Låt oss noga vaka över hur vi vandrar!

”Vaka därför noga över att ni vandra, icke såsom ovisa, utan såsom visa, i det att ni köpa den lägliga tiden åt eder, emedan dagarna äro onda.” — Ef. 5:15, 16, NW.

 1. Vad är i denna tid i hög grad till vårt bästa att göra, och varför bör vi, medan vi gör det, ha det förhållandet för ögonen, att Guds rike härskar?

VAR vi än bor på jorden, är det i denna tid i hög grad till vårt eget bästa om vi noga vakar över hur vi vandrar, det vill säga över hur vi uppför oss. Ett ofantligt betydelsefullt förhållande bör vi ständigt ha för ögonen, medan vi noga vakar över hur vi vandrar. Det är det förhållandet, att Guds rike härskar, att det har härskat under de sistförflutna fyrtiofem åren sedan 1914. Varför är detta så betydelsefullt? Jo, därför att detta rikes förnämsta uppgift är att se till att Guds vilja sker, såsom i himmelen så också på jorden. (Matt. 6:9, 10) Vår tids gamla onda värld närmar sig snabbt sitt slut i historiens största vedermöda, ty denna värld har aldrig varit i harmoni med Guds vilja utan är dess störste motståndare. Guds rike genomför hans vilja. Hans rike kommer att införa en ny ordning, som består av ”nya himlar och en ny jord”, där Guds uttalade vilja förvisso kommer att vara lag. (2 Petr. 3:13) Ingenstans kan någon av oss undfly denna underbara förändring. Därför bjuder oss visheten att helhjärtat ge vår tro och lydnad åt Guds rike, så att det inte blir slut med oss, när denna gamla världs slut inträffar. Tro och lydnad gentemot Guds rike innebär att vi nu bringar oss i full överensstämmelse med hans vilja. Hans rättfärdiga vilja för oss i denna tid, då världen är fylld av ångest och förvirring, finns framställd i hans skrivna heliga ord, bibeln.

 2. Hur kan vi känneteckna de dagar vi lever i, och vilket råd av Paulus är därför passande för oss i denna tid?

² När vi ser oss omkring på världens religiösa och moraliska tillstånd och på förhållandena mellan nationer och mellan enskilda människor, tvingas vi att säga att det är onda dagar vi lever i. Det råd som aposteln Paulus gav de kristna på sin tid är därför också synnerligen passande för vår tid: ”Vaka därför noga över att ni vandra, icke såsom ovisa, utan såsom visa, i det att ni köpa den lägliga tiden åt eder, emedan dagarna äro onda. Sluta fördenskull upp med att vara oförnuftiga, men fortsätt med att fatta vad Jehovas vilja är. Bliv heller icke druckna av vin, vari liderlighet är [och för vilket en kristen kan bli utesluten ur Guds församling], utan fortsätt med att bliva uppfyllda av ande.” — Ef. 5:15—18, NW; 2 Kor. 5:9—13.

 3. a) Hur vandrade vi, innan vi överlämnade oss åt Gud? b) Hur bör vi vandra, sedan vi har överlämnat oss, och vilken personlig fråga bör vi ställa?

³ På hela jorden har i våra dagar mer än en halv million människor överlämnat sig helt och fullt åt Jehova Gud genom Jesus Kristus, och de har offentligen symboliserat detta överlämnande genom att låta sig nedsänkas i vatten, alldeles som Jesus Kristus själv blev döpt. (Matt. 3:13—17; 28:18—20) Förr i tiden, innan vi hade överlämnat oss åt Gud, vandrade vi alla på ett visst sätt. Vi ”vandrade enligt denna världens tingens ordning, enligt härskaren som utövar myndighet i luften, den ande [Satan, djävulen] som nu verkar i olydnadens söner”. Vi fortsatte ”att vandra alldeles så som nationerna också vandra i sina sinnens onyttighet, medan de äro i mörker vad förståndet angår och avlägsnade från det liv som tillhör Gud, till följd av den okunnighet som är i dem, till följd av deras hjärtans känslolöshet. Eftersom de hade lämnat all moralisk känsla bakom sig, hängåvo de sig åt ett lösaktigt uppförande för att med girighet utöva orenhet av alla slag.” (Ef. 2:2; 4:17—19; NW) Nu bör vi, som är överlämnade åt Gud, ha upphört att vandra på det sättet. Genom att överlämna oss åt Gud har vi bestämt oss för att vandra i enlighet med Guds vilja, så att vi därigenom kan vandra ”i umgängelse med Gud”. (1 Mos. 5:22—24; 6:9) På grund av tidernas ondska är det i hög grad vist och angeläget att vi noga vakar över hur vi vandrar. Det är hög tid att vi frågar oss: Har vi återgått till att vandra med denna världen, eller vandrar vi ännu närmare Gud? För att kunna svara på denna fråga, måste vi fatta vad Guds vilja är. Detta kräver att vi studerar Guds skrivna ord.

 4. Vad säger 1 Tessalonikerna 4:3—5, 7 att Guds vilja är, och hur skiljer sig följaktligen Jehova från Priapos och Baal-Peor?

⁴ I hans ord finner vi detta korta uttalande av hans vilja: ”Detta är vad Gud vill, edert helgande, att ni avhålla eder från otukt; att var och en av eder skall veta, hur han skall få välde över sitt eget kärl i helgelse och ära, icke i lysten sexuell åtrå, sådan som också de nationer hava, vilka icke känna Gud. Gud kallade oss, icke med eftergift för orenhet, utan i samband med helgelse.” (1 Tess. 4:3—5, 7, NW) Ens ”eget kärl” är ens egen kropp, och när vi överlämnar oss åt Jehova Gud, överlämnar vi därigenom våra kärl, våra egna kroppar, åt Gud genom hans Sons, Jesu Kristi, rättfärdighet. Jehova är ingen könsdyrkans gud som Priapos, en falsk gud i den romerska och grekiska mytologien, och inte heller tillbeds han med något slags könsorgier, såsom förhållandet var med den falske guden Baal-Peor. — 4 Mos. 25:1—13.

 5. Vad är Guds vilja med avseende på hans organisation, vilket förelägger dess medlemmar en svår uppgift, men hur får de hjälp?

⁵ Vi som har överlämnat oss har förts tillsammans och danats till en teokratisk organisation. Gud vill ha en ren organisation, en som är helgad för att brukas av honom på ett hedersamt sätt. Att bevara den teokratiska organisationen ren mitt i denna omoraliska, på sexualitet begivna värld och under dessa onda tider är en mycket svår uppgift för oss, dess jordiska medlemmar. Men Guds ande är med oss och skall hjälpa oss och helga oss för Guds syften.

 6. På vilka vilar tungt ett särskilt ansvar i detta hänseende, och vilket löfte om återställelse har Gud uppfyllt förmedelst dem?

⁶ Naturligtvis har var och en som är överlämnad ett personligt ansvar, en personlig förpliktelse att vara med om att hålla organisationen ren och helgad för Jehovas bruk. Men ett särskilt ansvar vilar tungt på dem som har gjorts till tillsyningsmän inom organisationen. I synnerhet sedan våren år 1919 har vi levat i ”tiderna för alltings återställelse, om vilka Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun”. (Apg. 3:21, NW) För nitton hundra år sedan, i den kristna församlingens första dagar, medan Lammets, Jesu Kristi, tolv apostlar levde, uppreste Jehova trogna tillsyningsmän, som skulle kungöra hans domar och uttala hans rådslut. Dessa trogna tillsyningsmän gick bort, och därefter inträffade ett stort ”avfall” från den apostoliska tron. Beträffande de nuvarande tiderna av ”återställelse” gav Jehova därför detta löfte: ”Jag skall åter insätta domare åt dig såsom i förstningen och rådgivare åt dig såsom i början. Därefter skall du kallas: Rättfärdighetens stad, Trogen stad.” (Jes. 1:26, NW) Förmedelst de samvetsgranna tillsyningsmän som Jehova har insatt i denna tid under sin förordnade domare och underbare rådgivare, Jesus Kristus, har han verkställt sin utlovade återställelse, och han bevarar sin organisation ren, rättfärdig och trogen. — Apg. 17:31; Jes. 9:6.

 7. För vilket uppdrag måste tillsyningsmännen avlägga räkenskap, vilket gör att de behöver vaka noga över hur de själva vandrar?

⁷ I våra dagar har tillsyningsmännen i den nya världens samhälle av Jehovas vittnen ett betydande ansvar. De är givna som ”föredömen för hjorden”. Förutom sitt inflytande som rätta föredömen utövar de också en betydande myndighet i församlingsorganisationen på sin ort eller inom den krets, det område eller det land eller den zon, vari de tjänar. Såsom tillsyningsmän måste de handskas med liv, ”själar” som är överlämnade åt Jehova Gud, och därför sägs det om dem att ”de hålla vakt över edra själar såsom de som skola avlägga räkenskap”. (1 Petr. 5:3; Hebr. 13:17; NW) Det slags räkenskap som de kommer att avlägga angående dessa överlämnade själar är avgörande för vad Guds dom kommer att bli över dessa tillsyningsmän. Om någon, behöver tillsyningsmännen noga vaka över hur de vandrar i sin ansvariga ämbetsställning.

Exempel på hur man skall vandra

 8, 9. a) Hur visades den kraft, som goda tillsyningsmän kan utöva för en rättfärdig organisation, i Josua och hans medhjälpare? b) Hur framgår detta förhållande klart av vad som hände med Israel när dessa tillsyningsmän hade dött?

⁸ Den stora kraft, som moraliskt och andligt starka tillsyningsmän utövar till gagn för en trogen, rättfärdig organisation, finner vi illustrerad i Mose efterträdare, Josua, och i de äldre män i Israel, som var förbundna med Josua. Beträffande det goda inflytande som dessa hade läser vi: ”När Josua sände i väg folket, då gingo Israels söner sin väg, var och en till sin arvedel, för att taga landet i besittning. Och folket fortsatte att tjäna Jehova i alla Josuas dagar och i alla de äldre mäns dagar, som utsträckte sina dagar efter Josua och som hade sett allt Jehovas stora verk, som han hade gjort för Israel.”

⁹ De aktpågivna, välunderrättade, trogna äldre männen i Israel fungerade som ett teokratiskt bålverk mot hedendomens intrång i Jehovas hela nationen omfattande församling. Detta förhållande framgår klart av vad som hände med Israels församling eller menighet när dessa teokratiska tillsyningsmän hade dött. Då uppstod ett nytt släktled, som inte kände Jehova eller det verk som han hade gjort för Israel, och det ägde inte dessa tillsyningsmäns gagneliga exempel och deras råd och vakande omsorg. Bibelns berättelse lyder så: ”Israels söner togo sig till att göra vad ont var i Jehovas ögon och tjäna Baalerna. Så övergåvo de Jehova, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde efter andra gudar, bland de folks gudar som voro runt omkring dem, och de började böja sig ned för dem, så att de förtörnade Jehova.” Sedan Jehova hade upprest gudaktiga domare, genom vilka han räddade dem från hedniska förtryckare, glömde de hastigt vad domarna såsom Jehovas tjänare hade gjort för dem: ”Icke ens till sina domare lyssnade de, utan de hade trolöst umgänge med andra gudar och gingo och böjde sig ned för dem. De vände sig hastigt bort från den väg, på vilken deras förfäder hade vandrat genom att lyda Jehovas bud. De handlade icke på det sättet.” — Dom. 2:6—8, 10—12, 17, NW.

10. Mot vad fungerade Kristi apostlar — på liknande sätt som dessa tillsyningsmän — som ett bålverk på sin tid?

¹⁰ Liksom de trogna domarna och de med dem förbundna tillsyningsmännen i det forntida Israel fungerade Jesu Kristi tolv apostlar som ett bålverk. Så länge apostlarna levde, verkade de som en återhållande kraft mot församlingens ”avfall” och mot uppenbarandet av ”laglöshetens människa”, ”tillintetgörelsens son”, såsom den som utövade makten i församlingen. — 2 Tess. 2:2—12, NW.

11, 12. a) Hur utvecklade sig förhållandena i religiöst avseende efter apostlarnas död, och vilka fakta visar om vi har blivit återförda från detta tillstånd? b) Varför behöver var och en trots detta noga vaka över hur han vandrar?

¹¹ Sedan de tolv apostlarna och de trogna tillsyningsmän, som var deras medhjälpare, hade dött, skred ”avfallet” från ren kristen tro och sedvänja mycket snabbt framåt, och den klass som betecknas som ”laglöshetens människa” fick makten över den religiösa organisationen. Vi i våra dagar har blivit återförda från detta religiösa ”avfall” och från det välde som utövas av ”laglöshetens människas” klass i kristenheten. Vi har blivit teokratiskt organiserade till den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. I osynlig måtto är den större Josua, Jesus Kristus, med oss för att leda oss in i den kommande nya ordningen, som följer med ”nya himlar och en ny jord”. Med oss är också den ”trogne och omdömesgille slavens” klass, som den större Josua år 1919 förordnade till att ta vård om alla hans jordiska tillhörigheter.

¹² Den större Josua och hans smorda slavklass verkar som ett oöverstigligt hinder, så att avfällighetens ande och ”laglöshetens människa” inte kan komma in i den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. (2 Petr. 3:13; Jes. 65:17; Matt. 24:45—47) Trots detta behöver varje åt Gud överlämnad kristen beakta aposteln Paulus’ allvarliga råd att vi noga bör vaka över hur vi vandrar. Visserligen kan denna världen och dess gud och härskare, Satan, djävulen, aldrig mer ta hela församlingen av Jehovas vittnen till fånga, men världen och dess gud, Satan, fortsätter likväl med att försöka besmitta organisationen och göra så många enskilda medlemmar av den som möjligt till sina slavar. Till och med på den tid, då de forntida israeliterna hade profeten Mose ibland sig, handlade de på ett sätt som utgör ett varnande exempel för oss. Det visar oss att individer inom organisationen nu under Kristi osynliga närvaro kan bli överlistade och drabbas av tillintetgörelse. Hur då?

13. Vilket varnande exempel har vi i israeliternas sätt att handla medan Mose var uppe på berget?

¹³ Det var kort efter det att Jehova Gud på mirakulöst vis hade kungjort de tio budorden från toppen av Sinai berg på halvön Arabien. När Mose alltjämt befann sig i israeliternas närhet, men i fyrtio dagar var uppe på toppen av Sinai berg utom synhåll för dem, lät de göra guldkalven och satte i gång med dyrkan av den tillika med ett bullersamt, tygellöst uppförande. Nu lydde emellertid det första, det andra och det sjunde av de tio bud, som israeliterna hade samtyckt till att hålla, på följande sätt: ”Jag är Jehova, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset. Du får aldrig hava några andra gudar gentemot mitt ansikte. Du får icke göra åt dig en skuren bild eller en gestalt lik någonting som finnes i himlarna där ovan eller som finnes på jorden där under eller som finnes i vattnen under jorden. Du får icke böja dig ned för dem eller låta förmå dig till att tjäna dem, ty jag, Jehova, din Gud, är en Gud som kräver odelad hängivenhet... . Du får icke begå äktenskapsbrott.” (2 Mos. 20:2—5, 14, NW) Men när israeliterna såg att Mose, som var tillsyningsmän för hela deras folk, inte just då hade sina blickar fästa på dem, släppte många av dem sig lösa. Ja, inom endast fyrtio dagar, efter det att Mose hade stigit upp på berget, var många israeliter färdiga att glömma de tio buden och njuta en tid av vilt leverne med avgudadyrkan och sexuella orgier. — 2 Mos. 32:1—35.

14. Vilket annat varnande exempel har vi i israeliternas handlingssätt, när de var lägrade på Moabs hedar?

¹⁴ Fyrtio år senare befann sig israeliterna på Moabs hedar med Kanaan mitt emot på andra sidan floden Jordan. De skulle just få erfara den mirakulösa uppfyllelsen av Jehovas löfte att föra dem in i det utlovade landet. Likväl vände tusentals israeliter av det nya släktledet sina ögon åt annat håll för att se på Moabs hedniska döttrar. I sin lystnad efter omoraliska förbindelser med dem var dessa israeliter med själviska hjärtan villiga att sluta sig till dessa kvinnor, som fungerade som lockbeten och som var djävulens tjänare, i tillbedjan av den falske guden Baal-Peor. En israelitisk hövding, Simri, var till och med fräck nog att föra den midjanitiska kvinnan Kosbi in i Israels heliga läger och in i sitt eget tält. Endast på grund av prästen Pinehas’ handling av nitälskan, när han avrättade Simri och Kosbi, upphörde den hemsökelse som hade bragt tjugofyra tusen besudlade israeliter om livet. (4 Mos. 25:1—9) Mose levde ännu och var vid det tillfället i lägret, men de av passion behärskade israeliterna brydde sig inte om det. De glömde den helighet som de var kallade till. De glömde Jehovas rättfärdiga befallningar och hängav sig åt otyglad passion i omoraliska förbindelser med hedniska kvinnor, fastän detta innebar att tillbedja en falsk gud, Baal-Peor, och att uppegga den sanne Guden, Jehova, till nitälskan.

15. Hur hänvisar en apostel till dessa händelser såsom varnande exempel för oss, och vilket faktum slås fast av israeliternas varnande exempel?

¹⁵ Aposteln Paulus hänvisade till dessa historiska händelser, då man avföll från heligheten, såsom varnande exempel för oss och sade: ”Nu blevo dessa ting exempel för oss, för att vi icke skola vara människor som hava begärelse till det som är skadligt, alldeles såsom de hade begärelse till sådant. Bliv icke heller avgudadyrkare, såsom några av dem blevo; alldeles som det är skrivet: ’Folket satte sig ned för att äta och dricka, och de stodo upp för att hängiva sig åt uppsluppen yra.’ Låt oss icke heller utöva otukt, såsom några av dem bedrevo otukt, endast för att falla, tjugotre tusen av dem på en enda dag.” (1 Kor. 10:6—8, NW) Om någon som är överlämnad åt Jehova, såsom hela Israels folk var, låter sitt hjärta bli ont, då kommer han att söka tillfredsställa sitt hjärtas begärelse under alla omständigheter, så snart ett lägligt tillfälle erbjuder sig. Dessa tillintetgjorda israeliters varnande exempel fastslår detta faktum.

16. Vad gör några åt Gud överlämnade, fastän vi är så nära förverkligandet av våra förhoppningar, och vad kommer de inte ihåg, medan de gör detta?

¹⁶ Så förhåller det sig i våra dagar. Sak samma hur nära vi är förverkligandet av våra förhoppningar i samband med Riket, så händer det ändå att några åt Gud överlämnade människor slappnar och blir mindre noga med att vaka över hur de bör vandra i enlighet med den Heliga skrift. För att tillfredsställa sina köttsliga passioner är de villiga och oförsiktiga nog att försöka sig på denna världens orenhet. De tyglar inte sig själva med den påminnelsen att detta inte bara kan betyda att de själva går under, utan också att Jehova blir utsatt för smälek och hans synliga organisation för förakt. Därför att de inte för ögonblicket är föremål för direkt uppsikt och iakttagelse från dens sida, som är tillsyningsmän i församlingen, vakar de inte noga över hur de vandrar eller beter sig. De kommer inte ihåg att Jehova Gud och hans heliga änglar betraktar dem och att de inte kan undgå att deras synd finner dem eller drabbar dem. — 4 Mos. 32:23.

17. Såsom i vems närvaro bör vi alltid vandra, och vilken uppbyggande, bestämd kurs bör vi fördenskull välja?

¹⁷ Vi bör alltid vandra med den tanken i sinnet, att inte endast människor, våra jordiska tillsyningsmän, är närvarande. Vi måste alltid vandra såsom i Guds närvaro, ty hans ögon är överallt och ger akt på både onda och goda. (Ords. 15:3) ”Ty den sanne Guden själv skall draga alla slags gärningar till doms, i förhållande till varje förborgat ting, för att utröna om det är gott eller ont.” (Pred. 12:14, NW) Vi behöver välja en uppbyggande kurs, en bestämd kurs, lik den psalmisten visade sig följa, när han sade: ”Jag har haft HERREN [Jehova] för mina ögon alltid; ja, han är på min högra sida, jag skall icke vackla.” (Ps. 16:8) Om vi är positiva i denna bemärkelse, kommer vi alltid att sträva efter att behaga och ära Jehova Gud i det som vi säger eller gör, oberoende av om våra andliga äldste eller vår församlingstjänare eller tillsyningsmän direkt ger akt på oss eller inte.

18. Varför bör vi aldrig vara tvärsäkra på vår fasta ställning, och mot vilken olycka bör vi vara på vår vakt?

¹⁸ Vi är aldrig alltför nära den nya ordningen med ”nya himlar och en ny jord” efter Harmageddon, och inte heller har någon av oss varit tillräckligt länge i den bibliska sanningen eller gått igenom ett tillräckligt antal frestelser, för att vi skall kunna slappas i vår vaksamhet utan fara för att falla. Paulus talade om de israeliter, som blev frälsta ur Egypten men som förgicks i öknen, några av dem rentav i det fyrtionde och sista året, och sade om detta: ”Men dessa ting fortforo att vederfaras dem såsom exempel; och de blevo nedskrivna till varning för oss, över vilka de fullbordade sluten på tingens ordningar hava kommit. Följaktligen må den, som menar att han intager en fast ställning, taga sig till vara, så att han icke faller. Ingen frestelse har kommit över eder utom vad som är vanligt för människor” och som har kommit människor att falla. (1 Kor. 10:11—13, NW) Från den yngste till den äldste av oss som är i sanningen, från genomsnittsmedlemmen i församlingen till församlingstjänaren eller tillsyningsmännen bör vi alla akta oss för att någonsin lita på oss själva. Vi bör ständigt noga vaka över hur vi vandrar, så att vi inte faller och drar olycka över oss. Vilken olycka skulle det inte vara att bli utesluten ur Jehovas församling och lida evig tillintetgörelse! — 1 Kor. 5:9—13.

Dålig moral vållar förkunnares fall

19. Vilken ökning av antalet pliktförgätna medlemmar i församlingar i USA understryker behovet av vaksamhet?

¹⁹ Hur nödvändigt det är att ständigt och under bön vara vaksam framgår med stor tydlighet av underrättelser från den avdelning vid Sällskapet Vakttornets huvudexpedition i Brooklyn, som sköter angelägenheterna i förbindelse med tjänsten på fältet. Detta avser åt Jehova överlämnade, döpta medlemmar av de tusentals församlingarna i Nordamerikas Förenta stater. För vart och ett av de fem åren från mars 1952 till april 1957 blev i medeltal 500 medlemmar uteslutna för uppenbara missgärningar som inte kan tolereras inom Jehovas församling. Under det år som gick från april 1957 till april 1958 steg siffran emellertid kraftigt från det årliga medeltalet av 500 till 1.334 pliktförgätna medlemmar, det vill säga de var mer än två och en halv gång så många. Vi vågar inte mildra den chock som denna häpnadsväckande underrättelse vållar genom att framhålla att detta delvis kan bero på att i de amerikanska församlingarna åtminstone 18.537 nya förkunnare hade börjat ta del i vittnandet under dessa tolv månader. Detta antal nya är mindre än en tolftedel av de 226.797 som kungjorde de goda nyheterna om Riket i USA under april 1958 och av vilka omkring 65 procent är överlämnade åt Gud och döpta. Vad är alltså 1.334 pliktförgätna i jämförelse med mer än 147.000 åt Gud överlämnade, döpta medlemmar? Mindre än 1 procent.

20. Vilken varning, som inger fruktan, utgör detta för oss alla, även om det rör sig om endast 1 procent?

²⁰ Men fastän 1.334 är mindre än 1 procent, så uppenbarar dock den plötsliga stegringen till detta antal avgjort att mer än dubbelt så många som under de föregående åren har underlåtit att vaka över sig själva och handla på ett vist sätt under de onda dagarna året 1957—1958. Då det finns minst 3.718 församlingar, som fungerar i USA, kan var tredje församling ha berörts av de 1.334 uteslutningarna. Det faktum, att så många församlingar har berörts och att antalet uteslutningar har mer än fördubblats under 1957—1958, utgör därför för oss alla en varning, som inger fruktan, och en maning att ta oss i akt, så att inte vi härefter blir de som faller.

21. Hur kan någon beträffande utövandet av den rena, obesudlade formen av tillbedjan göra en felaktig tillämpning av Jakob 4:4 och således synda?

²¹ Den nya världens samhälle av Jehovas vittnen måste fortsätta med att utöva den rena, obesudlade formen av tillbedjan. Den kristne lärjungen Jakob beskriver denna för oss: ”Den form av tillbedjan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att vårda sig om fader- och moderlösa och änkor i deras bedrövelse och att bevara sig utan fläck från världen. Äktenskapsbryterskor, veta ni icke, att vänskap med världen är fiendskap med Gud? Var och en som vill vara en världens vän, han gör sig därför till en Guds fiende.” (Jak. 1:27; 4:4; NW) Det är en förvänd uppfattning om någon menar att han kan bevara sig utan fläck från denna världen genom att låta bli att ta del i dess politik och förbli neutral gentemot dess strider och på det sättet inte vara någon världens vän och inte vara någon andlig äktenskapsbrytare och att han samtidigt kan göra sig skyldig till äktenskapsbrott eller otukt i bokstavlig, fysisk bemärkelse och således synda mot sin egen kropp.

22. Hur kan någon ta del i att uppfylla Matteus 24:14 och ändå vara förvänd nog att falla i Bileams synd?

²² Likaså är det en förvänd uppfattning om någon tror att så länge man fullgör den profetiska befallningen i Matteus 24:14 och rapporterar mycken tid i vittnandet ute på fältet, kan man hänge sig åt kroppslig omoraliskhet med personer av det motsatta könet. Kom ihåg att profeten Bileam brukades av Jehova såsom språkrör för att tala profetiskt i en välsignelse över Israels nation, men att Bileam senare blev dödad därför att han försökte främja könsdyrkan och omoraliskhet i Israel vid slutet av de fyrtio åren i öknen. — 4 Mos. 23:4—24:25; 25:1—3; 31:1—8, 15, 16; Upp. 2:14.

23. Hur visade Paulus att kravet på kristen moral är förbundet med kravet att man skall predika?

²³ Att man personligen vittnar om Guds rike är förvisso en fordran, om man skall få evigt liv, men kristen moral är ett därmed förbundet krav. Paulus utropade: ”Ja, ve mig, om jag icke kungjorde de goda nyheterna!” Men några meningar senare tillade han: ”Jag kuvar min kropp och leder den som en slav, för att jag icke, sedan jag har predikat för andra, själv skulle på något sätt bliva underkänd. Låt oss icke heller utöva otukt, såsom några av dem [israeliterna] bedrevo otukt, endast för att falla, tjugotre tusen av dem på en enda dag.” — 1 Kor. 9:16, 27; 10:8; NW.

24. Vems vän gör man sig till genom att begå fysisk omoraliskhet, och vilket annat slags omoraliskhet är det därför också?

²⁴ Må ingen bedra sig själv. Att begå äktenskapsbrott eller bedriva otukt innebär att göra sig till en världens vän. På det sättet blir det äktenskapsbrott eller otukt också i andligt avseende. Det innebär förvisso inte att man gör sig till Guds vän eller hans församlings vän. Det innebär att efterlikna denna världen, att ta världen till mönster. Det är att ådagalägga världens ande. Det är ett bevis på kärlek till denna onda värld, ”ty allting i världen — köttets begärelse och ögonens begärelse och det skrytsamma uppvisandet av vad man har av livets goda — det har icke sitt ursprung hos Fadern [Jehova Gud], utan har sitt ursprung hos världen”. (1 Joh. 2:16, NW) Omoraliskhet ger därför till känna att den otuktiga människan tillhör världen och inte har sin rätta plats i den nya världens samhälle av Jehovas vittnen.

25. Genom vilka två drastiska handlingar illustrerade Jehova vad som måste ske med dessa omoraliska medlemmar av församlingen?

²⁵ Jehova utrotade 23.000 otuktiga människor ur sin församling, inte på ett år, utan på en enda dag. De som är otuktiga måste uteslutas ur hans församling. Under det slag som stod nära Silo lät Jehova till och med de båda prästerna Hofni och Pinehas, översteprästen Elis söner, mista livet, därför att de ondskefullt brukade begå äktenskapsbrott med de kvinnor som hade tjänstgöring vid ingången till uppenbarelsetältet, vilket drog smälek över Jehova Gud. — 1 Sam. 2:12, 22—25; 3:13, 14; 4:4—11, 17.

26. a) Vad säger Paulus för att visa om det finns andra synder som gör uteslutning nödvändig? b) Hur bör hjärtetillståndet vara hos den som vaknar till insikt om sitt orätta handlingssätt, och hur bör han gå till väga?

²⁶ Det finns andra synder förutom otukt som gör uteslutning nödvändig. Paulus skrev till församlingen: ”Nu skriver jag till eder att sluta upp att hava att göra med någon som kallas broder och som är otuktig eller en girig människa eller en avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en utpressare, så att ni icke ens äta med en sådan människa. ’Avlägsna den onde mannen ur eder krets.’” (1 Kor. 5:11, 13, NW) Om någon begår synd, som gör honom förtjänt av uteslutning, men vaknar till insikt om hur lågt och uselt det orätta är som han har begått och i hur hög grad han har misshagat Gud, hurudant bör då hans hjärtetillstånd vara? Det bör vara ett tillstånd av bedrövelse; han bör vara plågsamt bedrövad och bör ångra och bättra sig. Han bör inte endast bekänna sin synd för Gud, som redan vet om den på grund av iakttagelse, utan också för Guds synliga organisation, representerad av dess teokratiskt förordnade tjänare där på orten. Det är en kritisk tid, då någon söker försoning med Gud och hans folk genom Kristus och vädjar om barmhärtighet. I överensstämmelse med detta ger Skriften följande råd: ”Finnes det någon [andligen] sjuk ibland eder? Må han kalla de äldre männen i församlingen till sig, och må de bedja över honom och gnida honom med olja i Jehovas namn. Och trons bön skall göra den opasslige frisk, och Jehova skall uppresa honom. Också om han har begått synder, kommer det att förlåtas honom. Bekänn därför öppet edra synder för varandra och bed för varandra, att ni må bliva helade.” (Jak. 5:14—16, NW) Att syndaren på detta sätt ödmjukar sig och bekänner sitt andliga behov hjälper honom att bli försonad med Gud. Det hjälper honom att därefter noga vaka över hur han vandrar inför Gud.

Bevara mig, Gud, ty jag tager min tillflykt till dig. Jag säger till HERREN: ”Du är ju Herren [Jehova, NW}; för mig finnes intet gott utom dig” Men de som taga sig en annan gud, de hava stora vedermödor. — Ps. 16:1, 2, 4.