Fall inte offer för sådana som förfäktar judiska sedvänjor!
FÖR nitton hundra år sedan försökte en grupp människor leva i det förflutna. Genom att göra så berövade de sig själva stora välsignelser. Vilka var de?
De var människor som påstod sig vara kristna, men som i själva verket försökte göra en avfällig, sammansmält religion av kristendom och judaism. De var sådana som förfäktade judiska sedvänjor. De lärde att hedningar som blev kristna borde omskära sig ”enligt Mose sedvänja” för att bli frälsta. En del sådana som förfäktade judiska sedvänjor menade att det var nödvändigt att undervisa dem som nyligen kommit till tro om att hålla Mose lag. — Apg. 15:1—5.
De som förfäktade judiska sedvänjor var alltför medvetna om det förhållandet att Gud under mer än 1.500 år hade handlat uteslutande med det judiska folket. Under denna tid måste den som kom från en annan nation och som önskade bli en tillbedjare av Jehova omvända sig till judaismen — bli en proselyt. En sådan person blev omskuren och ålagd att hålla Mose lag — något som de som förfäktade judiska sedvänjor önskade att nya kristna lärjungar också skulle göra.
Det blev emellertid en förändring i och med att den kristna församlingen upprättades. Det var inte längre nödvändigt att vara jude eller judisk proselyt för att tjäna Gud. Denna förändring borde inte ha kommit som en överraskning. Alldeles som den kristne aposteln Paulus framhöll hade Jehova förutsagt detta genom sina forntida profeter. Paulus sade: ”Det är som han också säger hos Hosea: ’Dem som inte var mitt folk skall jag kalla ”mitt folk”.’” — Rom. 9:25; Hos. 2:23.
Det krävdes tro av en jude i det första århundradet att bli en kristen — tro på vad Jehovas profetior sade angående hans församlande av människor av nationerna såväl som av de naturliga judarna. Det krävdes ödmjukhet av judar som blev kristna att erkänna att de inte längre automatiskt blev medlemmar av Guds folk bara därför att de var födda judar. De som förfäktade judiska sedvänjor hade inte en sådan tro eller ödmjukhet. De försökte hålla fast vid det förflutna och förlorade därigenom underbara välsignelser. På vilket sätt?
Genom att överskatta betydelsen av att vara en köttslig jude insåg de inte vad det innebär att vara en andlig jude. Vid den tiden var vägen öppen för människor att bli medlemmar av ”Guds Israel” — det andliga Israel. (Gal. 6:15, 16) Guds Israel består av 144.000 medlemmar som bibeln förklarar skall vara i himmelen tillsammans med Jesus Kristus — ett underbart framtidsperspektiv! — Upp. 7:1—8; 14:1—5.
ÄR ALLA ”KRISTNA” ANDLIGA ISRAELITER?
I dag är det inte längre svårt för människor att tänka sig att kristna kommer till himmelen för att vara tillsammans med Kristus Jesus. Under många århundraden har kristenhetens kyrkor lärt att alla goda kyrkomedlemmar kommer till himmelen. De lär därför i dag att alla kristna är andliga israeliter.
En sådan lära lämnar ett antal grundläggande bibliska frågor obesvarade. Paulus till exempel sade till medlemmarna av det andliga Israel att ”om ni hör Kristus till, då är ni verkligen Abrahams säd, arvingar enligt ett löfte”. (Gal. 3:29) Vilket var detta löfte? Det var löftet som Gud för länge sedan gav Abraham att han skulle ha en ”säd”. Gud sade: ”Förmedelst din säd skall alla jordens nationer sannerligen välsigna sig, på grund av att du har lyssnat till min röst.” — 1 Mos. 22:18, NW.
Därför uppstår frågan: Om de andliga israeliterna utgör Abrahams ”säd” — vilka är då ”nationerna” som får en välsignelse? Dessa ”nationer” skulle utan tvivel inbegripa de uppståndna människor som levde före Kristus. Men är detta alla? Visar bibeln att alla kristna som lever vid den tid när löftena uppfylls skulle vara andliga israeliter? Nej, tvärtom!
Begrunda det som är förutsagt i Uppenbarelsebokens profetiska bok, kapitel 7. De åtta första verserna i detta kapitel beskriver hur de 144.000, som representerar ”varje stam av Israels söner”, blir försedda med sigill. Dessa är utan tvivel andliga israeliter. Vad såg Johannes sedan?
”Efter detta såg jag, och se, en stor skara, som ingen var i stånd att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål, stod inför tronen och inför Lammet, klädda i långa vita dräkter; och det var palmkvistar i deras händer. Och oupphörligt ropar de med hög röst och säger: ’Frälsningen har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” — Upp. 7:9, 10.
Är de här omtalade människorna kristna? Det är de tydligtvis, eftersom de är godkända av Gud och har Lammet, Jesus Kristus, att tacka för sin frälsning.
Är de andliga israeliter? Det är de tydligtvis inte, eftersom det sägs att de kommer ut ur alla nationer, stammar, folk och tungomål efter det att Johannes har beskrivit hur de 144.000 medlemmarna av det andliga Israel blir försedda med sigill. Det är således tydligt att inte alla kristna i dag är andliga israeliter.
FÖRUTSAGT AV JESUS
Det bör inte förvåna oss att många kristna inse, är andliga israeliter. Jesus själv förutsade en sådan utveckling i sin välkända liknelse om den rätte herden. I sin liknelse talade Jesus om en fålla för en mindre hjord och om en mycket stor hjord, som består av den lilla hjorden och också av hans ”andra får”.
Det var efter det att Jesus ingående hade talat om fåren som ”går in och ut” i fållan som han fortsatte att säga: ”Och jag har andra får, som inte är av den här fållan; också dem måste jag föra in, och de skall lyssna till min röst, och de skall bli en enda hjord, en enda herde.” (Joh. 10:8, 16) Vad menade Jesus med ”andra får, som inte är av den här fållan”?
Jesus beskrev en stor hjord, i vilken några av medlemmarna befann sig i ”fårfållan”, medan andra inte gjorde det. Alla fåren tillhörde samma utökade hjord, men inte alla av dem var i fållan. Hjorden kunde vara ganska stor — obestämd i storlek — men endast ett begränsat antal av fåren kunde få plats inne i fållan. Detta var betecknande för en stenfålla med väggar av bestämd längd och höjd. — Joh. 10:1—9.
DE SOM I VÅRA DAGAR FÖRFÄKTAR JUDISKA SEDVÄNJOR
Många människor i dag tror att alla kristna måste vara andliga israeliter, alldeles som de som i forntiden förfäktade judiska sedvänjor trodde att alla kristna måste vara bokstavliga judar eller proselyter. De flesta av kristenhetens sekter lär detta. De menar därför att Jesu liknelse betyder att de första kristna lärjungarna kom från judaismens ”fålla” och att senare lärjungar, de ”andra fåren”, hämtades från en plats utanför denna ”fålla”, eftersom de var hedningar. Enligt kristenhetens kyrkor blev sedan både ”fåren” inne i ”fållan” och de ”andra fåren” andliga israeliter med ett himmelskt hopp.
Detta kan verka rimligt, men det förbiser ett viktigt drag i Jesu liknelse. Jesus visade att i hans utökade hjord skulle det fortsätta att vara får inne i ”fållan” såväl som ”får” utanför den. Det sägs ingenstans i liknelsen att de ”andra fåren” på något sätt trängs in i den lilla ”fållan”. Liknelsen visar inte heller att själva fållan blev avlägsnad, så att det inte längre skulle vara en skillnad mellan fåren som förut befann sig inne i fållan och de ”andra fåren”. Jesu kommentar att fåren skulle gå ”in och ut” i fållan och ”finna bete” visar att fållan var en beständig anordning. Den betecknar den bestående anordningen med det abrahamitiska förbundet och inte anordningen med lagförbundet, som Gud röjt ur vägen ”genom att nagla fast det vid tortyrpålen”. (Kol. 2:14) Men inte alla i hjorden skulle ha tillträde till fållan. Alldeles som Today’s English Version framhåller: ”Där är andra får som tillhör mig och som inte är i denna fårfålla.” Men de skall också ”välsigna sig” genom tro och lydnad.
Om fållan betecknar en bestående skillnad mellan två klasser av kristna, kan den inte beteckna skillnaden mellan judar och hedningar, eftersom denna skillnad upphävdes i den av anden pånyttfödda ”lilla hjorden”. (Luk. 12:32) Alldeles som Paulus framhöll: ”Där är varken jude eller grek, där är varken slav eller fri, där är varken man eller kvinna; för ni är alla en enda person i gemenskap med Kristus Jesus.” — Gal. 3:28; Ef. 2:15.
Den enda bestående skillnaden mellan två klasser av kristna skulle vara skillnaden mellan andliga judar och de som inte är andliga judar. Detta är detsamma som skillnaden mellan Abrahams ”säd” och ”nationerna” som skulle bli välsignade genom den. Det är detsamma som skillnaden mellan de 144.000 medlemmarna av det andliga Israel, som omnämns i Uppenbarelseboken, kapitel 7, och den obegränsade ”stora skaran” av människor från alla nationer som sedan omedelbart omnämns.
Alldeles som de som i det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen förfäktade judiska sedvänjor inte ville erkänna att en människa kunde tjäna Gud utan att vara en jude eller proselyt, så vill de som i våra dagar förfäktar ”judiska sedvänjor” inte heller erkänna att en människa kan tjäna Gud utan att vara en andlig jude. De säger att alla kristna måste vara smorda som Rikets arvingar. Men alltsedan 1935 har millioner ”andra får” tjänat Gud troget trots den smälek och ibland förföljelse som de som i våra dagar förfäktar ”judiska sedvänjor”, inbegripet kristenhetens prästerskap och medlemmar, utsätter dem för.
Dessa ”andra får” är kristna. De har full tro på Kristi lösenoffer och följer i hans fotspår. Men de har inte någon önskan att komma till himmelen. Även om bibeln visar att Guds ande vittnar om att det andliga Israels medlemmar har ett himmelskt hopp, så vittnar den inte om ett sådant hopp för de ”andra fåren”. (Rom. 8:15—17) Att det finns sådana trogna kristna som inte har ett himmelskt hopp skulle inte kunna förklaras, om alla kristna skulle komma till himmelen, såsom kristenheten påstår. Men de existerar, till ett antal av mer än 2.000.000, och de frambringar Guds heliga andes frukt i överflöd, fastän denna samma ande inte talar om för dem att de skall komma till himmelen. — Gal. 5:22, 23.
I det första århundradet krävdes det verkligen mod att godta aposteln Paulus’ undervisning och erkänna att en som inte var en jude eller proselyt skulle kunna vara en kristen. Få människor trodde detsamma som Paulus. Judarna kunde fram till år 70 v.t. peka på sitt tempel i Jerusalem i ett försök att ”bevisa” att de fortfarande var Guds organisation. Om detta inte övertygade människor, kunde de helt enkelt tillgripa förföljelse, vilket de ofta gjorde. — Apg. 9:23; 14:19; 20:3; 23:12—15.
I vår tid är det enbart Jehovas vittnen som framhåller från bibeln att människor kan vara kristna utan att vara andliga judar. Dessa kristna är jämförelsevis få till antalet och ofta impopulära, alldeles som de kristna i det första århundradet. Kristenheten, som påstår att alla dess medlemmar är andliga judar, kan skryta över sin storlek, sin rikedom och sina många tempel och så försöka bevisa att den är Guds organisation. När kristenheten misslyckas med att göra detta, tillgriper den rentav förföljelse av Jehovas vittnen, vilket den ofta har gjort.
Om du har blivit uppfostrad till att tro att du skall komma till himmelen därför att du är medlem i en av kristenhetens kyrkor, då befinner du dig i samma situation som en jude som kanske hade hört aposteln Paulus predika. Men har du den ödmjukhet och tro som behövs för att närmare undersöka vad Jehovas vittnen framhåller från bibeln? Det vill säga: Är du tillräckligt ödmjuk för att tjäna Gud, även om du inte tillhör den ”lilla hjorden” av andliga israeliter? Om det är så, kan du liksom många andra få del av de underbara välsignelser som ”alla jordens nationer” inom kort skall få ta emot genom Jesus Kristus och den ”lilla hjorden”! — 1 Mos. 22:18, NW.