Vad säger bibeln?

Varför föds somliga handikappade?

LILLA Karen, fyra år, låg för döden i leukemi. Det var ett svårt slag för hennes föräldrar. De hade regelbundet gått i romersk-katolska kyrkan, men nu hade de slutat därför att, som de uttryckte saken, ”man undrar varför något sådant händer en, när man har försökt leva ett gott liv”. — New York Times, 2 februari 1973.

Karen var född handikappad, även om det tog tre år innan det kom i dagen. I Förenta staterna föds fyra av hundra spädbarn med ett tydligt handikapp. De kan vara puckelryggiga, krymplingar eller blinda eller ha hjärtfel eller hjärndefekter. När barnen är ett år kommer fler defekter i dagen, så att proportionen ökar till sju av hundra. Varför inträffar sådant? Vem bär skulden? Vad kan man göra åt saken?

På bibelns tid var det somliga som föddes handikappade. Apostlarna Petrus och Johannes botade mirakulöst en man som hade varit ”ofärdig allt ifrån moderlivet”. (Apg. 3:1—10) Jesus Kristus återställde synförmågan hos en man som var född blind. Hans lärjungar hade frågat om blindheten berodde på föräldrarnas synder eller på hans egna synder. Det verkade som om Jesu lärjungar trodde på samma sätt som vissa rabbiner, att en person kan synda i sin mors sköte innan han blivit född. Jesus svarade att mannens blindhet inte berodde på några synder från hans eller hans föräldrars sida, ”utan så har skett, för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom”. Inte så att förstå att Gud var den direkta orsaken till hans blindhet. Men mannens blindhet gav tillfälle till att uppenbara Guds gärningar. — Joh. 9:1—7; Rom. 5:12.

Det är mycket sannolikt att denne man föddes blind på grund av någon kromosomdefekt eller något genetiskt fel, precis som lilla Karen. Om föräldrarna till exempel har ett allvarligt hjärtfel, blir riskerna att deras barn får ett sådant hjärtfel mellan 21 och 37 gånger så stora som de skulle vara i vanliga fall. En man som har blödarsjuka kommer också att överföra denna genetiska defekt till sina dottersöner. Föräldrarna kan inte ges skulden i något av dessa fall, eftersom de inte har något inflytande över denna sak.

En mor kan också på grund av sin okunnighet vålla att hennes barn föds missbildat. Detta var fallet med de havande kvinnor som under sitt tidiga havandeskap tog sömntabletter som innehöll thalidomid (Neurosedyn), ett syntetiskt läkemedel. Detta läkemedel vållade att 12.000 kvinnor från många olika länder födde missbildade barn, av vilka hälften var så missbildade att de antingen föddes döda eller levde endast några timmar eller dagar efter födelsen. Detta kallades ”en av de största medicinska tragedierna i historien”.

Av de sex tusen ”thalidomidbarn” som överlevde hade mellan en tredjedel och hälften blivit födda utan en eller flera lemmar eller med missbildade lemmar. Vårdkostnaderna under hela livet för vart och ett av dessa handikappade barn har beräknats till över 1.000.000 kronor. Man kan sannerligen inte ge Gud skulden för dessa ting, som människor vållat, eller hur?

I fallet med ”thalidomidbarnen” fastslog domstolarna att läkemedelsföretagen bar skulden, och inte mödrarna. Men det finns också många handikapp som man kan klandra föräldrarna för, särskilt modern. Många barn föds till exempel med olika defekter därför att deras mödrar ådragit sig en venerisk sjukdom. Genom att hänge sig åt lösaktigt uppförande antingen före eller efter giftermålet har föräldrarna gett sina barn ett handikapp i arv. Havande kvinnor som röker cigarretter ökar riskerna för att deras barn skall födas döda eller utvecklingsstörda. Man har också funnit ett samband mellan aspirin och defekter hos fostret. En havande kvinna kan också skada sitt ofödda barn genom obefogade ansträngningar att gå ner i vikt.

Att skulden för ett barns handikapp i vissa fall måste vila på modern framgår av en ganska färsk rapport om följderna av incest. Bibeln fördömer kraftigt incest. Mose lag stadgade dödsstraff för incest. (3 Mos. 18:8—17) En medicinsk forskare i Tjeckoslovakien har gjort jämförelser mellan den avkomma som fötts till följd av incest och barn som fötts av samma kvinnor, men inte genom incest. Undersökningen gav ”kraftiga bevis för att risken för abnormiteter var skrämmande stor bland den avkomma som var en följd av incest” och visade den ”omisskännliga verkan av inavel på dödlighet, ärftliga missbildningar och intelligensnivå hos de nyfödda barnen”. (Newsweek, 9 oktober 1972) Dessa rön understryker sannerligen den bibliska principen: ”Vad människan sår, det skall hon ock skörda. Den som sår i sitt kötts åker, han skall av köttet skörda förgängelse.” — Gal. 6:7, 8.

Något av det sorgligaste i samband med att det föds handikappade barn är att föräldrarna ofta undrar varför Gud tillät detta eller varför han orsakade det, som om han bar skulden för deras lott, vilket till exempel lilla Karens föräldrar menade. Andra har lagt sig till med en fatalistisk inställning, som om detta vore Guds vilja för dem eller som om de förtjänar denna tragedi. Åter andra talar om ett missbildat barns tidiga död som om ”Gud ville att det skulle vara hos honom”.

Men man kan inte ge Jehova Gud, Skaparen, skulden för detta. Han skapade det första människoparet fullkomligt, eftersom allt hans verk är fullkomligt. (5 Mos. 32:4) När våra första föräldrar syndade, var det inte nog med att de själva blev ofullkomliga och fick plikta med sina liv, utan alla deras avkomlingar sedan dess har också fötts ofullkomliga och i ett döende tillstånd. (Rom. 5:12) Dessa ofullkomligheters natur har inflytande på huruvida ett barn föds handikappat eller inte. Det var alltså inte alla havande kvinnor, vilka tog thalidomid under sitt tidiga havandeskap, som födde missbildade barn, utan bara de som dessutom hade en genetisk defekt. Och som vi har sett kan också andra faktorer utgöra bidragande orsaker.

Bibeln säger oss att ”Gud är kärleken” och att han har gjort föranstaltningar för att människorna skall kunna återvinna sin fullkomlighet förmedelst Jesu Kristi lösenoffer och förmedelst Kristi rike. Under detta rikes herravälde skall det inte förekomma några tårar, någon smärta, sorg eller död — vilket alltså betyder befrielse från alla fysiska och mentala handikapp. Till och med de döda skall uppväckas för att få gagn av dessa välsignelser. — 1 Joh. 4:8; Joh. 5:28, 29; Apg. 24:15.

Men hur skall man handla innan allt detta inträffar? Om man är noga med att lyda Guds lagar och följa hans praktiska vishet, kan man göra mycket för att minska sannolikheten för att ett barn föds handikappat på något sätt. I våra dagar finns det också ”genetisk rådgivning”, med vars hjälp föräldrarna, åtminstone i viss utsträckning, kan underrätta sig om de risker de löper, om de skulle skaffa sig barn.

Och om denna tragedi redan har drabbat en familj, vad kan man då göra? Det bör betraktas som en uppfordran att möta. Hur då? Genom att resten av familjen visar osjälvisk omtanke, tålamod och uthärdande; alla bör bidra så mycket de kan till att den handikappade kan finna glädje i livet trots sin sjukdom, genom att de handlar mot honom som de skulle vilja att andra handlade mot dem.