Paradiset

”Han blev bortryckt till paradiset och hörde outsägliga ord, som det icke är lovligt för en människa att uttala.” — 2 Kor. 12:4, NW.

 1, 2, a) Då vår uppmärksamhet har riktats på något som kan jämföras med en persisk lustgård, när kan det då vara lovligt att tala om det? b) Hur riktade aposteln Paulus uppmärksamheten på ett dylikt paradis?

NÄR någonting lika storslaget och skönt som en österländsk, persisk lustgård har blivit uppenbarat genom att gudomliga profetior har gått i uppfyllelse, då blir det lovligt och lämpligt för oss att tala om det. Människan kan då tala om det med visshet på klara och tydliga faktas fasta grund. I denna tid, när nitton hundra år förgått sedan Paulus till den kristna församlingen i Korint i Grekland nämnde om det underbara som blivit uppenbarat för honom, kan vi med insikt och förståelse tala om det. När Paulus för de korintiska kristna framlade bevis för att han var en Jesu Kristi apostel, sade han:

² ”Jag måste berömma mig. Det är icke nyttigt, men jag skall gå vidare till övernaturliga syner och uppenbarelser från Herren. Jag vet en man i förening med Kristus, som för fjorton år sedan — om i kroppen vet jag icke, eller utanför kroppen vet jag icke, Gud vet det — blev bortryckt såsom sådan till tredje himmelen. Ja, jag vet om denne man — om i kroppen eller skild från kroppen vet jag icke, Gud vet det — att han blev bortryckt till paradiset och hörde outsägliga ord, som det icke är lovligt för en människa att uttala. I fråga om den mannen vill jag berömma mig, ... jag [skall] icke vara oresonlig, ty jag skall säga sanningen ... endast på grund av uppenbarelsernas övermått.” — 2 Kor. 12:1—7, NW.

 3, 4. När var det som Paulus hade denna paradisiska syn, och hur beskrev han sin omvändelse till kristendomen inför konung Agrippa?

³ Fjorton år innan Paulus skrev dessa ord måste ha varit omkring år 41 e. Kr. eller minst fem år efter det att han blivit omvänd från judendomen till kristendomen förmedelst en mirakulös syn, vari han såg något av den bländande härligheten hos den uppståndne Jesus Kristus i himmelen. När Paulus berättade om detta inför den romerske ståthållaren Festus och konung Agrippa II och övriga i den imponerande samling som var tillstädes i förhörssalen i Caesarea, sade han med högtidligt allvar:

⁴ ”Mitt under dessa bemödanden, medan jag var på resa till Damaskus med bemyndigande och ett uppdrag från de förnämsta prästerna, såg jag vid middagstiden på vägen, o konung, ett ljus som var starkare än solens glans flamma från himmelen omkring mig och omkring dem som färdades med mig. Och när vi alla hade fallit till marken, hörde jag en röst säga till mig på hebreiska språket: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig? Att du fortsätter att sparka mot pikstaven gör det svårt för dig.’ Men jag sade: ’Vem är du, Herre?’ Och Herren sade: ’Jag är Jesus, som du förföljer. Icke desto mindre, res dig upp och stå på dina fötter. Ty i detta syfte har jag gjort mig synlig för dig: för att utvälja dig till en tjänare och ett vittne både om ting som du har sett och om ting som jag skall låta dig se med avseende på mig ...’ Fördenskull, konung Agrippa, blev jag icke olydig mot den himmelska synen, utan jag begav mig både först till dem som bodde i Damaskus och sedan till dem som bodde i Jerusalem och över hela Judeens land och till nationerna med det budskapet, att de skulle göra bättring och vända sig till Gud genom att göra gärningar som anstå bättringen.” — Apg. 26:12—20, NW.

 5. Med vilken sinnesinställning skrev Paulus om sina syner och uppenbarelser, och hur brukar vi därför vår tid, när vi begrundar hans paradissyn?

⁵ Denna syn var ingen fantasiskapelse, inte bara en inbillning eller en hallucination. Den var så verklig, att Paulus tog den mycket allvarligt och inte blev olydig mot det budskap den förmedlade till honom. Därför att han till sitt livs slut bevisade sig lydig mot synen, fick han lida martyrdöden. Likaså skrev Paulus med allt allvar om de övernaturliga syner och uppenbarelser som Herren Jesus Kristus i himmelen gav honom. En sak kan vi därför vara säkra på: Vi slösar inte bort tiden på en blott och bar hallucination, när vi tar den övernaturliga syn i betraktande, till vilken den man, som Paulus personligen kände, blev bortryckt för att få se paradiset och höra outsägliga ord, som det inte då var lovligt för en människa att uttala. Tvärtom brukar vi tiden väl, när vi strävar att förstå den.

 6, 7. Vem var denne man, som blev bortryckt och om vilken Paulus skriver, men hur yppade Jesus något om paradiset också för en annan man?

⁶ Den man som gynnades med denna övernaturliga syn var utan tvivel aposteln Paulus själv, ty ingen annan har berättat för oss om denna upplevelse, som inträffade omkring år 41 e. Kr. Men Paulus var inte den enda människa, för vilken Jesus Kristus yppade något om ett paradis. Rätt länge innan Paulus blev kristen fanns det en man som Jesus talade med om paradiset. Detta hände år 33 e. Kr. på dagen för judarnas påsk, på Golgata, utanför Jerusalems murar.

⁷ Jesus hängde då på en tortyrpåle, fastnaglad vid den med händer och fötter. Över hans huvud hade den romerske ståthållaren, Pontius Pilatus, låtit anslå den anklagelse, som utgjorde orsaken till att Jesus blev avrättad. En del judar ”stod och såg på. Men rådsherrarna hånlogo och sade: ’Andra har han frälst, må han frälsa sig själv, om denne man är Guds Kristus, den Utvalde.’ Till och med soldaterna gjorde narr av honom, i det de kommo tätt intill honom och erbjödo honom surt vin och sade: ’Om du är judarnas konung, så fräls dig själv.’” Där fanns emellertid en man som hade mod nog att höja sin röst till försvar för Jesus. Han insåg att om denne man, Jesus, var villig att dö denna förfärliga, skymfliga, plågsamma död utan att knota och klaga, så måste det ligga sanning i hans övertygelser och påståenden. Också den nämnde mannen hängde på en tortyrpåle, fastän han sannolikt inte var fastnaglad vid den likt Jesus, som fick lida mera trots det att han ”icke gjort någonting otillbörligt”. Sedan denne ogärningsman slutat sitt försvar för Jesus, ville han ge uttryck åt tro på Jesus till och med på dagen för dennes offentliga avrättning och ”sade vidare: ’Jesus, kom ihåg mig, när du kommer i ditt rike.’” Vad svarade Jesus? ”Han sade till honom: ’Jag säger dig i sanning i dag: Du skall vara med mig i paradiset.’” — Luk. 23:35—43, NW.

 8. Vad hände med Jesu kropp efter hans död, men vad hände med den välvillige ogärningsmannens kropp?

⁸ Jesus sade detta till ogärningsmarinen omkring klockan tolv på dagen. I tre timmar till hängde de på sina tortyrpålar. Därpå hörde ogärningsmannen Jesus ropa till Gud i himmelen: ”Fader, i dina händer anförtror jag min ande.” Det var nu förbi med Jesus. ”Det har blivit fullbordat!” sade han, och i det han böjde huvudet, slutade han att andas. (Luk. 23:44—46; Joh. 19:28—30; NW) Jesu försvarare, den lidande ogärningsmannen vid hans sida, levde ännu. Men eftersom den judiska sabbatsdagen skulle börja vid solnedgången, påskyndade soldaterna hans död genom att slå sönder hans ben, liksom man också slog sönder benen på en annan ogärningsman, som likaså hängde där på en påle. Så dog han då samma dag som Jesus, vilken han valt till sin konung. Vad som hände med ogärningsmannens döda kropp omtalas inte för oss; men Jesu kropp togs ned och begravdes i en ny grav, som tillhörde en rik jude från Arimatea vid namn Josef, vilken hade blivit en Jesu lärjunge. — Joh. 19:31—42; Matt. 27:57—61.

En rövare i paradiset?

 9. Vilken fråga ställs vi nu inför med avseende på vilket paradis som åsyftas, och vad blir svaret?

⁹ Vi ställs nu inför frågan: Syftade Jesus på samma paradis som det aposteln Paulus åsyftade långt senare? Talade Jesus med ogärningsmannen på pålen om samma paradis som han nämnde när han gav uppenbarelsen åt aposteln Johannes omkring år 96 e. Kr.? I Uppenbarelseboken 2:7 (NW) sade Jesus: ”Må den som har öra höra vad anden säger till församlingarna: Den som vinner seger, honom skall jag bevilja att äta av livets träd, som är i Guds paradis.” Enligt Skriften måste svaret bli nej.

10. Varför talade Jesus inte till ogärningsmannen på pålen om ett himmelskt paradis?

¹⁰ Till ogärningsmannen på pålen talade Jesus inte om ett himmelskt paradis. Ogärningsmannen kunde inte fatta andliga ting, liksom inte heller den judiske fariséen Nikodemus kunde det, han som var en av judarnas rådsherrar och till vilken Jesus sade: ”Om någon icke blir född på nytt, kan han icke se Guds rike. ... Om någon icke blir född av vatten och ande, kan han icke gå in i Guds rike. Det som har blivit fött av köttet, det är kött, och det som har blivit fött av anden, det är ande. Förundra dig icke, därför att jag sade till dig: Ni människor måste bliva födda på nytt. ... Vad vi veta, det tala vi, och vad vi hava sett, därom bära vi vittnesbörd, men ni människor taga icke emot det vittnesbörd vi giva. Om jag har omtalat jordiska ting för eder och ni likväl icke tro, hur skola ni då tro, om jag omtalar himmelska ting för eder?” (Joh. 3:3—12, NW) Till ogärningsmannen talade Jesus om ett paradis som låg inom hans fattningsförmåga. Ogärningsmannen fick alltså inte den uppfattningen, att han genom att vara i paradiset med Jesus såsom konung skulle komma till himmelen vid sin död eller att han vid sin uppståndelse från de döda skulle bli förd in i himmelen.

11. Hur visar också förhållandet med Jesu egna apostlar att ogärningsmannen på pålen inte kunde ha tänkt på ett himmelskt rike eller paradis?

¹¹ Till och med sedan himmelriket hade blivit predikat i flera år, ja, ända till det ögonblick, då Jesus for upp till himmelen inför sina apostlars ögon, hade dessa hans egna apostlar ingen tanke på något himmelskt rike. I annat fall skulle de inte ha ställt denna avskedsfråga till honom: ”Mästare, skall du i denna tid åter upprätta riket åt Israel?” (Apg. 1:6—11, NW) Hur skulle då denne välvilligt inställde man på pålen, en ogärningsman, inte en med Jesus förtrogen apostel, kunna tänka att Jesus skulle komma till ett himmelskt rike eller att paradiset skulle vara i himmelen?

12. Varför ansluter sig några religiösa ledare i kristenheten i vår tid till den uppfattning om paradiset som rabbinskolor på Jesu tid förkunnade?

¹² Det paradis, som Jesus talade med ogärningsmannen om, var inte det paradis som den tidens rabbinskolor förkunnade. Enligt dessa skolor fanns paradiset fortfarande kvar, det vill säga Edens lustgård. Var fanns det då, enligt vad de lärde? Vi citerar en auktoritet: Paradiset ”var en trakt i de dödas värld, i scheol, mitt inne i jorden. Gehenna var på den ena sidan med sina flammor och sin pina. Paradiset på den andra, de saligas övergångshem... . Patriarkerna var där, Abraham och Isak och Jakob, redo att ta emot sina trogna efterkommande i sitt sköte.... Den förnämsta hedersplatsen vid de saliga själarnas gästabud var Abrahams sköte (Luk. 16:23), mot vilket den nye arvingen till odödlighet lutade sig som den gynnade och ärade gästen.”a I våra dagar ansluter sig en del av kristenhetens religiösa ledare till denna rabbinska lära.b De vet att Jesus inte kom till himmelen den dag då han talade med ogärningsmannen, som hängde på pålen. De vet att den morgon, då Jesus uppstod från de döda, sade han till Maria Magdalena: ”Jag har ännu icke farit upp till Fadern. Men gå åstad till mina bröder och säg till dem: ’Jag far upp till min Fader och eder Fader och till min Gud och eder Gud.’” (Joh. 20:17, 18, NW) Jesus hade alltså inte gått till något himmelskt paradis.

13. Varför hade Jesus, såsom Petrus bevisade på pingstdagen, inte gått till något himmelskt paradis?

¹³ Varför inte? Därför att Jesus sedan sin död och begravning hade varit i scheol, under delar av tre dagar. Hans själ hade varit i scheol, i uppfyllelse av Psalm 16:10: ”Du skall icke lämna min själ i scheol. Du skall icke tillåta din människa av kärleksfull godhet att se gropen.” (NW) Detta var den uttydning som Guds heliga ande gav genom aposteln Petrus på pingstdagen. Under den nyss utgjutna andens påverkan sade Petrus: ”David säger med avseende på honom [Jesus] : ’Jag hade Jehova beständigt för mina ögon, ... du skall icke övergiva min själ i hades, och icke heller skall du tillstädja din människa av kärleksfull godhet att se förgängelse.’” ”Därför, emedan han [David] var en profet och visste att Gud hade svurit honom med en ed, att han skulle sätta en av hans avkomlingar på hans tron, såg han förut och talade om Kristi uppståndelse, att varken blev han övergiven i hades eller fick hans kött se förgängelse. Denne Jesus har Gud upprest.” — Apg. 2:25—32, NW.

14. Varför var Jesus och ogärningsmannen inte i paradiset nere i scheol, och varför fick ogärningsmannen inte del med Jesus i den ”första uppståndelsen”?

¹⁴ På dödsdagen var ogärningsmannen med Jesus i scheol eller hades. Han hade inte kommit till himmelen, lika litet som Jesus hade kommit till himmelen. Inte heller var Jesus och ogärningsmannen i ett paradis nere i scheol eller hades. Paradiset är inte där nere, och inte heller överflyttade Gud efteråt paradiset från scheol till himmelen, till sin omedelbara närhet, ty scheol eller hades är inte vad de forntida rabbinerna felaktigt påstod det vara. Enligt bibeln är scheol eller hades människosläktets gemensamma grav. När Jesus blev uppväckt från de döda, för att hans själ inte skulle bli lämnad i scheol eller hades, fick han erfara den ”första uppståndelsen”. Därför läser vi: ”Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han måtte bliva den som är först i allting.” (Kol. 1:18, NW) Rövaren fick inte del med Jesus i den ”första uppståndelsen”, ty detta är en andlig uppståndelse, en uppståndelse till liv såsom andevarelse i de osynliga himlarna. Jesus sade till Nikodemus att man måste bli ”född på nytt”, ”född av vatten och ande”, för att få röna denna andliga uppståndelse. Vad Jesu trogna lärjungar angår, blev de inte pånyttfödda av Guds ande förrän på pingstdagen, femtioen dagar efter Jesu död.

15. Varför var det som Paulus säger i Romarna 6:3—5 inte tillämpligt på ogärningsmannen, och vad hände därför med ogärningsmannen när Jesus uppstod från de döda?

¹⁵ Fastän ogärningsmannen dog vid sidan av Jesus, var följande ord av Paulus, i Romarna 6:3—5, inte tillämpliga på honom: ”Veta ni icke, att vi alla som blevo döpta till Kristus Jesus blevo döpta till hans död? Därför blevo vi begravna med honom genom vårt dop till hans död, för att, alldeles såsom Kristus blev uppväckt från de döda genom Faderns härlighet, också vi likaledes skulle vandra i ett nytt leverne. Ty om vi hava blivit förenade med honom [Kristus] i hans döds likhet, skola vi förvisso också bliva förenade med honom i hans uppståndelses likhet.” (NW) I stället för att dö en Kristuslik död dog ogärningsmannen en förbrytares död. Han sade till den andre döende ogärningsmannen: ”Vi mottaga till fullo vad vi förtjäna för sådant som vi hava gjort; men denne man har icke gjort någonting otillbörligt.” (Luk. 23:40, 41, NW) När Jesus uppstod från de döda, lämnade han följaktligen ogärningsmannen i scheol, inte i paradiset.

16. Bad ogärningsmannen Jesus om privilegiet att få vara i , delaktig i, riket, och brukade aposteln Petrus någon av ”himmelrikets nycklar” för ogärningsmannens räkning? Hur vet vi detta?

¹⁶ Låt oss nu närmare granska vad ogärningsmannen sade till Jesus: ”Jesus, kom ihåg mig, när du kommer i ditt rike.” Bad han med dessa ord om att få vara i Jesu rike, dvs. delaktig i konungadömet? Inte alls! Hur skulle han, ens från jordisk, mänsklig synpunkt, kunna be om att få vara i, ha del i riket, när han inte var av Davids konungsliga ätt, som Jesus var? Vidare kunde ogärningsmannen inte gärna gå före aposteln Petrus in i Riket. Naturligtvis hade denne ogärningsman inte reda på att Jesus enskilt hade sagt till Petrus: ”Jag skall giva dig himmelrikets nycklar, och vadhelst du må binda på jorden skall hava blivit bundet i himlarna.” (Matt. 16:19, NW) Det var först på pingstdagen som aposteln Petrus, sedan han hade erhållit den utgjutna anden, alls började använda någon av dessa ”himmelrikets nycklar”. På denna pingstdag var ogärningsmannen inte där, så att han kunde höra Petrus predika. Han kunde inte dra fördel av det bruk, som Petrus där gjorde av den första nyckeln, för att komma in i det himmelska riket och få vara hos den förhärligade Jesus Kristus.

17. Med vilka slöt Jesus förbund om riket, och varför inbegrep detta inte ogärningsmannen?

¹⁷ På aftonen innan Jesus blev fastnaglad vid tortyrpålen med ogärningsmannen där bredvid, instiftade Jesus Herrens aftonmåltid såsom en högtid, som årligen skulle firas. Han sade då till sina elva trogna apostlar: ”Ni äro emellertid de som hava förblivit hos mig i mina prövningar; och jag sluter ett förbund med eder, alldeles såsom min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike, på det att ni må äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner för att döma Israels tolv stammar.” Förutom detta förbund om riket fanns där det nya förbundet. Jesus omnämnde detta förbund för dessa apostlar, när han räckte dem vinkalken och sade: ”Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas för eder skull.” (Luk. 22:19—30, NW) I olikhet med de elva trogna apostlarna hade ogärningsmannen inte förblivit hos Jesus i hans prövningar. Så Jesus sade inte till ogärningsmannen att han förde denne in i förbundet om riket, endast därför att ogärningsmannen kom till Jesu försvar och bad att bli ihågkommen av Jesus, sedan Jesus blivit konung.

18. När den återuppståndne Jesus såsom en förelöpare trädde in i Guds himmelska helgedom, varför trädde då inte ogärningsmannen in med Jesus såsom en förelöpare tillsammans med honom?

¹⁸ Hebréerna 6:19, 20 säger oss att Jesus i egenskap av Guds överstepräst trädde in såsom en förelöpare i Guds himmelska helgedom, ”innanför förlåten”, sedan han hade offrat sitt kött och uppstått från de döda såsom ande varelse. Ogärningsmannen kunde inte vara förelöpare tillsammans med Jesus, ty såsom det var i det forntida Israel, gick översteprästen ensam in i Guds allraheligaste. (Hebr. 9:6—8) På Jesu uppståndelsedag fick ogärningsmannen inte någon uppståndelsekropp, utan han har måst vänta tills tiden kommer då de döda i minnesgravarna får uppstå, och vid den tiden skall han få en kropp. Sedan Jesus hade uppstått, skrev aposteln till sina kristna bröder: ”Vi hava frimodighet angående vägen för inträde i det heliga rummet, genom Jesu blod, vilken han upplät för oss såsom en ny och levande väg genom förlåten, det vill säga sitt kött, och ... vi hava en stor präst över Guds hus.” — Hebr. 10:19—21, NW.

19. Varför var ogärningsmannen inte någon grundval för den kristna församlingen, och varför blev han inte större än Johannes döparen?

¹⁹ Ogärningsmannen utgjorde ingen grundval för den kristna församlingen; han var inte ens medlem av den. ”Lammets tolv apostlar” gjordes till grundvalar i andra hand för den kristna församlingen, som byggdes på den förnämsta grundvalen, ”klippan” Jesus Kristus. (Upp. 21:14) På pingstdagen fick ogärningsmannen inte den utgjutna heliga anden, lika litet som Johannes döparen fick den. Han blev inte större än Johannes, ty, som Jesus sade om dem som kommer in i det himmelska riket: ”Bland dem som äro födda av kvinnor har det icke blivit upprest någon större än Johannes döparen; men en person som är en av de mindre i himmelriket är större än han är. Från Johannes döparens dagar intill nu är himmelriket det mål, varemot människor ivrigt sträva, och de som ivrigt sträva framåt gripa det.” (Matt. 11:11, 12, NW) Ogärningsmannen gjordes inte till något undantag från alla de fordringar och alla de bestämmelser som var fastställda för den kristna församlingen av 144.000 övervinnare av denna världen. — Upp. 7:4—8; 14:1—5. .

20. Varför blev ogärningsmannen inte pånyttfödd av Guds ande eller smord med den, när han hängde på tortyrpålen?

²⁰ På pålen blev ogärningsmannen inte pånyttfödd av Guds ande och smord med den. Det var inte på påskdagen och inte när Jesus hängde på tortyrpålen som han utgöt Guds heliga ande över sina trogna lärjungar. Det var på dagen för pingsthögtiden och när Jesus befann sig på Guds högra sida i himmelen, såsom Guds överstepräst, som han utgöt den heliga anden. (Joh. 7:39) Då först gjordes de levande lärjungarna till andliga Guds söner och fördes in i det nya förbundet och blev också smorda med anden och förda in i förbundet om Riket såsom medarvingar med Jesus Kristus.

21. Varför var alltså det paradis, som omnämndes för ogärningsmannen, inte detsamma som himmelriket, och varför satte han sig inte med Jesus på hans himmelska tron?

²¹ Paradiset, som Jesus nämnde om till ogärningsmannen, är alltså inte detsamma som himmelriket. Jesus lovade inte ogärningsmannen att han skulle vara med Jesus i Riket. Ogärningsmannen bad inte om att få vara med Jesus i Riket, dvs. konungadömet. Då ogärningsmannen inte var medlem av Davids kungliga ätt, bad han endast om att få vara undersåte i Riket och att konungen skulle erkänna honom eller komma ihåg honom och se till att han finge uppstå från de döda till den värld som Riket härskar över. Paradiset är underställt Riket. Då det förhåller sig så, kan paradiset upprättas först efter det att Riket har blivit upprättat. Jesu rike upprättades inte den gången på jorden, på påskdagen då han dog. Alla Skriftens profetior och med dem förbundna fakta bevisar att Riket upprättades i himlarna år 1914. När Jesus for upp till himmelen på den fyrtionde dagen efter sin uppståndelse, satte han sig på Guds högra sida för att vänta till 1914, tills Riket då skulle införas. Den välvillige ogärningsmannen satte sig inte med Jesus på hans tron, en förmån som Jesus sade skulle förunnas medlemmarna av hans församling, som i andlig mening vinner seger över denna världen. — Upp. 3:21; Hebr. 10:12—14.

22. Varför var det inte från paradiset som Jesus uppstod, och till vad kommer ogärningsmannen och människosläktet i minnesgravarna att uppstå?

²² Allt detta visar att ogärningsmannen omöjligt kunde vara med Jesus i paradiset på den dag då de båda dog på en tortyrpåle. På tredje dagen efter sin död blev Jesus inte uppväckt från paradiset, varvid han i så fall skulle ha lämnat ogärningsmannen kvar där nere hos de döda. Det skulle ha betytt att Jesus hade varit med honom i paradiset endast under delar av tre dagar och sedan hade lämnat honom där. Jesus for inte ned igen till paradiset för att vara hos ogärningsmannen. Han for upp till himmelen för att vara hos sin himmelske Fader. På tredje dagen fick inte ogärningsmannen uppstå med Jesus från ett paradis. Det blir inte någon uppståndelse för en död person ur det sanna paradiset. För ogärningsmannen och de andra människorna i minnesgravarna kommer det att bli en uppståndelse till paradiset, här på jorden. Ogärningsmannen var inte den förste som skulle vinna paradiset, och inte heller fanns det några av de döda i paradiset före ogärningsmannen. Paradiset är inte en plats för de döda, utan för de levande!

Edens lustgård

23, 24. a) Vem var den första människan i paradiset? Motivera svaret, b) Varför’ används namnet paradiset lämpligen om lustgården i Eden?

²³ Den första människan i paradiset var Adam, son av Gud. Adam levde då. Det fanns inte något scheol eller något hades då, ty ingen människa hade då dött och blivit begraven i en jordisk grav. I en artikel om ordet ”paradis” börjar The Encyclopedia Americana (band 21) med dessa ord: ”Edens lustgård. Ordet är av persiskt ursprung och betecknar en park. Det har införts i moderna språk såsom ett namn för lustgården i Eden ... och därför för vilket som helst hemvist för lycka.”

²⁴ Namnet används lämpligen om Edens lustgård, vari Adam skapades och där han sattes att vara. Bibelns hebreiska ord för ”lustgård” eller ”trädgård” har avseende på en kringgärdad eller inhägnad plats; det som var kringgärdat var någonting ljuvligt och skönt. Detta överensstämmer med den persiska tanken på ett pardes eller paradis: ”en vidsträckt, öppen park, omgiven av stängsel för att inte tillfogas någon skada, men likväl med sin naturliga skönhet ofördärvad, med ståtliga skogsträd, av vilka många bar frukt, vattnad av klara strömmar, på vilkas stränder stora hjordar av antiloper eller får strövade omkring — detta var det landskap som i den grekiske resenärens sinne förband sig med ordet parádeisos, till vilket hans eget språk inte erbjöd någon exakt motsvarighet ...” Av vissa grekiska författare användes ordet för att beteckna en ”omfångsrik jordlott, som var kringgärdad med en stark inhägnad eller mur och hade träd, buskar, örter och trädgårdsanläggningar i mängd och vari olika utvalda djur på olika sätt hölls inom stängsel eller i frihet, allteftersom de var vilda eller fredliga; det svarade alltså mycket nära mot ... ordet park, med tillägg av trädgårdsanläggningar, ett menageri och ett fågelhus”c

25, 26. a) Hur kom ordet paradis att användas om Edens lustgård? b) Varför använder inte den romersk-katolska Douayöversättningen av bibeln uttrycket ”Edens lustgård”?

²⁵ Så kom det sig alltså att de hebréer, som på 200-talet före den kristna eran började översätta sina inspirerade hebreiska skrifter till grekiska, använde det grekiska ordet parádeisos eller paradis för att återge det hebreiska ordet gan. Män som översatte bibeln till latin brukade det latinska ordet paradísus. Därför läser vi i den romerskkatolska Douayöversättningen av bibeln (1 Moseboken 2:7—15):

²⁶ ”Och Herren Gud danade människan av jordens slam och inandades i hennes ansikte livets andedräkt, och människan blev en levande själ. Och Herren Gud hade från begynnelsen planterat ett ljuvligt paradis, vari han satte mannen som han hade danat. Och Herren Gud frambragte ur marken alla slags träd, sköna att se på och angenäma att äta av, också livets träd mitt i paradiset och kunskapens träd på gott och ont. Och en flod gick ut från den ljuvliga platsen för att vattna paradiset, vilken därifrån är delad i fyra grenar. ... Och Herren Gud tog mannen och satte honom i det ljuvliga paradiset till att bruka och bevara det.”

27. Hur många gånger brukar den hebreiska bibeln det motsvarande ordet pardes’, och hur illustrerar den älskande herden i Höga Visan innebörden i detta ord?

²⁷ Tre gånger i sina senare skrifter använder den hebreiska bibeln själv ordet pardes’.(Neh. 2:8; Pred. 2:5; Höga V. 4:13) Den tjusande skönheten hos det som kallas för pardes’ eller paradis beskrivs i Höga Visan 4:13, där den älskande herden talar till den flicka han älskar: ”En inhägnad trädgård är min syster, min brud, en inhägnad trädgård, en förseglad källa. Din hud är ett paradis av granatäpplen, med de utsöktaste frukter, hennaplantor tillika med nardusplantor; nardus och saffran, kalmus och kanel, tillika med alla slags rökelseträd, myrra och aloe, tillika med alla de finaste vällukter; och en trädgårdskälla, en brunn med friskt vatten och sakta rinnande strömmar från Libanon.” — Höga V. 4:12—15, NW; Dy; Yg; Ro; Da.

28. Vad bidrog i högsta grad till fröjderna och behaget i Edens lustgård, och hur visar det som skedde efter syndens inträde att lustgården var inhägnad?

²⁸ Det fanns emellertid någonting som förskönade paradiset i Eden ännu mera för den förste mannen, Adam, och hans fullkomliga hustru, Eva, och detta bidrog i högsta grad till dess fröjder och behag. Det var närvaron av Jehova Gud, deras Skapare och kärleksfulle himmelske Fader. På sitt underbara sätt vandrade han där i lustgården och gav människan sin lag och vägledning. Hans närvaro helgade detta paradis, denna Edens lustgård eller trädgård, och gjorde denna ort till en plats för en helig livsföring. (1 Mos. 2:19—25; 3:8, 9) När Adam och Eva bröt sig loss från heligheten genom att synda mot sin Skapare, Fader och Gud, var det alldeles i sin ordning att de blev utdrivna ur det jordiska paradiset för att som syndare dö därutanför på förbannad mark. Att paradiset eller lustgården i Eden var en plats som var kringgärdad eller inhägnad, åtminstone av osynliga änglaväktare, framgår av orden i 1 Moseboken 3:23, 24 (Dy): ”Och Herren Gud sände honom ut ur det ljuvliga paradiset till att bruka jorden, varav han var tagen. Och han drev ut Adam och satte keruber framför det ljuvliga paradiset och ett flammande svärd, som vände sig åt alla håll, för att bevaka vägen till livets träd.”

29. Kom Adam tillbaka till paradiset vid sin död? Kom Abel dit när han blev mördad?

²⁹ Utanför Eden levde Adam till en ålder av 930 år. Adam kom inte tillbaka till paradiset, när han dog, fastän det fortfarande existerade, inte i det inre av vår planet, jorden, såsom de religiösa prästerna påstår, utan ovanpå jorden. Adam återvände till markens stoft, varav han hade blivit tagen. Psalm 16:10 förutsade inte om honom, den förste Adam, att hans själ inte skulle bli lämnad i scheol eller hades, utan den förutsade detta om den ”siste Adam”, Jesus Kristus. Den levande själen Adam hade syndat och hade dött som straff för att han gjort uppror mot paradisets Skapare och Gud. (Hes. 18:4, 20:1 Mos. 2:7) När Adams gudaktige son Abel blev mördad av sin avundsjuke bror Kain, kom Abel inte till paradiset, utan hans blod ropade till Gud från marken utanför Edens paradis. — 1 Mos. 4:1—11.

30. Vad kan sägas om paradiset och Enok, vilken blev överflyttad för att inte behöva se döden?

³⁰ Adam fick uppleva att Hanok eller Enok föddes, den sjunde i släktlinjen från Adam. Genom ett heligt levnadssätt ”fortsatte han [Enok] att vandra med Guden”. I sinom tid blev Enok ”Överflyttad” av Gud. Men när Enok blev överflyttad för att han inte skulle se döden, kom han inte till paradiset, som alltjämt fanns kvar. Hebréerna 11:5 (NW) säger oss att ”han stod ingenstädes att finna”. Han blev i frid borttagen i döden genom Guds mirakel, som skonade Enok från all dödskamp. Därför att han hade behagat Gud väl, blev han bevarad i Guds minne. När Guds tid är inne, kommer Enok att få del i de rättfärdigas uppståndelse. (Apg. 24:15; Joh. 5:28, 29) Den ursprungliga lustgården i Eden finns nu inte längre, ty den blev förstörd i floden på Noas tid. När Enok blir uppväckt från de döda, kommer han att uppstå i det paradis, som då blivit återupprättat här på jorden.

[Fotnot]