Mildhet är vishet
HUR behagligt är det inte med milda vindar, med en mild vinter eller med en mild vår! Och ännu behagligare är ett milt svar, en mild läggning eller ett milt sätt hos den som måste ta itu med en kinkig situation. Ja, även om mildheten sägs bäst kunna definieras med uttryck för vad den inte är — inte barsk, inte tvär, inte sarkastisk, inte retsam osv. —, så är mildheten också ”det som ger en känsla av fridsam, väl avvägd skönhet eller stillhet”.
Mildhet är vishet. Hur så? Först och främst därför att Jehova Gud skattar mildheten högt, den är av stort värde i hans ögon, såsom hans ord utvisar. Mildheten sägs vara en ”andens frukt”, liksom kärleken, tron och självbehärskningen är det. De kristna får befallning att ådagalägga ”mildhet i sinnet” jämte rättfärdighet, gudaktighet, tro och kärlek. Och de kristna kvinnorna i all synnerhet får rådet att ikläda sig ”den stilla och milda andens oförgängliga klädnad, som är av stort värde i Guds ögon”. — Gal. 5:22, 23; 1 Tim. 6:11; 1 Petr. 3:4; NW.
Mildheten uppenbarar också att den är vishet därigenom att den gagnar andra. Den är ett uttryck för empati, dvs. för en människas förmåga att tänka sig vara i en annan människas kläder, som man brukar säga. Den visar hänsyn, kärlek. Den är en egenskap som de forntida patriarkerna lade i dagen, sådana som Abraham, Isak och Jakob. Mose ägde också denna egenskap, och i synnerhet gjorde Jesus Kristus det. Jesus ropade synnerligen träffande: ”Kom till mig, alla ni som arbeta hårt och äro nedtyngda, och jag skall vederkvicka eder. Tag mitt ok på eder och bliv mina lärjungar, ty jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, och ni skola finna vederkvickelse för edra själar. Ty mitt ok är välgörande, och min börda är lätt.” Aposteln Paulus skrev något i samma stil: Jag ”bönfaller ... eder vid Kristi mildhet och godhet”. — Matt. 11:28—30; 2 Kor. 10:1; NW.
Vidare är mildhet vishet däri att mildheten gagnar oss själva. Heter det inte: ”Lyckliga äro de som äro milda till sinnes, ty de skola ärva jorden”? (Matt. 5:5, NW) Men mildheten medför belöning redan innan Gud belönar den. Vi får skörda vad vi sår; andra betalar oss med samma mynt. Om vi är milda gentemot dem, kommer de att vara milda mot oss. Vi ådagalägger vishet genom att låta själva tonen vara mild, när vi talar. En mild röst verkar tilldragande, en barsk och sträv röst frånstötande. Man dömer ofta människor efter deras röster, särskilt när man hör dem i telefon. Den vise mannen säger oss: ”Genom tålamod varder en furste bevekt, och en mjuk [mild, NW] tunga krossar ben.” — Ords. 25:15.
Ja, mildheten är till och med nyttig för vårt fysiska välbefinnande! Den hindrar oss att få känning av våra nerver, att få magsår, och den hindrar oss från att råka i många pinsamma situationer som kan medföra att vi förlorar vår sömn.
Men det är inte lätt att vandra mildhetens väg. Mildheten kräver självbehärskning; den kräver eftertänksamhet och hänsyn, osjälviskhet, omtanke om andra och inte bara om en själv. Den kräver också ödmjukhet. På flera ställen i Skriften förbinds mildhet med anspråkslöshet i sinnet. Den som är stolt är med största sannolikhet inte mild.
I all synnerhet är det vist att utöva mildhet när man ställs öga mot öga med dem som inte är milda. ”När ett svar är milt, avvänder det raseri.” När andra i barsk ton kräver att den kristne skall ge skäl för sitt hopp, får han inte svara i samma ton utan måste göra detta ”med ett milt sinne och djup respekt”. — Ords. 15:1; 1 Petr. 3:15; NW.
När det är nödvändigt att ge tillrättavisning, är det lätt att glömma bort mildheten. Men också i sådana fall är mildhet vishet. Av den orsaken har detta råd givits: ”Även om en man begår något felsteg, innan han blir varse detta, då må ni som äga andliga förutsättningar försöka föra denne man till rätta i en ande av mildhet, medan du för egen del håller ett öga på dig själv, av fruktan för att också du skulle kunna bliva frestad.” Ja, ”en Herrens slav behöver icke strida, utan behöver vara mild mot alla, kvalificerad att undervisa, i stånd till att lägga band på sig under onda förhållanden; han bör med mildhet visa dem till rätta, som icke äro gynnsamt inställda”. Hur lätt är det inte att vara barsk och kärv mot dem som har felat, mot dem som inte är gynnsamt inställda! Vilken insikt beträffande människonaturen, vilken gudomlig vishet uppenbarar inte dessa råd! — Gal. 6:1; 2 Tim. 2:24, 25; NW.
Härmed är inte sagt att vi alltid skall vara milda. Var sak har sin tid, och fördenskull finns det också tillfällen då man måste vara sträng och ge en svidande tillrättavisning, såsom Jesus gjorde, när han upprepade gånger kallade de religiösa ledarna på sin tid ”Skrymtare!” Att mildheten inte är lämpad för alla tillfällen visar också aposteln Paulus genom sina ord till de materialistiskt sinnade kristna i Korint: ”Vad vilja ni? Skall jag komma till eder med ris eller med kärlek och mildhet i anden?” Men de tillfällen, då man inte är mild, bör vara undantagsfall, bör noga övervägas, och ens handlingssätt bör då grunda sig på principer. Jesus visade till och med mildhet då han hade att göra med Petrus, sedan denne hade förnekat sin Mästare tre gånger. — Matt. 23:13, 29; 1 Kor. 4:21, NW; Joh. 21:15—19.
Om vi skulle vara oberättigat barska och det visar sig att vi har tagit miste, hur mycket svårare blir det då inte för oss att ta tillbaka våra ord, än det skulle vara, om vi hade varit milda! Dessutom kan otillbörlig barskhet få den som felat att bli hård och bitter, leda till att han förvärras. Detta var inte avsikten med tillrättavisningen, eller hur? Genom att vi mildrar tillrättavisningen med mildhet, med underdrift, är det mera sannolikt att den blir till gagn för den som felat, än om vi ”ger honom skäppan full”. Med oberättigad barskhet följer dessutom en benägenhet att göra våld på sanningen, att överdriva. Mildhet hjälper oss att förbli lugna, att tänka klart och redigt, att ta tillbörlig hänsyn till sanningen.
Det är säkert inte utan goda skäl som Guds ord så varmt och så ofta anbefaller att vi skall bereda rum åt mildheten. ”Vandra ... med fullständig anspråkslöshet i sinnet och med mildhet, med långmodighet, i det att ni i kärlek hava fördrag med varandra.” ”Må ni ... ikläda eder de ömma känslorna medlidande, vänlighet, anspråkslöshet i sinnet, mildhet och långmodighet.” — Ef. 4:1, 2; Kol. 3:12, NW.
Vi kommer inte ifrån detta. Mildhet är vishet. Genom såväl bud och befallningar som exempel anbefaller Guds ord att vi skall bereda rum åt mildheten. Jehova Gud kräver det. Mildheten gör saker och ting lättare, mera behagliga för andra. Den gör detsamma för oss själva. Alltså: ”Vem är vis och förståndig bland eder? Må han genom sitt förträffliga uppförande visa sina gärningar, med ett saktmod [eller med en mildhet] som tillhör visheten.” — Jak. 3:13, NW.