldre inte längre kan utföra. Kärleken kommer att vara omtänksam.

I våra dagar måste de kristna tillsyningsmännen vara vakna för den belägenhet som de äldre och de sjuka och betryckta i församlingen befinner sig i. Församlingens medlemmar måste också vara vakna och visa vänlighet och godhet gentemot de förtjänta kristna som är utblottade och gamla, som har förlorat man eller hustru, som är blinda, halta, bundna vid sjuksängen eller kanske befinner sig på någon anstalt på något avstånd från hemorten. Om du är tillsyningsman, fråga då dig själv: Låter jag regelbundet församlingen få veta vem som är sjuk eller har det svårt? Har församlingen fått den goda vanan att tala om för mig vem som befinner sig i svårigheter, därför att jag regelbundet har hållit dem underrättade? Har jag uppmuntrat de kristna ”som äro rika i den närvarande tingens ordning ... att arbeta för det goda, att vara rika på förträffliga gärningar, att vara frikostiga, redo att dela med sig”? (1 Tim. 6:17, 18, NW) Kom ihåg att Jehova förkastade ”Israels herdar” därför att, såsom han sade: ”De svaga stärkten I icke, det sjuka heladen I icke, det sargade förbunden I icke, det fördrivna förden I icke tillbaka, det förlorade uppsökten I icke.” (Hes. 34:4) Att ta vård om Guds hjord kan inbegripa omtanke om materiellt såväl som andligt bistånd. Församlingens kommitté kan avgöra vilka mått och steg församlingen bör ta i de fall då det råder fattigdom, och därvid bör den ha Paulus’ råd i 1 Timoteus 5:3—16 i minnet.

När ett nödläge uppstår, behöver naturligtvis ingen kristen vänta på att församlingen skall gripa in, innan han kan bistå en broder som behöver hjälp. Det är vårt personliga privilegium att dela med oss åt andra, och att vi gör det är ett bevis på vår kristna kärlek. Därmed är inte sagt att det endast är genom att dela med sig av materiella ting som man kan visa hänsyn och omtanke. Du kan visa omtanke genom att besöka de sjuka, gamla och betryckta. Fråga dig: Finns det någon sjuk i min församling som behöver hjälp med att gå och handla, med städning eller tvätt? Är jag påpasslig och erbjuder de gamla och sjuka att få åka med mig till församlingens möten och till sammankomster? Bjuder jag sådana kristna som är ålderstigna att följa med i min bil för gemensamt vittnande, även om de inte kan vittna längre än en timme? Finns det någon blind eller någon med nedsatt syn i min församling som jag skulle kunna läsa för? Kan jag ordna det så att jag gör undan något av mitt personliga bibelstudium i hans eller hennes närvaro, i det att jag då läser och talar högt? När gick jag sist och besökte den där systern, som ligger till sängs, eller den där hemsökte brodern, som brukade komma till församlingens möten?

Resultaten av att man visar öm tillgivenhet för dessa gamla och betryckta människor bevisar att det medför Jehovas välsignelse, om man visar sådan omtanke. En kvinna har för vana att stiga upp tidigt varje söndag och köra en ganska lång omväg för att hämta en åldrig änka till en dag av vittnande, mötesbesök och materiell undfägnad. I en annan församling inträffade det nyligen att när en medelålders kvinna, som bor tillsammans med sin åldriga mor, blev hastigt sjuk, svärmade medlemmar i församlingen likt arbetsbin till systerns sjukläger och tog hand om städning, uppköp och andra plikter. Den tacksamma konvalescenten utbrast: ”Jag visste inte att så många bröder älskade mig! Jag kommer aldrig att kunna göra tillräckligt för Jehova!” Ett annat exempel utgör en kristen änka och hennes två döttrar. Modern och flickorna flyttade från det gamla hemmet, och kort tid därefter dog modern. Vem skulle nu ta hand om de föräldralösa? Tillsyningsmannen i den nya församlingen insåg att dessa tonåringar behövde ett kristet hems fördelar och ordnade så att de kunde införlivas med hans eget hushåll. I ett annat fall berättas det om en åldrig trogen kvinna, som råkade i svårt trångmål, och då tog en familj bestående av åt Gud nyligen överlämnade vittnen denna kvinna till sitt hem, och där har hon sedan fått kärleksfull vård under en lång tid. Dessa exempel bevisar att Jakobs ord alltjämt är tillämpliga: ”Den form av tillbedjan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att taga sig an fader- och moderlösa och änkor i deras bedrövelse.” — Jak. 1:27, NW.

När du visar omtanke om en av dessa minsta av Jesu bröder, räknar han det som om du gjorde det mot honom själv. Sådan omtanke kommer Herrens ”andra får” att ha, vilka hoppas vinna det eviga livets välsignelse i Guds nya värld. (Matt. 25:31—46) Redan nu vinner de omtänksamma stor välsignelse, ty på dem besannas ordspråket: ”Säll är den som förbarmar sig över de betryckta.” Förutom den större lycka som kommer av att man ger skall du finna att ett besök hos en äldre eller sjuk kristen ofta ger ömsesidig uppmuntran. Genom att lägga märke till ostraffligheten hos den som befinner sig i trångmål kan besökaren få en värdefull lektion i uthärdande. Åldriga kristna har ofta rika och intressanta upplevelser och erfarenheter att berätta och har kanske själva varit med om betydelsefulla händelser i Jehovas församlings nutida historia. Den omtanke som vi visar de betryckta leder dem till att komma ihåg oss i sina böner till Jehova. Dessa är några av de välsignelser som du kan få, när du visar vänlighet och godhet mot de trogna som kanske är ”fattiga vad världen angår” men som är ”rika i tro”. — Jak. 2:5, NW.

I dessa kritiska tider rannsakar Jehova våra hjärtan för att utröna om vi har tillräcklig kärlek till Gud och till nästan för att kvalificera oss för liv i hans paradisiska nya värld. Må var och en av oss under denna rannsakande prövning kunna upprepa den trogne Jobs ord: ”Jag räddade den betryckte, som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade. Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel. Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte. Jag var då en fader för de fattiga.” — Job 29:12, 13, 15, 16.