Varför bör de kristna axla och avbörda sig ansvar?
”Fortsätt att bära varandras bördor och uppfyll så Kristi lag. Ty var och en skall bära sin egen börda.” — Gal. 6:2, 5, NW.
1. Vad skulle man alldeles säkert göra, om man blev erbjuden att arbeta på att uppföra ett palats åt en konung, i vilket han också skulle låta arbetaren få bo?
OM EN konung skulle besluta sig för att bygga ett palats och det skulle behaga honom att ge dig del i att uppföra byggnaden och han dessutom lovade dig att få bo i den, hur skulle du då känna det? Vad skulle du göra? Jo, säger du, jag skulle med stor glädje och tacksamhet ta itu med arbetet och göra mitt allra bästa och tala med alla som jag kom i beröring med om denne konungs godhet och frikostighet.
2. När började uppförandet av detta palats? Vilka tar del i att bygga, och vem är Guds ”mästerlige arbetare”?
2 Ett sådant kungligt palats omtalas profetiskt i Psalm 29:9. Det har varit under uppförande i över nitton hundra år. Det är ett hus eller tempel som Gud själv bygger upp, men inte av livlösa stenar utan av levande material, av människor, av såväl män som kvinnor, vilka han tar från vår jord. Därtill har han såsom uppsyningsman för byggnadsverket satt sin bäste, skickligaste mästerlige arbetare, som under oräkneliga år varit i hans, den store suveränens, tjänst. Denne uppsyningsman är Guds egen Son, Kristus Jesus, som i Ordspråksboken 8:22—31 (NW) omtalas såsom Guds vishet personifierad och som säger: ”Jehova själv frambragte mig såsom begynnelsen av sin väg, det tidigaste av sina verk från långt tillbaka. ... Då kom jag att vara vid hans sida som en mästerlig arbetare, och jag kom att vara den som han höll särskilt kär dag efter dag, i det jag gladdes inför honom hela tiden.” — Kol. 1:15, 16; Joh. 1:3.
3. Vem har Jehova lagt såsom grundsten, och varför?
3 Det har behagat Gud, universums konung, att lägga sin Son såsom husets grundsten, och på denna sten har alla de andra stenarna blivit uppbyggda. Härom skriver Petrus: ”I det ni komma till honom såsom till en levande sten, förkastad, det är sant, av människor, men utvald, dyrbar, för Gud, bliva ni också själva såsom levande stenar uppbyggda till ett andligt hus, för att vara ett heligt prästerskap, för att frambära andliga offer, som äro välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus.” (1 Petr. 2:4, 5, NW) Han har gjort så därför att Jesus har bevisat sig vara ”en beprövad sten, det dyrbara hörnet av en säker grundval”. — Jes. 28:16, NW.
4. Vems hus är det, vem har givit den ”arkitektoniska planritningen” för uppförandet, och i vilket förhållande står de som bygger till husets ägare?
4 Även om Jesus är en ”mästerlig arbetare”, så tillhör palatset eller huset Gud, och det har byggts för hans räkning, på det att han må bo i det genom sin ande. (Ps. 26:8) Aposteln Paulus underrättar oss också om detta, då han säger: ”Kristus var trogen såsom en Son över hans hus. Vi äro hans hus, om vi bevara vårt fasta grepp om vår dristighet att tala ut och vår berömmelse i hoppet stadig intill slutet.” (Hebr. 3:6, NW) Gud, som är den vise arkitekten, är också den som åt sin mästerlige arbetare ger den ”arkitektoniska planritningen” eller beskrivningen över hur detta hus skall uppföras. (1 Krön. 28:12, 19, NW) Fördenskull kallas alla som arbetar på att uppföra byggnaden för ”Guds medarbetare”. Såsom vi läser: ”Ty vi äro Guds medarbetare. Ni, människor, äro Guds åkerfält, Guds byggnad.” — 1 Kor. 3:9, NW.
5. a) Vad är det också som detta ”andliga hus” förbinds med i bibeln, och hur många skall det bestå av? b) Varför blir de inbjudna att utgöra en del av det?
5 Detta ”andliga hus” eller kungliga palats förbinds också i bibeln med det rike som den store arkitekten, Gud, den Högste, ger åt sin trogne Son, som i sin tur inbjuder dem som står honom nära att bli ”’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning, för att ni skola vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus”. (1 Petr. 2:9, NW) Deras antal är begränsat till 144.000, som vi läser i Uppenbarelseboken 7:4—8 och 14:1—3. Den natt då Jesus blev förrådd sade han till de första som han hade utvalt: ”Ni äro ... de som hava förblivit hos mig i mina prövningar; och jag sluter ett förbund med eder, alldeles såsom min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike, på det att ni må äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner för att döma Israels tolv stammar.” — Luk. 22:28—30, NW; 10:20; Dan. 7:13—22.
6. Vad sade Jesus till sina lärjungar om sitt rike, innan han lämnade jorden, och vad utvisar de verkliga förhållandena beträffande dess upprättande?
6 Innan Jesus lämnade den jordiska skådeplatsen, talade han med sina lärjungar om sig själv såsom ”en man av ädel börd” som ”reste till ett avlägset land för att skaffa sig kunglig makt och för att återvända”. (Luk. 19:11, 12, NW) Han framställde denna liknelse för dem för att i deras sinnen inprägla den sanningen att hans rike inte ”omedelbart skulle komma till synes”, dvs. att det inte skulle upprättas i deras dagar utan att det skulle komma till välde först sedan lång tid förflutit. Ja, det skulle ske först inemot nitton hundra år senare. Om man jämför de verkliga förhållandena i våra dagar med profetiorna, som nu får sin uppfyllelse, får man övertygande bevis för att detta rike har upprättats i himmelen och att den store byggmästaren har kommit. År 1914, då nationernas tider utlöpte, tog Jesus till sig sin stora makt och började härska mitt ibland sina fiender. (Ps. 110:1, 2) Vi uppmanar läsaren att omsorgsfullt och under bön begrunda Matteus 24, Lukas 21 och Markus 13 för att få bevis härför. En utförlig förklaring kan man också få i Vakttornet för 15 oktober 1958 i artikeln ”Guds rike härskar — är världens ände nära?”
7. Vad gav Jesus åt arbetarna, enligt liknelsen om ”en man av ädel börd”, och vad skulle de göra med det de fick?
7 I liknelsen om mannen av ädel börd sägs det att Jesus kallade till sig tio sina slavar, gav dem tio ”minor” och sade till dem: ”Handla med detta till dess jag kommer.” (Luk. 19:13, NW) Matteus, som återger en snarlik liknelse, använder ordet ”talenter” i stället för ”minor”. Båda orden syftar på det arbete som arbetarna har gått in på att utföra: att predika Riket, dvs. att församla rikesklassen och därpå församla Rikets undersåtar och verka för deras andliga uppbyggande. De hade i stor tacksamhet axlat detta ansvar, och nu måste de troget avbörda sig det. Men när denne ”man av ädel börd”, Kristus, konungen, hade skaffat sig kunglig makt år 1914 e. Kr. och kommit till sina slavar vid sitt manifesterande år 1918 e. Kr. för att utröna om de rätt och nitiskt sökte avbörda sig sitt ansvar eller inte, vad fann han då?
8. Vilket tillstånd fann denne ”man av ädel börd” bland sina slavar, när han återvände?
8 Han fann två klasser av tjänare. En klass, som för sin inre syn såg den segerrike konungen i verksamhet, troget utförde predikandet av de goda nyheterna om Riket och bistod Rikets arvingar, som Jehova höll på att föra till mogenhet, på det att de också skulle få del i detta härliga rikes verksamhet. Såsom aposteln Paulus framhåller det, har Guds föranstaltningar gjorts ”med tanke på de heligas utbildning för arbete som tjänare”. (Ef. 4:12, NW) De som tillhörde den andra klassen av tjänare försummade sin plikt och sitt ansvar, fastän de hade fått samma möjligheter till tjänst och menat sig vilja göra bruk av dem, och vidare hade de tagit sig till att slå sina medslavar, de hade blivit lata och upphört med att handla med sina ”talenter”. De svepte in ”minorna” i en duk och lade undan dem genom att bli overksamma i sin husbondes tjänst, i fråga om att predika om Riket. — Luk. 19:20; Matt. 24:48, 49.
9. Hur handlade han då gentemot den förstnämnda klassen?
9 Vad gjorde deras husbonde då? Han skred genast till verket. Till den förste tjänaren sade han: ”Väl gjort, gode slav! Du har bevisat dig trogen i en mycket ringa angelägenhet; öva fördenskull myndighet över tio städer.” (Luk. 19:17, NW) Tjänare av detta slag fick fler av Rikets privilegier givna åt sig, i vad det gällde att församla Rikets arvingar; deras glädje och lycka förökades storligen och har ökat allt mer och mer sedan dess.
10. Vad sade han till de overksamma, och hur handlade han gentemot dem? Varför?
10 Lägg nu märke till den icke verksamme slavens tillstånd. Denne slav företräder en hel klass av människor. Han var inte bara lat och visade brist på uppskattning, utan därtill var han ondskefull och klandersjuk. Han anklagade sin kärleksfulle husbonde för att vara sträng och fordrande och för att vilja skörda där han inte hade sått och samla in där han inte hade sållat. (Luk. 19:20, 21; Matt. 25:24, 25; NW) Men fann husbonden sig i en sådan orättvis och ondskefull anklagelse? Utan dröjsmål uttalade han en ogynnsam dom över honom. Han kallade honom en ond och lat, oduglig slav. Man tog ifrån honom talenten och gav den åt den slav som hade de tio talenterna, och den otrogne slaven blev sedan kastad ut i mörkret utanför. (Luk. 19:22, 23; Matt. 25:28–30) Varför det? Därför att de som hörde till denna klass hade gjorts till förvaltare av Guds hemligheter (1 Kor. 4:1); de hade samtyckt till att utföra tjänst och ge föda åt Jehovas ”får” genom att församla Kristi fårlika efterföljare och bygga upp dem, men de hade blivit försumliga, overksamma. Lägg märke till att de inte blev kastade ut i mörkret utanför till följd av omoraliskhet eller något annat slags synd i köttet, utan därför att de inte arbetade för att öka sina talenter i Rikets tjänst; de sökte inte avbörda sig sitt ansvar.
Trogna föredömen
11. Hur är Jesu föredöme och exempel såsom en nitisk arbetare särskilt framträdande?
11 Bibeln innehåller många exempel på trogna arbetare som med tacksamhet axlat sitt ansvar. Det största exemplet eller föredömet av dem alla är Jesus Kristus, som verkligen hade en brinnande nitälskan för Jehovas hus och arbetade för det. Han höll inte igen och sade inte till sin Fader: ”Det arbete du har givit mig är alldeles för stort och kräver för många timmar och för mycken ansträngning.” Nej, utan han grep sig raskt verket an med orden: ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust.” (Ps. 40:9; Hebr. 10:7—9) Lägg märke till de sista orden ”är min lust”. Han gjorde sin Faders vilja, då han av kärlek ägnade sig åt att bygga upp de ”levande stenarna” i Guds andliga tempel, och han gladde sig över att utföra detta arbete. Gud hade givit honom tolv apostlar såsom andrahandsgrundstenar i byggnaden; han undervisade dessa och övade dem kärleksfullt i att vara predikare och lärare genom att vara tillsammans med dem varje dag. Han älskade dem så mycket, att han utgav sitt eget liv för dem och för alla sina ”får”. Han avbördade sig sitt ansvar ända intill slutet. Visar vi, såsom kristna, samma nit för Jehovas ”får”? — Joh. 10:11—17.
12. a) Vilka känslor gentemot sina bröder hyste en annan människa, som axlade och avbördade sig sitt ansvar? b) Vilka kärleksfulla ord riktade han till tessalonikerna?
12 Ett annat exempel på en människa som varit trogen och tagit på sig ansvar för Guds ”får” och avbördat sig det är aposteln Paulus. Denne Guds medarbetare tog sitt ansvar så allvarligt till hjärtat, att han gärna ville ”utgiva och utgivas för” sina bröders ”själar”. (2 Kor. 12:15, Åk) Fastän han — till följd av den heliga andens vittnesbörd i stad efter stad — visste att bojor och bedrövelse väntade honom i Jerusalem, fortsatte han likväl frimodigt på den inslagna vägen, såsom han säger: ”Det oaktat anser jag icke min själ betyda något såsom dyrbar för mig, om jag endast må fullborda mitt lopp och vad som hör till det ämbete som jag mottog av Herren Jesus, nämligen att bära ett grundligt vittnesbörd om de goda nyheterna om Guds oförtjänta godhet.” (Apg. 20:24, NW) Vid ett annat tillfälle, när han skrev till dem av sina medarbetare i byggnadsverket, som bodde i Tessalonika, sade han: ”Eftersom vi hyste öm tillgivenhet för eder, funno vi stor glädje i att icke endast giva eder Guds goda nyheter utan också våra egna själar, emedan ni blevo oss kära.” (1 Tess. 2:8, NW) Vad var det som drev honom därhän att han till och med ville ge sin själ? Det var den nitälskan och kärlek som han hyste för de ”levande stenarna” i Jehovas hus.
13. Hur visade Paulus att han var medveten om sitt ansvar gentemot de ”levande stenarna”?
13 Och det var inte bara tomma ord han yttrade, utan han bevisade att han menade det han sade. Då han skrev till korintierna, som inte älskade honom så som han älskade dem, och talade om vad han hade fått lida i samband med att han strävade efter att bygga upp sina bröder andligen, räknade han upp en mängd saker som han hade fått utstå under sin förkunnartjänst –, ja, de var av sådant slag, att mycket få i våra dagar ens tillnärmelsevis kommer att få lida såsom han. Han säger vidare: ”Förutom dessa yttre ting [dvs. dagliga faror och motgångar] är det också det som välter in över mig dag efter dag: bekymren för alla församlingarna. Vem är svag, och jag blir icke svag? Vem kommer på fall, och jag blir icke förtörnad?” (2 Kor. 11:23—29, NW) Tänk på detta! Under alla dessa faror och motgångar hade han bekymren för alla församlingarna. Han kände oro vid tanken på deras andliga välfärd. Han älskade sina bröder. Han tänkte på dem. Han var starkt medveten om sitt ansvar gentemot dem.
14. Hur bör Jehovas vittnen avbörda sig sitt ansvar gentemot de svaga?
14 Efterliknar alla Jehovas vittnen Paulus häri? Har vi en liknande omsorg om våra svaga bröder? Besöker de utav oss som är tjänare och studieledare dessa andligen sjuka ”får” i deras hem för att hjälpa dem? Har vi en sådan ivrig omsorg, som särskilt kännetecknade Paulus, när det gäller att vara aktpågivande och se till att ingen av våra bröder har blivit andligen sjuk eller har kommit att snava av en eller annan orsak? Du lade kanske märke till att några av de svaga förkunnarna för Riket slutade upp med att komma på mötena och att de inte rapporterade tjänst på fältet, låt oss säga, under en eller ett par veckor. Gör du då allvar av att besöka dem, och förbereder du dig i förväg på att ge andliga råd och anvisningar i syfte att bota deras andliga ohälsa. Följer du rådet: ”Tala tröstande till de nedslagna själarna”? (1 Tess. 5:14, NW) Gick du hem till dem och frågade dem taktfullt om de ville följa med dig och göra ett eller ett par återbesök hos någon människa av en god vilja i deras grannskap? Är du medveten om att du skall avlägga räkenskap för förlusten av till och med ett enda ”får”? (Hebr. 13:17) Kom ihåg att detta är en Jehovas befallning genom Jesaja, som säger till de mogna arbetarna: ”Stärken maktlösa händer, given kraft åt vacklande knän.” (Jes. 35:3) Ungefär samma sak säger Paulus’ ord i Romarna 15:1, 2 (NW): ”Men vi som äro starka böra bära deras svagheter, som icke äro starka, och icke vara oss själva till behag. Må var och en av oss behaga sin nästa i det som är till nytta för hans uppbyggande.” Tillämpar vi, såsom kristna, detta råd på oss själva?
”Alla nationers önskvärda ting”
15. Vad är det Jehovas uppsåt att göra med detta sitt hus nu i ändens tid, och hur överensstämmer Jesu ord härmed?
15 Såsom det tidigare har påpekats i denna tidskrift, består Jehovas tempel, hus eller palats av 144.001 ”levande stenar”. I denna ändens tid har flertalet av dessa blivit lagda i himmelen genom att de har blivit uppväckta från de döda, och det är endast en kvarleva av dem som alltjämt befinner sig på jorden i väntan på sin förvandling. (1 Tess. 4:15—17) Nu önskar upphovsmannen till detta härliga hus i sin oändliga kärleksfulla godhet fylla detta hus med människor som sätter värde på hans kärlek och godhet. Det behagar honom med andra ord att ge hundratusentals människor privilegiet att förena sig med templets ”levande stenar”, på det att de också må vinna evigt liv i den nya världen genom att lära känna Jehova och hans Son och genom att utöva gudsdyrkan tillsammans med de ”levande stenarna”. Det var dessa följeslagare som Jesus tänkte på, när han sade: ”Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en hjord och en herde.” — Joh. 10:16; 17:3.
16. a) När och efter vilken händelse började dessa ”alla nationers önskvärda ting” komma in? b) Varifrån kom de, och för vilket syfte?
16 När sker församlandet av dessa ”andra får”? Under inspiration svarar oss Jesaja: ”I dagarnas slutskede”, när ”Jehovas hus ... skall bliva fast grundat ovan bergens topp”. (Jes. 2:2, NW) Och hur församlar Jehova dem? Han säger: ”’Ännu en gång — det dröjer en liten tid — så skall jag försätta himlarna och jorden och havet och den torra marken i gungning. Och jag skall försätta alla nationer i gungning, och alla nationers önskvärda ting skola komma in; och jag skall fylla detta hus med härlighet’, har härskarornas Jehova sagt.” (Hagg. 2:7, 8, NW) Det kungliga huset började fyllas med ”alla nationers önskvärda ting” efter det att Guds rikes födelse hade ägt rum i himlarna år 1914 e. Kr. och efter det att den stora vedermödan hade börjat över Satan och hans onda hop i himmelen. Såsom en av de äldre personerna underrättade Johannes beträffande den ”stora skaran” av ”andra får”: ”Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen och som hava tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.” (Upp. 7:9—14) De ödmjuka, fårlika människorna, som enligt Johannes’ syn utgör en oräknelig ”stor skara”, började komma till det kungliga huset eller templet sedan de hade fått höra Guds rike predikas för sig, nämligen från och med 1919. De har nu kommit från 188 länder och öar i världshaven för att få undervisning om Jehovas vägar och kunna vandra på hans stigar. — Jes. 2:3.
17. a) Vilket ansvar har då de sanna herdarna? b) Vilken varning ger den förnämste inspektören åt dem som vill behaga det egna jaget?
17 Vem skall undervisa dessa? Jehova försäkrar oss om att han i ändens tid skall ”låta herdar uppstå åt dem, vilka skola föra dem i bet”. (Jer. 23:4) Är du en av dessa herdar? Har du axlat ett sådant ansvar och avbördar du dig det? Det meddelas att i Jehovas vittnens församlingar finns det en del kvalificerade, mogna bröder som har förmåga att ge bistånd åt dessa fårlika, läraktiga människor och öva dem men som likväl inte gör det. Varför gör de det inte? Därför att de inte vill känna sig bundna. De glömmer att den osynlige inspektören, Jesus Kristus, nu kort före Harmageddon säger till dem i församlingarna som menar att de lever, fast de är döda: ”Vakna upp och håll dig vaken och styrk det som ännu är kvar, det som har varit nära att dö.” (Upp. 3:1—3) En sådan inställning, en traktan efter att behaga det egna jaget, finns bland några i ett antal församlingar av Guds folk, och om de inte ångrar sig och vaknar upp för sitt ansvar och hjälper dem ”som har varit nära att dö”, kommer de att förlora sin andliga urskillningsförmåga, och de kommer inte att veta något om den tid då Kristus kommer för att hålla räkenskap med dem.
18. a) Vad säger i själva verket de likgiltiga till Jehova och till hans hustrulika organisation? b) Hur bör de mogna bröderna och studieledarna handla gentemot dem som är spädbarn andligen talat?
18 Jehova för nu år efter år in i sitt tempel tiotusentals ödmjuka och läraktiga människor ur alla nationer. De som drar sig undan sitt ansvar säger i själva verket till honom: ”Fader, nu kan det vara nog, var snäll och för inte in flera”, och till hans hustrulika organisation: ”Sluta upp med att församla dem; de är alltför många för oss; vi har inte tid att ge dem föda.” Inser du inte att du med ditt likgiltiga, lata handlingssätt i själva verket säger Gud hur han skall sköta sina angelägenheter? Vem är det då som skall ge föda åt dessa får, undervisa och öva dem? Förväntar du att dessa spädbarn själva skall skaffa sig föda? Skaffade du dig föda själv när du var ett spädbarn? Lojala arbetare måste efterlikna Paulus, som sade om sig och sina medarbetare: Vi hava ”visat oss milda bland eder, såsom när en moder omhuldar sina späda barn”. (1 Tess. 2:7) Detta innebär att när bokstudieledarna och andra mogna förkunnare för Riket ser att Guds ”får” har svårt att svara på frågorna vid bibelstudiet, måste de gå hem till dem och lära dem hur de skall studera genom att dela sönder födan åt dem, till dess de växer till mogenhet.
19. a) Varför har några i våra dagar blivit slöa för sitt ansvar? b) Vilka exempel — hämtade från forntiden och nutiden — visar att deras resonemang saknar grund?
19 Det har förmärkts att några i församlingarna har blivit slöa och motsträviga, när det gäller att avbörda sig ansvar, till följd av att de har låtit sitt förvärvsarbete få försteg framför Rikets intressen och till och med arbetar på övertid för att vinna denna världens bekvämlighet och lyx. De uteblir från mötena och ofta från tjänsten på fältet. De nekar sig själva det kamratskap och den gemenskap som de kan ha med sina trogna bröder, en samvaro som är så väsentlig och uppmuntrande i denna ändens tid. De säger så här: ”Vi är gifta, vi har barn, vi måste arbeta för att försörja våra familjer.” Det är alldeles riktigt. Enligt Paulus måste den kristne dra ”försorg om dem som äro hans egna”, ty i annat fall ”har han förnekat tron och är värre än en människa utan tro”. (1 Tim. 5:8, NW) Men hur var det med profeterna Jesaja, Hesekiel och Hosea och med aposteln Petrus? Hur förhåller det sig med tusentals andra i våra dagar som är gifta och har många barn och som likväl arbetar hårt i Jehovas tjänst? Hur klarar de upp det? Var finns de slöa brödernas tro? Det är nog så att de tar lätt på Jesu, den mästerlige arbetarens, ord: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skola alla dessa andra ting även givas eder.” (Matt. 6:33, NW; Ps. 37:25) Dessa bröder gör såsom det heter i ett ordspråk: de spänner vagnen för hästen, dvs. tar saker och ting i fel ordning, och fördenskull har de inte sin husbondes glädje.
20. a) Vilket privilegium äger vi i denna tid, och vad måste vi göra för att äga vår husbondes glädje? b) Vilka nutida exempel på sådana som inte förtröttas bör de som säger: ”Jag är så trött” söka efterlikna?
20 Det är ett privilegium för var och en att vara verksam i Jehovas tjänst och i all synnerhet nu, när tiden är inne för det slutliga församlandet av ”alla nationers önskvärda ting”. Om vi önskar höra dessa ord ljuda i våra öron: ”Väl gjort, gode och trogne slav! ... Gå in i din husbondes glädje”, måste vi axla och avbörda oss vårt ansvar. Om vi för vår inre syn ser den messianske konungen segrande dra fram bland sina fiender och om vi är i fullt samförstånd med det rättfärdiga krig som han för mot Satan och hans onda härskaror, måste vi erbjuda oss villigt på denna hans militära styrkas dag. I annat fall kommer vi att förlora. Vad skall den segrande konungen tänka om den som inte möter upp vid bibelstudiet, där de svaga ”fåren” samlas i syfte att studera Guds ord, för att ge dem bistånd utan ursäktar sig och säger att han bor ju på ganska många meters avstånd? Vad skulle en sådan broder säga om de afrikanska vittnena i Nyasaland, som för att komma till församlingens möten måste ”gå mellan tio och tjugo kilometer i hällande regn och simma över floder överfulla med krokodiler”? Den ohållbara ursäkten: ”Jag är så trött”, hjälper honom inte. Den mästerlige arbetaren vill inte ha lata människor i sin här. Han kommer att utspy den late ur sin mun såsom en ovärdig soldat och arbetare. — Upp. 3:16.
21. a) Är det tillbörligt att trakta efter ämbetet såsom tjänare av något slag i församlingen? b) Av vilka två skäl bör alla Jehovas vittnen axla och avbörda sig ansvar?
21 Det råder ett skriande behov av tjänare och bibelstudieledare i församlingarna, tjänare som kan ta vård om de ”andra får” som nu församlas i stort antal. Aposteln Paulus uppmuntrar dugande bröder att ivrigt sträva efter sådana uppgifter, i det att han ger dessa anvisningar åt Timoteus: ”Om någon man traktar efter ett ämbete som tillsyningsman, åstundar han ett förträffligt arbete.” (1 Tim. 3:1, NW) Den vise suveränens härliga palats skall inom kort bli fullständigt, när de sista medlemmarna, som alltjämt befinner sig på jorden, har förenat sig med de ”levande stenar” som redan är i himmelen. Den stora tillströmningen av ”alla nationers önskvärda ting” pågår nu och blir allt snabbare. Vad skall vi nu göra? Vare sig vi tillhör de smorda, dem som skall utgöra Jehovas palats i himmelen, eller vi tillhör de jordiska ”andra fåren”, har vi såsom mogna kristna axlat ansvaret att arbeta med att församla andra ödmjuka människor och göra dem till lojala tillbedjare av Jehova och till lärare och undervisare. Detta ansvar måste vi kärleksfullt avbörda oss. Varför det? Först och främst därför att det är ett ovärderligt privilegium och en ära att få vara Guds, den Högstes, medarbetare i detta storslagna verk, och för det andra därför att det erbjuds liv åt läraren och undervisaren såväl som åt den som blir undervisad. Detta framhöll den inspirerade aposteln Paulus mycket klart och tydligt när han skrev till Timoteus: ”Giv ständigt akt på dig själv och på din undervisning. Förbliv vid dessa ting.” Varför det? ”Ty genom att göra detta kommer du att frälsa både dig själv och dem som lyssna till dig.” — 1 Tim. 4:16, NW.