Hur vi underordnar oss ”all mänsklig skapelse”

 1. Vilka är de friaste människorna i våra dagar, men hur skulle de kunna förlora sin frihet?

FRIA människor måste vara noga med att inte missbruka sina friheter eller använda dem som en täckmantel för själviska, laglösa gärningar. De friaste människorna i våra dagar är de som blivit befriade från träldomen under ”denna världens härskare”, Satan, djävulen, som är ”denna tingens ordnings gud”, Jehova Guds främste motståndare. (Joh. 12:31; 2 Kor. 4:4; NW) Dessa människor har blivit frigjorda från slaveri under osanningar, okunnighet och vidskepelser. ”Om ni förbliva i mitt ord, äro ni verkligen mina lärjungar, och ni skola känna sanningen, och sanningen skall försätta eder i frihet”, sade Jesus Kristus och tillade att ”var och en som gör synd är syndens slav. För övrigt blir icke slaven kvar i huset för alltid; sonen blir kvar för alltid. Om nu Sonen försätter eder i frihet, så skola ni verkligen bliva fria.” (Joh. 8:31, 32, 34—36, NW) Sådana lärjungar är fria från denna världens falska mänskliga traditioner och filosofiska spekulationer, som förslavar människor och håller dem fast i invanda hjulspår. De är inte slavar under synden, vilka saknar frihet att göra det som är rätt. Men om de missbrukade sin frihet genom att bli förvildade och sedan använde sin frihet som täckmantel för självisk laglöshet, då skulle de förlora sin frihet. De skulle bli slavar under synden, slavar under det orätta.

 2. I vilket avseende är sanna och efterhärmande kristna olika i fråga om att göra bruk av sin frihet?

² Efterhärmande kristna missbrukar de friheter de äger. Sanna Kristi lärjungar missbrukar inte sin frihet, ty de blir vägledda av Guds ord. De är förståndiga. De vet att om man missbrukar sin frihet, så för detta till krångel och svårigheter med de existerande mänskliga institutionerna.

 3. När skrev Petrus sitt första brev, till vilka skrev han det, och hur tilltalade han dem i sina inledningsord?

³ De kristna följer det Guds ord som kommer till dem genom aposteln Petrus i hans första brev till de kristna. Omkring åren 62—64, eller ungefär vid samma tid som aposteln Paulus skrev sitt brev till Titus, skrev Petrus brevet till de kristna i Mindre Asien, som då var en del av det romerska kejsarriket men nu hör till Turkiet. Petrus skrev till dem, inte som permanent bosatta på sina boningsorter, inte som ingående del i det lokala samhället, utan som ”tillfälligt bosatta, som äro kringspridda i Pontus, Galatien, Kappadocien, Asien och Bitynien”. — 1 Petr. 1:1, NW.

4, 5. a) Vad hade de kristna så mycket mera skäl att göra, eftersom de endast var ”tillfälligt bosatta”? b) Vad skrev Petrus till dem att de skulle göra, därför att de var utlänningar och ”tillfälligt bosatta”?

⁴ Eftersom de var endast ”tillfälligt bosatta”, hade de så mycket mera skäl att avhålla sig från att missbruka sin kristna frihet. I annat fall riskerade de att inte bli förstådda eller rätt behandlade av samhället, som de inte var någon verklig del av, eftersom de inte är någon del av denna världen. (Joh. 17:14—16) De sanna kristna i våra dagar, sådana som Jehovas överlämnade, döpta vittnen, är tillfälligt bosatta i Turkiet och i alla andra delar av denna världen, ty de förbidar en ny tingens ordning som Gud skapar. (2 Petr. 3:13) De rättar sig efter Petrus’ ord, som han skrev för att varna de sanna kristna för att gå för långt i utövandet av sin frihet i Kristus, nämligen:

⁵ ”Mina älskade, jag uppmanar eder såsom utlänningar och tillfälligt bosatta att fortsätta att avhålla eder från köttsliga begärelser, vilka just äro de som föra strid mot själen. Bevara edert uppförande förträffligt bland nationerna, för att de — i det vari de tala emot eder såsom ogärningsmän — må såsom ett resultat av edra förträffliga gärningar, till vilka de äro ögonvittnen, förhärliga Gud på dagen för hans granskning. Underordna eder för Herrens skull all mänsklig skapelse, det må vara en konung såsom överordnad eller styresmän såsom sända av honom för att låta straff drabba ogärningsmännen men prisa dem som göra det goda. Ty så är Guds vilja, att ni genom att göra gott må tysta ned de oförnuftiga människornas okunniga tal. Var såsom fria människor och bruka dock icke eder frihet till förevändning för moralisk uselhet, utan såsom Guds slavar. Ära människor av alla slag, hys kärlek till hela sammanslutningen av bröder, hys fruktan för Gud, giv ära åt konungen.” — 1 Petr. 2:11—17, NW.

 6. Varför finns det inget verkligt skäl att mena att uttrycket ”en konung såsom överordnad” avser Jesus Kristus?

⁶ Vem är denne konung? Vilka är styresmännen, som är sända av konungen? När nu Petrus skrev sitt brev till de kristna församlingarna, har då hans uttryck ”en konung såsom överordnad” avseende på den kristna församlingens ”huvud”, Jesus Kristus? Det finns inget verkligt skäl att mena det. I sitt första brev nämner Petrus aldrig direkt Guds rike, och det närmaste han kommer in på det ämnet är när han säger att de kristna, som är helgade genom Guds ande, är ett ”konungsligt prästerskap, ett heligt folk”, vilket innebär att de är konungar och präster. (1 Petr. 1:2; 2:9) Men Petrus talar inte om Jesus Kristus som konung. Petrus talar alltid om honom som Herren. Det är så också i 2 Petrus 1:11 (NW), där vi läser: ”På det sättet [kommer] ingången i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga rike att rikligen förlänas eder.”a

 7. Hur visar Petrus, om detta är tillämpligt på en konung inom den kristna församlingen eller utanför den?

⁷ Vem är då ”konungen”, som omtalas i 1 Petrus 2:13, 17? Det är inte Herren Jesus Kristus och inte heller Jehova Gud, ”evigheternas konung”. Petrus sätter Gud i motsats till ”konungen”, då han säger: ”Hys fruktan för Gud, giv ära åt konungen.” När Petrus ger sina föreskrifter till de kristna beträffande denne konung, var lokaliserar då Petrus de kristna, till vilka han skriver? Är det inom den kristna församlingen? Eller är det utanför i världen med dess romerske kejsare och honom underordnade konungar och styresmän? Talar Petrus till de kristna om deras uppförande inom församlingen eller om deras uppförande utanför den, bland denna världens människor? I inledningsorden riktar Petrus sig till dem som ”tillfälligt bosatta”, inte inom den kristna församlingen, utan i de romerska provinserna i Mindre Asien. Och så, strax innan Petrus talar om den överordnade konungen och om hans styresmän, påminner han dem om deras ställning som utlänningar och tillfälligt bosatta och säger dem därför att de bör bevara sitt uppförande ”förträffligt bland nationerna”, vilka talar emot dem såsom ogärningsmän.

8, 9. Varför behövde då Petrus säga de kristna hur de skulle uppföra sig, och varför var det särskilt lämpligt vid den tid, då han skrev sitt brev?

⁸ Detta är utanför den kristna församlingen. Det är alltså oemotsägligt att Petrus lokaliserar de kristna, till vilka han skriver, ute i världen, av vilken de inte är någon del. Fördenskull behövde Petrus förmana dem hur de skulle uppföra sig där ute i nära beröring med de politiska, religiösa och samhälleliga institutionerna i denna världen. Av vad han sade i sitt brev framgår det tydligt att de kristna fick lida förföljelse, antingen från hedningarna eller från de oomvända judarna i det romerska rikets olika delar. Därför behövde de kristna ge akt på sig själva. Om Petrus skrev sitt brev omkring åren 62—64, var det bara strax innan det judiska upproret mot romarriket utbröt i Jerusalem, vilket skedde år 66. De kristna hade fått sin religion genom judarna, och de kristna hade då sitt högkvarter i Jerusalem. Fördenskull förväxlade folk i allmänhet de kristna med de oomvända naturliga judarna. Genom dåligt uppförande mot de romerska myndigheterna just vid den tiden skulle de kristna ge hedningarna större anledning att mena att de hörde ihop med de upprorssinnade judarna.

⁹ Och dessutom skulle staden Rom inom kort få lida av förskräckelserna och ödeläggelsen till följd av en stor eldsvåda år 64, och kejsar Nero skulle då för att fria sig själv vältra skulden för denna oväntade eldsvåda över på de i allmänhet illa omtyckta, missförstådda kristna. Skulle de kristna inom det romerska väldet göra sig förtjänta av att bli misstänkta som mordbrännare, som var ansvariga för Roms brand, genom att de uppförde sig otillbörligt? Genom Guds övervakande ledning visade den inspirerade Petrus i god tid och med god förtänksamhet hur de kristna skulle uppföra sig i det romerska riket under politiska regeringar och styresmän.

10, 11. a) Var befinner sig den ”mänskliga skapelse”, som de kristna skall underordna sig? b) Hur eller genom vem har ”all mänsklig skapelse” blivit till?

¹⁰ Följaktligen riktas i 1 Petrus 2:13—17 vår uppmärksamhet inte på församlingen med dess apostlar, tillsyningsmän och deras biträdande tjänare, utan på personer utanför församlingen, på män i den synliga, påtagliga världen. Fördenskull säger Petrus till oss: ”Underordna eder för Herrens skull all mänsklig skapelse.” (1 Petr. 2:13, NW) Här säger inte Petrus varje andlig eller gudomlig skapelse, vilket skulle åsyfta en skapelse inom Guds organisation, sådan som den andliga skapelse som omtalas i 2 Korintierna 5:17; Galaterna 6:15; Efesierna 2:10; 4:24 och Kolosserna 3:10. En ”mänsklig skapelse” är grundad eller anordnad för eller frambragt av en mänsklig individ eller en grupp av människor, som till exempel en ärelysten människa eller en lagstiftande församling, som låt oss säga en senat eller en riksdag. Den förste mänsklige konungen var grundare av staden Babel eller Babylon. Det var Nimrod, en ”väldig jägare i opposition mot Jehova”. (1 Mos. 10:8—10, NW) Nimrod skapade naturligtvis inte sig själv som en mänsklig varelse. Han skapade eller grundade konungaämbetet.

¹¹ En lagstiftande församling eller en kommitté, som utser regeringsmedlemmar, skapar naturligtvis inte den person som skall bekläda ett visst ämbete i regeringen. En sådan församling eller kommitté skapar endast ämbetet som skall beklädas. Den skapar inte den människa som senare bekläder det ämbetet eller den ställningen. När en man tillträder detta ämbete och antar en titel som tillhör det, då blir han som sådan en skapelse av denna mänskliga församling eller kommitté. Han blir en ”mänsklig skapelse”. På så sätt var Nimrod på grund av sitt eget handlingssätt och med bistånd av sina efterföljare en ”mänsklig skapelse” som den förste jordiske konungen. Likaså är konungar av andra världsliga nationer mänskliga skapelser på grund av att deras ämbete och deras utnämning till detta är av mänskligt ursprung. Styresmän som sådana konungar tillsätter eller sänder ut är också mänskliga skapelser.

Det må vara en konung eller styresmän

12. För vems skull underordnar de sig, och på vad sätt för hans skull?

¹² Petrus nämner eller uppräknar vilka han avser med uttrycket ”all mänsklig skapelse” genom att fortsätta med att säga: ”Det må vara en konung såsom överordnad eller styresmän.” En sådan konung kan inte åsyfta Herren Jesus Kristus, ty Petrus hade ju nämnt honom strax innan, då han sade: ”Underordna eder för Herrens skull.” De kristna gör då ingenting direkt för Guds Son, Herren Jesus Kristus, i detta avseende, men för hans skull underordnar de sig ”all mänsklig skapelse”. På vad sätt för hans skull? Därför att de inte önskar dra någon vanära över Herren Jesus Kristus. De önskar inte att deras efterföljelse av honom skall bli klandrad för att de är oordentliga och världsliga bland nationerna. De önskar ära sin Herre genom att vara laglydiga inbyggare, som betalar tillbaka till kejsaren det som är kejsarens. — Luk. 20:25, NW.

13, 14. a) Vem anser somliga att ordet ”konungen” åsyftar? b) Var är en sådan ”mänsklig skapelse” som en ”konung” ”överordnad”, och i förhållande till vilka?

¹³ Konungen som Petrus här talar om till de kristna inom det romerska kejsarriket anses av somliga åsyfta den romerske kejsaren, som vid den tiden var Nero. Ja, somliga nutida bibelöversättningar, som till exempel Moffatts och En amerikansk översättning, säger i själva verket: ”Kejsaren, såsom den överste”, och The New English Bible (Nya testamentet): ”Suveränen såsom den överste.”

¹⁴ Emellertid omtalas Herodes Agrippa I av Palestina och hans son Herodes Agrippa II och Aretas av Nabateen som konungar. (Apg. 12:1; 25:13, 24; 26:1, 2; 2 Kor. 11:32) En sådan ”mänsklig skapelse” som en konung eller kejsare är inte överordnad eller den överste inom den kristna församlingen. Där står han inte över Jehova Gud, som är den Högste, eller över Jesus Kristus, som är Herre och huvud för församlingen, som är hans kropp. Men utanför, i djävulens organisation, är konungen den överste eller högste i riket och kejsaren den överste eller högste i sitt kejsardöme. Eftersom nu de kristna befinner sig i världen, vars härskare och gud är Satan, djävulen, måste de vara realistiska och erkänna detta förhållande och handla i överensstämmelse med det. Konungen eller kejsaren är överordnad de styresmän, som han sänder ut (Joh. 13:16), och i synnerhet överordnad folket, hans undersåtar. Alltså visas konungen eller kejsaren större ära än den som visas styresmännen.

15. När vi ärar en konung, vilka måste vi då också ära, och i vilket syfte sänder han dem, enligt vad Petrus säger?

¹⁵ Om vi ärar konungen eller kejsaren, måste vi naturligtvis visa detta genom att också ära hans representanter, ”styresmän såsom sända av honom”. Nåväl, när nu konungen sänder ut dessa mänskliga skapelser, dessa styresmän, gör han det då i syfte att befrämja ondska, oordning, förvirring, moraliskt förfall och ruin och stillastående för affärslivet? Sänds styresmännen av konungen för att vålla skada och svårigheter? Nej! svarar Petrus, som säger: ”Sända av honom för att låta straff drabba ogärningsmännen men prisa dem som göra det goda.” Syftet med att styresmän blev utsända och placerade i Pontus, Kappadocien, Galatien, provinsen Asien och Bitynien och annorstädes var just detta, säger Petrus, enligt vad deras egna nationella lagar och de plikter de fått sig ålagda gav vid handen.

16. Vilket uppdrag hade styresmännen i det romerska riket, när det gällde de kristna?

¹⁶ Detta uppdrag för utsända styresmän gällde i synnerhet med hänsyn till de kejserliga kolonierna i avlägsna delar av det romerska väldet. I annat fall skulle dessa styresmän endast framkalla uppror i kolonierna. De blev utsända för att upprätthålla lag och ordning. De blev inte sända särskilt för att förfölja de sanna kristna eller motarbeta dem. Men om de kristna inte frambragte Guds heliga andes frukt, utan vände sig till att frambringa ”köttets gärningar”, och så begick samma ogärningar som världsliga människor gjorde, då skulle naturligtvis styresmännen straffa dessa kristna, inte för att de var kristna utan för att de blivit ogärningsmän och otrogna exempel på kristendomen. Styresmännen riktade inte sin uppmärksamhet uteslutande på de kristna. De tilldelade bestraffning åt ogärningsmän i allmänhet, inbegripet kristna som var olydiga mot Petrus’ föreskrifter och blev ogärningsmän. Styresmännen var naturligtvis pliktiga att ge de kristna förmånen av ett regelrätt förhör, när de blev falskeligen anklagade av sina fiender. Styresmännen blev inte sända ut enbart för att orättvist straffa kristna. Styresmännen kanske rentav beskyddade de kristna.

17. a) Hade styresmännen i uppdrag att lovprisa kristendomen? b) Vad är då de kristnas avsikt, när de söker vinna lovprisning till sin religions förmån?

¹⁷ Det är visserligen sant att styresmännen inte sändes ut av konungen eller den romerske kejsaren för att lovprisa kristendomen, ty de hade sina egna gudar. Men enskilda personer, vare sig de var kristna eller inte, kunde få pris eller godkännande av styresmannen för att de var ordningsamma och laglydiga och nyttiga för samhället. Den kristnes goda uppförande ställde den religion som han utövade — kristendomen — i gynnsam dager. När då styresmannen sade något berömmande om den laglydige kristne, så var detta indirekt en lovprisning av kristendomen, den religion som utövades av dessa ”utlänningar och tillfälligt bosatta” i de romerska provinserna. De kristna har den rätta uppfattningen, när de söker vinna lovprisning till sin religions förmån, i stället för att de skall behöva utstå straff för ogärningar. Vad de önskar är att de som i okunnighet talar emot dem ”må såsom ett resultat av edra förträffliga gärningar, till vilka de äro ögonvittnen, förhärliga Gud på dagen för hans granskning”. (1 Petr. 2:12, NW) Därför att de kristna blir missförstådda för sin religions skull, kan de bli omtalade som ogärningsmän, trots sina ”förträffliga gärningar”. Men att de på detta sätt blir illa omtalade av fiender förorsakar inte nödvändigtvis eller ofrånkomligt att trogna kristna blir ålagda straff av konungens styresmän.

”Så är Guds vilja”

18. Varför är det inte farligt för oss att vi underordnar oss världsmänniskor, enligt vad Petrus säger om detta?

¹⁸ Men går vi inte ut ifrån en farlig utgångspunkt, om vi säger att Petrus talade om politiska konungar och styresmän i denna gamla värld? Hur kunde en kristen apostel bjuda de kristna att underordna sig världsmänniskor? Är inte det farligt för den kristna tron och det kristna levnadssättet? Skulle inte detta förplikta de kristna att lyda konungen och hans styresmän mer än Gud? Inte alls, ty Petrus säger att det är Guds vilja att de kristna, som i andligt avseende är ”utlänningar och tillfälligt bosatta” i denna konungars och styresmäns värld, skall underordna sig dessa. Detta underordnande har ett särskilt syfte. Vad är det? ”Ty så är Guds vilja, att ni genom att göra gott må tysta ned de oförnuftiga människornas okunniga tal.” (1 Petr. 2:15, NW) Det kan inte vara Guds vilja att de kristna skulle lyda konungar och styresmän mer än Gud. De kristna skulle inte kunna ”göra gott” och samtidigt vara lydiga mot konungen och hans styresmän ända därhän att de vore olydiga mot Gud och syndade mot Gud. Petrus menade inte att de kristna i sin underdånighet för konungar och styresmän skulle bryta mot Guds lagar. Om man är olydig mot Gud genom att bryta mot hans befallningar, tystar man inte ned oförnuftiga människors okunniga tal, människors som inte vill förstå kristendomen.

19. a) Vad är ”det goda”, som de kristna förtjänar lovprisning för, om de gör det? b) För vems skull gör de det, och är deras underdånighet något som tvingas fram?

¹⁹ ”Det goda”, för vilket de som gör det förtjänar pris från styresmännen, syftar alltså på det som styresmännen anser vara gott och som likväl överensstämmer med Guds lag och inte är emot kristna principer. Det som är gott av detta slag kan de kristna tryggt göra, även om det inte är direkt uppräknat eller specificerat i Guds ord. I andligt avseende är de såsom Guds folk fria människor. Att de är Guds slavar gör dem fria från slaveri under människor. Men ”för Herrens skull” och för de goda nyheternas om Guds rike skull måste de göra som aposteln Paulus gjorde, göra sig till slavar för alla slags människor eller skapelser för att kunna vinna hedningar och judar över på Guds rikes sida. (1 Kor. 9:19—23) När de kristna underordnar sig de mänskliga skapelser, som människorna i denna världen erkänner och lyder, då gör de alltså som Petrus sade: ”Var såsom fria människor och bruka dock icke eder frihet till förevändning för moralisk uselhet, utan såsom Guds slavar.” (1 Petr. 2:16, NW) De kristna underordnar sig frivilligt, och det skadar dem inte. Det hjälper dem att undgå svårigheter.

Frihet och bevisande av ära

20. Vad berättigar oss inte vår kristna frihet att göra, och om vi likväl skulle göra det, vad skulle då styresmän vara pliktiga att göra?

²⁰ Petrus’ tankegång bör vara tydlig för oss. Vår kristna frihet berättigar oss inte att ignorera politiska regeringar eller söka leva som om de inte existerade och på så sätt håna dem och trotsa dem även i saker som inte är i strid med Guds vilja och lag. Sådant respektlöst uppförande skulle bara ådra oss svårigheter, ty vi är alltjämt i denna gamla världen, inte i Guds nya rättfärdiga värld. Det är bara rätt att vi avhåller oss från moralisk uselhet. Inte ens politiska styresmän skulle anse oss ha frihet att utöva moralisk uselhet utan skulle för att uppfylla sina ämbetsplikter med rätta straffa oss som ogärningsmän. Vi får fördenskull inte missbruka vår frihet i Kristus.

21. Vad är då det enda som Petrus kan mena, när han talar om att de kristna skall underordna sig mänskliga skapelser?

²¹ När Petrus säger att det är Guds vilja att vi skall underordna oss och att vi bör göra det såsom ”Guds slavar”, är det bara en sak han kan mena. Vad då? Jo, att vårt underordnande av oss själva under mänskliga skapelser, sådana som konungar och styresmän i denna världen, inte är totalt, inte obegränsat, utan endast relativt. Det gör oss inte till deras krypande slavar. Vi förblir Guds slavar och lyder honom som vår ende husbonde och förblir på så sätt fria från andra husbönder. Även om vi underordnar oss, så glömmer vi aldrig att det är åt Gud vi gör slavtjänst, inte åt politiska konungar, kejsare eller andra styresmän.

22. Hur bör vi inte förhålla oss gentemot de mänskliga skapelserna, när vi underordnar oss dem?

²² När vi på så sätt frivilligt och förståndigt underordnar oss, bör det inte vara med förakt för skapelserna, bara därför att dessa är mänskliga och tillhör en domfälld värld. Petrus säger oss hur vi bör förhålla oss gentemot dem, då han skriver: ”Ära människor av alla slag, hys kärlek till hela sammanslutningen av bröder, hys fruktan för Gud, giv ära åt konungen.” — 1 Petr. 2:17, NW.

23, 24. a) Hur kommer det sig att den ära, som de kristna visar medlemmar i församlingen, är olik den som ges åt ”alla människor” utanför? b) Varför måste vi ära ”alla människor” utanför, och i vilken utsträckning?

²³ Den ära, som de kristna visar alla inom församlingen, är naturligtvis olik den som ges åt alla människor utanför. Men vi måste i alla fall ära alla människor i ansvariga politiska ställningar utanför församlingen. Det är en formell ära. Men åt ”hela sammanslutningen av bröder” måste de kristna ge mera än blott och bar formell ära; de måste hysa kärlek, den broderliga kärlek som bevisar att de är Kristi lärjungar. (Joh. 13:34, 35) Med hänsyn till att visa ära sägs det i Romarna 12:10 (NW) till församlingen: ”Hav i broderlig kärlek öm tillgivenhet för varandra. Tag ledningen i att bevisa varandra heder”, vilket alltså innebär att inte söka ära från våra bröder.

²⁴ Vi kan emellertid inte ignorera världsmänniskor i höga ställningar utanför församlingen. Vi måste visa dem tillbörlig ära i överensstämmelse med den ställning de intar som representanter för sina undersåtar, sina folk. Vi får naturligtvis inte ropa ”heil” till dem eller avguda dem, göra dem till gudar. Den ära som vi ger dem är endast relativ. Vi ger dem den samtidigt med att vi gör som Petrus säger: ”Hys fruktan för Gud”, den sanne Guden, Jehova. Vår närvarande förpliktelse: ”Giv ära åt konungen”, och följaktligen åt de styresmän som han sänt ut till att styra väl, är underordnad bestämmelsen att vi skall hysa fruktan för Gud.

Slavar och hustrur

25, 26. a) Hur blir det allt tydligare att Petrus menar en relativ underdånighet för mänskliga skapelser? b) Vad säger Petrus om tjänare i hemmen?

²⁵ Allteftersom vi läser vidare i Petrus’ första brev, blir det allt tydligare att den underdånighet som de kristna visar för ”all mänsklig skapelse” endast får vara relativ, begränsad till en viss sfär. Hur så? Därför att Petrus också talar om andra fall, då de kristna kan ha att underordna sig andra. Vilka fall då? Jo, när det gäller slavar och hustrur. Vi kan inte hjälpa att vi har blivit födda under olika slags politiska regeringar och styrelser i denna världen, men att vi är slavar och hustrur kan till stor del bero på vad vi själva beslutar att göra. Petrus säger:

²⁶ ”Må tjänare i hemmen vara sina ägare undergivna med all tillbörlig fruktan, icke endast de goda och resonliga, utan också dem som äro svåra att vara till lags. Ty om någon, för samvetets skull inför Gud, håller stånd under smärtsamma erfarenheter och lider orättvist, så är detta någonting välbehagligt [för vem?]. Ty vilken förtjänst ligger det väl däri, att ni, när ni synda och få mottaga slag, uthärda detta? Men om ni, när ni göra det goda och få lida, uthärda det, så är detta något som är välbehagligt för Gud.” — 1 Petr. 2:18—20, NW.

27. a) Hur framgår det av detta att tjänarnas underdånighet endast är relativ? b) Vilken är den enda orsak, för vilken tjänarna bör utstå lidande, och hur måste kristna tjänare handla under lidande?

²⁷ Eftersom hustjänare eller slavar alltjämt blir vägledda av sina kristna samveten, kan deras underdånighet under sina ägare inte vara annat än en relativ underdånighet. Det måste särskilt vara så i förhållande till icke kristna ägare, som inte är goda eller resonliga utan svåra att vara till lags. Även om kristna tjänare eller slavar är samvetsgranna och gör sitt bästa, så kan de bli misshandlade av sådana ägare. Och likaså kan tjänarna eller slavarna få lida orättvist straff, därför att deras kristna samveten inte kan tillåta dem att begå de moraliskt onda eller ogudliga handlingar som sådana ägare kan kräva av dem. Men detta är lidande ”för samvetets skull inför Gud”. Även om lidandet är orättvist, måste den kristne tjänaren eller slaven uthärda det. Han får inte rymma sin väg eller slå tillbaka i upproriskhet. Han måste uthärda det i tillbörlig underdånighet för sin ägare. När han gör detta, blir det ”något som är välbehagligt för Gud”. Det ställer inte kristendomen, som slavarna omfattar, i någon dålig dager.

28, 29. a) Vad har en kristen tjänare till tröst och vägledning under dessa lidanden? b) Hur beskriver Petrus detta föredömliga uppträdande?

²⁸ Under dessa oförtjänta lidanden, som tillfogas den kristne tjänaren eller slaven av ägare som är svåra att vara till lags, har han ett föredöme att följa. Av detta föredöme kan han hämta stor tröst. Det är ett föredöme som givits av någon som är större än han själv, ja, av hans egen Herre och Mästare, Jesus Kristus. Lägg märke till hur Petrus tröstar de lidande kristna slavarna genom att peka på detta fullkomliga mönster, när han säger:

²⁹ ”Ja, till detta handlingssätt blevo ni kallade, ty Kristus själv led för eder och efterlämnade åt eder ett föredöme, för att ni skulle följa honom tätt i spåren. Han begick ingen synd, icke heller fanns svek i hans mun. När han blev skymfad, gav han sig icke till att skymfa i gengäld. När han led, grep han icke till hotelser, utan fortfor att anförtro sig åt den som dömer rättfärdigt. Han bar själv våra synder i sin egen kropp upp på pålen, på det att vi må vara färdiga med synderna och leva för rättfärdigheten. Och ’genom hans sår blevo ni helade’. Ty ni voro lika får som gingo vilse, men nu hava ni återvänt till edra själars herde och tillsyningsman.” — 1 Petr. 2:21—25, NW.

30. Vad är det viktigaste att lägga märke till hos detta stora föredöme, och varför är detta viktigt?

³⁰ Eftersom den som har ledningen i kristendomen på det sättet led orättvist, kunde inte hans lärjungar förvänta att undgå att lida på liknande sätt. Men det viktigaste att lägga märke till är att vår ledare och anförare uthärdade det utan att klaga. För att efterlikna honom måste vi göra på samma sätt, vare sig vi är slavar eller inte. Liksom i Jesu Kristi fall blir sådant orättvist lidande, som uthärdas utan klagan, hotelser eller smädelser, till gagn även för andra. Det är endast uthärdandet av det orättvisa, oförtjänta lidandet som är ”något som är välbehagligt för Gud”.

31, 32. a) Till vilka vänder sig Petrus därnäst för att ge råd, och varför gör han det? b) Vad råder Petrus dessa att göra?

³¹ Sedan Petrus uppmuntrat och tröstat de kristna slavar som fick lida orättvist ”för samvetets skull inför Gud”, övergår han till att tala till andra som måste underordna sig, till och med om det blev fråga om orättvis misshandel. Dessa var kristna hustrur som var gifta med icke kristna män, vilka inte var lydiga mot Guds ord. Ungefär som slavar är hustrurna sina ägares, det vill säga sina äkta mäns, tillhörighet, och till och med i våra dagar kallar judarna äkta män för Baalim eller ägare. (Hos. 2:16; 2 Mos. 21:22; 5 Mos. 22:22, 24; Ords. 31:11, 23, 28; NW) I stället för att råda kristna hustrur att skaffa sig hemskillnad eller skilsmässa från icke troende, icke överlämnade män hänvisar aposteln Petrus till slavarnas fall och säger:

³² ”På samma sätt skola ni hustrur vara undergivna edra äkta män, på det att om några icke hörsamma ordet de må bliva vunna utan ord, genom sina hustrurs uppförande, eftersom de hava varit ögonvittnen till edert kyska uppförande, förbundet med djup respekt [mera ordagrant: med fruktan (fobos)]. Och låt eder prydnad icke bestå i utvärtes hårflätning och i att ni sätta på eder guldsmycken eller bära överklädnader, utan låt den vara hjärtats fördolda människa i den stilla och milda andens oförgängliga klädnad, som är av stort värde i Guds ögon. Ty så brukade också fordom de heliga kvinnor, som hoppades på Gud, pryda sig, i det att de underordnade sig sina äkta män, såsom Sara brukade lyda Abraham och kallade honom ’herre’. Och ni hava blivit hennes barn, förutsatt att ni äro trägna i att göra vad gott är och icke frukta någonting som kan vålla skräck.” — 1 Petr. 3:1—6, NW.

33, 34. a) Av vilket slag är denna underdånighet från hustrurnas sida, och vilka goda följder kan den föra med sig? b) Vilka hänvisar Petrus till såsom föredömen för kristna hustrur, och i likhet med vem i all synnerhet bör de pryda sig?

³³ Lika litet som de kristna slavarna gör det, ägnar de kristna hustrurna total underdånighet åt sina ägare utan hänsyn till Gud eller det kristna samvetet. Också hustrurnas underdånighet är endast relativ och måste bringas i jämvikt med deras fruktan för Gud och ett samvetsgrant hänsynstagande till Guds ord. Om hustrun lämnade sin icke troende man och inte underordnade sig honom på ett sätt som behagar Gud, hur skulle hon då kunna vinna sin man för kristendomen utan ord, endast genom sin trogna kristna vandel? Hon kunde inte göra det. Som exempel på hustrurnas undergivenhet pekar Petrus inte på frånskilda kvinnor eller på världsliga kvinnor, som kräver ”kvinnornas rättigheter” och jämlikhet med mannen, utan på ”heliga kvinnor” i forna tider, som satte sitt hopp till Gud.

³⁴ Petrus bjöd hustrurna att handla som Saras barn, undervisade av Sara om hur de bör handla som hustrur. Sara erkände Abraham som sin herre och husbonde. Hon lydde honom till och med då han begärde att hon skulle skydda hans liv med risk att förlora sin egen frihet och säkerhet. (1 Mos. 12:11—20; 20:1—14) Men därför att Sara på detta sätt underordnade sig sin man, blev hon belönad med att få utföra en viktig roll när det gällde såväl hennes egen eviga frälsning som hela den återstående mänsklighetens. Hon blev mor till Isak och på så sätt en av Herren Jesu Kristi anmödrar. Likaså kan en kristen hustru underordna sig sin man och göra det med hopp till Gud, i vars ögon hon pryder sig med en ”stilla och mild ande” gentemot sin man. Detta kan bidra till frälsning inte endast för henne själv utan också för hennes man och andra.

35, 36. a) Vad nödgas vi alla underordna oss, så länge denna världen består, och i vilken utsträckning? b) Hur är detta ett skydd och en fördel?

³⁵ Vi som är kristna vittnen för Jehova är ju inte allesamman mänskliga slavar eller hustrur och på så sätt bundna av att vara underdåniga inom dessa sfärer. Men så länge vi med Guds tillåtelse är kvar i denna gamla värld, är vi underställda politiska regeringar. Så länge som Gud låter dessa fortsätta att existera, är vi ”för Herrens skull” och i överensstämmelse med ”Guds vilja” pliktiga att underordna oss ”all mänsklig skapelse”. Varken Petrus eller Paulus lämnar oss i något tvivel om den saken att denna underdånighet från vår sida under dessa världsliga politiska institutioner endast är relativ och alltid underkastad det kristna samvetet, som blivit undervisat genom Guds ord. När vi visar sådan relativ underdånighet, undviker vi att väcka harm hos de människor, som är konungarnas, kejsarnas och andra styresmäns undersåtar, vilket vi skulle göra om vi underlät att ge den tillbörliga äran åt deras styresmän.

³⁶ Vår relativa underdånighet kommer inte bara att behaga sådana människor, utan den kommer i synnerhet att behaga Gud. Den blir ett skydd för oss mot att ta del i politiska konspirationer eller upprorsrörelser mot bestående myndigheter, till och med när vi blir förföljda för att vi är Jehovas kristna vittnen. Den kommer att avväpna fienderna till Guds rike, som vi predikar, ty de kommer inte att ha något verkligt fel att peka på eller anföra till bevis emot oss annat än det som de kan finna på grund av vår Guds lag.

37. Vad bör vi då nu alla befinnas göra överallt, och var kommer vi att totalt underordna oss en regering jorden runt?

³⁷ Varhelst vi bor, under vilken sorts mänsklig regering vi än lever, skall vi alltid befinnas göra det goda och förhärliga Gud. I hans nya rättfärdiga värld efter det universella kriget på Guds stora dag skall vi få äran och glädjen att helt och uteslutande underordna oss den enda regering som då utövar fullt välde över jorden, nämligen Guds rikes styrelse genom vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus.

[Fotnot]