Den kärlek som leder till liv

”Andens frukt ... är kärlek.” — Gal. 5:22.

 1. Vilka frågor, som du kan ställa dig, visar hur förståeligt det är att grekerna använde fyra ord för att ge uttryck åt begreppet kärlek? Och varför bör vi vara intresserade av svaren?

MAN hör stundom någon säga så här: ”Grekerna hade ett ord för detta.” Och det tycks verkligen gälla om ämnet kärlek, ty grekerna hade inte bara ett enda ord utan fyra för att ge uttryck åt begreppet kärlek betraktat ur olika synvinklar: éros, storgé, filía och agápe. Detta är fullt förståeligt, ty kärleken är en synnerligen mångsidig egenskap, och du behöver bara göra ett litet avbrott här och söka definiera begreppet för dig själv, så blir du säkert övertygad om att det förhåller sig så. Vad är kärleken då i själva verket? Är den bara en känsla, en impuls? Måste den åtföljas av tillgivenhet, och kan den bara komma till uttryck gentemot dem som vi beundrar, dem som utövar en viss dragning på oss eller dem som vi åtminstone hyser en smula sympati för på grund av de goda egenskaper de äger? Skulle du kunna älska någon, även om du inte tyckte om honom? Ur vilken källa springer kärleken fram? Är det i hjärtat eller i sinnet som den uppstår eller på båda hållen? Och en sista fråga: Om det går att mäta kärleken, hur kan man då göra det för att pröva dess äkthet och värde? Vi har behov av att känna till detta, ty ordspråket säger: ”Det är icke guld allt som glimmar”, och likaså är inte allt som ser ut att vara kärlek alltid verkligen kärlek. ”Kärleksbevisen” kan vara lika falska som Judas’ sista kyss, ömma men bedrägliga. — Mark. 14:44, 45.

 2. Vilka bevis finns det för att kärleken är något som man kan lära?

² ”Kärleken är kristendomens svåraste läxa; men fördenskull bör vi vara särskilt angelägna om att lära oss den.” Så skrev William Penn, som grundlade staten Pennsylvanien i Förenta staterna. Även om detta påstående kan förefalla egendomligt, att kärleken är något som man kan lära, visar bibeln klart och tydligt att man kan göra det. (1 Tess. 4:9, 10) När Guds Son kvällen före sin död talade med dem som han hade undervisat och övat, sade han: ”Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå, att I ären mina lärjungar.” — Joh. 13:35.

 3. a) Varför är sann och äkta kärlek de sanna kristnas sär- eller kännemärke? b) Vilken fara löper den kristna församlingen i våra dagar?

³ Kärlek av det slaget måste vara sällsynt, ja, så sällsynt att den skulle få Jesu sanna lärjungar att skilja sig från alla andra människor på jorden och skulle utgöra deras sär- eller kännemärke. Så var det på Jesu tid; är det så i våra dagar? Ögna igenom tidningarna, hör på radionyheterna eller se dig bara omkring i den omgivning du just nu befinner dig. Lägger du då inte märke till det som aposteln Paulus sade att du skulle bli medveten om, då han skrev: Men vet detta, att i de yttersta dagarna skola kritiska tider, svåra att komma till rätta med, vara här. Ty människorna skola älska sig själva, älska pengar, vara ... olydiga mot föräldrar, otacksamma, illojala, utan naturlig tillgivenhet, ... utan kärlek till det goda, ... uppblåsta av stolthet, nöjesälskande mer än Gudälskande; de skola hava en form av gudaktighet men bevisa sig falska gentemot dess kraft; och från dessa bör du vända dig bort”? (2 Tim. 3:1—5, NW) Ja, Jesus förutsade att bristen på sann kärlek skulle bli så stor att till och med hans egen kristna församling skulle bli allvarligt påverkad. Tänk på att det inte var om världen i allmänhet utan om dem som bekände sig vara hans efterföljare i ändens tid som han sade: ”Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna.” Detta innebär en fara. — Matt. 24:12.

 4. Vad menas här med ”känsla”? Och vem var det som upplevde något som kan belysa att detta inte är detsamma som sann kärlek?

⁴ Vilket slags kärlek har du? Särskiljer den dig från människor i allmänhet, och kan man tack vare den se att du är en Kristi Jesu efterföljare och lärjunge, eller är din kärlek bara en känslosak? Och med ”känsla” menar vi här en inställning eller en tanke eller ett omdöme som helt och hållet präglas eller framkallas av det som man känner. Många människors handlingar dikteras av ögonblickets ingivelse eller av de sinnesrörelser som behärskar dem just för stunden, och så säger de saker och ting som de anser vara uttryck för kärlek enligt vad de ”känner med sig”. Aposteln Petrus var under sin första tid såsom lärjunge böjd för att handla på detta sätt, och det medförde svårigheter för honom vid mer än ett tillfälle. När Jesus till exempel talade med sina lärjungar om de lidanden och den död, som väntade honom, tog Petrus impulsivt Jesus avsides och började göra kraftiga invändningar, i det han sade: ”Var god mot dig själv, Herre; du kommer alls icke att drabbas av detta öde.” Tog Jesus denna känslomässiga vädjan såsom ett utslag av sann och äkta kärlek? Skildringen säger vidare: ”Men han vände ryggen åt Petrus och sade till honom: ’Förfoga dig bakom mig, Satan [motståndare]! Du är en stötesten för mig, därför att du icke tänker Guds tankar, utan människors.’” — Matt. 18:21—23, NW.

 5. Vad är det som styr en känslosam människa, och i vilket avseende är den sanna kärleken överlägsen?

⁵ En känslosam människa låter ingivelsen, ”känslan”, snarare än sanningen styra hennes sinne; och när hon då litar till känslorna för att få vägledning, påminner hon om en blind människa. En människa som styrs av sina känslor sluter i själva verket sinnet för behovet att tänka logiskt och att överväga saker och ting för att kunna avgöra vad som verkligen bäst kan gagna en annan människa eller medföra det bästa resultatet för alla berörda parter. Sann, äkta, kärlek ser i motsats härtill saker och ting i stort och ger inte fria tyglar åt känslorna, så att de kan irra bort till opålitliga stigar. Den förvissar sig om att en känslostämning som kan uppstå får utgöra en drivkraft i den rätta, tillbörliga riktning, som sinnet redan är inställt på att följa. — Rom. 8:5—8.

 6. a) Vad kan vårt eget sunda förnuft hjälpa oss att inse om ämnet kärlek, när vi begrundar det? b) Varför tvingar ärligheten oss att medge att vi har behov av gudomlig vägledning, då vi skall ge uttryck åt kärlek?

⁶ Men framför allt tänker kärleken ”Guds tankar”. Den erkänner sanningen i Guds ord om att ”så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar högre än edra tankar”. (Jes. 55:9) Vår egen omdömesförmåga säger oss att människosläktets medlemmar uppenbart danades för att vara beroende av varandra, att vi alla har fysiska, mentala och andliga behov, att vi måste lita till dem som älskar oss för att få en hel del behov fyllda, även om vi kan fylla några av våra behov själva, och att det endast är under förutsättning att dessa behov blir fyllda som det kan råda lycka. Förnuftet kanske säger oss att en kärleksfull människa måste vara en som urskiljer dessa behov och söker fylla dem i den utsträckning, som hon har förmåga att göra detta, och att hon, eftersom denna hennes förmåga är begränsad, måste låta sin kärlek avgöra vilka behov som är väsentligast och sedan inrikta sig på dem. Vårt förnuft säger oss kanske att det är många faktorer och omständigheter som måste tas i betraktande och att frågan om vad sann kärlek är inte kan avgöras på grundval av vad vi själva skulle vilja göra för en annan människa eller av vad andra människor anser skulle behöva göras, nej, inte ens av vad vederbörande själv skulle kunna önska i detta nu, utan snarare av det som enligt vad förhållandena utvisar kommer att bli till denna människas framtida bästa. Genom ett förnuftigt resonemang kommer vi fram till en annan sak, förutom allt det redan nämnda, och det är att kärleken bör kräva att vi av hjärtat önskar göra detta för den andra människan. Om vi är ärliga, måste vi likväl medge att vi är i behov av ”Guds tankar”, som kan säga oss hur vi på bästa sätt skall kunna fylla andra människors behov, vad deras största behov verkligen är och vad som medför den allra största nyttan för dem både nu och i framtiden och som därtill kan hos oss uppamma en åstundan att göra dessa ting. Vi kommer aldrig in på fel väg, om vi litar till Gud, ty ”idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker”. — Jak. 1:17.

Ordet kärlek i grekiska språket

 7. Redogör för den grundläggande innebörden i vart och ett av de fyra grekiska orden för ”kärlek”.

⁷ Vi återkommer nu till grekerna och deras fyra ord för kärlek. På den tid, då bibeln skrevs, använde grekerna ordet éros för att beskriva det som man i våra dagar stundom kallar romantisk kärlek, dvs. kärleken mellan könen. Kärleken mellan medlemmarna i en familj, t. ex. föräldrarnas kärlek till ett barn, uttryckte man genom ordet storgé. Ordet filía förde tanken till den tillgivenhet man kände för vänner, en kärlek som kännetecknades av tycke eller böjelse beroende på personligheternas dragningskraft på varandra. Slutligen använde de ordet agápe för att ge uttryck åt den kärlek som grundar sig på principer och som härrör från en människas avsiktliga utövande av sitt omdöme och sin vilja, en kärlek fri från själviska intressen.

 8. a) Vilka har vi att tacka för den klara insikten om dessa ords innebörd? b) Hur framgår det av deras användande av ordet agápe att detta är den kärlek som leder till liv?

⁸ Grekerna har givit oss orden, men hur egendomligt det än kan låta, så är det hebréer, vilka skrev på grekiska, som har givit oss den allra bästa, klaraste, insikten om dessa ords innebörd. Dessa hebréer var nedskrivarna av bibelns kristna grekiska skrifter, och att de har givit oss en så klar och tydlig insikt beror främst på deras säregna sätt att använda ordet agápe, då de talar om den kärlek som grundar sig på principer (snarare än på den fysiska dragningskraften, samhörigheten inom familjen eller överensstämmelsen mellan personligheter). Dr Douglas’ bibliska uppslagsbok, The New Bible Dictionary, säger att agápe är ”ett av de minst gängse orden i klassiska grekiska skrifter”. Under det att Platon, Sokrates och Aristoteles följaktligen mycket sällan använde detta ord, använde Petrus, Paulus, Johannes och de andra nedskrivarna av böckerna från Matteus till Uppenbarelseboken det i en sådan utsträckning som det aldrig hade blivit använt tidigare. I deras skrifter förekommer ordet éros inte alls, storgé förekommer bara tre gånger, och verbet filéo har använts mindre än 100 gånger, men ordet agápe återfinns mer än 250 gånger i de grekiska skrifterna. Aposteln Johannes använde det då han skrev: ”Gud är kärleken [agápe].” (1 Joh. 4:8) Han lägger detta ord i Jesu mun, då han citerar det som denne sade om att hans lärjungar skulle kännas igen därpå att de hade ”kärlek [agápe] inbördes”. (Joh. 13:35) Paulus använde det, då han sade att ”andens frukt ... är kärlek [agápe]”. (Gal. 5:22) Och eftersom det är ”den som sår med tanke på anden [som] skall av anden skörda evigt liv”, blir det en fråga om död eller liv för oss att vi lär oss att utöva detta slag av på principer grundad kärlek, som frambringas av Guds ande. (Gal. 6:8, NW) Just detta framhåller aposteln Johannes med orden: ”Vi veta, att vi hava övergått från döden till livet, ty vi älska [agapáo, en med agápe besläktad verbform] bröderna. Den som icke älskar, han förbliver i döden.” — 1 Joh. 3:14.

 9. a) Vilken fråga väcktes på grund av brist på kärlek tidigt i mänsklighetens historia? b) Hur reagerade Jehova Gud inför ett sådant uttryck för själviskhet?

⁹ Vilka är de principer som kommer till uttryck då denna osjälviska kärlek är i verksamhet? I sitt skrivna ord uppenbarar Gud för oss att en viktig fråga, som gällde suveräniteten över universum, väcktes när en av Guds andesöner vände sig emot sin Skapare och illvilligt förtalade honom inför det första människoparet i Eden för att vinna dem över på sin sida, om det så skulle kosta dem livet. Den förste mannen, Adam, visade sig bara ha erotisk kärlek, en köttslig åtrå efter sin hustru, Eva, och han vände så ryggen åt sin himmelske Fader för att förena sig med sin hustru i hennes ohörsamhet. Genom att försmå den rättfärdiga ställning han intog inför Jehova Gud och genom att förverka sin mänskliga fullkomlighet minskade han kraftigt sin förmåga att visa sin hustru någon sann kärlek. Hans barn skulle oundvikligen födas ofullkomliga, med arvsynd och i ett döende tillstånd, sådant som det han själv befann sig i. Men inför all denna själviska otacksamhet blev Jehovas egen kärlek inte vänd i bitterhet. När han uttalade sin rättvisa dom över de tre upprorsmakarna, tillkännagav han ju samtidigt att det var hans uppsåt att slutligen frambringa en ”säd”, som skulle göra slut på allt ont som Guds motståndare hade satt i gång. Detta tema kan man följa hela bibeln igenom i dess skildring av hur Gud lät saker och ting utvecklas under fyra tusen år fram till den tid, då han sände sin högt älskade Son till jorden för att denne först och främst skulle försvara sin Faders sida i stridsfrågan och ådagalägga obrytbar trohet gentemot honom såsom den rättmätige suveräne härskaren och dessutom skulle fylla människosläktets största behov: ombesörjandet av en lösen, som skulle befria dem från syndens och dödens fördömelse och således försona dem med hans himmelske Fader. — 1 Mos. 3:14—24; Joh. 3:16, 36.

10. a) Vilka framtidsutsikter har de människor som i våra dagar ådagalägger äkta kärlek, enligt vad bibelns profetior utvisar? b) I vilken verksamhet bör kärleken driva dem att ta del?

¹⁰ Bibeln visar också att dessa välsignelser skall sträcka sig till lydiga och kärleksfulla män och kvinnor förmedelst ett konungadöme med Kristus Jesus som regent och att detta skall medföra en fullständigt ny ordning för vår jord; sedan den gamla ordningen, som är grundad på själviskhet, våld och olydnad mot Gud, har blivit bortsopad i det universella Harmageddonkriget. Bibelns profetior jämte våra dagars händelser och förhållanden vittnar om att vi nu sedan år 1914 lever i ”ändens tid” för denna gamla ordning och att vår generation inom kort skall få se jorden befriad från hat, missunnsamhet, kiv, mord, tjuveri, förtryck, äktenskapsbrott, förtal och alla andra frukter, som frambringas av denna kärlekslösa värld, vilken är i avsaknad av Guds ande. (Matt. 24:7—14, 33—35; Gal. 5:21) Bibeln påvisar också att även om kärleken hos många av dem som bekänner sig vara Jesu lärjungar skulle ”kallna”, så skulle andra härda ut och skulle utföra ett synnerligen kärleksfullt verk. Vad skulle det bestå i? Jesus sade: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” — Matt. 24:14, NW.

11. Vem är det i själva verket som lär oss kärlekens sanna innebörd?

¹¹ Nu kan vi förstå varför 1 Johannes 4:19 säger så här: ”Vi älska, därför att han först har älskat oss.” Kunskapen om Guds kärleksfulla handlingssätt och uppsåt ger oss verklig insikt beträffande kärleken och bör sporra oss såsom ingenting annat skulle kunna göra, till att efterlikna honom. Eftersom människan ursprungligen danades till Guds avbild, är det vår plikt att ådagalägga en kärlek sådan som Guds. — 1 Mos. 1:26, 27.

Kärleken mellan man och kvinna

12, 13. a) Ignorerar eller förkastar bibeln kärleken mellan könen? Ge skäl för svaret. b) Vad måste ske med kärleken mellan man och kvinna, om den skall bidra till kontrahenternas lycka, och hur vet vi av de forntida grekernas och romarnas erfarenheter att det är så?

¹² Låt oss först tala om kärleken mellan könen, den kärlek som grekerna kallade éros. Du undrar kanske vilket samband som kan råda mellan detta slag av kärlek och den på principer grundade kärleken (agápe), om vilken vi talat tidigare. De kristna skribenterna använde visserligen inte ordet éros, men bibeln är inte främmande för kärlek av detta slag utan talar om den i klara, öppenhjärtiga ordalag, vilket kan intygas av envar som läser skildringen i 1 Moseboken, där det talas om Adam och Eva, om Isak och Rebecka, om Jakob och Rakel, eller den bok Salomo skrivit som kallas Höga Visan eller råden i Ordspråksboken 5:15—19. Men den förgudar inte sådan kärlek. Vi läser visserligen att Rebecka ”var mycket fager att skåda” och att Rakel ”hade en skön gestalt och var skön att skåda”, men bibeln visar att dessa kvinnors verkliga skönhet bestod i deras hängivenhet för den sanne Guden, Jehova, och i deras hustruliga hängivenhet för sina äkta män. (1 Mos. 24:16; 29:17) I de kristna skrifterna ger aposteln Paulus mycket rättframma råd beträffande äktenskaplig kärlek, nämligen i 1 Korintierna 7, och man kan inte påstå att det är något ”pryderi” förbundet med hans framställningssätt av saken.

¹³ Men en sak är klar och tydlig i allt det som bibeln har att säga: Kärleken mellan man och kvinna kan bidra till kontrahenternas lycka endast under förutsättning att de kan tygla den och inte gör den till föremål för dyrkan; och om man skall kunna tygla den, måste man ha sådan kärlek som är grundad på principer. Hela världen tycks i våra dagar begå samma misstag som de forntida grekerna begick. De tillbad Eros såsom en gud, knäföll inför hans altare och frambar offer åt honom. Romarna gjorde detsamma med Amor, som också kallades Kupido och var den romerska motsvarigheten till Eros. Historien visar emellertid att sådan dyrkan av den sinnliga kärleken bara medförde förnedring, sedeslöshet och undergång. Detta kan vara orsaken till att bibelns skribenter inte använde detta ord.

14. Hur kan den kärlek som grundar sig på principer lösa viktiga, ja, verkligt ömtåliga och kinkiga problem i ett äktenskap?

¹⁴ Problem som gäller motsättningar människor emellan får nu för tiden skilsmässornas antal att öka våldsamt i många länder, och i några delstater i Förenta staterna sägs förhållandet vara detta: en skilsmässa på två ingångna äktenskap. Vilket stort behov föreligger inte av den kärlek som grundar sig på principer! Män och kvinnor skulle kunna finna lösningen till några av äktenskapets både ömtåligaste och kinkigaste problem genom att påminna sig följande ord: ”Kärleken [agápe] ... skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke.” (1 Kor. 13:4, 5) Själva grundorsaken till äktenskapligt kiv och gräl kan undanröjas genom att man följer detta sansade råd, som Paulus ger: ”Dock gäller också om eder, att var och en skall älska [agapáo] sin hustru såsom sig själv; men hustrun å sin sida skall visa sin man vördnad.” (Ef. 5:33) Om mannen och hustrun har sådan kärlek, strävar de inte efter att få äga eller härska, utan de önskar dela. I stället för att alltid tänka ”jag”, ”mig”, ”mitt” tänker de ”vi”, ”oss”, ”vårt”. Båda två kommer att söka få veta vad motparten behöver och längtar efter och kommer sedan att kärleksfullt utnyttja denna kunskap till den andra partens lycka.

Kärleken i familjekretsen

15. Hur kan man påstå att den kärlek som avses med ordet storgé nu råkat in i en kris, och vad är det som behövs för att skydda den?

¹⁵ Vilken fröjd är det inte att se en enad, kärleksfull familj! En sådan familj präglas av en säregen skönhet, av en charm som gör det till en njutning att vara i dess krets. Den naturliga tillgivenhet (storgé på grekiska), som råder familjemedlemmar emellan, hänvisade Paulus till såsom mönster för den förtroliga, familjelika gemenskap som bör finnas bland de kristna. (Rom. 12:10) Men han förutsade också att människor i allmänhet i våra dagar skulle sakna sådan ”naturlig tillgivenhet”. (2 Tim. 3:3, NW) Det är ett faktum att flydda dagars intakta familjekretsar håller på att upplösas i denna tid under vårt moderna levnadssätts påtryckningar. I allt fler och fler hem äter man inte längre måltiderna tillsammans, och inte samlas man heller i vardagsrummet till gemensam trevnad. Brottsligheten bland de vuxna såväl som bland ungdomen fortsätter att splittra hem efter hem. Detta beror på att den naturliga tillgivenheten inte kan hålla stånd ensam inför våra dagars kraftiga påtryckningar. Men den kärlek, som grundar sig på principer, kan hålla familjen samman, ty ”kärleken [agápe] ... är ett fullkomligt föreningsband”. — Kol. 3:14, NW.

16. Vilket bibliskt råd har givits åt föräldrar som är verkligt måna om sina barns möjligheter att vinna liv?

¹⁶ Ni föräldrar, önskar ni att edra barn skall älska er och bli sådana som de barn, till vilka bibeln talar och säger: ”I barn, varen edra föräldrar lydiga i Herren, ty detta är rätt och tillbörligt. ’Hedra din fader och din moder.’ Det är ju först detta bud, som har ett löfte med sig: ’för att det må gå dig väl och du må länge leva på jorden’”? Skulle ni önska att de vunne evigt liv på den paradisiska jorden under Guds rikes styrelse? Vad gör ni då i själva verket för att fullgöra er del, såsom det heter i de därpå följande orden: ”Och ni fäder, var icke irriterande mot edra barn, utan fostra dem städse i Jehovas tuktan och auktoritativa råd”? (NW) För att kunna göra detta nu för tiden behövs det mer än tillgivenhet; det behövs kärlek av det slag som grundar sig på principer. — Ef. 6:1—4.

17. a) Varför visar man inte ett barn sann kärlek genom att klema bort det? b) Varför kan det bli till olycka för såväl föräldrarna som barnen, om föräldrarna underlåter att ge barnen tuktan?

¹⁷ En far eller mor som underlåter att ge sitt barn tillbörlig tuktan och som ger efter för barnets alla nycker visar i själva verket att han eller hon bara älskar sig själv. En sådan förälder säger ofta: ”Jag vet att det egentligen inte är bra för barnet att få det här, men det har längtat så mycket efter det att jag inte står ut med att göra det ledset.” Den som säger så visar inte någon omtanke om barnets framtida väl utan tänker bara på sig själv och på att barnets tillgivenhet kanske svalnar för stunden på grund av att far eller mor på tillbörligt sätt håller i tyglarna. Vilken far eller mor skulle väl ge sitt barn en tidsinställd bomb såsom gåva? Likväl kan man säga att somliga gör detta, om de ger sin pojke en bil, när denne är för ung för att inse vilket ansvar som följer med att ha bil, eller om de låter sin flicka få större frihet än hon rimligen bör ha i sin ålder. Om man offrar principerna på tillgivenhetens altare, gör man sig bara skyldig till en falsk, felaktig, tillbedjan, och det händer tyvärr alltför ofta att en sådan efterlåten förälder om några år förgäves längtar efter en kärlek som inte längre finns att få. Hur förnuftigt är inte ordspråket som säger: ”Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid”! (Ords. 13:24) Tuktan och aga innebär fostran och undervisning; och liksom vår himmelske Fader fostrar, tuktar och agar oss, måste vi fostra och tukta våra barn, om vår kärlek är sann och äkta. — Hebr. 12:5—11.

Kärleken vänner emellan

18, 19. a) Vad grundar sig den kärlek på, om vilken ordet filía används, och vad är det som utvisar att sådan kärlek är tillbörlig? b) Vad måste ske med sådan vänskaplig kärlek, om den skall ha bestående värde, och varför?

¹⁸ Den vänskapliga kärlek, som grekerna kallade filía, är också mycket berikande. Hur tomt skulle inte livet vara, om man inte hade vänner! Vänskap uppstår vanligen genom att en människa lägger märke till sådana egenskaper hos en annan, som hon helt naturligt tycker om, sätter värde på, trivs med; eller också springer den fram ur gemensamma upplevelser och erfarenheter under någon tid, vilka lägger grunden till tillgivenhet och lojalitet. Det råder inbördes tillit och förtroende bland vänner. Kristus Jesus själv visade tre av sina lärjungar, Petrus, Jakob och Johannes, sin speciella vänskap, och av dessa tre nämns Johannes såsom den som var särskilt älskad av Jesus. — Joh. 19:26; 20:2.

¹⁹ Men om vår vänskap skall ha något bestående värde, måste den dock först sammanjämkas med den kärlek som grundar sig på principer, och fördenskull bjöd aposteln Petrus oss att till vår ”broderliga tillgivenhet [filadelfía]” lägga ”kärlek [agápe]”. (2 Petr. 1:7, NW) I annat fall kan vår vänskapliga tillgivenhet lätt urarta till smicker och bortklemande. Den skulle kunna tillåta oss att förena oss med andra i att göra sådant som inte är rätt och inte är till gagn och nytta vare sig för den ene eller för den andre, att göra sådant som vanärar Gud och skadar vår nästa. Men ”kärleken [agápe] gör intet ont mot nästan”. — Rom. 13:10.

20. Hur kan Guds handlingssätt, då han ger uttryck åt vänskap, leda oss, när det gäller våra yttringar av vänskap?

²⁰ Den på principer grundade kärleken bör egentligen leda oss vid själva valet av vänner, som vi vill odla bekantskapen med. Vilken glädje måtte inte ha fyllt Jesu lärjungar, när de hörde Jesus säga: ”Fadern själv har tillgivenhet [filéo] för eder”! Men varför blev de så ärade av Gud? De ord Jesus därpå yttrade ger detta svar: ”Eftersom ni hava haft tillgivenhet för mig och hava trott att jag kom såsom Faderns representant.” (Joh. 16:27, NW) Ja, det är endast de förtjänta som Gud har tillgivenhet för eller skänker sin vänskap åt. (Jak. 2:23) På goda grunder får vi fördenskull följande varning: ”Den som vill vara världens vän [fílos], han bliver alltså Guds ovän.” Våra vänner bör först och främst vara människor som är Guds vänner och som är älskade av honom. — Jak. 4:4.

21. Varför kringgärdas vi inte av denna insikt, så att vi bara kan ge uttryck åt kärlek gentemot ett fåtal människor?

²¹ Blir vi kringgärdade på grund av detta; inskränker det på våra möjligheter att ge uttryck åt kärlek? Nej, ty den på principer grundade kärleken (agápe) kan och bör komma till uttryck gentemot de människor, för vilka vi inte dristar oss att visa tillgivenhet (filía) eller till vilka vi kanske inte ens känner oss dragna. Belöningen evigt liv kommer inte dem till del som bara ger uttryck åt kärlek och hängivenhet gentemot sin äktenskapspartner, medlemmarna av den egna familjen eller dem som tillhör en trängre vänkrets. Jesus sade: ”Ty om I älsken dem som älska eder, vad lön kunnen I få därför? Göra icke publikanerna detsamma? Och om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, vad synnerligt gören I därmed? Göra icke hedningarna detsamma? Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig.” (Matt. 5:46—48) Det är alltså uppenbart att vi kan älska människor, även om vi inte tycker om dem. Vårt liv är beroende av att vi gör just detta.

22. Vilka frågor har envar av oss nytta av att allvarligt begrunda?

²² Gör nu ett avbrott och ställ följande frågor till dig: Hur står sig min kärlek vid en prövning? Grundar den sig på principer eller bara på känslor? Älskar jag bara dem som det är naturligt för mig att älska: min äkta hälft, mina föräldrar, mina barn och mina vänner, vilkas personlighet tilltalar mig? Älskar jag ens dem på ett sådant sätt att jag visar att jag verkligen är mån om deras eviga välfärd, eller är den kärlek jag hyser till dem bara ett uttryck för tillgivenhet beroende på den tillfredsställelse som mitt förhållande till dem ger mig? Hur äkta och sann är min kärlek? Hela ditt livs värde och förtjänst kan mätas genom de svar du ger. — 1 Kor. 13:1—3.

[Bild på sidan 368]

filía

agápe

éros

storgé