Avhåll dig inte från att ge beröm
HUR kan inte några berömmande ord förgylla upp din tillvaro! De får dig att tycka att alla dina ansträngningar varit värda mödan och sporrar dig till att fortsätta att göra sådant som är värt beröm. Det är till stor nytta att man inte avhåller sig från att ge beröm.
Jesus Kristus insåg värdet av att ge beröm, ty i en liknelse framställde han sig själv såsom en husbonde som berömde sina tjänare: ”Rätt så, du gode och trogne tjänare!” (Matt. 25:21, 23) Jesus avhöll sig inte från att berömma sina efterföljare, när de hade lyckats väl. Inte heller undanhåller Jehova Gud beröm eller lovprisning från sina tjänare, om de gör sig förtjänta av beröm. I sinom tid ”skall var och en undfå av Gud den berömmelse [lovprisning, NW], som honom tillkommer”. — 1 Kor. 4:5.
De första kristna gav också beröm eller lovprisning åt dem som var förtjänta, såsom aposteln Paulus visar i sitt brev till korintierna: ”Med honom [Titus] sända vi ock här en broder, som i alla våra församlingar prisas [har berömmelse, 1878] för sitt nit om evangelium.” Den lovprisning för förträffliga gärningar, som denne icke namngivne broder var föremål för, utgjorde alldeles säkert en källa till uppmuntran för honom. Följden blev utan tvivel att han med ännu större nit ägnade sig åt att sprida de goda nyheterna. — 2 Kor. 8:18.
Men det är intressant att lägga märke till den jämvikt som Guds ord anbefaller, när det gäller en sådan sak som att ge beröm. Det framhåller visserligen värdet av att människor får beröm, men det fördömer smicker mycket kraftigt, ty smicker är falskt, oärligt eller överdrivet beröm. Såsom aposteln Paulus skrev till de kristna i Tessalonika: ”Aldrig någonsin hava vi uppträtt med smickrets ord, det veten I, ej heller så, att vi skulle få en förevändning att bereda oss vinning — Gud är vårt vittne.” (1 Tess. 2:5) Bibeln fördömer också sådan lovprisning av en människa som innebär att man ägnar henne tillbedjan. När konung Herodes tog emot lovprisning av folket, som ropade: ”En guds röst är detta och icke en människas”, slog honom fördenskull en Jehovas ängel, därför att han inte gav Gud äran. — Apg. 12:22, 23.
Sådan lovprisning, som innebär tillbedjan, bör endast ges åt Gud. Det är något som vi alla bör ge Gud. I bibeln ges sådan lovprisning åt Gud, men dessutom uppmanar den oss att förena oss i den kör, som säger: ”Prisa Jah, ni människor!” — Psalm 148, 150, NW.
Det är nyttigt och lämpligt att ge sådan lovprisning; överdriven lovprisning av människor kan däremot medföra fara. Detta framgår av vad som hände Absalom, Davids intagande son. ”I hela Israel fanns ingen så skön man som Absalom, ingen som man så mycket prisade”, heter det i Skriften. Men all denna lovprisning fick en dålig verkan, ty Absalom blev högmodig och sökte tillvälla sig sin fader Davids tron. Detta fick förskräckliga följder och ledde till att Absalom fick en bråd död. — 2 Sam. 14:25.
Det är alltså uppenbart att beröm eller lovprisning, som förhärligar och upphöjer en människa, kan åstadkomma skada och misshagar Gud. Men fruktan för att förhärliga människor bör inte förmå oss att helt och hållet avstå från att ge beröm eller lovprisning. Det kan vara på sin plats att ge beröm.
Tillbörligt beröm är uppmuntrande, ty berömmet utgör en försäkran om att en viss sak blivit utförd till belåtenhet, att ansträngningarna inte har blivit obeaktade eller varit förgäves. Om inget beröm ges, blir å andra sidan förhållandet människor emellan inte så varmt och hjärtligt som det skulle kunna vara.
En middagsgäst i ett hem lade en gång märke till detta. När den utsökta måltiden var avslutad, sade gästen till sin värd, som var god vän till honom, att hans hustru lagade utomordentligt god mat. Värden log. ”Visst gör hon det”, sade han, ”det vet jag nog, men det säger jag inte till henne.” Kanske menade den här mannen att några berömmande ord skulle göra hustrun högfärdig. Men vad orsaken än kan ha varit, så lade gästen märke till att atmosfären i det här hemmet inte var så god och hjärtlig som i andra hem, i vilka familjemedlemmarna hade för vana att ge varandra välförtjänt beröm.
En duglig hustru gör sig förtjänt av beröm och lovprisning, och följande ord ur Ordspråksboken vittnar om att hon bör prisas och berömmas: ”Hennes barn stiga upp och prisa henne, och hennes man berömmer henne.” Det gör det så mycket lättare för hustrun att utföra arbetet, om hon förstår att de andra sätter värde på det som hon gör, och hon sporras till att i ännu högre grad söka bereda dem glädje. — Ords. 31:28, Åk.
Också en äkta man trivs med berömmande ord, som ges i all uppriktighet, om det så bara är några ord om vilken glans han har lyckats ge bilen eller hur jämnt och fint han har klippt häcken. Skapade varelser mår gott av beröm. Berömmet kan liknas vid smörjolja, som får livets maskineri att fungera gnisselfritt. Avhåll dig alltså inte från att ge beröm i all uppriktighet.
Barnen kommer att uppföra sig bättre och prestera ett bättre arbete, om man ger dem beröm. Visst måste de hållas efter, men det är också till nytta för dem att få beröm, när de gjort sig förtjänta därav. En mor, som ofta måste ta itu med sin dotter, berättar att tösen en dag hade varit särskilt snäll. ”På kvällen”, sade modern, ”när jag hade stoppat om tösen, där hon låg i sin säng, och skulle gå ned i bottenvåningen igen, hörde jag att hon snyftade. Jag gick tillbaka och fann att hon låg med huvudet begravt i kudden. Mellan snyftningarna frågade hon mig: ’Har jag inte varit en riktigt snäll flicka i dag?’” Modern sade att frågan gav henne ett häftigt sting i hjärtat. Hon hade alltid varit snabb att tillrättavisa dottern, men nu, när tösen verkligen hade ansträngt sig för att uppföra sig väl, stoppade hon henne i säng utan att på minsta sätt visa att hon hade satt värde på detta.
Om beröm eller lovprisning betyder så mycket, bör vi sannerligen inte avhålla oss från att ge beröm. Var frikostig med berömmet. Och tänk framför allt på att lovprisa Gud. ”Loven Jehová, ty det är gott att lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt; lovsång är passande.” — Ps. 147:1, Åk.