Teokratiskt äktenskap i en främmande värld
”Du får inte ingå någon släktskap med dem genom giftermål. Din dotter får du icke giva åt hans son, och hans dotter får du icke taga åt din son. Ty han kommer att vända din son bort från att följa mig, och de komma förvisso att tjäna andra gudar.” - 5 Mos. 7:3, 4, NW.
1. Varför är äktenskapet i högsta grad ädelt och värdigt, och vad gör det tryggt och säkerställer dess lycka?
DET mänskliga äktenskapet har sitt ursprung i Guds, den Högstes, upphöjda tankar. Det instiftades av honom i ett jordiskt paradis med ett par kontrahenter, som fullkomligt passade för varandra. Eftersom det har kommit från en ren, gudomlig källa, är det i högsta grad ädelt och värdigt. I harmoni med sitt ursprung bör det därför ingås och fullgöras enligt den Guds vilja som välsignade detta äktenskapsförbund. Det är detta som gör det teokratiskt eller Guds bestämmelser underkastat. Därför är det också detta som framkallar hans välsignelse och gör äktenskapet tryggt och säkerställer dess lycka.
2. a) Vad bör vi göra för att vinna lycka i äktenskapet och få vishet till att handskas med äktenskapliga problem, och varför bör vi det? b) Vad har gjort saken så komplicerad, och hur kan vi ge både Gud och kejsaren vad dem tillhör?
2 Gud har kärleksfullt låtit skriva ned i sitt inspirerade ord, bibeln, sin vilja och sina bestämmelser för alla som är gifta och för alla som tänker på att gifta sig. Om vi söker sann lycka i äktenskapet eller önskar vishet till att handskas rätt med äktenskapets problem, går vi till Guds ord och inhämtar lärdom och vägledning av de principer som det framhåller med avseende på äktenskapet. Under de årtusenden som gått, sedan äktenskapet kom i en ogynnsam ställning genom syndens och dödens intrång, har saken blivit mycket komplicerad på grund av alla de olika ceremonier, vanor, anordningar och lagar som har vuxit fram bland de många nationerna, folken och stammarna. Vi skulle vara förvirrade eller osäkra, om vi inte hade Guds ord till att vägleda oss och hålla oss till de gudomliga principerna beträffande äktenskapet. Dessa principer gäller hans folk överallt på jorden, utan undantag. Genom att vi håller fast vid dem och sätter dem framför alla mänskliga anordningar, kan vi ge Gud vad Gud tillhör, medan vi samtidigt kan ge kejsaren (eller mänskliga regeringar i denna främmande värld) vad kejsaren tillhör. Detta är den kristna regeln för hur man bör handla. — Matt. 22:21.
3, 4. a) Vad för slags faderskap ställde Gud i utsikt för Jesus, och när började Jesaja 9:6, 7 att gå i uppfyllelse? b) I vilket avseende och på grund av vilket handlingssätt blir Jesus en bättre fader för oss än Adam?
3 När Jesus Kristus var på jorden för nitton hundra år sedan, gifte han sig inte. Han var Guds fullkomlige Son från himmelen, och han hade inte kommit hit till jorden för att gifta sig och slå sig ned och bli en mänsklig fader, bunden vid denna jord. Jehova Gud hade för sin Son, Jesus Kristus, ställt i utsikt ett långt storslagnare faderskap, ett som skulle bli till gagn för otaliga medlemmar av människosläktet, levande och döda. När Jesus föddes av en gudaktig judisk jungfru i den lilla staden Betlehem, då började det som Gud hade förutsagt om honom att besannas, och Guds folk på jorden kunde ta Guds profetiska ord i sin mun och säga: ”Ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och herradömet skall vara på hans skuldra; och hans namn skall vara Underbar, Rådgivare, Väldig Gud, Evig fader, Fredens furste. På tillväxten av hans herradöme och på friden skall det ingen ände vara. ... Härskarornas Jehovas nitälskan skall göra detta.” (Jes. 9:6, 7, AS) Lägg märke till att han skulle göra skäl för namnen Rådgivare och Evig fader förutom de andra titlarna. Genom att gifta sig med en mänsklig brud och fostra upp egna mänskliga barn kunde han inte bli en evig fader för oss, som är barn till vår förste fader, Adam, vilken syndade och störtade oss i döden.
4 Nej, utan Jesus Kristus står nu redo i himmelen att bli den evige fadern för alla människor som önskar få en livgivande fader, en fader som kan skänka evigt liv åt dem och för evigt vara en fader för dem. Jesus Kristus kom att inta denna underbara ställning, därför att han inte ingick något äktenskap på jorden, utan i stället sköt tillfället att bli fader åt en egen mänsklig familj åt sidan genom att ge ut sitt människoliv för oss. Gud Allsmäktig uppreste honom från de döda och upphöjde honom till himmelen och tog emot hans mänskliga offer till godo för oss. På det sättet kunde Jesus Kristus i himmelsk härlighet förmedla evigt liv till oss, om vi ville ta emot det. Således blir han en bättre fader för oss än Adam.
5. Med vad för slags hustru belönar Gud sin Son?
5 Förutom att Jehova Gud ger Jesus Kristus större härlighet i himmelen, belönar han också sin älskande, självuppoffrande Son med en brud, en ”hustru”. Hon är inte någon ängel eller någon annan individuell skapelse. Liksom Jehovas ”kvinna” eller ”hustru” är en organisation av skapelser, hans universella organisation, så är den ”brud” som han ger sin Son en organisation av trogna, heliga skapelser, Sonens 144.000 efterföljare, som har kallats ut från människosläktet och som tar emot hans offer för dem. De liknas vid en härlig himmelsk stad, full av invånare. (Upp. 21:2, 9—23) Sedan dessa har bevisat sin jungfruliga trohet mot Jesus Kristus intill döden, uppväcker Gud dem till himmelskt liv och förmäler dem som en samlad skara med sin Son. — Upp. 2:10; 19:7; 20:4,6.
Trolovnings(förlovnings)villkor
6. Vilka har haft del i att föra medlemmar av Kristi brudeskara till förbindelse med deras ”huvud”, och mot vilken mänsklig sed svarar detta?
6 Det var Johannes döparen som föreställde de första av Jesu efterföljare för honom. Han kände stor glädje över att få vidta denna åtgärd som en förberedelse till Guds Sons äktenskap. Johannes sade: ”Den som har bruden är brudgummen. Men när brudgummens vän står och hör på honom [hör honom tala till brudklassen], känner han mycken glädje på grund av brudgummens röst. Detta har i sanning blivit uppfyllt såsom min glädje.” (Joh. 3:29, NW) Johannes överlämnade alltså brudklassen åt Jesus Kristus. Aposteln Paulus hade också den glädjen att föra medlemmar av brudklassen till förbindelse med Kristus och att bereda dem för deras himmelska förening med honom. Då han hade trolovat eller förlovat dem med Kristus, kände han sig med rätta djupt angelägen om att de skulle förbli obesudlade, trogna och lämpade för att bli förenade med Kristus efter sin förlovningstid. Han sade: ”Jag är svartsjuk beträffande eder med gudaktig svartsjuka, ty jag har personligen lovat eder i äktenskap åt en enda äkta man [inte två eller flera], på det att jag måtte framställa eder såsom en kysk jungfru inför Kristus. Men jag är rädd för, att liksom ormen förledde Eva genom sin förslagenhet, så kunna på något sätt edra sinnen bliva fördärvade och dragna bort från den uppriktighet och den kyskhet, som ni äro skyldiga Kristus.” (2 Kor. 11:2, 3, NW) Detta svarar väl mot det tillvägagångssätt som är allmänt bland människor, när det gäller att få ett äktenskap till stånd. Det sker inget brudrov, utan flickan blir förlovad, trolovad eller bortlovad åt mannen. En tid följer, innan flickan verkligen blir given åt mannen och de båda förenas i sin egen bostads avskildhet.
7, 8. a) Vilka exempel från Skriften illustrerar noggrannhet vid valet av den som någon skulle gifta sig med? b) Vilka förnuftiga, skriftenliga skäl finns det till att vara noggrann i detta stycke?
7 Enligt Guds ord var det så, att när någon medlem av hans folk skulle ingå äktenskap, träffades en överenskommelse om detta och vidtogs anordningar av både den unge mannens och flickans föräldrar eller av en mellanhand, en som Johannes döparen kallar för ”brudgummens vän”. När det gällde Kristi brud, var Johannes döparen noga med att välja ut personer som var överlämnade åt Jehova Gud och döpta — ångrande judar som väntade på den utlovade Messias eller Kristus. Aposteln Paulus var också noga med att utvälja åt Gud överlämnade, döpta individer. Han valde ut icke-judar såväl som judar, nu när inbjudningen till bröllopet fick lov att gå ut till hedningarna likaväl som till judarna. Detta var ett teokratiskt tillvägagångssätt. I det hedniska landet Kanaan fanns det många flickor, men Abraham vägrade att ta någon av dem till hustru åt sin son och arvinge Isak. Han gav den äldste tjänaren i sitt hushåll föreskrift om att såsom en ”brudgummens vän” gå ut ur Kanaans land och färdas norrut till Abrahams släktingars hem, till hans egen broders familj, och där välja ut en flicka åt Isak, eftersom de trodde på Jehova Gud. — 1 Mos. 24:1—9, 34—41.
8 Det fanns ett förnuftigt, giltigt skäl till detta. Det skedde för att skydda sonens tro på den sanne Guden genom att gifta honom med en medtroende. ”Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor.” (1 Kor. 15:33, NW) En troendes intima äktenskapliga liv tillsammans med en icke troende kunde leda till att den troendes tro på Gud bleve omintetgjord och kunde sålunda förorsaka hans andliga död och hans eviga tillintetgörelse genom den Guds händer, som han varit otrogen mot. Han kunde bli påverkad i denna riktning av sin äktenskapspartner, liksom Adam blev av Eva. De som åstadkom den första början till detta sorgliga resultat och lade grunden till det var äktenskapsarrangörerna. Gud förutsåg denna möjlighet, nej, snarare denna sannolikhet. Innan han lät sitt utvalda folk, Israels forntida nation, slå sig ner i Kanaans land, gav han dem därför följande föreskrift som en av sina lagar, inte som ett råd enbart: ”Du får icke ingå någon släktskap med dem [de hedniska inbyggarna] genom giftermål. Din dotter får du icke giva åt hans son, och hans dotter får du icke taga åt din son. Ty han kommer att vända din son bort från att följa mig, och de komma förvisso att tjäna andra gudar.” — 5 Mos. 7:3, 4, NW.
9. Vad innebär lojaliteten mot Jehova, när det gäller att utvälja en äktenskapspartner eller förrätta vigsel?
9 Israeliternas följande olycksdigra historia visar det berättigade i denna varning och det rättfärdiga i denna lag. ”Bliv icke ojämnt sammanokade med icke troende.” (2 Kor. 6:14, NW) Var därför teokratisk, lojal mot Jehova Gud, när du väljer en äktenskapspartner åt dig själv eller åt ditt barn eller din vän. Undvik att behöva bära ansvaret, för ett andligt skeppsbrott. Lägg aldrig för hastigt, oteokratiskt, händerna på en äktenskapspartner för någons räkning; ”bliv icke heller delaktig i andras synder; bevara dig ren”. (1 Tim. 5:22, NW) Om någon inom den nya världens samhälle, som är bemyndigad att förrätta vigsel, skall viga ett ojämnt sammanokat par eller inte överlämnas åt hans eget samvete att avgöra. Om han beslutar sig för att utföra ceremonien — i Rikets sal eller annorstädes —, handlar han endast å de statliga myndigheternas vägnar, och han har åtminstone tillfälle att för den världsliga eller icke åt Gud överlämnade parten framhålla det ansvar som äktenskapet med en kristen medför och att uppmana vederbörande till att bli ett av Jehovas vittnen liksom sin make eller maka.
10—12. a) Vilka seder har uppstått beträffande hemgifter eller brudgåvor? b) Vilka exempel från Skriften visar att det inte är något orätt i detta? c) Men vad skulle vara orätt, och varför?
10 Den av Abraham utsände äktenskapsförmedlaren överlämnade många värdefulla gåvor åt flickan Rebecka och åt hennes bror och hennes mor, innan han tog Rebecka med sig bort från hennes hem för att föra henne till Isak. (1 Mos. 24:22, 30, 50—53) I somliga länder eller bland somliga folk har det blivit en sed, som till och med den där rådande lagen erkänner, att betala ett brudpris för kvinnan eller att ge hemgift. Bland vissa folk ges hemgiften åt mannen av hans bruds föräldrar. Detta är närmast vad man i Sverige menar med hemgift: pengar eller egendom som hustrun för med sig i boet. Men mera allmänt är att gåvan eller ersättningen ges av mannen eller hans föräldrar åt bruden eller för bruden som ett vederlag för äktenskapet. Bland vissa stammar i Afrika kallas brudpriset ”lobola”, och det begärs av och ges åt brudens far eller hans äldste bror, hennes farbror. Det kan bestå av pengar eller boskap eller bådadera. Denna lobola kan till och med krävas enligt den på orten härskande sedvanerätten, för att man skall få giftermålet lagligen inregistrerat hos myndigheterna på platsen.
11 Är det principiellt någonting orätt i detta? Nej. Isaks son Jakob betalade för sina hustrur Lea och Rakel med fjorton års arbete hos deras far, Laban. (1 Mos. 29:18—28) David, som hade dödat jätten, betalade två hundra förhudar av fientliga filistéer för sin hustru Mikal, konung Sauls dotter. (1 Sam. 18:20—27) Till och med Jesus Kristus utgav sig själv för sin ”brud”, den kristna församlingen av 144.000. (Ef. 5:25) Jehova har inte givit någonting för sin ”kvinna”, ty det är han som har skapat henne, sin heliga universella organisation. (Jes. 54:5) Det är alltså ingenting oriktigt i att betala brudpris till fadern för förlusten av dottern, som han har uppfött och fostrat. Vad som är orätt i fråga om ett brudpris eller en lobola är det missbruk som görs därav. Det är orätt, okristligt, oteokratiskt att behandla detta pris, inte som en kompensation, utan som ett medel att förtjäna pengar på sitt eget eller sina egna barn och att så kräva en överdrivet stor summa eller utpressa mera än vad som är rätt eller fordra något som blir till förfång för den det gäller.
12 Gud hatar alla utpressare, inbegripet brudpris-utpressare, som gör sina döttrar till en handelsvara. Envar sådan vinningslysten individ, som påstår sig vara en kristen, utsätter sig för att bli utesluten ur den kristna församlingen, närhelst han begår utpressning i fråga om lobola eller brudpris. Paulus sade: ”Nu skriver jag till eder att sluta upp att hava att göra med någon som kallas broder och som är en horkarl eller en girig människa eller en avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en utpressare, så att ni icke ens äta med en sådan människa. ’Avlägsna den onde mannen ur eder krets.’” (1 Kor. 5:11, 13, NW) Utpressaren begär ett orimligt högt pris och tar inte hänsyn till omständigheterna och fordrar mer än en tillbörlig ersättning för förlusten av en dotter. Mannens penningbegär ger sig särskilt till känna, när hans höga pris gör det omöjligt för en kristen att förvärva hans dotter och han fortsätter att kräva sitt överdrivna pris och vill gifta bort henne med en hedning som kan betala det. Det avslöjar brist på kärlek till bröderna och en skadlig kärlek till pengar. — 1 Tim. 6:10.
13. a) Varför bör en far inte ta emot pengar av en man som tillhör denna världen för en kristen dotter? b) När föräldrar bryter mot Skriftens regel, hur har då söner och döttrar lov att handla, och varför?
13 Att ta emot brudpris av en man som tillhör denna världen, vilket belopp det än rör sig om, för att gifta bort en åt Gud överlämnad kristen dotter med honom är oteokratiskt. Det är inte att efterlikna Jehovas bestämda lag till Israel. Det sätter dotterns eviga välfärd i fara att man på detta vis gör henne underordnad en världsmänniska, en individ som inte är överlämnad åt Gud. Om en broder handlar så, diskvalificerar det honom åtminstone för vissa särskilda tjänsteprivilegier i den kristna församlingen. Han bör inte bli utesluten för denna handling, liksom en far eller mor i andra länder, som tillåter en son eller en dotter att gifta sig utanför den nya världens samhälle, inte bör bli utesluten, ja, inte ens sonen eller dottern själv, som sålunda inte gifter sig ”i Herren”, utan utanför sanningen. Men en sådan individ är inte lämplig att bli tillsyningsman eller biträdande tjänare i församlingen. Han utgör ett skralt exempel för de troende. När söner eller döttrar har vägrat att låta sig bortgiftas med hedniska världsmänniskor, har de inte därigenom underlåtit att lyda budet om att hedra sin fader och sin moder, eftersom dessa föräldrar inte har visat sig vara ”i förening med Herren”, då de har föranstaltat om en äktenskaplig förbindelse med världen. Sönerna och döttrarna, som i detta fall sätter sig emot sina föräldrar, försöker förbli ”i förening med Herren”, och det är rätt. — Ef. 6:1—4, NW.
14. a) När kan det vara tillbörligt för en kristen att betala för en brud? b) Varför är det emellertid tillrådligt för föräldrar att avstå från att kräva brudpris?
14 Bör en kristen betala brudpris? Ja, om detta är skick och bruk och han eller hans föräldrar inte kan få den flicka som önskas på något annat sätt. Om det blir upptaget såsom ett tecken på uppskattning och på tillgivenhet för bruden, när friaren ger några gåvor efter de möjligheter han har, så är det lämpligt att göra det. Det skall inte förekomma något brudrov. Betala därför för det du vill ha, om du inte kan klargöra din kristna inställning och få betala ett lägre pris eller ingenting alls. Man betalar ju i allmänhet världens pris för varor som man köper. Det förhållandet, att ett brudpris eller en lobola missbrukas, gör inte saken i sig själv orätt. Såsom heltidstjänare var Paulus berättigad till att få sitt uppehälle av den församling som han tjänade, men han tog inte emot det eller begärde det för att inte missbruka sitt privilegium och gå miste om Guds godkännande. Men han tog emot en gåva från församlingen i Filippi. (1 Kor. 9:6—18; Fil. 4:15—18) Paulus vägrade att ge en penninggåva åt den romerske ståthållaren Felix, ty han ville inte förnedra sig till att ge mutor utan önskade bli frigiven helt enkelt såsom en rättvis åtgärd. (Apg. 24:26, 27) Det är alltså tillbörligt för kristna föräldrar att avstå från att kräva brudpris eller hemgift, för att akta sig för att efterlikna denna världen och missbruka sitt privilegium och vålla andliga svårigheter. Men vi måste låta vars och ens samvete vägleda honom.
15. a) Vilken syn bör en afrikansk kristen hustru ha på brudpriset? b) Vad bör man göra, om de lokala myndigheterna vägrar att registrera giftermålet, därför att inget brudpris har betalats?
15 Om en kristen kvinna är gift med en icke troende, och denne begär brudpris för en dotter, så kan hustrun inte bestämma i saken, men hon kan göra sin man förslag. När kristna brudar har vunnits genom att brudpris har betalats, så bör de inte yvas eller känna sig förödmjukade på grund av köpesummans storlek eller litenhet. Ingen kristen hustru bör förödmjuka en annan genom att påminna henne om att hon blivit förvärvad för ett billigt pris, och inte heller bör en kristen äkta man göra detta för att komma sin hustru att blygas. Han har Guds befallning att älska sin hustru, och hon att älska honom. (Ef. 5:25, 28—33; Tit. 2:4) Om vi har kärlek till våra bröder, så kommer vi inte att på detta sätt ovist jämföra oss med en annan eller håna en annan. Antalet kvinnor som har tagits till hustrur utan att något brudpris har betalats överstiger mer och mer det antal som har förvärvats för en köpesumma, och dessa hustrur, som inte är köpta, bör inte bli smädade för den sakens skull. När ett afrikanskt giftermål har ingåtts utan någon betalning av lobola eller brudpris och myndigheterna på orten fördenskull inte vill registrera äktenskapet, så behöver det gifta paret inte bekymra sig. De kan och bör registrera äktenskapet hos sin församling där på platsen. Särskilt där är det i hög grad betydelsefullt, för att det gifta paret skall ha ett gott anseende i den nya världens samhälle.
Inget försöksäktenskap, utan en ren förlovning
16. a) Hur varaktigt är ett äktenskap som är grundat på ett brudpris? b) Vad får brudens fader därför inte göra, annat än under vilka omständigheter?
16 När en far tar emot brudpris och gifter bort sin dotter, är det ingångna äktenskapet bestående. Om inte bruden nu blir äktenskapsbryterska och därigenom våldför sig på sina förpliktelser som hustru, kan äktenskapet inte upphävas endast på den grund, att hennes man blir missbelåten och beslutar att göra sig kvitt flickan och skickar henne tillbaka till hennes far och kräver att få igen de pengar han betalat för henne. Enligt Guds lag kan ett äktenskap inte upphävas bara genom att flickan tas tillbaka och brudpriset återlämnas. Därför kan en kristen fader inte anse sig fri att på nytt gifta bort sin dotter med en annan man vare sig för lobola eller något brudpris över huvud taget. Genom att göra detta skulle han komma sin dotter att begå äktenskapsbrott, såvida inte hennes man, som förskjutit henne, under tiden har gift sig igen eller har sexuell förbindelse med en annan kvinna eller har dött.
17, 18. a) När inte hela brudpriset betalas på en gång, först när kan då mannen få lov att ha sexuellt umgänge med kvinnan? b) Hur skilde Guds lag mellan jungfrur som var förlovade och jungfrur som inte var det? c) Vad är den förtjänt av som förför en jungfru, och varför?
17 En man får inte samtycka till att betala ett visst brudpris eller en viss brudgåva och så göra en avbetalning och känna sig berättigad till att ta sin blivande hustru och ha sexuellt umgänge med henne och ingå ett slags försöksäktenskap med henne. Om han inte är nöjd, är han inte av Guds lag bemyndigad till att lämna flickan tillbaka och få tillbaka den del av brudpriset som han har betalat. Till dess han är färdig med att betala sin brudgåva, har han ingen rätt att ha sexuell förbindelse med henne. Han är endast förlovad med henne, och att förena sig med henne sexuellt under denna förlovningstid är att besudla henne och att begå omoraliskhet, otukt. När en flicka i det forntida Israel var förlovad med en israelit, betraktades hon som helgad åt honom och behandlades på samma sätt som om hon vore gift med honom. Hon behandlades annorlunda än en icke förlovad jungfru, som hade umgänge med en man. ”Ifall nu en man skulle förföra en jungfru, som icke är förlovad, och han har haft samlag med henne, skall han ofelbart förvärva henne till hustru för köpesumman. Om hennes fader bestämt vägrar att giva henne åt honom, skall han betala den penningsumma som brukar utgöra priset för jungfrur.” — 2 Mos. 22:16, 17, NW; 5 Mos. 22:28, 29.
18 Men så var det inte med en förlovad flicka: ”Ifall det skulle hända sig så, att en flicka, en jungfru, är förlovad med en man och en man har funnit henne i staden och haft samlag med henne, då måste ni föra ut dem båda till den stadens port och bombardera dem med stenar, och de måste dö, flickan av den orsaken att hon icke skrek på hjälp i staden och mannen av den orsaken att han förödmjukade [vem?] sin medmänniskas hustru.” (5 Mos. 22:23; 24, NW) När jungfrun Maria befanns vara havande under den tid då hon var förlovad med Josef, ville han därför hemligen skilja sig från henne för att förhindra att hon skulle bli stenad som en otrogen förlovad jungfru. (Matt. 1:18,19) I Mexiko och Singapore kan ett äktenskap annulleras, därför att kvinnan befinns ha gjort sig skyldig till omoraliskhet under sin förlovning. Att en man förför en jungfru och kränker hennes jungfrudom och sedan får henne att känna sig förpliktad till att gifta sig med honom är inte något rent, kristligt steg i riktning mot äktenskap. Det utgör en orsak till att utesluta överträdaren ur den kristna församlingen och även jungfrun, om hon på grund av passion samtyckte till att låta sig kränkas.
19, 20. a) Varför får förlovade personer inte ha sexuellt umgänge med varandra, och vilket ansvar faller på föräldrar i detta avseende? b) Av vilken handling från församlingens sida gör de sig förtjänta som utövar otukt, och först när kan då vederbörande få lov att erhålla religiös vigsel?
19 Om pojken och flickan, som är förlovade med varandra, hade sexuell förbindelse med varandra under förlovningstiden, så skulle detta vara ett olagligt förhållande, ty äktenskapet har ännu inte blivit legaliserat och paret har inte förklarats för man och hustru med alla äktenskapliga privilegier. Det har ingenting att betyda, om de nöjer sig med att ha sexuellt umgänge endast med varandra, ty det är i alla fall moralisk orenhet, otukt. Det innebär att ta sig frihet att göra något utan att skaffa sig lagligt tillstånd. Det är brist på återhållsamhet eller bristande självbehärskning i fråga om de sexuella begären. Det innebär en uppluckring av sederna hos det förlovade paret och är alltså en gärning av köttet som för krig mot anden. Om föräldrar tillåter detta, kanske rentav uppmuntrar det och träffar anstalter för det, så försyndar de sig och förgäter sin teokratiska plikt. Det finns i detta fall goda skäl till att utesluta det förlovade paret, för att de har begått otukt med eller utan havandeskap som följd, och likaså föräldrarna, därför att de har givit sitt bifall och godkännande åt otukt. — 2 Petr. 1:6; Gal. 5:19—21.
20 En broder i församlingen, som är bemyndigad att förrätta vigsel, kan inte viga ett sådant orent förlovat par, medan kontrahenterna är uteslutna. En åtgärd, som verkar som andligt botemedel för det omoraliska förlovade paret, består i att de bekänner sin synd för Gud och sedan för församlingens kommitté och ger uttryck åt sin ånger och därpå bevisar sin ånger och bättring genom att avhålla sig från ytterligare oren förbindelse sig emellan och underkastar sig den prövotid som församlingskommittén ålägger dem och de fordringar den uppställer, innan den kan medge dem en sådan religiös vigsel.
21. Vad bör föräldrar inte tillåta, för att inte utsätta unga människor för frestelse till otukt?
21 Det strider därför mot gott omdöme, när föräldrar ger en dotter på femton eller sexton år tillåtelse, eller rentav uppmuntran, till att fara långt bort från hemmet och skaffa sig arbete och hyra ett rum bara för att vara i närheten av den unge man som hon är förlovad med. Likaså innebär det att utsätta unga människor för frestelse till otukt, när föräldrar tillåter ett ensamt par, en pojke och en flicka, att göra en semesterresa eller en cykel- och campingfärd tillsammans under en eller ett par veckor. Att de båda semesterfirarna campar ute tillsammans för dem in på frestelsens väg, och det kan leda och leder ofta till otukt. Aposteln Paulus säger: ”Håll eder fria från varje slag av ondska.” — 1 Tess. 5:22, NW.
22. När kan det vara särskilt frestande att gifta sig med någon som inte är ”i förening med Herren”, men vilket ansvar och vilken skuld medför detta?
22 Det är vars och ens plikt att vara verkligt mån om att följa det gudomliga rådet att gifta sig endast inom kretsen av dem som är överlämnade åt Jehova Gud, som är hans Sons, Jesu Kristi, trogna efterföljare. På platser, där flickorna är fler till antalet än de till äktenskap lediga bröderna, kan det uppstå en frestelse att gifta bort dem med män av denna världen bara för att se till att de får en äkta man eller för att föräldrarna skall bli befriade från en börda. Där det å andra sidan finns färre till äktenskap lediga flickor än bröder, kan passionen driva några till att lämna Guds lag och varning utan avseende och gifta sig med sådana som inte är ”i förening med Herren”, som är utanför den nya världens samhälle. Envar som gör så eller gör anstalter för att någon annan skall göra så måste ta ansvaret inför det rena, teokratiska äktenskapets Gud och måste inse sin skuld till de olyckliga konsekvenser, vilka det vara må, som följer av detta ojämna sammanokande.
23. a) Vad bör man göra för att säkerställa ett lyckligt, teokratiskt äktenskap? b) Hur bör äktenskapet bevaras, sedan man väl har ingått det?
23 Då så många allvarliga ting är förbundna med den betydelsefulla äktenskapsanordningen, bör var och en grundligt undersöka sin tillämnade partners bakgrund, bildligt talat, och sedan avgöra om det skulle vara teokratiskt eller leda till lycka att framföra eller antaga ett äktenskapsanbud. Om man ingår förlovning, då bör man bevara denna ren genom ett otadligt moraliskt uppförande, så att man kan få en obefläckad äktenskapspartner framställd inför sig, såsom det är i fallet med Jesus och hans brud: ”På det att han måtte framställa församlingen för sig i dess prakt, utan någon fläck eller skrynka eller någonting dylikt; fastmer skulle den vara helig och utan vank.” — Ef. 5:27, NW.