Den lycka som kommer Rikets sändebud till del
1. I vilken egenskap sändes Jesu apostlar ut, och varför var deras ämbetsutövnings dagar lyckliga?
JESUS sände ut tolv apostlar såsom sändebud för att predika. Han ”gav dem myndighet över orena andar, till att driva ut dem, och att bota alla slags sjukdomar och alla slags krämpor”. Han befallde dem att gå till de förlorade fåren och att predika och säga: ”Himmelriket har kommit nära.” Deras budskap skulle visa israeliterna, hur nödvändigt det var för dem att nalkas Gud och att bättra sig från sitt orätta handlingssätt och att lyssna till Messias och erkänna himmelriket, som var nära. Apostlarna skulle ge dessa livsuppehållande sanningar åt sina åhörare och undervisa dem om det överordnade herradömet, som skulle skänka välsignelser och liv. Det som skulle verkställas av detta nya herradöme illustrerades här i liten skala, ty apostlarna hade makt att bota de sjuka, att uppväcka de döda, att göra spetälska rena och driva ut demoner. Alla dessa välsignelser gav de fritt och för intet åt de människor som ville höra. (Matt. 10:1—15, NW) Deras ämbetsutövnings dagar måste ha varit lyckliga dagar för dem. De gav så mycket. — Se Lukas 10:17—21.
2. Hur hade apostlarna fått, och hur gav de, såsom de hade fått föreskrift om?
2. I det Jesus fortfor att ge sina anvisningar åt sina apostlar, underströk han denna viktiga tanke genom att säga: ”Ni hava fått för intet, giv för intet.” De krafter som Gud gav apostlarna genom Kristus Jesus med den heliga anden såsom redskap skulle inte brukas till gagn för dem själva, utan till att öka människornas intresse för Jehovas rike. Efter pingsten utfördes förunderliga tecken förmedelst de andens underbara gåvor som förlänades åt apostlarna. Men inte ens då brukade apostlarna andens gåvor på sig själva eller på Guds församling. Den heliga anden eller verksamma kraften begagnades till att bota de sjuka, till att öppna blinda ögon och till att komma de halta att hoppa. Det var till följd av att dessa underverk utfördes av apostlarna som stora folkskaror drogs till dem, och då talade apostlarna till folket om de goda nyheterna om Riket. Detta gjorde de utan någon betalning.
3. Hur sade Jesus att hans sändebud inte skulle låta motståndare störa deras lycka?
3. Mästaren påpekade att arbetarna förtjänade att få sin föda i gengäld för sådana kärleksgärningar. Om människorna inte satte värde på vad som gavs dem och inte ville lyssna till ordet, då hade apostlarna föreskrift om att gå vidare till en annan stad. Om en Guds tjänare var ovälkommen i ett hus, skulle han lämna det huset, eller om han var ovälkommen i en stad, skulle han skudda stoftet av sina fötter och gå vidare. Jesus gav inte apostlarna anvisning om att tvinga de goda nyheterna om Riket på folket. De individer som hörde budskapet måste avgöra, om de önskade ta emot det eller uppresa sig emot det. På samma sätt är det i våra dagar. Om de uppreser sig emot det, varför skulle man då förstöra sin egen lycka genom att stanna? Det är bäst att lämna de ovänliga människorna. I våra dagar, nu i detta tidsskede, finner vi till och med i demokratiska länder, där yttrandefrihet och trosfrihet råder, individer, ja, ibland hela grupper av människor, hela städer, som säger: ”Vi vill inte att ni skall vara här och hålla på med ert predikande.” De hetsar de kommunala myndigheterna eller polisen på Jehovas vittnen, eggar upp folkets vrede och lyckas få dessa Guds tjänare utdrivna ur staden. Håller du med om att förkunnarna då bör ge sig därifrån? Är det som det skall vara? Ja, visst kommer de att bege sig därifrån, de kommer att skudda stoftet av sina fötter, och de kommer att förbli lyckliga, därför att de har ett gott budskap att bära fram till andra människor i nästa stad. — Matt. 10:11—15.
4. Är vi pliktiga att tvinga gåvan på andra, och vilka kommer under dessa förhållanden att ta emot den, och med vilket resultat för dem själva?
4. Jesus underrättade sina lärjungar om att sådana förhållanden av motstånd skulle råda, ty han sade: ”Se, jag sänder ut eder såsom får mitt ibland vargar; visa därför att ni äro försiktiga såsom ormar och ändå oskyldiga såsom duvor.” (Matt. 10:16, NW) Försök inte att tvinga sanningen på andra människor. Gud försöker inte tvinga sin Son på människovärlden eller tvinga den att ta emot hans Son. Han ger klart till känna, att vemhelst som frivilligt tror på honom skall få evigt liv, men de som inte tror kommer inte att tvingas till att leva i den nya världen under Kristus Jesus. Inte heller hotar han dem med teorier om ett helvete med eld och svavel eller en skärseld för att förmå dem att komma till hans rikesanordning. Han begagnar inte inkvisitoriska metoder för att tvinga människor in i sin församling såsom somliga religiösa organisationer har gjort och alltjämt gör. Jehova Gud har någonting att ge åt människovärlden. Han är lycklig över att ge det åt människorna, och de kan ta emot det, om de vill. Det är en gåva av livgivande sanning, som Jehovas vittnen kommer med till alla nationer, folk, stammar och tungomål. Dessa ord från bibeln är livets ord. De som har öron att höra med kommer att med glädje och tacksamhet ta emot sanningen och tacka Jehova, för att han låter kännedomen om dessa ting komma dem till handa. De kommer att vinna stor lycka, ty inom kort kommer de också att ta del i tjänsten med att ge detta sanningsord åt andra. Trots alla de påfrestningar i arbetet från hus till hus som en kristen kan möta, när han predikar detta evangelium om Riket, ligger det ändå mera lycka i att ge än i att vara den person som står innanför dörren och bara lyssnar till det som säges.
5. Varför kommer sanningen aldrig att tryta för oss, hur mycket vi än ger ut av den, och följaktligen inte heller lyckan?
5. Alla apostlarna och lärjungarna i den första församlingen hade mycket att ge folket, och de gav det med glädje, de gav det för intet. Det är en sak som vi är säkra på: Hur mycket någon än ger ut av sanningen, så kommer den ändå aldrig att tryta för honom. Det finns ingen gräns för hur mycket man kan tala om sanningen. Den är som en ström som kommer ned från bergen, med en källa långt bakom sig uppe bland de himmelssträvande, snöhöljda topparna. Denna ström kommer alltid att flöda, och så kommer också Guds ords sanning alltid att flöda. Den kommer genom hans organisation till alla jordens nationer. Varken sanningen eller lyckan kommer någonsin att tryta för oss, så länge vi fortsätter med att ta emot och ge ut av det som vi tar emot. Ja, i själva verket är det så, att ju mer vi ger av sanningen, dess mer lycka kommer vi att äga. Samtidigt kommer sanningen att uppbygga oss och beständigt göra oss starkare i att bära ut de goda nyheterna från hus till hus. Om våra hjärtan och sinnen är fyllda av detta goda budskap från Guds ymniga förråd, kan vi inte låta bli att tala om sanningen för andra. Allt Guds folk drager därför framåt, i det de ”tillbeder Jehova i helig skrud”. — Ps. 29:2, AS.
En glad givare blir älskad
6, 7. a) Hur skall vi få skörda lycka i rikt mått? b) Hur skall vi få sådana personer som inte går ut i predikotjänsten att göra detta?
6. Paulus sade till korintierna: ”Men vad detta beträffar: den som sår sparsamt kommer också att skörda sparsamt, och den som sår rikligt kommer också att skörda rikligt. Må var och en göra alldeles så som han har beslutat i sitt hjärta, icke ogärna och under tvång, ty Gud älskar en glad givare.” (2 Kor. 9:6, 7, NW) Om du känner sanningen, varför skulle du då missunna andra den? Varför skulle du på det sättet lura dig själv på den lycka du kan få? Å andra sidan kommer Gud inte att tvinga dig till att predika sanningen, ty han älskar inte den som ogärna ger, tvärtom älskar han den som är glad åt att ge. Är du så uppfylld av sanningen, att den flödar över, så uppfylld att du helt enkelt inte kan hålla inne med den? Om du inte är det, då har du inte tillägnat dig tillräckligt mycket sanning. Varför har du inte ätit och druckit med Jehovas folk vid deras av organisationen anordnade studiemöten? Kom ihåg, att ”varav hjärtat är fullt, därav talar munnen”. (Matt. 12:34, NW) Var en glad givare, så får du skörda lycka i rikt mått.
7. Ibland finner vi personer inom Jehovas vittnens organisation, som inte går ut i predikotjänsten. Hur skall vi kunna bistå dessa individer? Att gräla gör ingen nytta. Det vore mycket bättre att tala med den individen och visa honom de underbara välsignelser, som finns i beredskap åt honom, och påminna honom om det som han har fått från Gud genom hans ord. Var och en måste själv besluta i sitt hjärta vad han skall göra, om han vill gå ut i Jehovas tjänst och utöva sann tillbedjan eller inte. Ingen bör tjäna under tvång. Nödtvungen lovprisning är inte välbehaglig för Gud, den Högste. Men glad lovprisning är välbehaglig. Alldeles som din kunskap om hans ord och insikt i det beror på den tid och kraft du lägger ned på studiet, så kommer också den frukt du får inhösta, den skörd du får inbärga, på tjänstens fält att vara i överensstämmelse med dina bemödanden. Om du sår sparsamt, om du inte vill plantera sanningens säd genom att predika de goda nyheterna om Riket på ditt distrikt, då kommer du inte att skörda rikligt. Om du sår i rikt mått genom att predika mycket i din egen hemstad eller på ett isolerat distrikt, som kanske har blivit anvisat åt dig, då kommer du att skörda rikligt.
8. Varför går somliga miste om goda erfarenheter på fältet, och hur bör vi därför rannsaka oss?
8. Det finns en del människor som går ut i tjänsten på fältet och som undrar varför de aldrig får några goda erfarenheter. Vanligen finner man att de arbetar bara en eller två timmar i månaden. De ger inte ut tillräckligt för att få lycka och glädje av tjänsten. De kommer knappast i gång förrän de slutar, och sedan undrar de varför folk aldrig kommer in i sanningen som en följd av deras ansträngningar. Hur är det med dig själv? Ger du akt på dig själv och på ditt liv? Du behöver göra det! Rannsaka dig: Sår du sparsamt — bara en liten smula då och då — och vattnar du kanske aldrig det som du verkligen sår eller går och ser till det? Är du rädd för att gå ut och strö ut säd i riklig mängd på distrikt som ligger nära ditt hem eller någon annanstans? Hur känner du det själv med avseende på din tjänst för Gud? Är den tillfredsställande? Utför du den ogärna eller under tvång, eller är du glad när andra ger dig sitt bistånd? Om du utför din tjänst, det vill säga tillräckligt av den, såsom för Gud, då kommer du att få stor välsignelse. Giv av din kunskap åt andra. Plantera, så får du skörda.
9. Hur bör vi ta emot hjälp till tjänst pä fältet, och hur bör vi utföra denna tjänst?
9. Dina bröder vill gärna hjälpa dig, alldeles som Paulus ville hjälpa efesierna och korintierna och alla de andra församlingar som han hade organiserat. På samma sätt vill också grupp tjänarna, kretstjänarna och andra tjänare, som är förordnade av Sällskapet Vakttornet, hjälpa er, förkunnare av Riket, att bli mer effektiva i predikandet av de goda nyheterna. Tag emot deras hjälp i kärleksfull uppskattning. Och vadhelst du gör i tjänsten på fältet, det bör du göra därför att du älskar Jehova. Gör det därför, att du vet att det är rätt att göra så, därför att det är din tillbedjan av den Högste. Gör det därför, att du önskar få ”Jehovas glädje”. Gör det därför, att du vill ha den lycka som ligger i att ge. Om du verkligen beredvilligt ger sanningen åt andra, så kommer du att finna lycka. Jesus var förvisso inte olycklig i sin tjänst, och det var han som sade: ”Lyckliga äro de som äro medvetna om sitt andliga behov, ty himmelriket tillhör dem.” (Matt. 5:3, NW) Se, hur lyckliga alla de kan vara, som söker Jehovas rike, vilket Jesus gav uttryck åt i sitt tal som han höll på berget och som finns nedtecknat i Matteus 5:1—13.
Förpliktelsen att tala
10. Skall vi mena att talandet ålåg endast Jesus personligen, och vad sade Paulus om denna sak?
10. Tänk på det ansvar som vilar på de kristna i våra dagar. Somliga vill helst tänka sig, att hela bördan av ansvar och förpliktelse vilar på Jesus Kristus och att han utförde allt det nödvändiga predikoarbetet förutom återlösningsverket. Somliga människor i denna tid betraktar Kristus såsom den som var avsedd att predika från hus till hus — och menar att allt vad de nu behöver göra är att sitta ner och lyssna till hans ord, som är nedskrivna i bibeln, och så avvakta och se vad som händer. Har du, som många andra, den här uppfattningen: ”Vi skall bara vänta nu, till dess Gud gör någonting”? De första lärjungarna såg inte saken på det sättet, och det gör inte heller Kristi Jesu trogna efterföljare nu. De förstår innebörden i Paulus’ ord och tillämpar dem: ”Vi äro därför sändebud i Kristi ställe, liksom om Gud enträget manade genom oss.” Med andra ord, vi tjänar som Guds sändebud i stället för Kristus, eller vi kan vara sändebud i Kristi namn. Men hur man än tolkar det som Paulus sade, så är det i alla fall vi som har fått befallning att tala som representanter för Gud. Det var därför som Paulus vädjade till alla dem som skulle komma att höra hans ord: ”Bliv försonade med Gud.” (2 Kor. 5:20, NW) Han kände sitt ansvar, han grep sig an med den föreliggande uppgiften som sändebud.
11. Vem måste vi alltså efterlikna i vårt handlingssätt, och hur är därför de som sörjer lyckliga?
11. Om det förhåller sig så, då måste vi för att vara sändebud göra detsamma som Jesus gjorde, när han var på jorden, och ”trösta alla sörjande”. Jesus uppfyllde i sanning Jesaja 61:1, 2, ty han förkunnade verkligen glädjens budskap, han läkte dem som hade ett förkrossat hjärta, han predikade frihet för de fångna och skänkte förlossning åt de bundna. Han tröstade alla sörjande. Medan Jesus satt på berget, sade han: ”Lyckliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.” (Matt. 5:4, NW) Det är mycket arbete med att trösta som ännu återstår att utföra, och detta kan göras endast av sändebud som är i Kristi ställe. Trösten kommer de sörjande till del genom att dessa sändebud ger de goda nyheter de har åt andra.
12, 13. Hur är de människor lyckliga, som är saktmodiga eller milda till sinnes, de som hungrar efter rättfärdighet och de som visar barmhärtighet?
12. Man behöver inte vara hårdhjärtad och tyrannisk för att få en plats i Jehovas nya rättfärdiga värld. Raka motsatsen är en nödvändig betingelse, ty Jesus sade vid samma tillfälle: ”Lyckliga äro de som äro milda till sinnes, ty de skola ärva jorden.” (Matt. 5:5, NW) Studiet av Jehovas ord kommer att göra en mild till sinnes. De människor i den gamla världen, som inte har en sträv och barsk läggning, utan har ett fridsamt sinnelag, är de som söker efter sanning och rättfärdighet. De är den sortens människor som älskar att leva, och Jesus sade att de kommer att ärva jorden. Var och en som hungrar efter rättfärdighet och söker den kommer att bli mättad, och de som gör detta kommer också att göras lyckliga. Kan du tänka dig någon större glädje, som kunde komma en individ till del, än den att han får kunskap om sanningen och får sin tro så fast grundad, att han går ut och predikar de goda nyheter som han har inhämtat? Tänk på, hur uppfylld av sanningen denne individ är, ända därhän att det flödar över! Ja, det gör dem, som har studerat Guds ord och som gläder sig över den vishet och kunskap som de har fått därifrån, barmhärtiga mot andra, så att de delar med sig av sanningen åt dem. Kunskapen om sanningen förändrar deras liv, och de blir milda till sinnes och frikostiga. Denna egenskap kommer så till uttryck i att de ger, och de är lyckliga.
13. Många människor i den gamla världen visar barmhärtighet, och sanningen kommer att nå också dessa. När Jehovas vittnen går omkring i världen och kungör de goda nyheterna om Riket och försöker ge föda åt de andra fåren, kommer de barmhärtiga att lyssna med uppskattning. Det kan i sanning sägas, att ”lyckliga äro de barmhärtiga, ty dem skall det visas barmhärtighet”. (Matt. 5:7, NW) Jehova Gud kommer att visa barmhärtighet mot dessa barmhärtiga och kommer inte att låta dem gå ned i evig tillintetgörelse i striden vid Harmageddon, ty de har det rätta hjärtetillståndet. Dessa håller Kristus nu på att församla såsom sina andra får, och en hel mängd kommer att överleva Harmageddon. De är rena i hjärtat, lyckliga och fridsamma.
14. Varför häpnar vi, i likhet med folkmassan på berget, över Jesu undervisning?
14. Det var för alla dessa som Mästaren ”öppnade sin mun och började undervisa”, när han satt där på berget. De lärdomar som han meddelade skulle skänka lycka åt varje individ med ett rätt hjärta, som skulle komma att lyssna och tro. Vad angår goda råd beträffande den rätta kurs, som en kristen bör följa, kan mycket inhämtas genom att man läser Matteus’ femte, sjätte och sjunde kapitel, som innehåller bergspredikan. Den stora folkhop som hörde detta tal eller föredrag häpnade över det sätt varpå Jesus undervisade. Han talade till folket på ett helt annat sätt än de skriftlärda och fariséerna, som var den tidens religiösa ledare. När du läser detta Jesu tal, kommer du också att finna att han talade helt annorlunda än kristenhetens präster och predikanter i våra dagar. Också du kommer att känna det som folkmassan, om vilken vi läser, att ”när nu Jesus slutade detta tal, hade det verkat så, att folkskarorna blivit slagna med häpnad över hans sätt att undervisa, ty han undervisade dem såsom en som hade myndighet och icke såsom deras skriftlärda”. — Matt. 7:28, 29, NW.
15. a) Vilket ansvar pålägges oss nu, till befrämjande av vår lycka? b) Vad har gjort det möjligt för Jehovas vittnen att predika de goda nyheterna intill jordens ändar?
15. Kristenhetens präster och predikanter är inte i Kristi ställe såsom sändebud. På oss såsom individer lägges därför nu ansvaret och förpliktelsen att ge andra den kunskap vi har, ty därigenom skall vår lycka komma. Kristus Jesus hade såsom Guds Son bemyndigande från sin Fader att predika dessa goda nyheter om Riket. Befallningen att predika detta samma budskap vidarebefordrades till apostlarna och till de kristna som kom därefter. Därför är vi nu i denna tid sändebud i Kristi ställe. Jehovas vittnen har åtlytt denna befallning att predika, och överallt i världen kan man finna dem ”tillbedja Jehova i helig skrud”. Var och en av dem intar sin ställning i Jehovas organisation och gör med sin kraft vad hans händer finner att göra, och han söker efter tillfällen att hjälpa andra att göra detsamma. De har sin Herres, Jesu Kristi, glädje. Det är deras glädje över att ge som har gjort dem till sådana uppriktiga och avgjorda tjänare åt Jehova Gud. Det är deras lycka över att ge och deras vetskap om att de har rätt och har Jehovas stöd som har gjort det möjligt för dem att predika dessa goda nyheter om Riket allt intill jordens ändar.