Vad säger bibeln?
Hur djupt bör en kristen sörja?
NÄR en älskad släkting eller vän dör, är detta en av de mest upprivande händelserna i livet för oss människor. Ett dödsfall åtföljs av en intensiv känsla av förlust, som vållar djup sorg. Gråt är bara ett helt naturligt uttryck för sådan stor sorg.
Men bibeln uppmuntrar inte till gråt, eller hur? Har inte en del människor blivit direkt tillsagda att inte sörja? Låt oss ta reda på vad bibeln verkligen säger i den här saken, och varför den säger det.
Ett fall hade att göra med Arons söners, Nadabs och Abihus, död. Dessa män bröt mot Guds föreskrifter för den rena gudsdyrkan genom att frambära ”främmande eld”, förmodligen medan de var påverkade av alkohol. Till följd av denna vanvördiga handling blev de dödade av Jehova Gud. (3 Mos. 10:1, 2, 8—11) Vid det här tillfället blev Aron och hans andra söner tillsagda att de inte skulle ta del i några handlingar som var ett yttre tecken på sorg. Genom att lyda denna befallning visade de att de helt instämde i Guds dom mot släktingarna. (V. 6, 7) Det som Aron och hans överlevande söner gjorde bör följaktligen inte alls påverka en kristen i hans sätt att reagera när någon som han älskar dör.
Flera hundra år senare blev profeten Hesekiel befalld att inte gråta över sin hustrus död. Jehovas ord till honom löd: ”Du må icke hålla dödsklagan eller gråta eller fälla tårar. Tyst må du jämra dig.” (Hes. 24:15—17) Det var för ett visst syfte som Hesekiel skulle avstå från att visa något yttre tecken på sorg. Det tjänade som ett profetiskt tecken för israeliterna i landsförvisningen i Babylonien, därför att det antydde för dem att Jehova Gud skulle ohelga sitt tempel, som var lika dyrbart för dem som Hesekiels hustru var för honom. Helt i strid med deras förhoppningar skulle Jerusalem förintas, och där borta i fångenskap skulle de inte kunna ge fullt utlopp åt sin sorg. — Hes. 24:20—24.
Vid ett tidigare tillfälle hade Jehova förkunnat genom sin profet Jeremia: ”Gråten icke över en död man [Josia] och ömken honom icke; men gråten bitterligen över honom som har måst vandra bort [levande till fångenskap], ty han skall icke mer komma tillbaka och återse sitt fädernesland. Ty så säger HERREN [Jehova] om Sallum [Joahas], Josias son, Juda konung, som blev konung efter sin fader Josia och som har dragit bort ifrån denna plats: Han skall icke mer komma hit tillbaka, utan på den ort, dit han har blivit bortförd i fångenskap, där skall han dö; detta land skall han icke mer få återse.” — Jer. 22:10—12.
Innebär dessa ord att det var orätt, i strid med Guds uppsåt, att man grät över den gode kung Josias död? Nej. När Josia dog i strid, var detta ett förskräckligt slag för israeliterna. Det var en nationell olycka som med rätta gav anledning till djup sorg. Också Jeremia deltog i att sörja Josias död. Vi läser i bibeln: ”Hela Juda och Jerusalem sörjde Josia. Och Jeremia sjöng en klagosång över Josia. Och alla sångare och sångerskor talade sedan i sina klagosånger om Josia, såsom man gör ännu i dag; och dessa sånger blevo allmänt gängse i Israel. De finnas upptecknade bland ’Klagosångerna’.” — 2 Krön. 35:24, 25.
Det är alltså uppenbart att Jehovas ord genom Jeremia inte avsåg att avskräcka israeliterna från att ge uttryck åt djup sorg. Hans ord underströk helt enkelt att det som hade drabbat den levande, Josias son, Sallum, rentav var värre än det som hade hänt hans döde far, jämförelsevis talat. Det var värre, därför att Sallum skulle dö som fånge i Egypten, inte i sitt hemland som hans far Josia hade fått göra. Det fanns alltså större skäl att gråta över Josias son än över den döde kungen.
Om vi undersöker den bibliska skildringen, får vi klart för oss att Guds tjänare med rätta fällde tårar över förlusten av dem som de höll kära. När Abrahams älskade hustru dog, heter det i Guds ord att ”Abraham kom och höll dödsklagan efter Sara och begrät henne”. (1 Mos. 23:2) När Jakob trodde att hans käre son Josef hade blivit dödad av ett vilddjur, ”begrät hans fader [Jakob] honom”. (1 Mos. 37:35) I samband med att den förste kristne martyren dog, stenad av en uppretad pöbel, läser vi om att ”fromma män begrovo ... Stefanus och höllo stor dödsklagan efter honom”. (Apg. 8:2) Dorkas’ (Tabitas) död i Joppe medförde mycket ”gråtande” bland de kristna änkor, som hade haft stor nytta av all hennes omtanke. — Apg. 9:39.
Sådan gråt bör inte betraktas som enbart en ofullkomlig, mänsklig, reaktion på bedrövande omständigheter. Varför inte? Därför att också Guds fullkomlige Son, Jesus Kristus, grät av sinnesrörelse i förbindelse med sin vän Lasarus’ död. Många som såg Jesus brista i tårar utbrast: ”Se, huru kär han hade honom!” — Joh. 11:35, 36.
Det är också passande att vara medkännande med andra, att delta med dem i deras uttryck för sorg. Skriften uppmanar oss: ”Gråt tillsammans med dem som gråter.” — Rom. 12:15, Hedegård.
Men Guds tjänare bör undvika sorgebruk som har med falsk gudsdyrkan att göra. Israeliterna i forntiden blev befallda: ”I skolen icke göra något märke på eder kropp för någon död.” (3 Mos. 19:28) En av antikens historieskrivare, Herodotos, ger oss i sitt historieverk en idé om vad detta kunde inbegripa. Herodotos talar om vad skyterna gjorde när deras kung var död. Så här skriver han: ”De skär stycken ur örat, rundklipper håret, skär sig i armarna, klöser sig på pannan och näsan och sticker pilar tvärs igenom vänstra handen.” (Översättning av Claes Lindskog, moderniserad utgåva av år 1967; Del 1, sid. 238) Avsikten med sådana handlingar kan ha varit att söka blidka gudarna som man trodde hade uppsikt över de döda. Sådana sorgebruk hörde sannerligen inte alls hemma bland ett folk som hoppades på uppståndelsen.
Ytterligtgående uttryck för sorg är inte heller passande för de kristna. Till medtroende skrev aposteln Paulus: ”Vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med de avsomnade. Sörj inte över dem så som de andra människorna gör, de som inte har något hopp.” (1 Tess. 4:13, Hd) En kristen kan vara mycket sorgsen. Men han bör inte bli över sig given och uppträda som om allt vore förlorat. Andra människor bör kunna se att han har ett underbart hopp, ett hopp som verkligen styrker honom. De sanna kristnas djupa sorg bör vara balanserad, ja, den bör överskuggas av ett hopp och en gudagiven glädje. De bör sträva efter att återspegla aposteln Paulus’ inställning, hans som sade om sig och sina medarbetare att de var ”såsom bedrövade, men dock alltid glada”. (2 Kor. 6:10) En sådan inställning hjälper en människa att undvika att bli försvagad av alltför långvarigt sörjande.
Skriftens samlade vittnesbörd visar att det är rätt och tillbörligt att man sörjer över de döda som varit en kära. Men sorgen bör inte vara sådan att den, i andra människors sinnen, väcker frågan om den sörjande verkligen tror på Guds löfte att uppväcka de döda. Alla ytterligtgående former för sorg och avgudiska bruk bör man avhålla sig ifrån. Det skulle också vara orätt att gråta, om man på så sätt gav uttryck åt att man inte instämde i Guds domar eller om man genom att gråta handlade tvärtemot Guds uttryckliga befallning.