Att dela med sig åt andra

 1. Förklara skillnaden mellan världslig gästfrihet och kristen?

DEN kristna gästfriheten är ett uttryck för kärlek; den världsliga gästfriheten är ett uttryck för stolthet. Det är stor skillnad mellan dessa båda. Den ena är framkallad av kärlek och vänlighet, den andra av stolthet och själviskhet. Världsmänniskorna övar gästfrihet ”inför människorna för att bliva sedda av dem”. De förväntar ofta att gästerna skall betala igen. ”Jag vill dela en måltid med dig, om du vill dela en måltid med mig” är principen i världens falska gästfrihet. Men hur annorlunda är inte den kristne! Han delar inte med sig åt andra på grund av stolthet eller önskan att få något vederlag utan på grund av djup kärlek till Gud och människor. Medan därför världsmänniskan ger åt någon för vad denne har, ger den kristne åt en individ för vad han är — hans nästa, hans broder. Den tiden kommer snart, då varje människa som lever skall föra denna kristna, gästfria vandel och så bli lik sin Fader i himmelen, — Matt. 6:1.

 2, 3. a) Vilken känsla gör sig gällande hos den som får sanningen? b) I vilken fullständig utsträckning har fåren, i motsats till getterna, givit gensvar till det budskap som konungens bröder burit fram?

² När en person med den rätta hjärtinställningen har tagit emot Jehovas frikostiga andliga föranstaltningar, känner han sig allvarligt manad att vara gästfri och dela med sig av sina materiella ting åt andra — allt för det slutliga resultatet att kunna dela de goda nyheterna med andra. Var det inte fåren i Jesu liknelse som delade med sig åt konungen? Konungen sade ju till fåren: ”Jag blev hungrig, och ni gåvo mig något att äta, jag blev törstig, och ni gåvo mig något att dricka. Jag var en främling, och ni togo gästfritt emot mig, naken, och ni klädde mig. Jag blev sjuk, och ni sågo till mig. Jag var i fängelse, och ni kommo till mig.” Hur kunde fåren göra allt detta mot en himmelsk konung? Jesus sade: ”Jag säger eder i sanning: I den utsträckning, vari ni hava gjort det mot en av de minsta av dessa mina bröder, hava ni gjort det mot mig.” — Matt. 25:35, 36, 40, NW.

³ Hur sant är inte detta nu i ändens tid, då denna liknelse går i uppfyllelse! För att få de goda nyheterna predikade har konungens bröder, den smorda kvarlevan, utstått förföljelser och svårigheter. Vilka har kommit till deras hjälp? Getterna? Nej, aldrig! De vill inte dela med sig av någonting, inte ens av sympati eller tid, åt konungens bröder. De vill lika litet skänka hjälp och vederkvickelse åt konungens andliga bröder, som de skulle vilja göra det åt konungen personligen, om han vore på jorden. Men fåren, som är tacksamma för de andliga rikedomar som har kommit dem till del, visar sin tacksamhet, inte endast genom att de gästfritt hjälper kvarlevan av Kristi efterföljare, utan genom ännu mera: genom att av hjärtat visa dessas broder, konungen, tro och lydnad. Och på grund av det bistånd och den hjälp, som fåren skänkt konungens bröder, säger konungen därför till dem: ”Kom, ni som hava min Faders välsignelse, tag i arv det rike som är berett åt eder från världens grundläggning.” — Matt. 25:34, NW.

 4—6. Hur kan vi, medan djävulens tingens ordning ännu existerar, visa att vi hyser sann kärlek till Gud?

⁴ Det är tydligt att konungen godkänner och anbefaller att man delar med sig åt andra, särskilt åt dem som är sanna kristna. Eftersom predikandet av de goda nyheterna om Riket inte ännu är fullgjort, finns det fortfarande tillfälle att dela med sig åt andra för att bistå dem, vare sig kvarlevan eller de andra fåren, i utförandet av Rikets verk. ”Må vi alltså, medan vi hava tillfälle, göra, vad gott är mot var man, och först och främst mot dem som äro våra medbröder i tron.” — Gal. 6:10.

⁵ Att detta att göra gott mot våra bröder innefattar att vi bör dela med oss av materiella förnödenheter kan det inte råda något tvivel om. Ty när aposteln Johannes beskrev sann kärlek, sade han: ”Om någon har denna världens medel till livets uppehälle och ser sin broder vara i behov och likväl stänger igen sitt ömma medlidandes dörr för honom, på vilket sätt förblir Guds kärlek i denne? Små barn, låt oss älska, varken i ord eller med tungan, utan i gärning och sanning.” — 1 Joh. 3:17, 18, NW.

⁶ Liksom kärleken inte består bara i ord, så förhåller det sig också med ett verksamt uttryck för kärleken: gästfriheten. ”Neka icke den behövande din hjälp, när det står i din makt att giva den. Säg icke till din nästa: ’Gå din väg och kom igen; i morgon vill jag giva dig’, fastän du kunde strax.” Den som äger sann kärlek delar därför med sig när hjälp behövs; han väger inte sina tillhörigheter så länge, att han aldrig delar med sig av någonting eller, om han gör det, hjälpen är för liten eller kommer för sent. Eftersom vi fortfarande befinner oss i djävulens värld, kommer våra bröder ibland, utan att vara lata och utan att själva rå för det, i svår nöd. Orsaken kan vara en storm, en översvämning, en eldsvåda, en olyckshändelse, sjukdom eller förföljelse. Om någon ser sin broder i sådan nöd och avhåller sig från att hjälpa honom, när det står i hans makt att göra det, ”på vilket sätt förblir Guds kärlek i denne”? — Ords. 3:27, 28.

Att dela med sig ”enligt deras behov”

 7. Vad säger bibeln om att dela med sig? Vad måste vi övervinna för att följa rådet?

⁷ För att dela med oss åt andra vid den rätta tiden och i den rätta utsträckningen måste vi bekämpa och övervinna den mänskliga svagheten att vara glömsk och tanklös. Varje människa går så helt upp i sin egen verksamhet, att det är fara för att hon glömmer och inte lägger märke till andras behov. De kristna får därför rådet att se ”icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras”. ”Dela med eder åt de heliga enligt deras behov.” De uppmanas att ”vara frikostiga, redo att dela med sig”. ”Förgäten icke att göra gott och dela med eder.” — Fil. 2:4; Rom. 12:13 och 1 Tim. 6:18, NW; Hebr. 13:16.

 8. Med vilka kan vi särskilt dela med oss ”enligt deras behov”? Varför är detta inte att favorisera?

⁸ Några bröder kan vara i större behov än andra, emedan de ägnar hela sin tid åt att förkunna de goda nyheterna. Det är för dessas behov som vi ofta har tillfälle att göra något. Detta är inte att favorisera. Det är bibelns regel, som finns bevarad till undervisning för oss i 1 Timoteus 5:17, 18 (v. 17 enl. NW): ”Må de äldre män som på rätt sätt äro föreståndare anses värda dubbel heder” eller som fotnoten tillfogar ”en dubbel belöning”. Vilka i synnerhet är värda ”en dubbel be löning”? ”I synnerhet de som arbeta hårt med att tala och undervisa. Skriften säger ju: ’Du skall icke binda munnen till på oxen, som tröskar’, så ock: ’Arbetaren är värd sin lön.’” Du vet vilka det är som arbetar hårt. Det är inte svårt att avgöra. Att vi ser på dessas bästa och delar med oss åt dem ”enligt deras behov”, men ändå enligt vad vi förmår, är tillbörligt och välbehagligt för Gud. Det är inte att favorisera när vi övar sådan ”dubbel” gästfrihet mot krets- och områdestjänare, missionärer, pionjärer och andra ”som arbeta hårt med att tala och undervisa” om de goda nyheterna. Det är Guds vilja.

 9, 10. a) Vad sade aposteln, när han skrev till församlingen, om dem som på rätt sätt äro föreståndare och som arbeta hårt med att förkunna de goda nyheterna? b) Vilket privilegium står öppet för oss i våra dagar, liksom det gjorde det för de kristna i det första århundradet?

⁹ Aposteln anbefallde ofta att vissa kristna på grund av sina gärningar skulle bli mottagna med frikostig och förstående gästfrihet: ”Jag anbefaller åt eder vår syster Febe, som är en tjänare i den församling som är i Kenkrea, för att ni må välkomna henne i Herren på ett sätt som är värdigt de heliga och för att ni må bistå henne på allt sätt, där hon kan behöva eder, ty hon har också själv visat sig vara en försvarare för många, ja, för mig själv.” Paulus visste att Febe, som var ”en tjänare” i församlingen i Kenkrea, var en som arbetade hårt och att hon ofta hade delat med sig av vad hon hade åt andra, ja, även åt aposteln. Nu rekommenderade han att bröderna i Rom skulle ta emot henne på ett sådant sätt som hon hade tagit emot andra, ”på ett sätt som är värdigt de heliga”. — Rom. 16:1, 2, NW.

¹⁰ När den styrande kretsen för de kristna i det första århundradet sände ut särskilda tjänare till församlingarna för att tjäna deras andliga behov, var det ett privilegium för de bröder det gällde att öva gästfrihet. Det är likadant i våra dagar. Den styrande kretsen sänder ut särskilda tjänare, sådana som krets- och områdestjänare och bröder från Betel, för att bistå församlingarna i andligt avseende. Det är församlingarnas privilegium att ta emot dessa tjänare ”på ett sätt som är värdigt de heliga” och dela med sig åt dem ”enligt deras behov”.

11. a) Vad innebär det att dela med sig åt andra ”enligt deras behov”? b) Vad är det som verkligen vinner Guds ynnest, när man delar med sig?

¹¹ Eftersom kristen gästfrihet visas någon enligt hans behov, är den frikostig och ändå måttlig. Vi bör vara villiga att dela med oss men bör vara förnuftiga i detta. (Tit. 3:2) En kristen måste vara ”måttlig i sina vanor”. Bibeln anbefaller frikostighet men inte slöseri. Ingen bör göra sig själv fattig, om det också vore bara tillfälligt. Ibland erbjuder sig inte bröder att dela med sig åt andra, därför att de menar att vad de har att erbjuda inte är någonting extra, att det inte är den ”gödda kalven”. Dessa har en felaktig inställning. Ingen broder bör avhålla sig från att förpläga en tillresande tjänare därför att det bara är vanlig mat han har att bjuda på. Då Guds Son övade gästfrihet, menade han då att vanlig mat inte var god nog? Nej, den måltid som han mirakulöst beredde åt de 5.000 bestod inte av den ”gödda kalven” utan av bröd och fisk. Fastän Jesus genom Guds kraft kunde ha berett en lika överdådig bankett som de rika romarnas, valde han att ge dem föda ”enligt deras behov”. Tänk därför aldrig att du behöver ge dig ut för att ha det bättre än du verkligen har; det skulle inte vara att föra gästfrihetens utan stolthetens vandel. Vår kristna givmildhet bör harmoniera med vår önskan att vara sparsamma för de goda nyheternas skull. Vår frikostighet kommer då aldrig att bli slöseri och vår sparsamhet aldrig att bli snålhet. När du delar med dig, så är det inte vad du ger, utan varför du gör det, som har något värde inför Gud: ”Om den goda viljan är för handen, så bliver den välbehaglig med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har.” — 1 Tim. 3:2, NW; 2 Kor. 8:12.

12. a) Förklara det kristna sättet att ta emot något? b) Vad ligger det för fara i ohämmad själviskhet?

¹² Alldeles som vi bör vara förnuftiga när vi ger, så bör vi också vara det när vi tar emot något. Eftersom vi ger ”på ett sätt som är värdigt de heliga”, så bör vi ta emot på liknande sätt. Var hovsam när det gäller att ta emot det som erbjuds. Om du till exempel har blivit bjuden på mat till någon, så var måttlig, var osjälvisk. Om det är fem personer som skall dela en måltid och det bara finns fem köttbitar på bordet, så är det vänligt, osjälviskt, att ta bara en bit, fastän ens aptit kan kräva mer. Jehova hatar själviska människor. Ingen som är glupsk och omåttlig kommer därför att få ärva Guds rike. (1 Kor. 6:10) Kom ihåg, att vid slutet av Kristi tusenårsregering kommer ett oräkneligt antal människor att få dela djävulens öde just därför att de är själviska. Börja nu att utrota alla former av själviskhet. Ju större framsteg vi gör i den riktningen nu, desto bättre kommer det att bli för oss, när det slutliga provet kommer. Liksom det kräver påpasslig vänlighet och omtänksamhet att ge, så kräver det alltså också detta att ta emot.

Att dela med sig ”utan knot”’

13. Hur måste gästfriheten övas för att den skall ha något värde inför Gud?

¹³ Den som är osjälvisk ger aldrig ovilligt. ”Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta, icke med olust eller av tvång, ty ’Gud älskar en glad givare’.” Det kunde tyckas onödigt att förmana någon att ge utan knot. Men Petrus fann det ändå nödvändigt att säga: ”Varen gästvänliga mot varandra utan knot.” — 2 Kor. 9:7; 1 Petr. 4:9.

14. a) Varför ger kanske några med olust? b) Hur kan man genomskåda dem som missbrukar gästfriheten, och vilken regel från bibeln bör tillämpas på dem?

¹⁴ Några av de första kristna knotade tydligen, när de erbjöd sin gästfrihet. De var kanske själviska, snåla, gnidiga. Eller kanske de hade fått erfara att någon hade missbrukat deras gästfrihet och därigenom gjort dem misslynta. Om några i Tessalonika sades det, att de ”föra en oordentlig vandel och icke arbeta”. Några av dem var kanske snyltgäster, som skaffade sig sin utkomst genom att begagna sig av brödernas gästfrihet. De gick kanske till olika hem och snyltgästade hos bröderna. Hur som helst fann Paulus det klokt att slå fast: ”Om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta.” Om en broder tillämpar denna bibelns princip, behöver han inte känna att det är någon risk förenad med att han övar gästfrihet. Varför inte? Därför att om han alls brukar sin urskillningsförmåga, kan han genomskåda den som missbrukar gästfriheten. Ty snyltgästen är inte andligt sinnad; hans konversation är inte uppriktigt teokratisk. Det är lätt att upptäcka att han saknar andligt sinnelag. Men framför allt har vi det positiva tecknet verksamhet. En som arbetar hårt har ingen tid till att snyltgästa, ty han är alldeles för upptagen av att sörja för sitt behov och predika de goda nyheterna. En snyltgäst har tid att snyltgästa därför att han inte arbetar hårt. Det finns alltså enkla sätt att avgöra vilka som är värda vår gästfrihet. Åt dem bör vi dela med oss ”utan knot”. — 2 Kor. 9:7; 2 Tess. 3:10, 11.

15. Vilket beröm och vilken uppmuntran gav aposteln Johannes sin älskade vän Gajus?

¹⁵ Det finns många nämnda i bibeln som skattade gästfriheten som ett stort privilegium och som gav ”utan knot”. Till Gajus skrev aposteln Johannes: ”Min älskade, du utför ett troget arbete i allt det du gör för bröderna, och till på köpet sådana som äro främlingar, vilka hava burit vittnesbörd om din kärlek inför församlingen. Dessa torde du vara god och sända vidare på deras väg på ett sätt som är värdigt Gud. Ty det var för hans namns skull som de begåvo sig åstad och icke togo emot några pengar av nationernas folk. Vi äro därför förpliktade att mottaga sådana personer gästfritt, för att vi må bliva arbetare tillsammans med dem i sanningen.” Gajus hade övat gästfrihet mot sådana som arbetade hårt, och nu berömmer honom Johannes, som hade hört talas om den goda anda han lade i dagen, för att han utför ”ett troget arbete”. Han uppmuntrar Gajus ytterligare genom att mana honom till att fortsätta med att ta emot bröderna ”på ett sätt som är värdigt Gud” själv. — 3 Joh. v. 5—8, NW.

16—18. a) Vem var Lydia, och varför bör vi likna henne? b) Hur såg Paulus på gästfriheten? Varför bör vi likna honom?

¹⁶ En annan som visade den rätta andan var Lydia. Paulus träffade henne i Filippi i Macedonien. Hon tog emot sanningen och blev döpt. ”När nu hon och hennes husfolk blevo döpta, bad hon enträget: ’Om ni människor hava ansett mig vara trogen mot Jehova, så kom in i mitt hus och stanna.’ Och hon helt enkelt nödgade oss att komma.” — Apg. 16:15, NW.

¹⁷ Lydia förde i sanning en gästfri vandel. Paulus visade också den rätta andan. Lydia ansåg att det skulle vara ett stort privilegium att få mottaga dessa Jehovas tjänare som gäster. Och Paulus var inte alltför angelägen; han handlade inte som om Lydia var förpliktad till att ta emot honom, Paulus uppträdde inte som om han tog det för en given sak att han skulle bli bjuden. Han gjorde inte en enda antydan om mat och husrum. Lydia kom själv med förslaget. Hur påpasslig var hon inte! Hon visste att Paulus behövde äta och att han behövde en plats där han kunde sova på natten. Och Paulus, som inte ville ligga någon till last, hur välbärgad denne än var, hörsammade hennes erbjudan först sedan hon enträget hade bett honom. Lukas’ kommentar — ”Och hon helt enkelt nödgade oss att komma” — visar vilken omtänksam, varmhjärtad människa Lydia var. Var lik henne.

¹⁸ Vi bör också vara lika Paulus. Han fick aldrig någon till att känna sig förpliktad att bistå honom. Räkna därför aldrig med gästfrihet såsom någonting som med rätta tillkommer dig. Mena aldrig att bröderna är skyldiga att visa dig sådan. Om till exempel en broder använder sin bil för att skjutsa dig till ett möte, så mena inte att han framdeles är förpliktad att göra det varje vecka. Den rätta, osjälviska inställningen skulle vara: ”Jag promenerar hellre till mötena än jag vållar någon besvär. Om en broder är snäll mot mig och skjutsar mig till ett möte i sin bil, skall jag tacka Jehova för hans nådefulla godhet; och om han inte gör det på nytt, så skall jag inte känna mig förtretad.” Genom att vi bevarar denna osjälviska inställning, kommer bröderna som ger att känna att det som de delar med sig av är ”en riklig gåva och icke ... någonting som framtvingats”. — 2 Kor. 9:5, NW.

Strävan att dela med sig

19. Vad bör vi hålla i minne, när vi strävar att vara gästfria?

¹⁹ Om vi önskar dela med oss åt andra, måste vi göra oss mödan för det. Denna strävan bör vara sådan, att man lätt och utan förlägenhet kan mottaga vårt erbjudande. Om du alltså vill bjuda en av dem som arbetar hårt tillsammans med dig på middag, så säg inte: ”Du vill väl inte äta middag med oss?” utan säg: ”Kom och ät middag med oss.” Om du menar det, så säg det positivt. När du kommer ihåg aposteln Paulus’ inställning att inte vilja vara till en börda för någon, kan du föreställa dig hur han skulle ha svarat på en sådan fråga som: ”Du vill väl inte äta middag med oss?” Lydia använde en positiv inbjudan, och detta till trots måste hon helt enkelt nödga honom att komma.

20, 21. a) Ge exempel från bibeln på sådana som gjorde sig omak för att dela med sig. b) Vilket från hjärtat kommet gensvar inspirerade deras gästfrihet till?

²⁰ När man vill sträva att dela med sig, måste man ibland göra sig omak. Då Paulus skrev till Timoteus, nämnde han hur Onesiforus gjorde sig omak för att besöka aposteln i fängelset och bringa honom förfriskningar. ”Må Herren visa barmhärtighet mot Onesiforus’ hus, eftersom han ofta var mig till vederkvickelse och icke blygdes för mina kedjor; fastmer, när han kom till Rom, sökte han efter mig med all iver, till dess han fann mig.” I en sådan stor stad som Rom var det nödvändigt att söka med iver för att hitta Paulus. Men Onesiforus vinnlade sig om att göra detta. Han bragte den fängslade aposteln förfriskningar, inte bara en eller två gånger, utan ”ofta”. Denna gästfrihet rörde Paulus’ hjärta så djupt att han utbrast: ”Herren give, att han må finna barmhärtighet hos Herren [Jehova] på ’den dagen’.” — 2 Tim. 1:16—18.

²¹ En annan som gjorde sig omak för att bli i stånd att visa gästfrihet var den sunemitiska kvinnan. Hon lade märke till att Elisa tjänade Jehova. När han tog vägen där förbi, bjöd hon honom in att äta och dricka. En dag kom hon till den slutsatsen att hon kunde göra mera. Därför sade hon till sin make: ”Se, jag har förnummit, att han som beständigt kommer hitöver är en helig gudsman. Så låt oss nu mura upp ett litet rum på taket och där sätta in åt honom en säng, ett bord, en stol och en ljusstake, så att han kan få taga in där, när han kommer till oss.” En dag när Elisa vilade sig i detta rum, frågade han sin värdinna, om han kunde göra något för henne i gengäld för hennes vänlighet. Hon begärde ingenting. Men genom sin tjänare fick Elisa reda på att sunemitiskan inte hade några barn och att hennes make var gammal. Han insåg vilken stor välsignelse det skulle vara för denna kvinna att få en son. Profeten kallade henne till sig och talade om för henne att hon nästa år skulle ha en son i sitt sköte. Hur välsignad blev inte hennes lott! Hennes käraste hopp blev förverkligat — bara därför att hon beredde rum i sitt hus åt en av Jehovas tjänare. — 2 Kon. 4:9, 10.

22—25. a) Vad kan vara orsaken till att några uraktlåter att vara ”redo att dela med sig”? b) Vilka var ”redo att dela med sig”, när Paulus kom att lida brist, och vilka var det inte? c) Varför säger aposteln att han ”plundrade” de macedoniska församlingarna genom att ta emot deras understöd?

²² Är det därför att somliga bröder är njugga som de underlåter att vara vakna och omtänksamma och ”redo att dela med sig”, såsom sunemitiskan och Onesiforus gjorde, trots att de har medel till att göra det? Det är mera troligt att det beror på fullständig tanklöshet eller kanske på bristande mogenhet. I detta sammanhang blir vi påminda om korintierna, när Paulus först betjänade dem. Trots sitt deltidsarbete kom han att lida brist. Korintierna var då inte ”redo att dela med sig”. De gjorde inga ansträngningar att dela med sig åt Paulus av vad de hade. Längre fram, när Paulus var borta ifrån dem, kände han behov av att omnämna detta, att han hade betjänat dem utan att bedja dem om någon enda sak:

²³ ”Begick jag en synd genom att ödmjuka mig för att ni skulle bliva upphöjda, i det att jag kostnadsfritt med glädje kungjorde Guds goda nyheter för eder? Andra församlingar plundrade jag genom att taga emot understöd för att tjäna eder, och likväl låg jag icke någon enda till last, när jag var närvarande hos eder och jag kom att lida brist, ty de bröder som kommo från Macedonien sörjde rikligen för mitt behov.” — 2 Kor. 11:7—9, NW.

²⁴ Dessa ord bör bringa oss till eftertanke. Korintierna underlät att tänka. Paulus betjänade dem mera än ett år, och ändå delade de aldrig med sig åt honom enligt hans behov. När han kom att lida brist, sörjde bröderna i Macedonien för att han fick vad han behövde, och det i rikt mått. Det kraftiga uttalandet av Paulus att han ”plundrade” andra församlingar genom att ta emot understöd från dem för att tjäna korintierna visar hur djupt rörd aposteln var. Varför var han det? Inte för sin egen del. ”Jag har lärt mig att vara oberoende, vilka omständigheter jag än befinner mig i. Jag kan förvisso finna mig i att hava ont om det.” — Fil. 4:11, 12, NW.

²⁵ Så här låg det till: Bröderna i Korint hade tydligen råd rent materiellt sett att dela med sig. Ja, välståndet i Korint var så ryktbart, att det hade blivit till ett ordstäv. Men församlingarna i Macedonien — de var fattiga, mycket fattiga, ja, så fattiga, att Paulus talade om deras ”djupa fattigdom”, som kom ”deras frikostighets rikedom att flöda över”. Men trots denna ytterliga fattigdom bad macedonierna om privilegiet att få dela med sig; ofta gav de mera än vad de verkligen hade råd till. Dessutom behövde församlingarna i Macedonien det lilla de hade för att befordra de goda nyheterna på sitt eget distrikt, och här understödde de nu Paulus i en stad som var ryktbar för sitt välstånd. Korintierna kunde ha hjälpt honom. Men Paulus, som alltid önskade att de goda nyheterna skulle vara en fri gåva, bad dem aldrig göra det; och de erbjöd sig aldrig att hjälpa. — 2 Kor. 8:1—4, NW.

26. Hur kan kristna församlingar i våra dagar visa en ”macedonisk” anda i att dela med sig?

²⁶ Vilken kontrast! Korintierna, alltför tanklösa och alltför omogna för att tänka på att dela med sig, och macedonierna, så omtänksamma och så mogna, att de delade med sig utöver sin verkliga förmåga. De kristna församlingarna i våra dagar bör vara lika macedonierna, omtänksamma och vakna till att dela med sig. En del bröder som har bilar gör sig villigt omak för att hämta välsinnade människor till mötena. Det är bra. Men ibland glömmer de som har bilar att de kan låta sina egna bröder få åka med. Hur underbart är det inte när bröder använder sina bilar för att hjälpa dem som är skröpliga eller gamla och dem som bor avsides! Några som underlåter att ådagalägga denna givmildhetens anda säger: ”Om jag skulle köra till utkanten av stan för att skjutsa en äldre syster hem efter mötet, så skulle jag förlora en halv timme!” Det är sant att det kräver något av din tid, när du skall dela med dig. Men när vi gör oss omak för att hjälpa våra bröder och vi använder några minuter till detta, så är den tiden inte bortkastad: ”Förgäten icke att göra gott och dela med eder, ty sådana offer har Gud behag till.” — Hebr. 13:16.

27. Vilka frågor bör vi ställa oss själva angående att dela med oss åt andra?

²⁷ Fråga nu dig själv: Delar jag någonsin med mig av saker och ting åt andra? Kunde jag göra det? Gör jag mig någonsin omak för att visa vänlighet mot mina bröder? Tänk över dessa frågor. Och om du har en bil och det regnar efter ett möte, hör du dig då för innan du åker i väg, om du kan visa vänlighet genom att bjuda någon på skjuts? Om du har mer än du behöver till en måltid, tänker du då någonsin på att be en pionjär komma och dela den med dig? Om du har kläder till överlopps, frågar du då någonsin en behövande broder om han kan använda dem? Eller förgäter du att dela med dig åt andra? Kristi apostel sade: ”Förgäten icke.”

28. För vad bör församlingstjänarna vara vakna?

²⁸ Om du är församlingstjänare och du inbjuder en broder från en grannförsamling att komma och hålla föredrag, lämnar du det då åt slumpen om han skall bli gästfritt mottagen av bröderna? Eller upplyser du dem om deras privilegium? Kan du föreställa dig att de macedoniska bröderna, trots att de var fattiga, någonsin lät en besökande Ordets förkunnare bege sig på hemväg med tom mage?

Allting för de goda nyheternas skull

29. a) Ehuru bröderna delar med sig åt oss för de goda nyheternas skull, vilken skyldighet å vår sida upphäver inte detta? b) Hur kan tacksamhet, liksom kärlek, uttryckas både i ord och i gärning?

²⁹ När bröderna visar sig gästfria mot oss enligt vårt behov, vet vi att de gör det i upphöjd bemärkelse, för de goda nyheternas skull. Att vi vet detta upphäver inte vår skyldighet att vara tacksamma; snarare bör vi vara så mycket mer beredda att vara tacksamma. När bröder delar med sig åt dig, glöm då inte att ge uttryck åt din uppskattning i ord. Det förutsades om dessa ”yttersta dagar” att människorna skulle vara ”otacksamma”, och det är de. (2 Tim. 3:1, 2) Men aldrig må de som hör till den nya världens samhälle blunda för tacksamheten! Ibland kan vi uttrycka uppskattning inte bara i ord, utan i gärning. Om du således åker bil med någon som du vet har det knappt ställt, till exempel en pionjär, så visar du en tacksam anda genom att skänka honom ett skäligt belopp, som han kan använda till bensin och olja. Kom alltid ihåg, att om en man visar sin uppskattning för små, ja, till och med obetydliga förmåner, så visar det att han fäster avseende vid människornas hjärtan och inte vid deras ägodelar, att han värderar en människa efter vad hon är och inte efter vad hon har. Tacksamhet kan därför hjälpa oss att bli lika vår himmelske Fader, som ser till hjärtat.

30. Vilka välsignelser kommer av att man delar med sig åt andra för de goda nyheternas skull?

³⁰ Gästfrihet som övas för de goda nyheternas skull får i sanning rika välsignelser till resultat. Ty den uppväcker inte endast en anda av tacksamhet gentemot människan, utan framför allt gentemot Gud. Ju tacksammare vi är gentemot Gud, ju mer våra hjärtan vidgar sig, desto rikare blir vår andliga urskillning. Paulus sade: ”I allting bliva ni berikade för varje slag av frikostighet, som genom oss framkallar ett uttryck av tack till Gud; emedan utövandet av denna offentliga tjänst icke endast går ut på att i överflöd avhjälpa de heligas brist, utan också att vara rik med många uttryck av tack till Gud.” Sålunda fördjupar gästfriheten, både när den övas och när den mottas, vår kärlek till den som har ingjutit den gästfria andan i våra bröders hjärtan, den kärleksfulla godhetens Gud, Jehova. — 2 Kor. 9:11, 12, NW.

31. Varför är inte den sanne kristnes huvudsakliga strävan att dela med sig av materiella ting? Vad är hans förnämsta intresse?

³¹ Om vi är villiga att dela med oss av materiella ting för de goda nyheternas skull, så är det otänkbart att vi skulle kunna underlåta att dela med oss av själva de goda nyheterna! Men ändå är det många som menar att allt som Gud kräver av oss är att vi skall vara snälla och goda i fysisk bemärkelse. Men i själva verket är det genom att du delar med dig av de goda nyheterna om Guds rike åt andra som du frälsar ”både dig själv och dem som höra dig”. Det är någonting bristfälligt och ofullständigt hos deras kärlek, som är villiga att dela med sig av fysiska ting men inte av andliga, ty de följer inte i sanning Kristus. (Matt. 19:21) Det är därför inte tillräckligt att bara sörja för någons kroppsliga behov: ”Om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga ... men icke hade kärlek [så att jag följer Kristus genom att dela med mig av livgivande, andliga ting], så vore detta mig till intet gagn.” Om vi verkligen älskar Gud och vår nästa, då vill vi göra allting, vilket också innefattar att dela med oss av materiella ting åt andra, för att befrämja de goda nyheterna och så förena oss med aposteln i att intyga: ”Jag gör allt för de goda nyheternas skull, så att jag må få dela dem med andra.” — 1 Tim. 4:16; 1 Kor. 13:3; 9:23, NW.

32, 33. Varav kommer sig den gästfria andan och villigheten att dela med sig, men i vad resulterar de? Vilka bör vi därför likna?

³² Hur berikande är inte gästfriheten och andan att vilja dela med sig! Genom att öva gästfrihet mot främlingar kan vi ”anbefalla oss .... såsom Guds tjänare ... genom vänlighet”. Genom att dela med oss åt våra bröder visar vi kärlek och tacksamhet och verkar för att befrämja de goda nyheterna. Det är i sanning så, att ”i allting bliva ni berikade för varje slag av frikostighet”. Du får till exempel större lycka: ”Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.” Du får erfara en inre glädje som en outsäglig belöning. Du berikar andras kärlek till dig. Och framför allt berikar du vår kärlek till Jehova, genom att du inspirerar till många ”uttryck av tack till Gud”. Ja, de som ger blir berikade genom att ge. Salomo förklarade: ”Den ene giver villigt och blir ändå allt rikare; en annan håller tillbaka vad han borde giva och lider endast brist. En frikostig människa skall bliva berikad.” Fastän det alltså är därför att man blir varse andras behov som man övar gästfrihet och delar med sig, resulterar detta i att deras liv som gör så blir berikat. — 2 Kor. 6:4—6; 9:11; Apg. 20:35; NW; Ords. 11:24, 25, RS.

³³ Varför alltså lida brist? Varför inte bli berikad i allting? Var frikostig, redo att dela med dig. ”Varen gästvänliga mot varandra utan knot.” (1 Tim. 6:18; 1 Petr. 4:9) Var lik Abraham, som var gästfri mot främlingar och tog emot änglar som gäster. Var lik Lydia, som räknade gästfriheten som ett stort privilegium. Var lik Onesiforus, som öppnade en apostels hjärta på vid gavel genom vänlighet. Var lik sunemitiskan, som gjorde sig omak för att vara gästfri och därigenom blev berikad med en son. Var lik macedonierna, som trots sin djupa fattigdom var så snabba och omtänksamma när det gällde att dela med sig åt andra. Ja, var lik din himmelske Fader: För en gästfri vandel!

[Bild på sidan 251]

Jag anbefaller åt eder vår syster Febe .....

(The Watchtower, 15 januari 1957)