Frågor från läsekretsen
● Vilken inställning har Jehovas vittnen till bruket av tobak? — J. G., USA.
Bibeln säger ingenting direkt om den syn som Guds tjänare bör ha på bruket av tobak. Detta är begripligt, eftersom tobak, enligt ett uppslagsverk, inte användes i bibelns länder förrän mer än 1.500 år efter det att bibeln var färdigskriven. Men av det som vi läser i Guds ord inser vi lätt att bruket av tobak, vare sig man använder den för att röka, tugga eller snusa, är en oren vana som strider mot bibelns principer. Därför avråder Jehovas vittnen kraftigt från tobaksbruk, och de räknar alla kristna som fortsätter att använda tobak såsom andligen omogna.
Flertalet människor som begagnar tobak använder den till rökning, det må vara av cigarretter, cigarrer eller pipor. Att rökning är en bidragande orsak till cancer, hjärtbesvär och många andra nedbrytande och ödesdigra sjukdomar behöver vi inte ge något bevis för här. Det finns en mängd allmänt erkända vittnesbörd om detta. Ja, hälsoriskerna är så stora att man i en del större nationer har infört restriktioner för cigarrettannonsering. Det finns inte så omfattande upplysningar om bruket av tuggtobak och snus. Men undersökningar har visat att sådana vanor bidrar till en mer omfattande förekomst av cancer bland dem som använder dessa medel än bland dem som inte gör det, förutom att de påverkar nerverna och luktförmågan.
Det är naturligtvis bara förståndigt att man avhåller sig från att använda något som utgör ett sådant hot mot ens hälsa och liv. Och detta är särskilt viktigt för den kristne, eftersom hans tillbedjan av Gud kommer med i bilden. Hur så? Jo, i Romarna 12:1 heter det att de kristna skall frambära sina ”kroppar till ett levande, heligt och Gud välbehagligt offer”. Om en kristen skulle ha den skadliga vanan att begagna tobak, skulle han undandra Gud något av det som han har överlämnat åt honom, nämligen genom att förkorta sitt liv och skada sin hälsa. Tror du att det skulle vara välbehagligt för Gud?
Mogna kristna strävar dessutom efter att tillämpa rådet: ”Låt oss rena oss från all köttets och andens förorening, i det vi fullkomnar heligheten i Guds fruktan.” (2 Kor. 7:1, NW) Att bruka tobak är direkt i strid med detta inspirerade råd. Tänk på de sår och fläckar på händer och mun som man lägger märke till hos många som röker eller tuggar tobak. Hur förhåller det sig med den ”köttets ... förorening” av näsborrar och lungor som kommer av att man röker eller snusar? Tobakens orena verkningar sprider sig också till ens omgivning: aska, fläckar och sönderbrända hål. Tror du att Jesus skulle ha visat sig likgiltig för renheten och ha accepterat en vana så oren som bruket av tobak? Tänk på att de kristna skall följa hans exempel. — 1 Petr. 2:21.
Rökning är också i strid med principen: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” (Jak. 2:8) Hur så? När aposteln Paulus talade om denna vägledande princip för de kristna, skrev han: ”Kärleken gör intet ont mot nästan; alltså är kärleken lagens uppfyllelse.” (Rom. 13:9, 10) Har du någon gång sett en person röka under samtal med en annan människa, varvid han omger dem båda med giftig rök, eller sett någon röka i en bil, en buss eller en tågkupé, fullständigt oberörd av det obehag han vållar dem som sitter i närheten och som tvingas inandas det ovälkomna retmedel som rökaren blåser ut? Är det så man visar sin kärlek till nästan? De kristna uppmanas i stället: ”Ingen söke sitt eget bästa, utan envar den andres.” — 1 Kor. 10:24.
För att gå till botten med detta kan man fråga: Varför använder en person tobak, exempelvis till att röka? Han kanske började röka för många år sedan därför att han blev utmanad att göra det eller därför att han ville verka vuxen och ”göra som alla andra”, men fortsätter han därför att han tycker om det? Förmodligen inte. Visst kan en cigarrett lugna honom eller ge honom ett visst mått av tillfredsställelse. Men det faktum att han blir nervös och orolig, om han inte får någon tobak, bevisar bara att rökningen har blivit en förslavande vana. En sådan människa ådagalägger inte den självbehärskning som bibeln uppmuntrar till. — 1 Kor. 9:25—27.
Vare sig rökaren är ”kedjerökare” eller inte, så utvisar det förhållandet att han har svårt att göra sig kvitt vanan att han har problem med självbehärskningen. Detta framgår också av att många känner sig tvingade att röka även om de inte vet var de skall göra av askan, inte har råd att röka eller måste låna cigarretter av andra. Utan tvivel skulle sådana människor behöva tillämpa rådet: ”Må ni ... till er tro lägga dygd, till er dygd kunskap, till er kunskap självbehärskning.” — 2 Petr. 1:5, 6, NW.
Eftersom bruket av tobak står i så kraftig motsättning till de råd som ges de kristna, har den som ännu inte kunnat lägga bort vanan inte vunnit ett sådant klanderfritt rykte som en förordnad tjänare i den kristna församlingen bör ha. De som har privilegiet att vara tillsyningsmän och biträdande tjänare skall vara föredömen i kristen mogenhet. (1 Tim. 3:2, 10) Förutom de här redan nämnda skälen till att söka lägga bort den orena vanan bör en person följaktligen sträva efter att vinna seger över vanan, så att han kan utnyttjas för särskilda privilegier i församlingen, t. ex. bli en förordnad tjänare eller heltidsförkunnare.
Eftersom dopet i vatten är en så betydelsefull händelse i ens liv, ges det i samband med att man låter döpa sig ett utmärkt tillfälle att göra sig kvitt vanan att använda tobak, om man inte har kunnat lägga bort den innan dess. Men hur förhåller det sig om du redan har tagit det steget och fortfarande använder tobak? Din belägenhet är inte hopplös. Andra har kunnat sluta, och det kan du också. Det är uppenbart att du behöver större självbehärskning. Den egenskapen är en frukt av Guds ande, och därför behöver den som söker större självbehärskning ett större mått av Guds heliga ande. Och det kan du vinna, om du bara ber Jehova om det och bemödar dig om att vinna det. (Luk. 11:13) Sök gemenskap med kristna människor vid möten där anden är märkbar. Läs Guds inspirerade ord regelbundet. Tala om Jehova och den rena nya ordning, som han har utlovat, i stället för att tänka på att tillfredsställa ditt begär efter tobak.
Bästa sättet att göra dig kvitt vanan att begagna tobak är förmodligen att sluta tvärt. Gör det inte heller i hemlighet, utan tala om det för dina vänner och familjen, så att de kan ge dig hjälp och stöd och uppmuntra dig. Sök ordna så att du är tillsammans med mogna kristna i de stunder då du vet att du kommer att längta efter att använda tobak, då du lättast faller in i vanan. Tveka inte att ringa upp eller gå och hälsa på en kristen vän eller kamrat, om du tycker dig märka att du vill ge efter. Och sök framför allt få bistånd av Jehovas kraft och heliga ande. Var lik Paulus, som sade: ”Allt förmår jag i honom som giver mig kraft.” — Fil. 4:13.
Till åt Gud överlämnade kristna, som ännu inte lagt bort vanan att begagna tobak, riktar sig Guds ord med denna fulla och hela innebörd: Låt inte den orena vanan få kraftigare grepp om dig; sök övervinna den genom större självbehärskning. Tänk på din nuvarande hälsa och ditt liv. Tänk på din omgivning. Tänk också på ditt överlämnande åt Jehova, som ditt eviga liv är beroende av. Tusentals andra människor har vunnit frihet från träldomen under tobaken, och det kan du också göra. Dröj inte. Handla nu!
● Vad menade aposteln Paulus då han skrev, i 1 Timoteus 2:15 (NW), att en kvinna skall ”bli bevarad i trygghet genom barnafödande”? — B. G., Chile.
Under inspiration dryftade Paulus den inställning och de slag av verksamhet som är lämpliga för kvinnor. En nyttig uppgift för kristna hustrur, vilken också är till skydd för dem, är att ha vård om sina barn. Paulus skrev: ”Hon kommer ... att bli bevarad i trygghet genom barnafödande, förutsatt att de förblir i tro och kärlek och helgelse tillika med sinnets sundhet.” — 1 Tim. 2:15, NW.
Den av R. A. Knox framställda bibelöversättningen återger den här versen på ett sådant sätt att man kan få den uppfattningen att det är barnafödandet i sig självt som medför evig frälsning för en kvinna. Men den uppfattningen kan inte vara rätt. Många andra bibeltexter visar att möjligheten till evig frälsning för män såväl som för kvinnor är beroende av om de tror på Herren Jesus, har exakt kunskap och bekänner sin tro, dvs. ”utövar ... tro” (NW). — Apg. 16:30, 31; Joh. 17:3; Rom. 10:10.
Av andra översättningar kan man få det intrycket att detta är ett löfte om att Gud skall bevara alla sina kvinnliga tjänare vid liv genom den erfarenhet som barnafödande utgör. (Åkeson, Benelius, Moffatt) Men så hade det inte varit i vartenda fall fram till den tiden, och det har inte heller varit så sedan dess. (1 Mos. 35:16—18) Troende och icke troende har överlevt barnafödande, och troende och icke troende har dött i samband med barnafödande. Innebörden här är följaktligen inte att kvinnan kommer att bli bevarad i trygghet genom hela barnafödandets förlopp. Vad det däremot betyder är att kvinnorna genom att föda barn och fullgöra de förpliktelser som följer därmed kommer att bevaras i trygghet, förutsatt att de också ådagalägger tro, kärlek och sinnets sundhet.
Paulus dryftade här, såsom vi nyss nämnde, vilken sinnesinställning som är passande för kvinnor och vilka plikter de bör axla. I församlingen bör deras inställning präglas av undergivenhet, i det att de inser att de inte skall försöka utöva myndighet över vuxna män. Såsom ett exempel på vilka svårigheter som kan uppstå, när en kvinna inte erkänner sin rätta plats, nämner aposteln fallet med Eva. Hon gick Adam i förväg, blev bedragen och ”kom att vara i överträdelse”. — 1 Tim. 2:11—14, NW.
Längre fram i samma brev gav Paulus de kristna kvinnorna råd, beträffande vad de skulle sysselsätta sig med. Om några av de yngre änkorna sade han att de lärde sig ”att vara lättjefulla, i det att de löpa omkring i husen; ja, icke allenast att vara lättjefulla, utan ock att vara skvalleraktiga och att syssla med sådant som icke kommer dem vid, allt medan de tala, vad otillbörligt är”. Sådana förehavanden skulle kunna leda till svårigheter av alla slag. Bland annat kunde kvinnorna komma att ge råd och fatta beslut i sådant som en äkta man eller de förordnade tjänarna i församlingen med rätta skulle ta ansvar för. Hur skulle dessa unga änkor kunna bevaras i trygghet från sådana faror? Paulus sade att ett sätt var att ”gifta sig, föda barn, förestå var och en sitt hus”. — 1 Tim. 5:11—15.
När han skrev att en kvinna skulle ”bli bevarad i trygghet genom barnafödande”, menade han följaktligen att kvinnorna borde ägna sig åt nyttig verksamhet. Genom att sköta ett hus och med liv och lust fostra sina barn, ett arbete som innebär värdefulla uppgifter, vilka kvinnorna har underbara, gudagivna förmågor att fullgöra, skulle de med all sannolikhet bli bevarade i trygghet och räddas undan de snaror, i vilka icke teokratiska kvinnor kan hamna. Och dessa plikter skulle på ett utmärkt sätt komplettera deras verksamhet i tjänsten för Gud, eftersom det skulle hjälpa dem att förbli ”i tro och kärlek och helgelse”.
Kvinnor som inte är gifta eller som inte har barn såväl som kristna män kan lära av den princip som vi kan dra ut av det här inspirerade rådet: Alla måste vi vara på vår vakt, så att vi ser till att vi är sysselsatta med nyttiga ting. Guds ord ger oss alla denna förmaning: ”Vaka ... noga över att ni vandrar, inte såsom ovisa, utan såsom visa, i det att ni köper den lägliga tiden åt er, eftersom dagarna är onda.” — Ef. 5:15, 16, NW.