De har ”lämnat all moralisk känsla bakom sig”

SKULLE ni tro på en läkare som förändrade skalan på termometern, så att det skulle vara normalt att gå med feber? Detta skulle betyda att patienten, enligt vad feberkurvan utvisade, inte hade någon feber, men likväl skulle han ha feber i sin kropp, eller hur? Att bara säga att den sjuke är frisk botar honom inte från hans sjukdom. Genom att bara ändra beteckningen på ett problem får man det inte ur världen. Att förneka sjukdomen innebär inte att hålla döden borta. Dylika åtgärder skulle vara mer än fruktlösa försök att skyla över läkarens misstag; de skulle sätta patientens liv på spel genom att dölja faran. Du kanske tycker att du inte är i behov av någonting, fastän du i själva verket saknar det allra nödvändigaste: ”Du säger: ’Jag är rik och har förvärvat rikedom och behöver ingenting alls’, men [vet] icke ... att du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.” — Upp. 3:17, NW.

Många av vår tids ”socialvetenskapare” är just sådana ”usla läkare”. (Job 13:4, Åkeson) De kallär sig vetenskapsmän men fyller inte kraven för att med rätta bära denna titel, utan skaffar sig denna rang för att deras verksamhet skall vinna oförtjänt anseende genom att associeras med verklig vetenskap. En amerikansk vetenskapsman skrev om dem, och tog luften ur ballongen för dessa ”lärdes” anspråk och utvärtes prål, när han sade: ” ’Socialvetenskaparen’ använder med förkärlek alltid mera invecklade uttryck och termer, ty detta ger ett helt och hållet falskt intryck av vetenskaplighet åt det som han ägnar sig åt.” Sedan denne skribent nämnt olika exempel som visar att dessa ”lärdes” rön är otillförlitliga, på grund av att de rör människor, vilkas handlingar eller tankar man inte med visshet kan förutspå, tillägger han: ”Dessa felaktiga rön bekommer dem emellertid lika litet som det bekommer en person, vilken vårdas på ett sinnessjukhus, att man säger honom att han inte är Napoleon.” Om den mängd rundfrågor av skilda slag som dessa ”vetenskapare” sänder ut anmärkte han: ”Resultatet är gissningar, som man draperar i långa böljande mantlar av pladderi-pladder.” Och härmed menas den svulstiga, invecklade, dunkla svada som kännetecknar pretentiösa uttalanden.

För en tid sedan gjorde man i Amerika undersökningar beträffande folks inställning till sexuella problem, genom vilka ett oroväckande moraliskt sammanbrott kom i dagen. De slutliga uppgifternas riktighet har betvivlats av många. Den vitt utbredda sedeslösheten, som möter en överallt, kan man emellertid inte förneka, och den bekräftar riktigheten av bibelns profetior, som säger att människorna i de yttersta dagarna skulle älska sig själva och älska nöjen, att de skulle vara utan självbehärskning och utan kärlek till det goda, och detta vid en tid då ”onda människor och bedragare [skulle komma] att bliva allt värre, vilseleda andra och själva bliva vilseledda”. De förhållanden som råder nu motsvarar till fullo dem som rådde strax innan syndafloden i Noas dagar, då ”Jehova [såg] att människans ondska hade blivit stor på jorden och att varje benägenhet hos hennes hjärtas tankar endast var ond hela tiden”. — 2 Tim. 3:1—5, 13; 1 Mos. 6:5; NW; Matt. 24:37.

Men sedan dessa högt ärade intervjuare under vetenskapens förklädnad har samlat in uppgifter från människor som tycker om att berätta sina sexuella upplevelser, vilka botemedel rekommenderar de då för det myckna moraliska onda de upptäcker? Inga. I vissa avseenden är dessa förhållanden normala och fördelaktiga, säger de. Det är bibelns morallag som de anser vara sjuk, osund för moderna människor att följa. I stället för att uppmuntra människor till att sträva efter att leva enligt en god, sund måttstock, är de villiga att sänka kraven, så att deras måttstock passar onda människor. De vill således avlägsna skuld och brott genom att blunda för det som är orätt. De praktiserar ett slags Christian Science på moralens område. Om människor av det slaget sade Jehova: ”Ve dem som kalla det onda gott och det goda ont, dem som göra mörker till ljus och ljus till mörker, dem som göra surt till sött och sött till surt! Ve dem som äro visa i sina egna ögon och hålla sig själva för kloka!” — Jes. 5:20, 21.

De gillar inte att hålla fast vid Guds måttstock men gillar fastmer att ha frihet att utöva omoraliskhet, något som de betraktar såsom rätt och tillbörligt. I själva verket har omoraliska människor en sinnesinställning som Gud inte godkänner eller gillar: ”Oaktat de kände Gud, ärade de honom icke som Gud, och icke heller tackade de honom, utan de blevo inskränkta i sin tankegång, och deras oförståndiga hjärta blev förmörkat. Oaktat de påstodo, att de voro visa, blevo de dåraktiga. Därför prisgav Gud dem i överensstämmelse med deras hjärtans begärelser åt orenhet, för att deras kroppar måtte bliva vanärade ibland dem. Och alldeles som de icke godkände att behålla exakt kunskap om Gud, så prisgav Gud dem åt ett icke godkänt sinnestillstånd, till att göra otillbörliga ting. Fastän dessa mycket väl känna till Guds rättfärdiga förordning, att de som bedriva sådant äro förtjänta av döden, icke endast hålla de själva på med att göra sådana ting, utan godkänna också andra som bedriva dem.” — Rom. 1:21, 22, 24, 28, 32, NW.

När de som en gång har levt ett omoraliskt liv blir kristna och överger sitt lösaktiga uppförande, för att lyda Guds lag, talar deras forna vänner och kamrater, som lever ett vällustigt liv utan ett sådant lagligt återhållande band, skymfligt om dem. Till sådana människor som lagt om sin kurs säger bibeln: ”Det är tillräckligt, att ni under den tid som har förflutit hava fullgjort nationernas vilja, då ni vandrade i ett lösaktigt uppförandes gärningar, lustar, omåttlighet i fråga om vin, kalasande, dryckestävlingar och allehanda avgudadyrkan, som icke påläggas några lagliga band. Emedan ni icke fortsätta att löpa med dem i detta lopp till samma djupa pöl av liderlighet, äro de förbryllade och fortfara att tala skymfligt om eder.” Ogärningsmän tycker om att ha sällskap. Det lättar deras egen skuldkänsla när de vet att andra gör sig skyldiga till samma synder som de själva. De hatar att ställas ansikte mot ansikte med moralisk oförvitlighet. Därför, ni kristna, oroa er inte när dessa ”tala nedsättande om edert goda uppförande”. Det bästa sätt de vet att försvara sin ondska på är att företa ett avledande angrepp mot er goda vandel. — 1 Petr. 4:3, 4; 3:16; NW.

”Skamligt till och med att omtala”

Missförstå nu inte vad här sagts. Vi vill inte tala emot rätt och sund undervisning i sexuella frågor. Jehova Gud danade mannen och kvinnan med sexuella förmågor, för att de skulle frambringa barn, och han gav en norm och vägledning i fråga om hur dessa förmågor skulle brukas i renhet. Att förstå den naturliga, rena uppgift som våra sexuella förmågor är avsedda att tjäna är gagneligt. Men upplysning härom vinner man inte genom att gräva i snuskiga, om fördärv vittnande handlingar, som begåtts i hemlighet, och sedan kungöra dem offentligt. Sinnet blir lika litet renat genom att det matas med snusk som ett svin blir rent, när det vältrar sig i smutsen. Sanna kristna är varken pryda varelser, som tar illa vid sig av ett samtal som rör rena, obesudlade, sexuella spörsmål, eller förvillade individer, eggade av sexuell omoraliskhet. Deras sinnen är öppna, mottagliga, för ren undervisning men förblir slutna, oemottagliga, för förnedrande oanständigheter, allt i överensstämmelse med bibelns föreskrifter: ”Må otukt och orenhet av alla slag eller girighet icke ens nämnas bland eder, alldeles så som det anstår heliga människor, och icke heller ett skamligt uppförande eller dåraktigt tal eller oanständigt skämt, ting som icke äro passande, utan i stället tacksägelse. Fortsätt med att förvissa eder om vad som är välbehagligt för Herren, och sluta upp med att taga del med dem i de ofruktbara gärningar som höra mörkret till; i stället böra ni till och med tillrättavisa dem, ty de ting som de i hemlighet bedriva är det skamligt till och med att omtala.” — Ef. 5:3, 4, 10—12, NW.

Att man fyller sinnet med omoraliskhet väcker begär till liv i det fallna köttet, begär som annars skulle ha undertryckts: ”Var och en blir prövad genom att han drages och lockas av sin egen begärelse. När så begärelsen har blivit fruktsam, föder den synd; när synden har blivit fullbordad, frambringar den i sin tur död.” (Jak. 1:14, 15, NW) Redogörelser för undersökningar av människors sexualvanor är liderliga ordmålningar i en vetenskaplig ram. De människor som läser dem lever sig i sinnet in i de omoraliska handlingarna och kan drivas till att göra efter dem, i all synnerhet om de får den försäkran, att det stora flertalet begår dem. Vidare får kanske den oerfarne läsaren för första gången kännedom om vissa avskyvärda handlingar, och på sin jakt efter nya sexuella äventyr får han så lust att hänge sig åt dem. Därför ger bibeln visligen det rådet, att man inte skall offentliggöra sådana synder, såvida det inte sker för att ge andra människor en varning att undvika dem. En del kommentatorer till den senaste, vitt och brett omtalade rapporten om sexualvanor tryckte med ett kritikens finger på just denna ömma punkt. En av dem skrev:

”En synpunkt i den debatt, som nu kretsar kring rapporten, representeras av dem som hyser starka tvivel på det berättigade i att göra resultaten av en sådan undersökning tillgängliga för allmänheten. Kan en sådan rapport om vanor och uppförande bli tillgänglig för alla utan att deras vanor och uppförande, som läser eller hör talas om den, blir påverkade? När Kinsey dryftar fördelarna med att utfråga folk under samtal i stället för att låta dem fylla i ett frågeformulär, påpekar han att man i det förra fallet kunde ta hänsyn till oerfarenheten hos somliga av de intervjuade och säger: ’Men i ett frågeformulär måste man taga med alla de upplevelser som den mest erfarna vuxna människa kan ha haft, och det är mycket att invända mot att man under loppet av en enda intervju skulle taga sig före att på det sättet draga fram i ljuset alla en människas eventuella sexualvanor.’ Det är uppenbart — om man bygger vidare på denna tankegång — att det likaså är mycket att invända mot idén att inför oerfarna läsare draga fram i ljuset alla en människas eventuella sexualupplevelser.” — Natural History, oktober 1953.

Människor, vilkas sinnen fyllts med tankar av denna art, kanske gör upp planer för att i gärning ge uttryck åt det som kommit att slå rot i deras sinnen, vilket strider mot det visa rådet: ”Gör icke på förhand upp planer för att tillfredsställa köttets begärelser”, utan ”lägg ... bort all moralisk uselhet”. I stället för att låta snuskiga idéer och tankar vinna insteg i sinnet och slå rot där bör vi följa rådet: ”Lägg ... bort all smuts och den överflödande moraliska uselheten, och tag med mildhet emot inplantandet av ordet, som kan frälsa edra själar.” Det är genom att vi tar emot exakt kunskap från Gud som vi kan ersätta tidigare, orena vanor med ett tillbörligt uppförande: ”Låt därför eder kropps lemmar, som äro på jorden, bliva såsom döda, vad beträffar otukt, orenhet, sexuell åtrå, skadlig begärelse och vinningslystnad, som är avgudadyrkan. På grund av dessa ting kommer Guds vrede. Just i dessa ting vandrade ni också en gång, när ni levde i dem. Men skjut nu verkligen allt detta ifrån eder: vrede, förbittring, skadelystnad, skymfliga ord och oanständigt tal ur eder mun. Ljug icke för varandra. Avkläd eder den gamla personligheten med dess sedvänjor och ikläd eder den nya personligheten, vilken genom exakt kunskap förnyas enligt dens avbild som har skapat den.” Det är genom att vi förkastar orena tankar och tillägnar oss sådant som bygger upp våra sinnen som vi följer apostelns uppmaning, då han säger: ”Sluta upp med att taga gestalt efter denna tingens ordning, och bliv i stället förvandlade genom att göra om edert sinne.” — Rom. 13:14; 1 Petr. 2:1; Jak. 1:21; Kol. 3:5—10; Rom. 12:2; NW.

”Märkta i sitt samvete såsom med ett brännjärn”

Kristna människor lyder Gud inte endast därför att de fruktar för hans vrede utan också — och framför allt — för sitt goda samvetes skull, ett samvete som genom Guds ord blivit övat till att skilja mellan rätt och orätt. Paulus betonade detta förhållande, när han förmanade de kristna att vara underdåniga Jehova och Kristus: ”Det finnes därför tvingande skäl för eder att vara underdåniga, icke endast på grund av denna vrede, utan också på grund av edert samvete.” Människor säger att samvetet vägleder en människa, och det säger också bibeln. Den säger, att när människor som inte känner Jehovas lag begår vissa handlingar, så bär ”deras samvete ... vittnesbörd med dem, och av sina egna tankar bliva de anklagade eller också urskuldade”, beroende på om handlingarna är goda eller onda. Men eftersom det är så, att ”människans väg ... ej [beror] av henne” och att det ”icke [står] i vandrarens makt att rätt styra sina steg”, om han inte blir vägledd av Guds ord, så är det endast det samvete, vilket fått gudomlig undervisning, som genom de styng och stötar det känner kan utgöra en tillförlitlig vägledare. Endast på ett sådant samvete passar följande beskrivning in: ”En människas samvete är HERRENS lykta, i det att det rannsakar hela hennes innersta varelse.” Samvetet måste bevaras obefläckat, rent och känsligt, om vi skall kunna ”behålla ett gott samvete”. —Rom. 13:5; 2:15; NW; Jer. 10:23; Ords. 20:27, AT; 1 Petr. 3:16, NW.

Men hur går det dem som slår dövörat till för samvetets röst eller som söker resonera bort sina onda gärningar för att tysta ner samvetets berättigade protester? Att man gör sig hård inför samvetets röst eller inte aktar på dess varningsrop skadar samvetet, och att man skaver på det och gång på gång sårar det tvingar det att bli okänsligt och att bilda ärr, så att det kan läkas och få ett skydd. Bibeln beskriver människor som handlar så och säger, att de ”äro märkta i sitt samvete såsom med ett brännjärn”. När man bränner sig med ett hett järn, lämnar detta ett ”märke”, bestående av förbrända vävnader utan nervspetsar och känselförmåga. Samveten som blivit märkta på detta sätt har satts ur stånd att skilja mellan rätt och orätt, och människor med sådana samveten har kommit att mera likna ”oförnuftiga djur, som av naturen äro födda till att fångas och förgås”, ty djur har inte något samvete. I likhet med djuren betraktar sådana människor sexualdriften som en rent biologisk företeelse, en drift som måste tillfredsställas i stället för att brukas i osjälvisk kärlek. I likhet med djuren har sådana människor blivit känslolösa i fråga om höga levnadsprinciper och har urartat till den grad, att de lämnat all moralisk känsla bakom sig. Guds ord förmanar de kristna att hålla sig borta från ett sådant tillstånd, vilket förmörkar deras förstånd och avlägsnar dem från ett gudaktigt leverne: ”Ni [fortsätta] icke längre ... att vandra alldeles så som nationerna också vandra i sina sinnens onyttighet, medan de äro i mörker vad förståndet angår och avlägsnade från det liv som tillhör Gud, till följd av den okunnighet som är i dem, till följd av deras hjärtans känslolöshet. Eftersom de hade lämnat all moralisk känsla bakom sig, hängåvo de sig åt ett lösaktigt uppförande för att med girighet utöva orenhet av alla slag.” — 1 Tim. 4:2; 2 Petr. 2:12; Ef. 4:17—19; NW.

Den oro, som tänkande människor i vår tid känner, gäller inte så mycket det moraliska sammanbrottet, i sig självt, utan mera den förhärdade likgiltigheten för det och godtagandet av det, den okänslighet och den hjärtats hårdhet som man visar inför det, den omständigheten att många gått så långt, att de ”lämnat all moralisk känsla bakom sig”. Detta förfall i moraliskt avseende har spritt sig långt utanför sexualmoralens råmärken; det genompyr och undergräver människornas alla tankar och handlingar. En ledande tidskrift i Förenta staterna ställde denna fråga: ”Är det inte modernt längre att vara moralisk?” En protestantisk präst, H. J. McCracken, undrade träffande: ”Vad är väl själva den moraliska grundtonen hos vårt eget folk — vår politik, vårt affärsliv, vår litteratur, vår teater, våra filmer, vår radio, vår television — är den kristen?” Förbryllad över det moraliska sammanbrottet yttrade prästmannen Reinhold Niebuhr i sin förvirring: ”Det är inte fullt klarlagt, varför allting tycks ha gått så helt på tok just i det senaste skedet av människans historia.”

Följden av det moraliska sammanbrottet

Det är dock fullständigt klart och tydligt för dem som tror och förstår bibeln. De vet att Satan är denna tingens ordnings gud, att hela världen är i hans våld, att demonisk propaganda fyller hela den bebodda jorden, eftersom Satans maktutövning är begränsad till dess närhet, att människornas verkliga fiender utgörs av onda andliga makter och att människornas enda säkra skydd består i att de lyder apostelns uppmaning att ikläda sig den fullständiga vapenrustningen från Gud Jehova. (2 Kor. 4:4; 1 Joh. 5:19; Upp. 16:14; 12:12; Ef. 6:11—17, NW) Denna vishet från Guds ord kanske tycks de människor, som är genompyrda med världslig vishet, dåraktig. Därför vänder de sig bort från bibeln för att tillägna sig mänskliga teorier och filosofiska idéer. De vänder sig bort från det enda sanna skyddet och låter sig i sitt försvarslösa tillstånd utsättas för aggresiv demonisk påverkan. Till och med den kunskap de samlar brukar de på ett förnedrande och depraverande sätt, och påskyndar så sitt eget moraliska förfall. Fångade av egen list, förblindade av den högfärd, som bor i dem, kan de inte se att vår tids nöd och svårigheter utgör en uppfyllelse av bibelns profetior och är de sista krampryckningarna hos en döende tingens ordning. Deras världsvida förlöjligande av bibeln gör dem blinda för det förhållandet, att rättfärdiga ”nya himlar och en ny jord” är på frammarsch. — 2 Petr. 3:3, 4, 13, NW.

Det moraliska sammanbrottet är mera än ett förutsagt tecken på de yttersta dagarna av denna onda tingens ordning. (2 Tim. 3:1—5) Det delar upp människorna, det åtskiljer dem som älskar rättfärdighet och dem som är moraliskt likgiltiga ogärningsmän. Under det att flertalet rycker på axlarna åt omoraliskheten och betecknar den som normal, är en minoritet av rättfärdigt inställda människor mycket upprörda och bedrövade över den. Dessa människor är lika Noa, som vägrade att ha någon umgängelse med sina samtida, vilkas ”ondska hade blivit stor på jorden”, och om vilka det hette: ”Varje benägenhet hos hennes [människans] hjärtas tankar [var] endast ... ond hela tiden.” De är lika Lot, ty ”genom vad denne rättfärdige man såg och hörde, medan han bodde ibland dem dag efter dag, plågade han sin rättfärdiga själ på grund av deras laglösa gärningar”. De utgör den klass av människor, som ”sucka och jämra sig över alla styggel ser som bedrivas”. Det är dessa som kommer att bli bevarade genom Harmageddonstriden till att leva i Jehovas nya värld med dess höga moral. Den väldiga gröda av ogärningsmän, som nu skjuter upp, visar att den förintande skörden är nära: ”När de ogudaktiga grönska såsom gräs och när alla ogärningsmännen blomstra, då skola de bliva utrotade för evigt.” — 1 Mos. 6:5; 2 Petr. 2:8; NW; Hes. 9:4; Ps. 92:8, AV.

Genom sitt handlingssätt väljer människorna antingen att slå vakt om god moral eller att acceptera omoraliskhet. Gillar du att man sänker kraven på hur människor bör handla, därför att så få söker fylla dem? Måste varenda en drunkna därför att många sjunker? ”Socialvetenskapens” omhuldare vill ta livbältena ifrån dem som kämpar i omoraliskhetens hav och kasta till dem ett klippblock. Bibelns måttstock skyddar deras liv, som håller fast vid den. Driv inte ditt sinne till att släppa sitt grepp om rättfärdigheten genom att fylla det med snusk, utan bevara ostraffligheten fast och orubblig genom att fylla sinnet med rena tankar, enligt uppmaningen: ”Vadhelst som är sant, vadhelst som har vikt och betydelse, vadhelst som är rättfärdigt, vadhelst som är kyskt, vadhelst som är värt att älska, vadhelst som blir väl omtalat, vad dygd som finnes och vadhelst lovvärt som finnes, fortsätt med att tänka över dessa ting.” Rätt tänkande är nyckeln till gott uppförande, till goda vanor. ”Varav hjärtat är fullt, därav talar munnen. Den goda människan sänder ur sitt goda förråd ut goda ting, då däremot den onda människan ur sitt onda förråd sänder ut onda ting.” ”Såsom han tänker i sitt hjärta, så är han.” — Fil. 4:8; Matt. 12:34, 35; NW; Ords. 23:7, AV.

Fyll därför sinnet med det som är gott, så att du undgår att bli fångad i en snara av det som är ont och fördärvligt. För att kunna skörda det som är gott måste vi först så ut det som är gott. Och vi måste fortsätta med att så ut goda ting intill skördetiden, i det att vi inte låter oss försvagas eller brytas ned av det moraliska sammanbrottet och aldrig ger tappt: ”Gud kan man icke gäckas med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda; ty den som sår med tanke på sitt kött skall av sitt kött skörda förgängelse, men den som sår med tanke på anden skall av anden skörda evigt liv. Så låt oss icke upphöra med att göra vad som är rätt, ty i sinom tid skola vi skörda genom att icke giva tappt.” — Gal. 6:7—9, NW.

[Bild på sidan 474]

Sexualrapporter

Växande omoraliskhet