Större lycka genom kristen hushållning
MÄNNISKOR som älskar Gud har alltid glatt sig över att kunna befrämja sann gudsdyrkan. När Jesus Kristus och hans apostlar färdades från stad till stad och från by till by och förkunnade de goda nyheterna om Guds rike, var det fördenskull många människor då på den tiden som ansåg det vara ett glädjefyllt privilegium att få bistå dem materiellt. Så var till exempel Maria Magdalena, Johanna, Susanna och många andra glada över att kunna tjäna dem ”med sina ägodelar”. (Luk. 8:1—3) Hela församlingen av kristna i Filippi delade med sig av materiella ting åt aposteln Paulus. Därför kunde han säga till dem: ”Medan jag ännu var i Tessalonika, sänden I mig både en och två gånger, vad jag behövde.” På grund av sin kristna frikostighet skulle de inte gå miste om belöning från Gud. (Fil. 4:14—20) Helt visst skulle många människor som lever nu i denna tid ha känt sig oändligt tacksamma för sådana möjligheter att dela med sig av materiella ting för att understödja den sanna gudsdyrkan.
De har alltjämt möjligheter att göra just detta. Glatt och villigt ger Jehovas vittnen av sin tid, sin kraft och sina pengar, på det att andra människor med ärliga hjärtan skall få lära känna vad som är Guds vilja och kunna göra den. (1 Tim. 4:16) Man behöver inte nu längre vänta många år i förhoppningsfull förbidan. Riket har verkligen börjat fungera. Vilket privilegium är det inte att få predika de goda nyheterna om Guds upprättade rike och att understödja sådan verksamhet materiellt, alltefter de möjligheter man har!
Inställningen till givandet
Eftersom Jehovas vittnens verksamhet inte alls är kommersiellt betonad, bestrids deras utgifter för mötesplatser och för olika slag av verksamhet med frivilligt givna bidrag. Ingen är tvungen att ge. Häri liknar Jehovas vittnen de första kristna, om vilka Tertullianus skrev: ”Även om det förekommer en kassakista av något slag, ligger det inte i den pengar som tagits i inträde, som om religionen vore någon sorts förbindelse. Var och en tar en gång i månaden med sig ett oansenligt mynt — eller närhelst han önskar och bara om han verkligen önskar och om han kan, ty ingen tvingas, det är en frivillig gåva.” (Apologeticus, XXXIX, 5) En sådan anordning stämmer överens med aposteln Paulus’ ord till de kristna i Korint: ”Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta, icke med olust eller av tvång, ty ’Gud älskar en glad givare’.” — 2 Kor. 9:7.
Jehovas vittnen är lyckliga över att kunna ära Jehova med sina ägodelar. (Ords. 3:9) Deras inställning, när det gäller att ge, påminner om den israeliterna lade i dagen på Mose tid, då de fick tillfälle att ära Jehova genom att ge guld, silver, koppar, olika sorters garn, gethår och andra ting, så att deras tabernakel, där de skulle dyrka Gud, kunde förfärdigas. Efter sitt hjärtas villighet bar de med glädje fram en ”gärd åt HERREN”, Jehova; envar bar fram ”sin frivilliga gåva”. (2 Mos. 35:4—9, 20—29) Och hur mycket gav de? Låt oss undersöka skildringen. Mose fick följande rapport: ”Folket bär fram mer än som behöves för att verkställa det arbete, som HERREN har bjudit oss att utföra.” ”Då”, läser vi vidare, ”bjöd Mose, att man skulle låta utropa i lägret: ’Ingen, vare sig man eller kvinna, må vidare arbeta för att giva något till helgedomen.’ Så avhölls folket ifrån att bära fram flera gåvor. Ty vad man hade skaffat samman var tillräckligt för allt det arbete som skulle göras, och man hade till och med över.” — 2 Mos. 36:4—7.
Många år senare bidrog konung David kraftigt med medel till det tempel, som hans son Salomo skulle bygga. Eftersom David hade sin Guds hus kärt, gav han t. o. m. sin privategendom av guld och silver till detta hus. (1 Krön. 29:3) Därpå ställde Israels älskade konung denna fråga till det församlade folket: ”Vill då någon annan nu i dag frivilligt fylla sin hand med gåvor åt HERREN”, Jehova? (1 Krön. 29:5) Gensvaret var sannerligen uppmuntrande. Familjehövdingarna och Israels stamfurstar bar fram gåvor, och ”var och en som hade ädla stenar i sin ägo gav dem till skatten i HERRENS hus”. Gjorde de detta med olust? Nej, absolut inte, ty det heter vidare i skildringen: ”Då gladde sig folket över deras frivilliga gåvor, ty av hängivet hjärta buro de fram sina frivilliga gåvor åt HERREN; konung David gladde sig ock högeligen.” — 1 Krön. 29:6—9.
Hur man kan tillämpa god kristen hushållning för att kunna ge
Jesus Kristus sade: ”Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.” (Apg. 20:35, NW) Trogna tjänare åt Jehova Gud har därför ofta kunnat uppnå större lycka genom att ge på lämpligt sätt. Men de har inte allesammans varit förmögna människor med rikliga penningmedel eller andra materiella tillgångar, som har satt dem i stånd att ge rundliga gåvor utan att på förhand planera för detta eller utan att göra några uppoffringar. Det råder inget tvivel om att israeliterna måste tillämpa en skriftenlig hushållning för att kunna ge något till förfärdigandet av tabernaklet och uppförandet av templet och kunna bidra till deras underhåll, som tjänade där. Många bland de första kristna måste ha funnit det nödvändigt att göra detsamma för att ha möjlighet att kunna ge, när det uppstod behov för dem att göra detta. På samma sätt är det i våra dagar. För att kunna bidra till främjandet av verket att predika om Guds rike måste många kristna, som har ett villigt hjärta, planera och spara. De måste tillämpa en hushållning som är grundad på bibliska principer.
Få kristna är materiellt rika. Men när de ger en blygsam summa, bör de inte ha en känsla av att den inte betyder någonting. Vid ett tillfälle gav Jesus akt på hur de rika lade ned sina gåvor i offerkistorna i templet. Han såg då en behövande änka lägga dit två små mynt av ringa värde. Men han såg inte ned på henne. I stället sade han: ”Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra. Ty det var av sitt överflöd, som alla dessa lade ned något bland gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin ägo.” (Luk. 21:1—4) Det hon gjorde var mycket berömvärt, även om hennes gåva hade ringa bokstavligt värde.
Människor lika denna änka, och även andra, kan erfara större lycka genom att ägna sig åt kristet givande, förutsatt att de inte är slösaktiga. Om man handskas förståndigt med materiella ting, får man dem ofta att räcka eller vara längre. Ordspråksboken 21:20 antyder att man måste göra ett förståndigt bruk av materiella ting och ägna omsorgsfull vård åt sina ägodelar. Vi läser där: ”Dyrbara skatter och salvor har den vise i sin boning, men en dåraktig människa förslösar sitt gods.”
Det stämmer överens med Guds vilja att en människa får njuta frukterna av all sin trägna möda. (Pred. 3:12, 13) Men den som inte tar sig i akt för omåttlighet eller utsvävningar finner ofta att han inte har tillräckligt för att leva ett behagligt liv. Genom att leva ett kristet liv och odla Guds andes frukter, t. ex. självbehärskning, är det möjligt för Jehovas tjänare att undvika att vara omåttliga och slösa bort pengar som de skulle vilja använda till att befrämja den kristna förkunnarverksamheten. (Gal. 5:22, 23) Rätt och riktigt heter det i Ordspråksboken 21:17: ”Den som älskar glada dagar varder fattig; den som älskar vin och olja bliver icke rik.” Eftersom de kristna tar sig i akt för omåttlighet, är de inte bara gudaktiga; de kan också hushålla bättre än många andra människor. I stället för att använda allt sitt penningöverskott till nöjen och förströelser eller varjehanda lyxartiklar lägger sådana trogna kristna undan en del medel, och så får de möjlighet att göra det som de önskar göra. De kan på olika sätt ge materiella bidrag till främjande av verksamheten med att predika de goda nyheterna om Guds rike jorden utöver.
Genom att undvika lättja och genom att utföra ärligt arbete följer de kristna också bibelns principer, och på så sätt finner de det ofta möjligt att uppnå större lycka genom kristet givande. Orden i Predikaren 4:5 kan ge en tankeställare: ”Dåren lägger händerna i kors och tär så sitt eget kött.” Och konung Lemuel, som levde i forna tider, har nedtecknat berömmande ord om en flitig, idog hustru. (Ords. 31:10—31) Aposteln Paulus anbefallde att den kristne skulle utföra ärligt arbete, ”så att han har något, varav han kan dela med sig åt den som lider brist”. — Ef. 4:28.
Vilka kan åtnjuta detta privilegium?
När det uppstod nöd bland de heliga i Judeen, gav aposteln Paulus de kristna i Korint, vilka ville bistå de nödlidande, några nyttiga råd. Paulus skrev: ”Vad nu angår insamlingen till de heliga, så mån I förfara på samma sätt, som jag har förordnat för församlingarna i Galatien. Var och en av eder må spara ihop, vad han får tillfälle till, och på första dagen i var vecka må han lägga av detta hemma hos sig, så att insamlingen icke göres först vid min ankomst.” (1 Kor. 16:1, 2) En sådan anordning kan visa sig vara bra i en kristen familj, där man har en uppriktig önskan att ge.
Att tillämpa en kristen hushållnings principer innebär att göra förståndigt bruk av tillgängliga medel. Man måste låta bibliska principer avgöra hur man skall använda sina materiella tillgångar. Men det kan också inbegripa en viss anordning eller planläggning. Alldeles som en individ eller en familj kan avsätta medel för någon oförutsedd händelse, så kan de kristna regelbundet avsätta medel för att kunna bidra till den sanna gudsdyrkans vidmakthållande. Paulus hade något sådant i tankarna, när han föreslog att korintierna skulle lägga av något hemma hos sig ”på första dagen i var vecka”. Husfadern, som är familjens ”huvud”, kan göra sådana anordningar i sitt hem, om han så vill. (Ef. 5:21—6:4) På så sätt kan det bli möjligt för flera av familjens medlemmar, ja, kanske för dem alla, att ha del i ett tillbörligt kristet givande.
Vi bör lägga märke till att aposteln gav sina råd i dessa angelägenheter till församlingarna i Galatien, såväl som till församlingen i Korint. Församlingarna var glada över att kunna ge bidrag församlingsvis. På ett liknande sätt ger hela församlingar i våra dagar titt och tätt bidrag av sitt penningöverskott för att befrämja Rikets verk. Detta sker sedan man framlagt saken för församlingen, som därpå fattar beslut. Men det finns också många enskilda individer med villigt hjärta, som ser sig i stånd att hjälpa till med att stödja den kristna predikoverksamheten jorden utöver genom att personligen sända in bidrag för detta syfte. Ett sådant lämpligt givande ger dem större lycka. Om någon sänder bidrag till Sällskapet Vakttornet, får han alltid ett brev, i vilket Sällskapet erkänner sig ha mottagit hans gåva. Enskilda personer eller församlingar, som önskar ge sådana bidrag, kan sända dem till huvudexpeditionen med adress 124 Columbia Heights, Brooklyn, New York 11201, eller till Sällskapets expedition i det land de är bosatta i. I Sverige kan sådana bidrag sändas till Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, Jakobsberg; i Finland till Jehovas vittnen, Dickursby.
Eftersom de kristna är så intresserade av att befrämja det verk som går ut på att predika de goda nyheterna om Guds rike, planerar somliga att något av deras behållna kvarlåtenskap eller hela kvarlåtenskapen skall ställas till Sällskapets förfogande efter deras död. Sällskapet begär inte att få sådana gåvor, men den som önskar bidra på detta sätt kan få praktiska upplysningar, om han hänvänder sig till expeditionen.
Men en del kristna, som har medel till förfogande som de själva inte för närvarande behöver disponera över, vill gärna låta dem omedelbart användas i Rikets tjänst. Det finns en anordning som kallas ”villkorliga bidrag”, varigenom detta blir möjligt. De som begagnar sig härav kan begära att återfå beloppet, helt eller delvis, i den mån oförutsedda omständigheter gör detta nödvändigt. De som önskar utförligare besked om denna anordning med ”villkorliga bidrag” kan skriva om saken till Sällskapet under ovan angivna adresser.
De bidrag, som Sällskapet mottar, används uteslutande till att sprida budskapet om Guds rike. Genom dessa medel vidmakthålls till exempel missionärshem och -verksamhet i olika länder. Tack vare dem kan tryckerierna, som är så nödvändiga för framställningen av biblisk litteratur, hållas i gång. (Matt. 24:45—47) Sällskapets resande representanter, krets- och områdestjänare, får härigenom möjlighet att besöka de kristna församlingarna utöver jorden och ge dem andligt bistånd. Paulus blev hjälpt på ett liknande sätt av de kristna i Filippi. Andra som utför heltidstjänst såsom Ordets förkunnare får också bistånd på detta sätt. Och genom de frivilliga gåvor, som läggs i bidragsbössan i Rikets sal i orten, gör Jehovas vittnen och andra, som är intresserade av deras arbete, det möjligt att underhålla sådana mötesplatser, där man kan komma tillsammans för att höra Guds ord dryftas.
De som trodde på Kristus under den första tiden var ofta frikostiga i sina bidrag till Jesu egen verksamhet och deras som följde honom och tog del i att lovprisa Jehova Gud och kungöra hans uppsåt. De ansåg detta vara ett privilegium. För att kunna göra detta måste emellertid dessa bidragsgivare tillämpa en god hushållning, som var grundad på sunda, skriftenliga principer. Men vilken fröjd och glädje fick de inte av sådant tillbörligt givande, som hade befrämjande av den sanna gudsdyrkan till motiv! Situationen är ungefär densamma i våra dagar. Genom att göra förståndigt bruk av pengar och andra ägodelar finner många det möjligt att ge materiella bidrag för att därmed stödja det världsomfattande arbetet med att predika Guds rike. De vinner större lycka genom kristen hushållning.