Studera för att kunna bära frukt

DET är en enkel sak för oss att dricka vatten, ty då vi gör det, rinner vattnet nedåt. Det är svårt för ett träd att dricka vatten, ty då trädet gör det, måste vattnet rinna uppåt, det har så att säga uppförsbacke. Denna uppförsbacke är brant, lik ett lodrätt stup, som kan vara ända till ett hundra trettio meter högt. Vattnet måste ”rinna” snabbt, ja, hastigheten uppgår ibland till fyrtiofem meter i timmen. Det fordras också stora kvantiteter, ty en del törstiga träd ”dricker” ända till 400 liter per dygn. Hur kan de dricka det, och i sådana väldiga mängder, och så snabbt?

Vetenskapsmännen är inte säkra på den saken, men tecknen tyder på att två slags krafter är i verksamhet. Den ena utgörs av rötternas tryck. Rotsystemet grenar ut sig under jordytan, drar till sig fuktighet ur myllan, och när det blivit genomdränkt, övar det ett visst tryck, så att vattnet stiger uppåt. Endast rötternas tryck är emellertid inte nog, och vetenskapsmän anser vad de kallar transpirationssugning utgöra den förnämsta orsaken till att vattnet stiger uppåt i växten. Denna sugkraft, som utövas av bladen i trädets krona, förmår vattenpelaren i trädstammen att stiga. Från bladen avgår vatten genom transpiration; vatten används för att bereda näring åt trädet och bidraga vid fruktsättningen. I det att vatten förbrukas i trädets övre delar och det där uppstår behov av mer vatten, lyftes vattenpelaren medelst sugkraft. Även om alltså rötterna övar ett visst tryck, så är det i första hand det starka behovet av vatten i trädets topp som är orsaken till att vattnet sugs upp från rötterna, upp för stupet, snabbt, och i stora mängder. Och allt detta bara för att trädet skall kunna bära frukt.

Kristna människor måste också bära frukt. Alldeles såsom trädets rötter måste tränga fram genom den fuktiga myllan för att suga till sig vatten, så måste en kristens sinne tränga igenom de hundratals sidorna i bibeln, som är den stora reservoaren med livets vatten. Sinnet måste, genom noggrant studium, tränga in i varje bok, varje kapitel, varje vers, för att draga till sig sanningens vatten, så att både sinne och hjärta blir fyllda härav, till dess detta sanningens vatten hos en kristen blir till en djup källa, som andra människor kan ösa ur. En del matfantaster säger: ”Du är vad du äter.” Men bibeln säger: ”Du är vad du tänker.” Ordspråksboken 23:7 (AV) lyder: ”Såsom han tänker i sitt hjärta, så är han.” En människas sanna hjärtelag ådagalägges till sist i både ord och handling. (Matt. 12:34; 15:19) Därför är det så nödvändigt att vi fyller hjärtat med bibelns sanning, så att det blir likt en djup källa full med rent, klart vatten.

Att vårt sinne och hjärta på detta sätt fyllts med sanning genom studium av Guds ord åstadkommer ett tryck inom oss, som driver på oss till att tala, liksom de vattenmängda rötterna framkallar ett visst tryck på vattenpelaren, så att den stiger uppåt i trädet. Men liksom inte enbart rottrycket är tillräckligt för att driva vattnet upp i trädtopparna, så att frukt kan frambringas där, så är inte enbart studium och kunskap nog för att driva den kristne in i predikoverksamheten och förmå honom till att bära Rikets frukt. Några studerar mycket och vinner kunskap men stannar hemma och predikar inte. Liksom det i fråga om träden är bladens sugkraft, framkallad av det trängande behovet av vatten i trädets krona, som utgör den förnämsta drivande kraften på vattenpelaren, så är det i fråga om de kristna deras omgivnings trängande behov av sanning som övar en betydelsefull ”sugkraft” på Jehovas tjänares sanningsförråd. Vi är omgivna av millioner människor, som är i ett förtvivlat behov av sanningens vatten. Många inser inte detta sitt behov, andra åter gör det. ”Lyckliga äro de som äro medvetna om sitt andliga behov.” (Matt. 5:3, NW) När de träffar Jehovas vittnen, hämtar de ur dessa Guds kärl upp sanningens vatten genom att ställa frågor och komma med olika spörsmål. Det är det förhållandet, att sådana behövande, törstiga människor finns på distrikten, som ”drar” Jehovas tjänare ut till dem, in i predikoverket. Kärleken driver Guds vittnen att ställa sig till de törstigas tjänst, till deras disposition, så att de skall kunna ”hämta upp”, taga eller suga till sig av sanningens vatten och släcka sin andliga törst.

Bevara ett djupt vattenflöde

Denna kraft och förmåga att hämta upp vatten påvisas i Ordspråksboken 20:5 : ”Planerna i en mans hjärta äro såsom ett djupt vatten, men en man med förstånd hämtar ändå upp dem.” Många gånger lägger man märke till, att en människa som har studerat mycket och begrundat Guds lag dag och natt är böjd för att sysselsätta sig i första hand med sina egna tankar. En sådan kanske inte talar så mycket, kanske inte frivilligt erbjuder sig att lämna upplysningar. Han gör inget nummer av sin vishet, men om du talar med honom, ställer frågor till honom, får honom att yttra sig, kan du få lära dig mycket, lära sådana saker som du aldrig hade tänkt dig att han visste. Ofta är det de som talar mest som vet minst. De använder så mycken tid till att tala, att de har ringa tid över till att lära. När du talar undervisar du, men när du lyssnar tar du emot undervisning. Var sak bör ha sin tid, också när det gäller att undervisa och att ta emot undervisning, och intetdera bör försummas. Det är nödvändigt att man studerar och lägger upp ett förråd av sanning i sinnet och hjärtat, så att det blir ett djupt vattenflöde. Det är också nödvändigt att man, genom att låta källan bli tillgänglig för andra att hämta vatten ifrån, förhindrar att dess vatten blir stillastående, förskämt. När man en gång tillägnat sig sanningens flöden, måste de göras åtkomliga för andra.

Många av människorna på distrikten, där vi frambär vittnesbörd, kommer att föredra att inte hämta upp det andliga sanningsvattnet, men det finns också andra, människor med förstånd och gott omdöme, som inser sitt andliga behov och längtar efter att vinna förståelse av Jehovas uppsåt. Dessa kommer att ställa frågor till Jehovas välunderrättade förkunnare och på så sätt dra fram de upplysningar, som i förväg samlats på hög i dennes sinne och hjärta. Hos ett sannskyldigt Jehovas får sker denna intellektuella ansträngning med samma iver som ådagalägges när någon sänker ned en spann i en brunn och sedan halar upp den med repet, i det att han flyttar den ena handen framför den andra, till dess spannen nått brunnskanten och man kan ta för sig av vattnet. Och detta är till nytta för den som ger ut av sanningens vatten. När vatten hämtas upp ur en brunn eller källa, rinner nytt, friskt vatten till för att ersätta det som hämtats upp. Detta hindrar vattnet i brunnen att bli unket och förskämt och håller det rent och friskt. På samma sätt förhåller det sig med oss i fråga om predikoarbetet. Att människor av en god vilja, människor med förstånd, tar för sig av vårt förråd av sanningens vatten, att de ur våra sinnen och hjärtan drar fram de sanningar, som finns där, friskar upp våra egna sinnen i fråga om sådana punkter, som kanske annars skulle stelna till i vårt minne och bli förlegade.

Under det vi vittnar för andra och blir ställda inför allt flera frågor, måste vi oupphörligt gå till bibeln och hämta nya förråd från den, så att vattnet i våra brunnar bevaras friskt och djupt. Om vi inte gör det, om sanningens vatten, som vi samlat inom oss, blir grunt, kanske en frågeframställare sänker sin frågespann i vår brunn, och så, när den kommer upp, är den bara halvfull eller kvartsfull, och han får inte sin törst släckt. Hans frågor blir inte fullt besvarade. I stället för att hämta upp sanningens vatten från oss, kanske han bara får en ström av torra ord. Man kan inte få vatten från en torr brunn. Men vi har ingen ursäkt, om vi låter våra brunnar torka ut. Bibeln utgör ett outtömligt förråd av sanningens vatten. Om vi är människor med förstånd, kommer vi att regelbundet vända oss till denna bok av råd och vägledning från Gud, vilken kan liknas vid djupa vatten, och ur denna bok kan vi hämta rikliga förråd, för att vi alltfort skall kunna vara fyllda i överflödande mått, så att när andra tar för sig ur dessa våra förråd, de inte skall få upp bara ”en tom spann”. Studera! — 2 Tim. 2:2; Hebr. 5:12.

Frågan är denna: Hur mycket vill vi tjäna Gud? I hur stor utsträckning vill vi tala å hans vägnar, göra oss skickade att tala å hans vägnar, kunna försvara och giva skäl för hoppet om den nya världen inom oss, ge svar, som är kryddade med salt och därför är tilltalande och smakliga för lyssnaren och som kommer att medverka till att han blir bevarad? (Kol. 4:6; 1 Petr. 3:15; NW) Vi kan endast visa att vi önskar göra detta i stor utsträckning genom att vi studerar flitigt för att tillägna oss de svar, som Gud i sitt ord ger på de olika frågorna. Det tar inte lång tid för oss att tillägna oss litet av sanningens vatten, men till en början kommer det att vara en grund vattensamling. Liksom vatten så småningom kan tränga fram i en brunn, så tar det tid för sanningens vatten att tränga in i vårt sinne. För att den första grunda vattensamlingen skall fördjupas, för att vi skall kunna förstå de djupare sanningarna i Guds ord, för att vi skall kunna smälta den kraftiga mat, som detta ord utgör, fordras det mycket enskilt studium, likaväl som repetition och mötesbesök.

Ordspråksboken 18:4 (AT) säger: ”Orden från en människas mun äro djupa vatten; vishetens källa är ett bubblande flöde.” Rinnande vatten är friskt vatten; och djup vishet bör bubbla fram till vederkvickelse för många. Våra ord bör vara djupa vatten, inte grunda bäckar; de bör vara som ett bubblande flöde, inte som ett babblande flöde. Vi bör inte vara och kommer inte att vara ytliga babblare, om vi är verkligt intresserade av Guds ords djupa vattenflöde. De ting som intresserar oss, dem kommer vi ihåg. Somliga är mer intresserade av skvaller och löst prat, som för dem är riktiga läckerbitar, och sådan dårskap tränger snabbt in i deras sinnen, biter sig fast där och gör sig lätt påmind och låter sig hämtas fram vid många senare tillfällen till skada för den som talar såväl som för den som lyssnar. Det är som Ordspråksboken 18: 8 tillkännager: ”Örontasslarnas ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.” Eftersom skvalleraktiga människor förtärs av lust att ägna sig åt skvaller och löst prat, kommer de ihåg och omhuldar sådant, och genom sitt örontasslande frambringar de ogudaktig frukt. Jehovas vittnen, å andra sidan, bör emellertid inte vara intresserade av att lyssna till eller komma ihåg sådan dårskap, utan bör vara djupt intresserade av Jehovas ords sanningsvatten, och när de studerar detta ord och lyssnar till det, bör det tränga ned i djupet av deras hjärtan och fylla dem, så som vattnet sipprar in i en djup brunn, och de bör därpå fröjda sig över att kunna hämta fram det vid alla tillfällen och erbjuda det åt andra.

”Vår krigförings vapen äro icke köttsliga, utan genom Gud mäktiga att kullkasta väl förskansade ting. Ty vi kullkasta tankebyggnader och allt högt som uppreses mot Guds kunskap.” (2 Kor. 10:4, 5, NW) Du skulle inte ge dig på att jämna en fästning med jorden med hjälp av ett ärtrör, eller hur? Det skulle behövas mer än en ärta framdriven av het luft för att bryta igenom en fästningsmur. En katapult, som kan kasta stora stenar, skulle behövas. ”Haglet skall sopa bort lögntillflykten, och vattnen skola översvämma gömstället.” (Jes. 28:17, AV) En grund vattensamling skulle knappast kunna åstadkomma en översvämning, utan det behövs djupa vatten för att sopa bort lögnerna och lögnarna. På samma sätt fordras det tunga, mäktiga sanningar, kastade med osviklig träffsäkerhet, för att de falska religiösa tankebyggnader, vilka har upprests mot Guds kunskap, skall kunna raseras, så också en flod av bevis från bibeln, och inte bara en rännil, för att det gömställe av lögnläror, dit kristenhetens religiösa organisationer tar sin tillflykt, skall kunna översvämmas. Vår strid är ju också mot de ”onda andliga styrkorna i det himmelska”, vilkas ledare, ”djävulen, går omkring som ett rytande lejon och söker uppsluka någon”. Skulle du ge dig på att värja dig för ett lejon med en knappnål, om du hade tillgång till ett svärd? Så varför skulle vi vara grunda, ytliga, i vår kunskap och försöka använda bara några få skriftställen, vilket skulle kunna jämföras med ett försök att tillfoga Satan och hans ordning några styng med en nål, när vi genom studium kan få till vår tjänst ett fullständigt ”andens svärd, det vill säga Guds ord”? —Ef. 6:12, 17; 1 Petr. 5:8; NW.

Av allt det som här sagts ser vi alltså hur betydelsefullt det är att studera, för att man skall kunna tillägna sig sanningens vatten från bibeln och sedan föra det ut till andra, så att Rikets frukt måtte frambringas i överflödande mått. När vi har sanningen inom oss och ser all hädelse och bespottelse mot Jehova runt omkring oss och vad som fattas de andra fåren, vilka törstar efter den sanning som de skulle kunna få hos oss, då kan vi inte med gott samvete sitta där med händerna i kors, utan känner oss drivna av vår kunskap och dragna av behovet ute på distriktet. I det vi predikar och sanning utgår från oss, efterfrågan tilltar och skörden tillväxer, håller vi jämna steg med behoven genom att vi studerar mer och mer för att vinna mer och mer sanning och kunna bevara en frisk och riklig mängd därav, så att vi kan svara på alla frågor.

Jesu liknelser

Liksom Kristus Jesus talade till många för att finna de få, så måste vi söka upp hundraden för att finna en enda, som är verkligt intresserad. Jesu ord framställdes på ett sådant sätt, att hans åhörare sattes på prov, för att det skulle utrönas, om de var värda mera fullständig kunskap eller inte, om de var människor som insåg sitt andliga behov eller inte. Han gjorde bruk av liknelser. Mångas nyfikenhet väcktes av dessa liknelser, men sedan de lyssnat till dem, gick de vidare. Varför? Därför att de trodde att de var rätt och slätt berättelser, anekdoter? Nej. I århundraden hade detta folk specialiserat sig på liknelser, de var vana vid sådana; deras bibel var full av liknelser, och Psalm 78: 2 förutsade till och med att deras Messias skulle öppna sin mun och tala till dem i liknelser och lära dem på detta sätt. Därför visste de, att Jesu liknelser hade en betydelsefull innebörd, men de ville inte dra ut ur honom den dolda innebörden och så dricka djupt av sanningens vatten. De var inte tillräckligt intresserade. De fruktade att innebörden skulle bli ett slag för dem, skulle avslöja dem, att den inte skulle medföra någon vinning för dem utan betyda en förändring för dem i fråga om deras själviska levnadssätt. De var inte angelägna att lära känna sanningen utan föredrog att förbli sällt okunniga, oansvariga, och därför gick de vidare. — Matt. 13:1—15, 34, 35, NW.

Men inte alla som lyssnade till Jesus gick ifrån honom. De som hade ärliga hjärtan dröjde kvar. De insåg sitt andliga behov och ställde frågor till Jesus om den dolda meningen i liknelserna och hämtade sålunda från honom mera fullödig kunskap. De som hade en åstundan efter kunskap fick mera givet åt sig, men de som inte hade en sådan åstundan, förlorade även det ringa mått av kunskap som de ägde. Genom att Jesus använde liknelser fick han dem som inte var intresserade att avlägsna sig, och sedan kunde han koncentrera sig på de människor med förstånd, som dröjde kvar för att dra fram den hela och fulla innebörden. (Matt. 13:16—18, 36) I vår tid måste Jehovas vittnen gå från dörr till dörr och avge ett inledande vittnesbörd. De flesta är inte intresserade, men några få fängslas av budskapet, lyssnar och ställer frågor för att dra eller ”hämta” fram mera upplysning. Sådana intresserade människor kan vittnena därefter koncentrera sig på genom att göra återbesök hos dem och leda studier i deras hem.

Men kristenheten i allmänhet saknar frukt i lika stor utsträckning som den judiska nationen gjorde det, vid den tid då Jesus var på jorden. Denna nation liknades vid ett fikonträd som inte bar någon frukt, därför att den inte tog emot Messias och inte frambragte lovprisandets frukt till Gud. I en liknelse talade Jesus om ett fikonträd som inte hade burit frukt på tre år. Detta träd skulle få ännu ett år på sig, under vilket trädet skulle ges särskild vård, för att man skulle utröna, om det ville frambringa frukt under denna tid, då en ytterligare period av tillfälle härtill bereddes det. (Luk. 13:6—9) Jesus framställde denna liknelse på hösten år 32, sedan han såsom Messias hade predikat i tre års tid. Under dessa tre år hade han koncentrerat sig på den judiska nationen, men såsom nation betraktat frambragte judarna ingen godtagbar frukt. En fjärde period av särskild omvårdnad och uppmärksamhet skulle beredas detta träd. Senare, under det fjärde året av Jesu messianska förkunnaregärning, bara tre dagar innan han blev dödad av den judiska nationen, inträffade en händelse där åter Jesus och ett fikonträd figurerar. På väg från Betania till Jerusalem såg Jesus ett lövrikt fikonträd, men när han granskade det närmare, för att se efter om det bar någon frukt, fann han ingen. Jesus förbannade då trädet, och det vissnade och dog. (Mark. 11:12—14, 20) Fastän den judiska nationen således fick ännu ett år av särskild omvårdnad, frambragte den ändå ingen frukt, även om den hade ett yttre sken av gudaktighet, liksom det rika lövverket, som fikonträdet uppvisade, ingav den föreställningen, att man skulle kunna finna frukt på trädet.

Den judiska nationen blev förtvinad och dog bort från sin ställning som ett folk för Jehovas namn, men en kvarleva gjorde inte det. De som hörde till denna kvarleva lyssnade till Jesu liknelser, tyckte om dem, drog fram den dolda innebörden i dem genom att ställa frågor och följde Jesus i predikoverket. Deras nit bar slutligen så mycken frukt, att motståndare skrek och ropade att dessa judar hade ”vänt upp och ned på världen”. (Apg. 17:6, AV) De kristna i våra dagar bör vara lika nitiska i att bära frukt. De kommer att bli anklagade för att vända upp och ned på den här gamla världen, därför att de förkunnar läror som är i strid med världens; ja, de visar vägen till en ny värld, som kommer att stå på rätt köl och kommer att förbli så för evigt. För att effektivt kunna peka ut den vägen måste vi studera och bli fyllda med sanningarna om denna nya värld.

Men vår mat består inte bara av att taga emot kunskap genom att studera. Vi måste också ge ut kunskap genom att predika enligt Jehovas vilja. Som Jesus sade: ”Min mat är att jag skall göra dens vilja som har sänt mig och fullborda hans verk.” (Joh. 4:34, NW) Om vi studerar sanningen, men aldrig ger ut av den, kommer den att bli lik ett stillastående vatten, och vi kommer att bli inåtvända, inbundna. Men om vi ger ut av den, utan att fylla på vårt förråd av sanningen genom mera studium, kommer detta förråd att sina i fråga om nytt stoff, och vi kör fast i gamla hjulspår och icke fruktbärande slentrian. Vi måste både studera och predika. Låt oss taga för oss av sanningen och sedan ge ut av den. Håll i med att låta sanningsströmmen flöda från bibeln till oss och från oss till andra. Om växtsaftpelaren i en planta bryts, upphör saften att flöda. Om sanningens flöde från bibeln genom oss till andra bryts, förtvinar vi och dör andligen och frambringar ingen frukt till Guds ära. Och om vi inte frambringar någon god frukt, kommer Jehova inte att erkänna oss som sina tjänare, och vi kommer att lida tillintetgörelse. — Matt. 7:16—20.

Om vi frambringar god frukt, är vi goda träd; frambringar vi dålig frukt, är vi dåliga träd; frambringar vi ingen frukt alls, är vi lata, onyttiga träd, som inte duger till annat än att kastas bort. (Jud. v. 12; Upp. 3:15, 16) Vi bör vara goda träd, som frambringar livets frukt från Guds ord. ”Den rättfärdiges frakt är ett livets träd, och den som är vis, han vinner hjärtan [själar, AS].” (Ords. 11:30) I detta arbete på liv och död måste vi således utrusta oss och använda tiden visligen.

Spara kraften för fruktbärandet

Om någon bara studerade och citerade Skriften och gjorde nummer av sin kunskap och till det yttre gav sig sken av att vara en kristen men inte bar någon frukt i Rikets tjänst, skulle denne vara lik det fikonträd, vars enda frambragta skörd bestod av en prunkande lövskrud. Det trädet var fullt av växtsaft, men denna kom inte till någon rätt och god användning. Saven användes bara till att frambringa en rikedom av löv, som drog till sig uppmärksamhet. Vi vill inte vara såsom icke fruktbärande träd, fyllda endast med växtsaft. Vi önskar skära bort de överflödiga löven och kvistarna, så att den kraft som en gång åtgick för dem kan bli bättre använd till att frambringa frukt. En fruktodlare skär bort icke fruktbärande grenar, så att den kraft som gick åt för dem i stället kan användas till att sätta frukt. Tack vare sådan beskärning kan trädet bära mera frukt. Jesus sade: ”Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen. Var gren i mig som icke bär frukt tager han bort, och var och en som bär frukt rensar han, för att den må bära mer frukt.” — Joh. 15:1—3, NW.

Rötterna kan endast driva ett visst kvantum växtsaft upp genom trädet. Om all denna saft går åt till kvistarna och bladen, blir det inte någon frukt. Vi måste således skära bort de icke fruktbärande grenarna, så att växtsaften kan bli använd till att frambringa frukt. Vi har bara ett visst kvantum, ett visst mått, av tid och energi. Om vi använder tid och energi på oväsentliga ting, kommer vi inte att ha tid att frambringa och bära Rikets frukt. Om vi splittrar oss, ”grenar ut oss”, och ägnar oss alltför mycket åt televisionsprogram och biobesök, åt söndagsutflykter eller andra nöjen, som stjäl vår tid och energi, då bör dessa ”grenar”, som inte bär någon frukt, skäras bort, avlägsnas ur vårt liv, så att vi i denna lägliga tid inte slösar bort tiden genom att icke bära frukt. (Ef. 5:16) Detta kommer att göra oss mera mogna. Och liksom ett träd bär mera frukt, när det når sin fulla växt, så är det också med oss.

När det gäller predikoverket, så lever vi nu i sommarens tid; nu är det skördetid, nu är det tid att bära frukt till frälsning. (Jer. 8: 20) På vintern stiger inte saven, och ingen frukt bildas. Träd som inte har frambragt någon frukt vid den tid, då Harmageddonstriden bryter ut, kommer att förtvina genom att de glödande domarna verkställs. Det kommer inte att ges en ytterligare period av tillfälle till försenat fruktbärande. Nu är således den lägliga tiden, då vi bör studera och arbeta och göra förberedelser för att överleva Harmageddons storm.

En del stora träd har rotsystem som grenar ut sig över ett område större än ett hektar och når djupt ned i jorden för att hämta näring och vatten. Detta rotsystem ger inte endast trädet näring, utan det bereder också ett starkt fäste åt trädet, så att det inte rycks upp av stormen. På samma sätt måste våra sinnen sjunka djupt ned i Guds ord, inte bara för att vi skall få andlig mat och dryck, utan också för att vi därigenom må få ett starkt fäste, så att vi kan stå emot den världsliga vishetens blåsväder och förföljelsens storm. Gör vi det, då kan vi bära Rikets frukt ”i gynnsam tid, i svår tid”. (2 Tim. 4:2, NW) När så tiden för Harmageddonstriden är inne och de som har sått vind får skörda storm och blir bortryckta ur de levandes land, skall vi, med våra rötter djupt förankrade i Guds ord, kunna stå upprätt inför honom, oförvitliga, och bära frukt till hans lov och pris för evigt i den nya världen. — Hos. 8:7; Hebr. 13:15.