Frågor från läsekretsen
● Vad betyder uttrycket ”lösaktighet” eller ”tygellöshet” (NW), som finns i Galaterna 5:19? — USA.
Man skulle kunna ta för givet att detta uttryck (som motsvarar det grekiska ordet aselʹgeia) syftar på ett uppförande som är omoraliskt, fastän i ett mindre betydande eller inte så allvarligt avseende. Så är det emellertid inte, enligt vad som framgår av de tillgängliga vittnesbörden i bibeln och även i de forntida världsliga skrifter på grekiska som detta ord förekommer i. Det är inte begränsat till gärningar av sexuell omoraliskhet. Det har inte avseende på dåligt uppförande av en tämligen oviktig eller ringa betydelse, utan det är uppenbarligen snarare så att det betecknar gärningar som återspeglar en skamlös inställning, en inställning som röjer vanvördnad, ringaktning eller rentav förakt för normer, lagar och myndighet. Det lösaktiga eller tygellösa i uppförandet beror därför inte i främsta rummet på svaghet, utan är följden av en inställning som präglas av vanvördnad, fräckhet eller skamlöshet.
Som stöd för detta finner vi att lexikon över det grekiska språket definierar aselʹgeia (och andra former av detta ord) på följande sätt: ”skändliga gärningar”, ”självsvåld, hänsynslöst våld”, ”fräckhet”, ”vulgärt missbruk”, ”brutal[itet]” (Liddell och Scott); ”omåttlighet, överdrift, i vad det vara må, t. ex. språk, uppförande, fräckhet” (Robinson); ”otyglad lusta, ... skändlighet, skamlöshet” (Thayer); ”hänsynslös och laglös fräckhet” (Trench). I A New Testament Wordbook (Barclay) heter det: ”[Aselʹgeia] används av Platon i betydelsen ’oförskämdhet’. ... Det definieras som ’våld i förening med förolämpning och skymf’. ... Det betecknas som ’den ande som inte känner några återhållande band och som vågar sig på vad det vara må som nyckfullhet och hänsynslös fräckhet kan föra tanken till’.”
Den judiske historikern Josefos, som levde under första århundradet v.t., använde detta uttryck (aselʹgeia), när han beskrev hur den hedniska drottning Isebel lät uppföra en helgedom åt Baal i Jerusalem. Denna handling var sannerligen en upprörande skändlighet, en handling som skamlöst visade förakt för allmänna opinionen och vanlig anständighet.
Denna användning av ordet aselʹgeia i världsliga skrifter på grekiska har sin motsvarighet i användningen av det i de kristna grekiska skrifterna. Aposteln Paulus talar till exempel om människorna av nationerna och säger att de ”till följd av deras hjärtans känslolöshet” kom att lämna ”all moralisk känsla bakom sig”, i det de ”hängav ... sig åt tygellöshet [aselʹgeia] för att med girighet utöva orenhet av alla slag”. (Ef. 4:17—19, NW) Aposteln Petrus förbinder aselʹgeia med sådana sedvänjor bland nationerna som ”lustar, omåttlighet i fråga om vin, vilt leverne, dryckestävlingar och allehanda lagstridig avgudadyrkan”, ting som leder till en djup ”pöl av liderlighet”. (1 Petr. 4:3, 4, NW) Och i beskrivningen av Lots bedrövelse över de gärningar som folket i Sodom begick framhäver aposteln sodomiternas ”lagtrotsande” inställning i deras ”tygellöshet”, och han jämför vissa människor från sin egen tid med dem i fråga om att vara ”dristiga, egensinniga”, se ned på herravälde, inte frukta för att tala ”skymfligt” om ”dem som är härliga”, i det de talade stora ord som bara var fåfänglighet. (2 Petr. 2:7—10, 18, NW) Alla dessa uttryck ger tydliga exempel på innebörden i det grekiska ordet aselʹgeia med avseende på skamlöst, hänsynslöst uppförande.
På liknande sätt skriver lärjungen Judas om ogudaktiga människor som använde Guds oförtjänta omtanke som ”en ursäkt för tygellöshet”, och han betonar deras ringaktande, föraktfulla och hånfulla inställning till rättfärdig myndighet. Deras ”tygellöshet” bestod inte bara i att de gjorde sig skyldiga till att ”besudla köttet” — till detta hörde också att de var skyldiga till att ”ringakta herravälde och tala skymfligt om dem som är härliga”. De var ”själiska människor, som inte har någon andlighet”. — Jud. v. 4—8, 19, NW.
I vår tid är den inställning som beskrivs med ordet aselʹgeia, mycket framträdande i världen. Många unga människor kastar all återhållsamhet åt sidan och känner inga betänkligheter i fråga om att kränka vanlig anständighet, fräckt visa förakt för myndighet och tala skymfligt till föräldrar och andra. Men det är inte bara unga människor som gör så. Teater, film, tidningar och tidskrifter förevisar öppet handlingar som framhäver inte bara nakenhet och sexuellt umgänge, utan också sadistisk brutalitet jämte smutsigt, oanständigt språk. Allt detta är exempel på ”tygellöshet” i detta uttrycks bibliska innebörd.
Vi kan emellertid lägga märke till att ”tygellöshet” (aselʹgeia) åtskilliga gånger förekommer tillsammans med orden ”otukt” (porneiʹa) och ”orenhet” (akatharsiʹa). (2 Kor. 12:21; Gal. 5:19; jämför Romarna 13:13.) På vilket sätt skiljer sig dessa uttryck från varandra?
Av dessa tre ord är ”orenhet” (akatharsiʹa) det mest vittomfattande. Till skillnad från t. ex. porneiʹa omfattar det inte bara sexuell omoraliskhet, utan orenhet av varje slag: i tal, gärning och andligt förhållande. (Jämför 1 Tessalonikerna 2:3; 1 Korintierna 7:14; 2 Korintierna 6:17.) Och till skillnad från förhållandet med aselʹgeia är tillämpligheten av detta uttryck inte beroende av motivet eller inställningen hos den som är skyldig till orenheten. ”Orenhet” medger också stor variation i fråga om graden av allvarlighet eller vikt. Alldeles som kläder kan ha en svag fläck eller vara genomsmutsiga, kan också en persons ”orenhet” vara obetydlig eller allvarlig. Detta uttryck är i huvudsak utmärkande på så sätt att det framhåller den moraliskt motbjudande beskaffenheten hos det orätta uppförandet eller tillståndet.
”Otukt” (porneiʹa) är å andra sidan mera begränsat, i det att det beskriver grovt omoraliska gärningar av helt och hållet sexuell beskaffenhet. All porneiʹa är naturligtvis oren, men detta särskilda grekiska uttryck framhäver den olovliga och liderliga beskaffenheten hos uppförandet. Det är ett sådant uppförande som man kan finna i ett hus där det utövas prostitution, även om det inte nödvändigtvis försiggår på en sådan plats.
”Tygellöshet” (aselʹgeia) är i likhet med ”orenhet” inte begränsat till sexuell omoraliskhet, men det är annorlunda på så sätt att det ger eftertryck åt hänsynslösheten och den skamlösa fräckheten i uppförandet. Vi ser således att dessa uttryck allesammans har avseende på orätta gärningar och ibland delvis kan sammanfalla, men ändå har vart och ett av orden sin egen utmärkande betydelsenyans och uttryckskraft.
Detta framhålls i A New Testament Wordbook (Barclay) genom ett citat från en kännare av bibeln och grekiska språket vid namn Lightfoot: ”en människa kan vara ’oren’ (akathartos [den adjektiviska formen av akatharsiʹa]) och hemlighålla sin synd, men den människa som är aselges (adjektivformen [av aselʹgeia]) chockerar vanlig anständighet. Här finner vi huvudtanken i aselgeia; den människa i vars själ aselgeia finns ... bryr sig inte om vad människor säger eller tänker så länge hon själv kan tillfredsställa sitt onda begär. ... De flesta människor har tillräckligt mycket anständighet för att söka hemlighålla sin synd, men en aselges har kommit långt bortom detta.”
Vi kan illustrera detta på ett praktiskt sätt: Ett förlovat kristet par kan vid något tillfälle, då de visar varandra tillgivenhet, oavsiktligt gå över gränsen för vad som är rent och ärbart. Fastän det inte har varit fråga om vad bibeln kallar porneiʹa (grov sexuell omoraliskhet), kan det förlovade paret likväl ha gjort sig skyldigt till ett mått av ”orenhet”, till exempel genom att omfamna varandra på ett mycket passionerat sätt eller låta händerna glida i väg mot intima kroppsdelar. De kan känna sig skamsna över detta och föresätta sig att inte göra om det. Har de gjort sig skyldiga till ”lösaktighet” eller ”tygellöshet” (aselʹgeia)?
Inte i den fullständiga bibliska betydelsen i ordet, eftersom de inte avsiktligt och föraktfullt har ringaktat rättfärdiga normer. Men om de uppsåtligt gjorde sådant orent uppförande till en vana, skulle de naturligtvis visa en obekymrad ringaktning för det som är rent, den skamlösa vanvördnad som beskrivs med ordet aselʹgeia. Så är det också med en ung man som inte har för avsikt att gifta sig men ändå själviskt hänger sig åt kurtis och ”grovt hångel” med en flicka — eller kanske med den ena flickan efter den andra —, han lägger i dagen den hänsynslösa girighet som innefattas i det genom Skriften definierade uttrycket ”lösaktighet” eller ”tygellöshet”. Han bryr sig inte om hur mycket skada han orsakar. Precis detsamma skulle kunna sägas om en flicka som följer ett liknande handlingssätt.
De som är betrodda med andlig tillsyn i de kristna församlingarna gör därför väl i att skilja mellan dessa skriftenliga uttryck. De kristna äldstes beslut när det gäller att behandla fall av orätta gärningar kan påverkas av sådan insikt. Den kan hjälpa dem att få en tydligare syn på den relativa allvarsgraden i de handlingar det gäller. Behovet av att göra bruk av ett gott omdöme och av att väga omständigheterna, situationerna och inställningarna visas också vara av stor betydelse.
● Är en person fri från ansvar för överträdelse av Guds lag beträffande blodets helgd, om han får en transfusion på grund av en domstolsorder som åsidosätter hans beslut att inte ta emot blod? — USA.
Detta beror på omständigheterna. Ingen domstolsorder kan naturligtvis upphäva Jehova Guds, den högste laggivarens, lag. (Apg. 5:29) Det är tydligt att en kristen aldrig skulle kunna rättfärdiga att han begick mord eller övade utpressning eller gav sig in på äktenskapsbrott, även om en domstol beordrade honom att göra någonting sådant.
Vad skulle då kunna medföra ansvar i sådana fall som inbegriper av domstol beordrade transfusioner? Om en patient underlåter att tala med övertygelse när han har möjlighet att göra det och längre fram underlåter att bjuda motstånd, skulle detta kunna bidra till att han får en blodtransfusion som han inte önskar. En faktor som haft stor betydelse för somliga domares beslut är patientens övertygelse, hans känsla av ansvar inför Gud. I fall där det inte funnits tecken till att patienten skulle motsätta sig en av domstol beordrad blodtransfusion har domare därför ofta varit benägna att lättare ge vika för påverkan från läkare och sjukhus.
I ett antal fall har Jehovas vittnen, när de ställts inför möjligheten av en domstolsorder om transfusion, vidtagit åtgärder för att undvika att bryta mot Guds lag. Somliga har kunnat förflytta sina familjemedlemmar eller släktingar till andra sjukhus, där man gett behandling som inte inneburit överträdelse av Guds lag. Om patientens tillstånd är så kritiskt att det skulle vara praktiskt taget omöjligt för honom att överleva ens en kortare tids förflyttning från sjukhuset, är det uppenbart att denna väg skulle vara stängd.
I somliga fall kan en person naturligtvis ha uttömt alla mentala och fysiska krafter för att förhindra en sådan överträdelse av Guds lag; han kan rentav vara medvetslös. Om en transfusion påtvingades honom trots alla hans ansträngningar, måste han lämna saken i Jehovas händer och förtrösta på hans barmhärtighet. Hans belägenhet i detta fall kan jämföras med belägenheten för en kvinna, som kan våldtas trots att hon oavbrutet ropar på hjälp och använder sina fysiska krafter för att göra motstånd mot sin angripare. Enligt den mosaiska lagen var en sådan kvinna utan skuld. (5 Mos. 22:25—27) Men om hon inte ropade på hjälp, var hon inte fri från klander. (5 Mos. 22:23, 24) Följaktligen bör Gud förvänta att de kristna i vår tid skall vidta varje möjlig åtgärd (som inte strider mot Guds ord) för att undvika att bli delaktiga i överträdelse av hans lag beträffande blodet.