Kristus hängd på pålen — ”Guds vishet”

”Var är den vise? Var den skriftlärde? Var denna tingens ordnings debattör? Har inte Gud gjort världens vishet dåraktig?” — 1 Kor. 1:20.

1. a) Vilket religiöst tillstånd bland judarna upphävdes av Jesus? b) Vilka förändringar inträdde som ett resultat av hans efterföljares predikande?

DEN judiska nationen hade stått under det mosaiska lagförbundet i mer än 15 århundraden. Deras skriftlärda hade frambringat en stor mängd muntliga traditioner, som tolkade denna lag och förklarade dess tillämpning på deras dagliga liv. En tanke bakom detta var att hålla judarna avskilda från hedningarna och därigenom bevara deras religion obesmittad av hedniska läror. Men vid det här laget hade människan Jesus kommit och sagt sig vara Messias, hade kritiserat deras visas och skriftlärdas muntliga traditioner, hade sagt att han skulle göra slut på den mosaiska lagen genom att uppfylla den och hade slutligen blivit hängd på en påle som en hädare. Därefter predikade hans efterföljare, som kallades kristna, hans uppståndelse och spred hans lära över hela Palestina och den romerska världen. Inte bara judar, utan också hedningar, samlades till deras led i tusental, och kristna församlingar uppstod överallt. Lagförbundet hade nått sitt slut. Det hade tjänat sitt syfte som en uppfostrare för att leda människor till Kristus och hade av Kristus naglats fast vid tortyrpålen. Nu stod Jehovas tillbedjare under ett nytt förbund. Lagen var inte längre skriven på stentavlor, utan blev skriven på människohjärtan. — Gal. 3:10—25; Hebr. 10:15—18.

2. Vad var svårt för judar som blev kristna, och med vilka argument bemötte Paulus hotet?

² Dessa betydelsefulla händelser skakade jorden, religiöst talat. Det var svårt för somliga av fariséerna och andra judar som blev kristna att godta att Jesus hade uppfyllt den mosaiska lagen och därigenom gjort slut på behovet av att följa den. De försökte föra in en del av dess krav i de kristna församlingarna. (Apg. 15:1—19) Paulus, hedningarnas apostel, talade kraftfullt emot dessa strävanden: ”Till en sådan frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta, och låt er inte sättas fast i ett slavok igen. Se! Jag, Paulus, säger er att om ni blir omskurna, kommer Kristus inte att vara er till någon nytta. Därtill betygar jag på nytt för varje människa som blir omskuren att hon är pliktig att hålla hela lagen. Ni är skilda från Kristus, vilka ni än är som söker bli förklarade rättfärdiga medelst lag; ni har kommit bort från hans oförtjänta omtanke.” (Gal. 5:1—4; 3:10—14) Oomvända judar gjorde Kristi ”tortyrpåle . . . gagnlös” genom att förtrösta på gärningar enligt lagen i stället för att urskilja behovet av ”Kristus hängd på pålen” som ett lösenoffer. Somliga omvända judar klamrade sig fast vid delar av lagen och blev på så sätt underställda hela lagen, och på detta sätt gjorde de att ”Kristus hängd på pålen” blev gagnlös. — 1 Kor. 1:17.

PAULUS OCH DE GREKISKA FILOSOFERNA

3. a) Vilken reaktion visade Paulus gentemot de grekiska filosoferna? b) Hur reagerade dessa filosofer gentemot Paulus i Aten?

³ Paulus varnade också för eventuella försök att efterlikna de grekiska filosofernas sätt och metoder. Rom hade ersatt Grekland som världsvälde, men det var grekisk kultur och filosofi som kännetecknade denna civilisation. Både judar och greker i denna tingens ordning hade sina visa män, sina skriftlärda eller belästa män och sina debattörer. Paulus frågade: ”Var är den vise? Var den skriftlärde? Var denna tingens ordnings debattör? Har inte Gud gjort världens vishet dåraktig?” De grekiska filosoferna såväl som de judiska rabbinerna var allmänt kända som debattörer, och Paulus för samman de båda grupperna: ”Både begär judarna tecken och söker grekerna vishet; men vi predikar Kristus hängd på pålen, för judarna en orsak till fall men för nationerna en dårskap.” (1 Kor. 1:20, 22, 23) Paulus hade nära kännedom om de grekiska filosoferna och deras kärlek till debatter efter sin konfrontation med dem i Aten. Apostlagärningarna 17:16—21 visar detta:

”Medan nu Paulus väntade på dem i Aten, kom hans ande i honom att bli uppbragt då han iakttog att staden var full av avgudabilder. Följaktligen började han resonera i synagogan med judarna och de andra som dyrkade Gud och varje dag på torget med dem som råkade vara där. Men vissa av de epikureiska såväl som av de stoiska filosoferna gav sig i ordskifte med honom, och somliga brukade säga: ’Vad är det den här pratmakaren skulle vilja ha sagt?’ Andra: ’Han tycks vara en förkunnare av främmande gudomligheter.’ Det kom sig av att han förkunnade de goda nyheterna om Jesus och uppståndelsen. Så tog de fast honom och förde honom till Areopagen och sade: ’Kan vi få veta vad denna nya lära är, som förkunnas av dig? Du inför ju en del ting som är främmande för våra öron. Därför vill vi gärna få reda på vad dessa ting kan innebära.’ Alla atenare och de tillresande utlänningarna brukade nämligen inte tillbringa sin lediga tid med något annat än att berätta om något eller att höra på något nytt.”

4. Hur betraktade somliga av filosoferna Paulus, och vad predikade Paulus för dem?

⁴ Filosoferna talade nedsättande om Paulus som en pratmakare, en översättning av det grekiska ordet spermologos, som betyder ”fröplockare”. Det betecknade en kråka eller annan fågel som plockade upp frön, och det tillämpades på en människa som höll till på gatorna och torgen och plockade upp sådant som föll av bördor och lass; följaktligen en snyltare som levde på andras bekostnad. Bildligt talat, på atensk slang, syftade uttrycket på en människa som plockade upp spridda upplysningar och använde dem för att göra intryck på andra men som i själva verket var en okunnig plagiator. Paulus var emellertid inte någon sysslolös pratmakare. Han predikade för dem om ”den Gud som har gjort världen och allting i den”, att ”han själv åt alla ger liv och andedräkt” och att ”han har från en enda människa gjort varje nation av människor”. Beträffande Jesus sade Paulus att Gud ”har uppväckt honom från de döda”. Detta gjorde att somliga drev gäck med Paulus, men andra trodde och slöt sig till honom. — Apg. 17:24—26, 31—34.

FILOSOFERNA LÄRDE ATT SJÄLEN ÄR ODÖDLIG

5. a) Vilka läror bland filosoferna gjorde att uppståndelsen tycktes vara dårskap? b) Vilka läror som tillhörde den orfiska teologin föregick nutida religiösa läror om helvetet och avlat?

⁵ Varför fick omnämnandet av uppståndelsen somliga av dem att driva gäck med det? Stod uppståndelsen i strid med en del av deras filosofiska vishet, så att den därigenom förmådde dem att betrakta den som dårskap? Skriftenligt sett är uppståndelsen en förnuftig tanke. Om, som bibeln säger, en människa dör som ett djur förgås, är omedveten, återvänder till stoftet, är en död själ — då är uppståndelsen hennes enda hopp om att få leva igen. (Ps. 146:4; Pred. 3:18—20; 9:5, 10; Hes. 18:4) Men uppståndelsen verkade inte förnuftig för dessa grekiska filosofer! Den var dårskap! Många av de grekiska filosoferna lärde att människan hade en odödlig själ och därför inte behövde någon uppståndelse. Stoikerna i Paulus’ åhörarskara trodde att själen levde vidare sedan kroppen dött. Långt dessförinnan lärde den grekiske filosofen Thales (600-talet f.v.t.) att det fanns en odödlig själ i metaller, växter, djur och människor. Livskraften, sade han, ändrar form men dör aldrig.a På 500-talet f.v.t., sade den berömde matematikern Pytagoras att själen efter döden begav sig till hades för att bli renad, att den sedan återvände för att träda in i en ny kropp och så fortsatte i denna själavandringskedja till dess den nådde sin höjdpunkt i ett fullständigt dygdigt liv.b ”Själen har bevisats vara odödlig, det tycker jag man kan våga tro”, är ett citat som Platon lägger i munnen på Sokrates (400-talet f.v.t.).c Orfeus, som gav upphov åt en mystisk kult under 600-talet f.v.t., grundade den orfiska teologin, som lärde att själen efter döden begav sig till hades för att ställas till doms. Will Durants skildring i andra delen av The Story of Civilisation, sidorna 190, 191, säger vidare:

”Om det blev fällande utslag, blev det också ett strängt straff. I en form av läran uppfattades detta straff som evigt, och det överförde till senare tiders teologi begreppet helvetet. I en annan form godtogs tanken på själavandring: själen återföddes om och om igen för att leva lyckligare eller bittrare liv än förut, alltefter den tidigare tillvarons renhet eller orenhet; och detta återfödelsens hjul skulle snurra till dess fullständig renhet uppnåtts och själen fick tillträde till Lycksalighetens öar. En annan variant erbjöd hoppet att straffet i hades kunde nå sitt slut genom botövningar som gjordes i förväg av individen själv eller, efter hans död, av hans vänner. På detta sätt uppstod en lära om skärseld och avlat.”

EVOLUTIONEN FÖRKUNNAD AV GREKISKA FILOSOFER

6. Varför gjorde Paulus’ predikande om Jehova Gud som Skaparen av allt liv också att de betraktade hans tal som dårskap?

⁶ När Paulus talade med filosoferna i Aten, förklarade han att Jehova Gud var Skaparen av världen och allting i den, däribland växter, djur och människor. När han gjorde detta, kom han återigen i strid med de grekiska filosoferna. De epikureiska filosoferna i hans åhörarskara trodde att livet började genom självalstring och utvecklades med slumpens hjälp genom naturligt urval och genom att de bäst rustade överlevde. (Durant: The Story of Civilization, del 2, sid. 647) Stoikerna trodde inte på någon personlig skapare. Tanken att en skapare gett tillvaro åt alla levande varelser på jorden var dårskap för dem. I århundraden hade grekiska filosofer lärt att livet uppstod spontant av sig självt och att det sedan, med slumpens hjälp, under långa tidsperioder förändrades och utvecklades medelst naturligt urval och genom att de bäst rustade överlevde. I Encyclopedia Americana, band 10, sidan 606, heter det:

”Grekerna, tagna som helhet, framlade mer eller mindre grovt tanken på den gradvisa utvecklingen av organismer, tanken på bortskaffandet av misstag vid frambringandet och därför också tanken att de bäst rustade överlever, tanken på olika delars anpassning eller vissa strukturers lämplighet för vissa ändamål, tanken att intelligent avsikt ständigt är i verksamhet i naturen, liksom också tanken att naturen hålls under kontroll genom inflytandet av naturliga orsaker som i begynnelsen berodde av slumpens lagar.”

7. Att evolutionen inte är en modern teori visas genom vilka läror av a) Anaximander? b) Anaxagoras? c) Empedokles? d) Aristoteles?

⁷ Den grekiske filosofen Anaximander, från 500-talet f.v.t., uttrycker sig tydligare och säger följande:

”Levande organismer uppstod genom en gradvis skeende utveckling från den ursprungliga fuktigheten; landdjur var till att börja med fiskar, och det var först i och med att jorden torkade som de fick sin nuvarande form. Också människan var en gång fisk; hon kunde inte vid sitt tidigaste framträdande ha blivit född som nu, eftersom hon skulle ha varit alltför hjälplös för att skaffa sig sin föda och skulle ha blivit tillintetgjord.”d

Beträffande Anaxagoras’ lära (400-talet f.v.t.) läser vi:

”Alla organismer alstrades ursprungligen av jord, fuktighet och hetta, och därefter av varandra. Människan har utvecklats längre än de övriga djuren på grund av att hennes upprätta ställning gjorde hennes händer fria till att gripa saker och ting.”e

Om Empedokles läser vi:

”Empedokles (493—435 f. Kr.), som har kallats ’evolutionstankens fader’, trodde till exempel på självalstring som förklaring av livets ursprung, och han trodde att olika livsformer inte frambringades samtidigt. Växterna kom först och djuren sedan efter en lång serie försök, men organismernas uppkomst var en process steg för steg. [Här görs en anmärkning om de många missbildningar och missfoster som uppkommit.] Men de onaturliga alstren dog snart ut, eftersom de inte kunde fortplanta sig. Sedan dessa monster dött ut, uppstod andra former, som kunde uppehålla livet och förökas. Om man vill, kan man alltså i Empedokles’ tankar se fröet till teorin att de bäst rustade överlever, det naturliga urvalet.”f

Den berömde filosofen Aristoteles (384—322 f.v.t.) skrev:

”Naturen går framåt litet i sänder från livlösa ting till djurliv på ett sådant sätt att det är omöjligt att avgöra den exakta gränslinjen. ... Näst efter de livlösa tingen i den uppåtgående skalan kommer således växterna. ... Det finns i växterna en stigande skala mot djuret. ... Och genom hela djurskalan finns det således en graderad differentiering. ... En nagel är motsvarigheten till en klo, en hand till en kräftas klo, en fjäder till en fisks fjäll.”g

FÖRBLINDADE AV SIN EGEN VISHET

8. Vilken vishet som judarna och grekerna ägde gjorde dem blinda för Guds vishet?

⁸ Den vishet som de judiska skriftlärda såväl som de grekiska filosoferna ägde gjorde dem blinda för Guds vishet: Kristus hängd på pålen. Paulus skrev: ”Då, i Guds vishet, världen genom sin vishet inte lärde känna Gud, fann Gud för gott att genom dårskapen i det som predikas frälsa dem som tror.” Detta predikande var dårskap för judarna. Deras vishet lärde dem att de skulle bli frälsta genom gärningar enligt lagen, genom att ge allmosor och genom sina förfäders förtjänst, särskilt Abrahams. Dessutom ville de inte ha någon svag Messias, som lät sig naglas fast vid en påle! Predikandet var dårskap också för grekerna. De behövde inte någon jude som dog likt en föraktad brottsling för att frälsa dem — de hade odödliga själar som aldrig skulle dö! — 1 Kor. 1:21.

9. a) Vad skulle Paulus inte göra för att göra sitt predikande mera godtagbart? b) Vad förutsåg både Paulus och Petrus, och vad gjorde de åt det?

⁹ Paulus skrev alltså sin varning till den kristna församlingen i Korint. Mänsklig vishet — vare sig det var de judiska skriftlärdas vishet med dess legalistiska labyrinter enligt muntlig tradition eller det var de grekiska filosofernas vishet med dess vältaliga ordstrider och spetsfundiga ordklyverier — skulle göra Kristi tortyrpåle gagnlös för dem, om de lät sig övertygas av sådan vishet. Paulus skulle inte förfalska Guds ord för att göra det mera smakligt för judiska eller grekiska kristna som ville föra in sina tidigare uppfattningar. Han skulle inte urvattna det med sådana orenheter för att göra det mera godtagbart för en värld vars vishet var dårskap för Gud. (2 Kor. 2:17; 4:2; 11:13) Apostlarna Paulus och Petrus förutsåg att den tid skulle komma, då falska läror från både judiska och hedniska källor skulle besmitta sanningen om Kristus hängd på pålen, och de uttalade varningar:

Apg. 20:29, 30: ”Jag vet att sedan jag gått bort, skall förtryckande vargar komma in bland er och skall inte behandla hjorden skonsamt, och mitt ibland er själva skall män uppstå och tala förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig.”

2 Tim. 4:3, 4: ”Det skall komma en tidsperiod, då de inte skall fördra den sunda läran, utan i enlighet med sina egna begär skall de samla åt sig en hop lärare för att få sina öron kittlade; och de skall vända sina öron bort från sanningen och vända sig till osanna historier.”

2 Petr. 2:1: ”Men det kom också att finnas falska profeter bland folket, liksom det också kommer att finnas falska lärare bland er. Just dessa skall i hemlighet införa fördärvliga sekter och skall förneka till och med den ägare som har köpt dem och skall därigenom dra snar tillintetgörelse över sig själva.”

10. Vad bevisar att deras varningar inte var falskt alarm?

¹⁰ Senare historia bekräftar att apostlarnas varningar var välgrundade. I Encyclopædia Britannica (1976 års upplaga) heter det: ”Från mitten av 100-talet e. Kr. började de kristna som hade en viss insikt i grekisk filosofi att känna behov av att uttrycka sin tro i filosofiska termer, både för sin egen intellektuella tillfredsställelses skull och för att omvända bildade hedningar.” Och i The New Schaff-Herzog Encyclopedia of Religions Knowledge framhålls det: ”Många av de första kristna fann i sin tur särskilt tilltalande drag i Platons läror och tog dessa i bruk som vapen för att försvara och utvidga kristendomen eller göt kristendomens sanningar i en platonsk gjutform.”

11. Vilka fakta visar att flertalet av kristenhetens kyrkosamfund i vår tid har lämnat Paulus’ och Petrus’ varningar utan avseende?

¹¹ Föga har förändrats fram till vår tid. Det stora flertalet av kyrkosamfunden i kristenheten förkunnar fortfarande sådana läror som läran om den odödliga själen, treenigheten och andra, vilka från och med 100-talet v.t. från den grekiska filosofin trängde in i den avfälliga kristendomen. Grekerna i sin tur förvärvade dem från äldre kulturer, eftersom de kan spåras hela vägen tillbaka till egyptiska och babyloniska religioner. Många religioner i vår tid lär också att Gud har skapat medelst evolution — de menar att de på så sätt moderniserar sina läror, men i själva verket omfattar de den grekiska filosofins villfarelse. De åsidosätter den bibliska sanningen att Jehova Gud skapade livet på jorden, att liv fortplantas ”efter sin art”, att Jehova är från evighet och är allsmäktig och att Kristus Jesus är hans Son, som hade en begynnelse och är underordnad honom. Det är också somliga som i likhet med judarna under det första århundradet inte längre betraktar Jesus som en lösen, varigenom lydiga människor kan vinna evigt liv.

12. Hur ger millioner trogna kristna i vår tid gensvar till Paulus’ budskap till församlingen i Korint?

¹² Till all lycka för millioner människor på jorden i vår tid är denna religiösa och filosofiska vishet, som betraktar Kristus hängd på pålen som något dåraktigt och svagt, själv tom dårskap. Dessa människor ger gensvar till Paulus’ förklaring, riktad till den kristna församlingen i Korint: ”Kristus, Guds kraft och Guds vishet. Därför att det dåraktiga hos Gud är visare än människor, och det svaga hos Gud är starkare än människor.” De upphäver detta rop på hela jorden för alla som söker den vishet som ger liv: KRISTUS HÄNGD PÅ PÅLEN: GUDS KRAFT! KRISTUS HÄNGD PÅ PÅLEN: GUDS VISHET! — 1 Kor. 1:24, 25.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 18]

När Paulus talade till atenska filosofer om uppståndelsen, drev somliga gäck med honom, men andra trodde på honom