Trons bön under sjukdom

 1, 2. Vad visar, huruvida Jakob 5:13—15 talar om andlig sjukdom?

LÄRJUNGEN Jakob talar om trons bön för de sjuka. Motsäger han inte då det som har blivit sagt i föregående artikel? Låt oss undersöka hans ord om detta: ”Finns det någon som lider ont ibland eder? Må han framhärda i bön. Finns det någon vid gott mod? Må han sjunga psalmer. Finns det någon sjuk ibland eder? Må han kalla de äldre männen i församlingen till sig, och må de bedja över honom och gnida honom med olja i Jehovas namn. Och trons bön skall göra den opasslige frisk, och Jehova skall uppresa honom. Också om han har begått synder, kommer det att förlåtas honom.” — Jak. 5:13—15, NW.

2. Sammanhanget gör det klart, att Jakob här talar, inte om fysisk, utan om andlig sjukdom. Han nämner först att lida ont. Det syftar på att ”lida ont för de goda nyheterna i enlighet med Guds kraft”. Det betyder att uthärda en del vedermödor för att man tjänar som ett kristet vittne för Gud och bevarar sin ostrafflighet inför Gud. (2 Tim. 1:8, NW) Om någon alltså lider på detta sätt, må han då framhärda i bön för att bli hjälpt till att förbli trogen, tillråder Jakob. Men, Jakob, om någon är vid gott mod, vad skall då han göra? ”Må han sjunga psalmer.” När han gör detta, uppbygger han sig själv och dem som hör honom. Men hur är det då, om någon inte är vid gott mod? Med andra ord, vad bör göras, om någon är andligen sjuk? Den omständigheten, att Jakob kontrasterar sjukdomstillståndet mot ett tillstånd då man är vid gott mod, anger tydligt och klart, att han talar om andlig och inte om fysisk sjukdom. Den behandlingsmetod som han nu anbefaller talar också för att det är fråga om andlig sjukdom. De äldre männen i församlingen, som är fullvuxen i tron och fulla av vishet från ovan och förtrogna med Guds föreskrifter, är de rätta personerna för den andligen sjuke att kalla till sig. Om hans lidande vore fysiskt, skulle han tillkalla en doktor, om han hade råd till det, eller skulle tillgripa något läkemedel.

 3. Varför skulle de äldre bröderna bedja över den sjuke?

3. Vad skall de äldre männen i församlingen göra med den som är andligen sjuk? De skall bedja över honom, så att han kan höra, vad de beder, och kan visa att han instämmer, genom sitt .”Amen!” Han har råkat i ett sådant andligt tillstånd, att han inte längre självmant kan bedja på rätt sätt. Då han inte är i stånd till att bedja i tro och med ett sinne som inte är tvivlande och vankelmodigt, har han ingen tillit till sin egen bön. (Jak. 1:6, 7) Någonting har åvägabragt denna andliga sjukdom. De äldre männen måste utröna, vad detta är. Paulus talar också om detta slags sjukdom och talar om en orsak, nämligen det otillbörliga firandet av Herrens aftonmåltid eller Åminnelsemåltiden. ”Ty den som äter och dricker äter och dricker; dom mot sig själv, om han icke urskiljer kroppen. Det är därför som många bland eder äro svaga och sjukliga och icke så få sova i döden. Men om vi urskilde, vad vi själva äro, så skulle vi icke bliva dömda.” (1 Kor. 11:29—31, NW) De som befann sig i detta tillstånd bevarade inte enheten med den kristna församlingen, Kristi kropp. Därför skrev Paulus till dem såsom en äldre broder, till hjälp och andlig bot för dem.

 4. På vilket sätt gnider de den sjuke med olja?

4. De äldre männen i församlingen skall inte endast bedja med den andligen sjuke. De skall också gnida honom med olja i Jehovas namn. Inte bokstavlig olja, sådan som katolikernas så kallade ”sista smörjelse”, eller som den som beskrives i Markus 6:13. ”Oljan” här är det lugnande och lindrande ordet av undervisning från den Heliga skrift, och det återställer den andligen sjuke till enhet med den kristna församlingen, som är föremål för Guds ynnest. Såsom det är skrivet: ”Se, huru gott och ljuvligt det är för bröder att bo tillsammans i enhet! Det är likt den dyrbara oljan på huvudet, som rann ned på skägget, ja på Arons skägg, som rann ned på fållen av hans kläder.” (Ps. 133:1, 2, AS) Psalm 23:5 talar om olja för att symbolisera vederkvickelse och lindring och säger: ”Du har utgjutit olja på mitt huvud, min bägare flödar över.” (Mo) Den hälsosamma verkan av Guds budskap beskrives i Ordspråksboken 15:30 på detta sätt: ”Ett gott budskap giver märg åt benen.” (AS) Och den tillrättavisning som leder till andlig hälsa beskrives som lindrande och läkande av psalmisten, när han säger: ”Må den rättfärdige slå mig i kärlek och straffa mig; det är såsom olja på huvudet, och mitt huvud skall icke försmå det.” (Ps. 141:5) Och att olja betecknar ett läkemedel, det visas när den barmhärtige samariten göt olja tillika med vin i den mans sår, som hade blivit överfallen av rövare. (Luk. 10:34) De äldre männen i församlingen skall därför gnida den andligen sjuke med olja i den meningen, att de skall stimulera honom med Guds lindrande, helande, tröstande ord, som visar oss till rätta.

 5. ur gör de detta ”i Jehovas namn”? Och med vilken verkan?

5. I Jehovas namn skall de göra detta. Det vill säga i trohet mot Jehova Gud och i enlighet med hans uppsåt, för att hjälpa den andligen sjuke att tillfriskna och på nytt få del i att hävda Guds namn och bevisa att djävulen är en falsk gud och en lögnare. Dessa äldre män måste bedja i tro, övertygade om att Guds ord är rätt och har kraft att hjälpa den sjuke att inse sin vägs förvillelse och att känna igen den rätta vägen. Denna samfällda bön i tro tillika med det styrkande bruket av Guds ord kommer att göra den i andligt avseende opasslige eller illamående individen frisk. Den kommer att bygga upp hans tillit till Guds löfte och förtröstan på att Guds ord och väg är rätta och kommer på det sättet att återställa honom. Sålunda kommer Jehova att ”uppresa honom”, i det han ger honom styrka till att gå sanningens och rättfärdighetens väg och lyfter upp honom ur hans förtvivlan och ur känslan av att vara övergiven av Gud. Hans andliga sjukdom kan ha berott på att han fått en dålig vana att försumma att komma tillsammans med Guds folk eller på att han underlåtit att regelbundet livnära sig av Guds ord och aktiva tjänst. Eller också kan han ha begått några allvarliga synder, för vilka han har blivit utestängd från gynnsam gemenskap med Gud och hans organisation. Men om nu den bön, som äldre troende män i förening har uppsänt, och den hälsosamma uppryckning genom tuktan, tillrättavisning och förmaning från Guds ord, som de givit honom, finner resonans hos honom och han vänder om och åter slår in på den rätta vägen, då kommer de synder som han har begått att förlåtas honom. Denna förlåtelse får han inte på grund av någon hans egen rättfärdighet, utan på grundval av Jesu rättfärdiga offer för synder. — 1 Joh. 1:7 till och med 2:2.

Bekännelse

 6. För vilka kan vi då bekänna våra synder? Är bön av värde då?

6. I direkt kontrast till det hemliga biktväsen som utövas av några religiösa system ger Jakob oss fördenskull denna föreskrift: ”Bekänn därför öppet edra synder för varandra och bed för varandra, att ni må bliva helade. En rättfärdig mans bön har mycken kraft, när den är i verksamhet.” (Jak. 5:16, NW) Eftersom sjukdomen är förbunden med synder, är det tydligt att ohälsan är andlig, inte fysisk. Annars skulle de som syndar mot Gud alla befinna sig i ett tillstånd av allvarlig kroppslig sjukdom eller krankhet. Men så är inte fallet. Ofta är världsliga syndare vid långt bättre fysisk hälsa än de som är Jehova Guds trogna tjänare och vittnen. För att belysa makten och kraften hos böner som uppsändes av den rättfärdiga människan, inte av en genom synd sjuk människa, erinrar Jakob om Elias bön: ”Elia var en man med likadana känslor som vi, och likväl bad han om att det icke skulle regna, och det kom intet regn över landet i tre år och sex månader. Och han bad igen, och himmelen gav regn, och landet bar sin frukt.” (Jak. 5:17, 18, NW) Israels land blev slaget med torka och hungersnöd, därför att nationen var andligen sjuk och ur harmoni med Jehova Gud. Elia påkallade eldprovet för att ådagalägga att Jehova är Gud, och när folket på berget Karmel erkände detta och ropade: ”Jehova, han är Gud” (AS), och sedan överlämnade Baals demonbehärskade profeter till att avrättas, bad Elia om regn över deras land. Det kom. I orubblig tro bad han sju gånger om detta regnmirakel. Bön gör verkan.

 7. Hur blir de som bekänner synder helade genom denna bön? Från vad räddar denna återställelse de vilseledda?

7. Genom att vi beder för dem som är andligen sjuka och som oförbehållsamt bekänner sina synder för oss och söker vårt andliga bistånd, kan de alltså ”bliva helade”, i andlig mening. Detta räddar dem från att glida ned i andlig död, som skulle sluta med att de bleve tillintetgjorda och avskurna från allt framtida liv. I deras fall skulle Gud, den Allsmäktige, förgöra ”både själ och kropp i Gehenna”. (Matt. 10:28, NW) För att uppmuntra oss att på detta sätt hjälpa bröder, som andligen känner sig opassliga och är i fara för fruktansvärda följder, slutar Jakob sitt brev med denna kraftiga påminnelse: ”Mina bröder, om någon bland eder blir förd vilse ifrån sanningen [vilket resulterar i andlig sjukdom] och en annan för honom tillbaka, så vet, att den som för en syndare tillbaka från hans vägs förvillelse skall rädda hans själ från döden och skall överskyla en mängd synder.” (Jak. 5:19, 20, NW) De synder som den andligen sjuke har bekänt och som ni har bett att han måtte bli helad ifrån kommer att bli överskylda. Gud kommer inte att minnas dem längre, utan kommer att återknyta sina fredliga förbindelser med syndaren, som har vänt tillbaka. Det är genom Jesu syndutplånande blod som synderna på detta sätt överskyles, men er bön har hjälpt till att sätta den gudomliga föranstaltningen beträffande dessa ting i rörelse, så att detta resultat uppnåtts. För detta privilegium att utföra en livsfrälsande tjänst kan ni vara mycket tacksamma.

”En törntagg i köttet”

 8, 9. Får vi bedja angående vår fysiska sjukdom? Hur betedde Paulus sig i det avseendet?

8. Men har vi inte också det privilegiet att bedja till Gud i vår fysiska sjukdom och tala med honom om den? Jo, det har vi. Men vi bör inte bedja om gudomlig helbrägdagörelse. Den tid är förbi, då bot skänktes på det sättet. Denna andens gåva upphörde i och med att apostlarna och deras närmaste medarbetare dog. Vidare skulle denna mirakulösa helbrägdagörelse vara ett tecken för utomstående och verkställas på dem. Den skulle inte brukas till självisk lättnad för de trogna troende. Sanna kristna, Jehova Guds tjänare, blir ju verkligen fysiskt sjuka. Hans eget ord vittnar om det. Aposteln Paulus hade ett fysiskt lidande av något slag, som han liknade vid en ”törntagg i köttet”. Bad han beträffande detta? Eller drog han, så rikt utrustad med gåvor som han var, själv på mirakulöst sätt ut denna törntagg ur sitt kött, eller gjorde Gud det åt honom med gudomlig makt? Vi skall höra Paulus’ eget vittnesbörd om saken:

9. ”Ingen må tillskriva mig mera än vad han ser, att jag är, eller han hör av mig, endast på grund av uppenbarelsernas övermått. Därför, för att jag icke skulle bliva alltför mycket upphöjd, gavs det mig en törntagg i köttet, en Satans ängel, till att hålla på med att slå mig, för att jag icke skulle bliva alltför mycket upphöjd. För denna saks skull bönföll jag Herren tre gånger, att den måtte lämna mig; och dock sade han verkligen till mig: ’Min oförtjänta godhet är tillräcklig för dig, ty min kraft fullkomnas i svaghet.’ Jag vill därför i stället mycket gärna skryta med avseende på mina svagheter, för att Kristi kraft må likt ett tält förbliva över mig. Därför finner jag behag i svagheter, i förolämpningar, i nödlägen, i förföljelser och svårigheter, för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag full av kraft.” — 2 Kor. 12:6—10, NW.

10, 11. Vad kan ha varit Paulus’”törntagg”, enligt vad en del förhållanden tyder på?

10. Vari bestod Paulus’ törntagg i köttet? Några menar att den kan ha varit klen syn eller någon åkomma som orsakade var i ögonen. Detta kan ha varit en kvarstående följd av de tre dagars blindhet, varmed Jesus slog Paulus, när han såsom Saulus från Tarsus var på väg till Damaskus för att utsträcka sin våldsamma förföljelse till de kristna där. För att tvärt hejda Saulus och för att ögonblickligen övertyga honom att Kristus var uppstånden till himmelsk härlighet och att det var efterföljarna till den levande, förhärligade Kristus som Saulus från Tarsus förföljde, visade sig Jesus på mirakulöst sätt för honom på vägen till Damaskus. Men fastän han inte blev dödad av synen eller fick sina ögon utbrända ur deras hålor, måste han likväl betala ett högt pris för den. Det var endast genom ytterligare ett mirakel som hans syn blev återställd. Men detta skedde sannolikt endast till en viss grad. — Apg. 9:1—19.

11. Paulus synes syfta på svag syn, när han skriver till galaterna: ”Jag giver eder det vittnesbördet, att om det hade varit möjligt, skulle ni hava tryckt ut edra ögon och givit dem åt mig.” Detta kan också vara orsaken till att han tillfogade denna rad till dem: ”Se, med vilka stora bokstäver jag har skrivit till eder med min egen hand.”! (Gal. 4:15; 6:11; NW) Av den anledningen var det måhända också som han dikterade de flesta av sina brev. Dålig syn tycks hans uppträdande vittna om, när han inför den judiska domstolen uppmärksamt betraktade Sanhedrin och gav översteprästen ett skarpt svar och därpå ursäktade sig med dessa ord: ”Bröder, jag visste icke att han var överstepräst. Ty det är skrivet: ’Du får icke tala skymfligt om en av ditt folks styresmän.’” (Apg. 23:1—5, NW) I varje fall kan ett par variga, svaga ögon på den tiden, då det inte fanns glasögon, ha varit ett verkligt handikapp och hinder för Paulus vid arbete och studium. Det kan ha tröttat och irriterat honom och kommit honom att längta efter en förbättring och kommit honom att bedja därom. En amerikansk översättning återger uttrycket ”törntagg i köttet” helt obestämt med ”en bitter fysisk plåga”.

12. Till vad annat kan törntaggen i Paulus’ kött ha varit en motsvarighet?

12. Men Paulus’”törntagg i köttet” kan svara mot någonting som plågade israeliterna, sedan de hade kommit in i landet som flöt av mjölk och honung. På Moabs hedar, på andra sidan Jordan från det utlovade landet räknat, uttalade Mose denna varning till dem: ”Men om I icke fördriven landets inbyggare för eder, så skola de som I låten vara kvar av dem bliva törnen i edra ögon och taggar i edra sidor och skola tränga eder i landet, där I bon.” Och Mose efterträdare, Josua, upprepade denna varning, innan han dog. (4 Mos. 33:55; Jos. 23:11—13) Israeliterna rättade sig inte efter dessa varningar och bedrev inte med kraft kampanjen för att rensa landet från de hedniska, demondyrkande folken, och därför sände Jehova sin ängel och sade till dem: ”I haven icke lyssnat till min röst; varför haven I gjort detta? Därför sade jag också: Jag skall icke driva ut dem framför eder, utan de skola vara såsom törntaggar i edra sidor, och deras gudar skola vara en snara för eder.” (Dom. 2:2, 3, AS) Så kan aposteln Paulus ha haft någon sådan törntagg i köttet, som var lik dessa hedniska demondyrkare i Kanaan, vilka med sin närvaro plågade de israeliter som försökte vandra den raka vägen enligt Jehovas lag. Om det var så, vad ger Skriften då för antydan om att denna ”törntagg” i Paulus’ sida kunde vara?

13, 14. Vad skulle man alltså med stöd i Skriften kunna tänka att ”törntaggen” var?

13. Eftersom Paulus här skrev ett brev till korintierna som en fortsättning på sitt första brev, vari han beklagade den oenighet som hade smugit sig in bland dem och den sekteriska ande som drev dem till att följa mänskliga ledare, kan ”törntaggen” ha varit deras ”extra fina apostlar”. Dessa var inte i överensstämmelse med Paulus’ förkunnelse, och de förnekade Paulus’ apostlaskap. Därför sade Paulus till församlingen: ”Jag anser att jag icke i något enda stycke har bevisat mig underlägsen eder extra fina apostlar. Men även om jag är oförfaren i tal, är jag det förvisso icke i kunskap, utan på allt sätt ådagalade vi det för eder i allting. Nåväl, vad jag gör, det skall jag alltjämt göra, för att jag må kunna avskära förevändningen för dem, som önska en förevändning för att befinnas jämlika oss i den ämbetsställning som de skryta med. Ty dessa män äro falska apostlar, svekfulla arbetare, som förvandla sig till Kristi apostlar. Och det är icke att undra på, ty Satan själv fortfar att förvandla sig till en ljusets ängel. Det är därför icke något stort, om hans tjänare också fortfara att förvandla sig till rättfärdighetens tjänare. Men deras slut skall bliva i enlighet med deras gärningar.” — 2 Kor. 11:5, 6, 12—15, NW.

14. Han omnämnde också till församlingen i Galatien de män, som höll på att gnaga på Paulus’ verk och hota det med undergång ibland dem. Därför sade han: ”Jag förundrar mig över att ni blivit så snabbt avlägsnade från Honom, som kallade eder med Kristi oförtjänta godhet, över till en annan sorts goda nyheter. Men det är icke en annan, utan det finnes somliga som oroa eder och vilja förvända de goda nyheterna om Kristus. ... Såsom vi ovan hava sagt, säger jag också nu igen: Vem det än är, som kungör för eder såsom goda nyheter någonting utöver det som ni godtogo, må han vara förbannad.” ”Jag önskar att de män, som försöka stjälpa eder, också skulle låta kastrera sig själva.” ”Hädanefter må ingen besvära mig, ty jag bär på min kropp brännmärkena som en Jesu slav.” — Gal. 1:6—9; 5:12; 6:17; NW.

15, 16. a) Hur var törntaggen en ”Satans ängel”? b) Vad bad Paulus därför, och hur svarade Herren, och hur tog Paulus det?

15. Paulus kallas ”törntaggen i köttet” för en ”Satans ängel, till att hålla på med att slå mig, för att jag icke skulle bliva alltför mycket upphöjd”. Och detta torde helt visst dessa falska apostlar och störande element, som angrep Paulus’ apostlaskap och verk, ha varit och därigenom avhållit honom från att bli alltför triumferande över sitt ämbete. Om å andra sidan ”törntaggen” var en obotlig åkomma i hans ögon eller någon annan del av hans kropp, kunde den tjäna som en Satans ängel till att sticka honom med pessimism eller ett mindervärdeskomplex och därmed följande modfälldhet. Vad törntaggen än bestod i, bad Paulus tre gånger om att få den borttagen. Och en annan sak, han bad detta i en tid då andens gåva att bota sjuka ännu förlänades och utövades. Törntaggen, Satans ängel, försvagade Paulus. Han skulle ha varit glad att bli av med den.

16. Men Herren uppfyllde inte hans tre gånger framställda bön. I stället styrkte han honom med dessa ord: ”Min oförtjänta godhet är tillräcklig för dig, ty min kraft fullkomnas i svaghet.” Emedan Paulus blev svag genom den outdragna törntaggen, fick Herren därigenom tillfälle att ge Paulus styrka till att göra saker och ting, en styrka som inte var hans egen. Så kunde Herren ådagalägga vad han kunde göra med en trogen tjänare som var hindrad av en besvärande svaghet. Detta gav vid handen att Kristi kraft överskyggade hans apostel. Insikten om detta förändrade för Paulus hans sinnes uppfattning om saker och ting. I stället för att ytterligare sörja över sin svaghet, som satt så djupt inne, sade Paulus: ”Jag vill därför i stället mycket gärna skryta med avseende på mina svagheter, för att Kristi kraft må likt ett tält förbliva över mig. Därför finner jag behag i svagheter, i förolämpningar, i nödlägen, i förföljelser och svårigheter, för Kristus.” Varför då, Paulus? ”Ty när jag är svag, då är jag full av kraft.” Eftersom han var fysiskt svag i sig själv, måste han vara stark genom Kristi kraft, som skyddade honom likt ett tält.

Prestationer trots hemsökelse och plåga

17. Hur arbetade Paulus likväl, och vad visar oss detta fall och den hållning han intog?

17. Paulus fick ingen gudomlig helbrägdagörelse i detta avseende, fastän inte på grund av någon brist på tro. Icke desto mindre arbetade han i långt högre grad än någon av de övriga apostlarna. Hans fall visar att vi inte behöver få gudomlig bot för våra fysiska skröpligheter och sjukdomar för att kunna uträtta något i aktiv tjänst såsom vittnen för Gud, den Högste. Paulus illustrerade vad Gud genom Kristus kan göra av en man som plågades av en törntagg i köttet, vilken vållade honom svaghet. Liksom Paulus kan vi vara lyckliga över vad Herren uträttar genom oss trots våra krämpor, vår oförmåga eller våra svagheter, som vi i våra dagar inte får avlägsnade ifrån oss genom någon gudomlig helbrägdagörelse. Om vi åstadkommer någonting trots dessa skröpligheter, måste vi draga den slutsatsen, att det är Herren som har åstadkommit det genom oss och inte vi själva. Detta avhåller oss från att bli övermodiga och uppblåsta. Det påminner oss om att vi är mäktiga att göra något endast genom hans kraft, som lik ett tält omsluter oss. Det tillåter Guds kraft genom Kristus att komma till fullkomligt uttryck i verksamhet genom oss, mitt under vår erkända kraftlöshet. Fördenskull förtjänar äran för vad vi uträttar att gå till Gud genom Kristus. Vårt ämbete såsom hans tjänare och vittnen är en härlig skatt, och vi kan nu till fullo inse varför denna skatt är anförtrodd åt jordeskapelser som är lika lerkärl. Paulus förklarar: ”Vi hava ... denna skatt i lerkärl, på det att den kraft som är över det normala må vara Guds och icke från oss själva.” — 2 Kor. 4:1, 7, NW.

18. Vad visar oss rapporterna från tjänsten på fältet år 1951 såsom en motsvarighet till detta?

18. Rapporterna över tjänsten på fältet i våra dagar visar att Gud utför ett mäktigt verk genom män och kvinnor och barn, som är helt hängivna honom, men som är handikappade genom någon fysisk defekt. De har tillräckligt mycket av sanningen i sig för att inte bedja om och vänta på att Gud skall utföra den gudomliga helbrägdagörelsens under och befria dem från det som besvärar och hindrar deras kroppar, innan de försöker få något gjort i hans tjänst. De behöver inte få sina naturliga skröpligheter och defekter avlägsnade genom den gudomliga helbrägdagörelsens kraft, för att de själva skall bli övertygade eller kunna övertyga andra om att de har sanningen och är vittnen för Jehova. Precis sådana som de är försöker de tjäna såsom förkunnare av de goda nyheterna om Hans rike, som nu måste predikas hela världen runt. Alltså vittnar i denna tid invalider och krymplingar i sina rullstolar eller sängar om det annalkande Riket, med de medel som är tillgängliga för dem och för de personer som de möjligen kan nå under sina begränsade förhållanden. De talar med alla som kommer i beröring med dem, de skriver brev, skickar litteratur på posten eller överlämnar den direkt, telefonerar, använder teckenspråk, osv. Dessa rapporterar den tid som de på detta sätt använder till vittnande, och de räknas med bland de mer än 375.000 aktiva vittnen, som den Allsmäktige har upprest i detta år 1951.

19. Jämte dessa som är instängda och hindrade finns det andra, som också är handikappade. Vad gör de, och vad ådagalägger de därigenom?

19. Dessa som har så begränsade möjligheter får inte försummas. Vi bör vårda oss om dem, samarbete med dem, skaffa dem det som de behöver ha för tjänsten, förse dem med andlig föda genom personliga besök och andra medel. Förutom dem som är instängda på sjukhus, i sjukrum och på andra platser och som låter rikessanningens ljus lysa finns det andra, som är blinda, som är dövstumma, som är ofärdiga eller på annat vis handikappade och hemsökta. Dessa går icke desto mindre ut på fältet och förkunnar Riket och åstadkommer ett mäktigt vittnesbörd, och genom allt detta ådagalägges Gud kraft mitt under svaghet. Därför bör ingen av dem som har det ställt på detta sätt känna sig modfälld. Må de fortsätta med sina storartade bemödanden och sätta Guds kraft på prov. Därigenom har de del i att bevisa, att det är såsom Sakarja 4:6 säger: ”Icke genom makt eller genom kraft, utan genom min ande, säger härskarornas Jehova.” — AS.

20. Hur skall vi göra med ytterligare frågor om sjukdom och gudomlig helbrägdagörelse?

20. Emellertid är frågorna om sjukdom och gudomlig helbrägdagörelse mer än vi kan till fulla behandla i detta nummer av Vakttornet. Är ni intresserade av att få dessa dryftade i vårt nästa nummer? Vi tror det. De frågor som ni har på hjärtat och som ännu inte har besvarats i det redan framställda kommer därför med all sanolikhet att utredas på ett tillfredsställande sätt i det som vi ytterligare har att säga.

(The Watchtower, 1 maj 1951)