Äktenskapet efter gudagivna förebilder

NÄR vi tänker på äktenskapet, är det passande att vi tänker på Jehova. Det är han som givit upphov åt äktenskapet. Han gjorde anordningar för det första äktenskapet. Gud såg att det inte var gott för mannen att vara allena i Eden, att han behövde en hjälp som ett komplement till honom: ”Och Jahve Gud sade: Det är icke gott att mannen förblir allena, jag vill göra åt honom en hjälp som motsvarar honom.” Jehova fyllde detta behov då han skapade ”en kvinna, och förde henne fram till mannen”. Omedelbart därefter talar bibeln om de två såsom man och hustru, såsom ”ett kött”. — 1 Mos. 2:18—25, Ro.

Äktenskapet används ofta i figurlig mening för att illustrera det intima förhållande som råder mellan varelser och grupper av skapelser i den himmelska världen, och om vi tar en snabb överblick av dessa himmelska förebilder, kommer detta att fördjupa vår uppskattning av förhållandena i ett jordiskt äktenskap. För det första använder Jehova Gud bilden av ett äktenskap för att illustrera det förhållande som råder mellan honom och hans universella organisation, som liknas vid en kvinna. (Jes. 54:5) Återigen används den äktenskapliga föreningen till att illustrera den nära gemenskapen mellan Kristus och hans församling, i det att Kristus kallas brudgummen och församlingen hans brud, och deras äktenskap säges fullbordas i himmelen. — 2 Kor. 11:2; Upp. 19:7.

Liksom det heter, att mannen och kvinnan i Eden var ”ett kött”, och även mänskliga äktenskapspartner därefter, så heter det om Gud och den förnämste i hans universella organisation, Kristus Jesus, att de är ett. Och om Kristus och hans brud, församlingen, heter det, att de är ett. (Matt. 19: 4—6; Joh. 14:10; 17:21—23) Bibeln visar Och dessa gudomliga föreningar, där två emellertid tydligt, att Jehova och Kristus inte är ”ett” i någon mystisk hednisk treenighet. Inte heller görs Kristus och de 144.000 medlemmarna som utgör hans församling bokstavligen till ett, lika litet som man och hustru, två personer, bokstavligen blir ”ett” efter bröllopet. I alla tre fallen består enheten i deras strävan och uppsåt, deras mål och önskningar, ja, i det som de inriktat sig på och arbetar för. som de inriktar sig på och arbetar för. Och dessa gudomliga föreningar, där två eller flera individer blir förenade till ett, fordrar något slags ledarskap, ty det behövs ett ”huvud”, som kan insiktsfullt vägleda och dirigera kraften och förmågorna hos dem som blivit förenade. En sammanslutning utan ”huvud” skulle sakna vägledande kraft. Å andra sidan skulle en sammanslutning med två ”huvuden” vara abnorm, den skulle utan tvivel komma i strid med sig själv och skulle därför inte kunna äga bestånd. (Matt. 12:25) Alla och envar har ett huvud över sig — utom Jehova Gud. ”Jag vill, att ni skola veta, att Kristus är varje mans huvud; mannen i sin tur är kvinnans huvud; Gud, återigen, är Kristi huvud.” — 1 Kor. 11:3, NW; 15:28.

Stora krav på den äkta mannen

I vissa länder, som t. ex. Förenta staterna, där det är en stark tendens hos många kvinnor att söka dela eller helt överta ansvaret, ledarskapet, inom familjen, görs det högljudda invändningar mot den ordning, som Gud har fastställt, att mannen skall vara familjeöverhuvudet och kvinnan honom underdånig. Man betraktar en sådan anordning såsom förtryckande och partisk emot kvinnorna och menar att den innebär en alltför stor börda för dem. Om man ser nyktert på saken, finner man emellertid, att mannen har fått sig anvisad den svårare, mera krävande rollen i äktenskapet. Han måste söka efterlikna Jehova Guds och Kristi Jesu felfria exempel i dessas roller såsom äkta män i de sinnebildliga äktenskapen.

Jehova Gud är, i sin egenskap av universums Skapare och allt levandes Fader, det suveräna ”Huvudet” över hela skapelsen, både dess synliga och dess osynliga del. Han frambragte allting, fastställde lagar, som både den levande och den livlösa skapelsen måste följa för att existera, och sörjer för deras fortbestånd. I sina egna handlingar följer Jehova också konsekvent rättfärdiga principer och utövar sitt ledarskap med rättvisa och vishet och — framför allt — med kärlek. Kristus Jesus efterliknar Jehovas exempel, då han utövar sitt ledarskap över församlingen. Rättvisa och vishet, kärlek och medlidande är de särskilt framträdande egenskaperna. Arbetade inte Jesus, medan han var på jorden, outtröttligt med deras intresse för ögonen som utgör hans kropps lemmar, i det att han undervisade och predikade och således drog försorg om den andliga födan, som är så mycket värdefullare än bokstavligt bröd? Ådagalade han inte enastående tålamod och långmodighet i sitt handlande med sina jordiska lärjungar, i det han tog hänsyn till deras köttsliga skröpligheter? Uthärdade han inte förföljelse och tortyr, under det han bevarade sin ostrafflighet inför Gud, varigenom han gav ett pålitligt föredöme åt sina efterföljare? Och gick han slutligen inte så långt han någonsin kunde gå och gav ut sitt liv för sin brud och hustru, församlingen?

Så är det också med mänskliga äkta män. De måste söka handla så, att deras uppförande kan jämföras med det fullkomliga sätt enligt vilket Jehova fullföljer sin roll såsom äkta man och ”huvud” åt sin universella organisation, sin kvinna, och det utomordentliga sätt, på vilket Kristus Jesus utövar sitt ledarskap såsom äkta man och huvud för sin hustru, församlingen. Den mänsklige äkta mannen måste sörja för att hans hustru får föda, kläder och husrum. Han måste leda deras förenade ansträngningar på tillbörligt sätt genom att fatta kloka beslut, taga på sig ansvaret för dessa beslut och klara de konsekvenser som dessa kan leda till. Och under utövandet av sitt ledarskap måste han alltid visa tålamod och långmodighet, barmhärtighet och ett förlåtande sinnelag och — framför allt — en kärlek, som bör likna den som Jehova ådagalägger mot sin universella organisation och den som Kristus ådagalägger gentemot sin kristna församlingsorganisation. Att fylla sådana höga. fordringar är förvisso långt svårare än att underordna sig ett sådant oförvitligt ledarskap.

Förebilder för hustrurnas underdånighet

Den främste medlemmen av Jehovas universella organisation, Kristus Jesus, fann det inte plågsamt att vara underordnad denna organisations store äkta man och ”huvud”. Han hade sin lust i att göra Jehovas vilja, och förklarade, att det verk som Gud förordnat honom att utföra var som nödvändig föda till hans livs uppehälle. (Ps. 40:8; Joh. 4:34; Hebr. 10:7) Att han uthärdade förföljelse, tortyr och död blev inte bara till ett värdefullt föredöme för hans efterföljare, utan utgör också ett dramatiskt vittnesbörd för Jehovas sida i. stridsfrågan beträffande ostraffligheten, ett tungt vägande bidrag till förhärligandet och; hävdandet’ av Jehovas namn. Jesu handlingssätt visade att han fullständigt underordnade sig Jehova såsom sitt huvud. Han sökte aldrig taga Guds ledarställning i besittning eller få del i denna ledarställning såsom en Guds. jämlike: ”Bevara denna sinnesinställning i eder, som också fanns hos Kristus Jesus, vilken, fastän han var till i Guds gestalt, icke alls tänkte på att sätta sig i besittning av något, nämligen att han skulle bliva jämlik Gud. Nej_r utan han utblottade sig själv och antog en slavs gestalt och blev lik människor. Vad mera var, när han befann sig i människoskepnad, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle.” — Fil. 2:5—8, NW.

Kristna hustrur bör ha Kristi sinnesinställning och inte den inställning som många världsliga hustrur har, som högljutt pockar på jämlikhet med sina män och ofta till och med en dominerande ställning över dessa. Kristna hustrur kommer inte ens att oteokratiskt tänka sig att övertaga någon del av eller hela ställningen som ledare och huvud, vilken Gud anvisat åt mannen. De kommer att foga sig efter de förordningar för äktenskapet som blivit fastställda — inte av människor, utan av Gud själv. Att bryta mot dessa förordningar är att göra uppror — inte mot människor, utan mot Gud. Jesus hade sin lust i att göra Jehovas goda vilja. Kristna kvinnor borde finna behag i att stå under sina äkta mäns teokratiska ledarskap. Det var den överskyggande keruben i Eden som var egensinnig och kände sig kringskuren och förtryckt av att behöva erkänna Jehova såsom sitt huvud, underordna sig hans ledarskap, varför han gjorde uppror och blev ökänd såsom Satan, djävulen. Hustrur som inte underordnar sig sina män efterliknar Satan och inte Kristus.

Återigen kan hustrur finna ett föredöme i församlingens underdånighet under sitt huvud, Kristus Jesus. Då en människa tar på sig förpliktelsen att predika såsom en av de smorda lemmarna i Kristi kropp, bringar detta henne ett visst mått av förföljelse och bedrövelse i köttet, men glädjen att få tjäna under Kristi kärleksfulla ledning uppväger många gånger om bedrövelserna i köttet. Att underordna sig ett sådant rättfärdigt ledarskap är inte svårt eller nedsättande, även om besinningslösa och högmodiga människor århundradena igenom har menat det, och i dessa yttersta dagar har sådana människor gjort sig till en ”ond slav”-klass på grund av sitt uppror mot Kristi ställning såsom huvudet för den kristna församlingen. Det är den ”trogne och omdömesgille slavens” klass som finner verklig glädje i att underordna sig Kristus. Upproriskhet skänker ingen lycka åt den ”onde slaven”, ty han kommer att hamna ”utanför” tillsammans med skrymtarna, och ”det är där hans gråt och tandagnisslan skall vara”. (Matt. 24:45—51, NW) Kristna hustrur som inte underordnar sig sina män efterliknar den ”onde slaven” och inte den ”trogne och omdömesgille slaven”.

Envar en hjälp åt den andre

Alltså finner vi, att summan av de gudomliga förebilderna är denna, att ett rätt utövat ledarskap inte är betungande för den som är underställd det. Den äkta mannen måste ivrigt sträva efter att handla såsom ett rättrådigt, vist och kärleksfullt familjeöverhuvud. Om han gör det efter bästa förmåga, bör det inte vara alltför svårt för hustrun att underordna sig honom. Och om hustrun söker utföra sina plikter efter bästa förmåga, kommer det att bli så mycket lättare för mannen att på ett tillbörligt sätt utöva sitt ledarskap. Båda är ofullkomliga. Båda begår felsteg. Båda behöver ta emot och ge förlåtelse och kärlek, och båda måste visa hänsyn och tålamod. På grund av den olikhet som råder dem emellan, mentalt och fysiskt och även känslomässigt, behöver var och en av kontrahenterna den andre, var och en kan bidraga med något som den andre saknar, var och en är skapad till att utgöra ett komplement eller en motsvarighet till den andre. Men för att alla dessa egenskaper skall sammansmältas på ett harmoniskt sätt, fordras det att var och en utför den roll som Gud anvisat. Ingen har rätt att söka bemäktiga sig den andres uppgifter. Kom ihåg, att Adam var Evas huvud, men när hon gick honom i förväg och åt av frukten, drog hon sig undan sitt huvud och förlorade livet. Och när Adam fann sig i hennes uppror och efterlåtet följde efter på den väg hon först hade gått, ringaktade han sin ställning som hennes huvud, och detta kostade honom själv livet och hans avkomlingar deras rätt till liv. Alla människosläktets svårigheter och bekymmer finner sin rot i upproriskhet mot rätt ledarskap. De kan ledas tillbaka till den tid då den överskyggande keruben vägrade att vara underställd Jehova såsom sitt huvud och Eva undandrog sig att stå under Adam såsom sitt huvud.

Det är således till deras gemensamma bästa, om var och en av de båda kontrahenterna i ett äktenskap håller sig till den uppgift som Jehova Gud givit honom eller henne att fylla. Den man som är ett vist familjeöverhuvud tillvinner sig sin hustrus respekt, och den undergivna hustrun förökar sin mans kärlek. Guds ord ger dessa råd: ”Må hustrur visa undergivenhet för sina män såsom för Herren, ty en man är sin hustrus huvud, liksom Kristus också är församlingens huvud, i det han är en frälsare för denna kropp. Ja, såsom församlingen visar undergivenhet för Kristus, så må hustrur också vara sina män undergivna i allting. Ni män, fortsätt att älska edra hustrur, alldeles såsom Kristus också älskade församlingen och utlämnade sig för den. På detta sätt böra äkta män älska sina hustrur såsom sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru älskar sig själv, ty ingen man har någonsin hatat sitt eget kött, utan han när och omhuldar det, såsom Kristus också gör med församlingen, ty vi äro lemmar av hans kropp. ’Fördenskull skall en man lämna sin fader och moder och skall hålla sig till sin hustru, och de två skola vara ett kött.’ Icke desto mindre må också var och en av eder älska sin hustru så som han älskar sig själv; å andra sidan bör hustrun hava djup respekt för sin man.” — Ef. 5:22—25, 28—31, 33, NW.

Diktatorer härskar med förtryck över sina undersåtar till deras fysiska, mentala och andliga skada. En kristen äkta man får inte vara en diktator i denna mening. Hans förordnande att utöva ledarskap, att vara familjens ”huvud”, ger honom inte frihet att uppträda som en tyrann. Han älskar sitt eget kött, har omsorg om det, tillfogar det inte uppsåtligt någon skada och sörjer för dess välbefinnande. Han bör visa samma kärlek för sin hustru, som är ett kött med honom. Och liksom mannens kött, hans övriga kropp, aldrig strider mot hans huvud, utan följer dess vägledning genom nervimpulser från huvudet, så måste hustrun, som är en del av hans kött, visa en liknande undergivenhet. För att en rätt sammansmältning av de två varandra så olika läggningarna, temperamenten och personligheterna skall komma till stånd, fordras ett stort mått av kärlek. Hur omfattande denna kärlek måse vara framgår av 1 Korintierna 13:4—8 (NW): ”Kärleken är långmodig och hjälpsam. Kärleken är icke avundsjuk, den skryter och skrävlar icke, blir icke uppblåst, uppför sig icke oanständigt, söker icke sina egna intressen, blir icke uppretad. Den lägger icke oförrätten på minnet.

Den gläder sig icke över orättfärdighet, utan gläder sig med sanningen. Den fördrager allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting. Kärleken tryter aldrig.” Ett äktenskap som är grundat på sådan kärlek kommer inte heller att gå i kvav!

En äktenskaplig förening som är teokratisk

På våra dagars äktenskapliga hav finner man vraken av många äktenskap som strandat på klipporna. Ofta dyker främmande kött utanför den äktenskapliga föreningen upp såsom en lockelse som orsakar att äktenskapet går sönder. Sådana äktenskapliga triangeldramer är vanliga i denna brottsliga värld och inträffar då äktenskapet är byggt på det ombytliga köttets drivsand. Garantien för att ett äktenskap skall bestå är att det byggs på Guds ords fasta klippgrund. Rätta er efter dess fordringar. Må var och en sträva efter att handla enligt den måttstock som Gud har uppställt, i det att var och en ägnar sig åt den uppgift som blivit honom eller henne tilldelad. Då kommer den äktenskapliga föreningen att hålla stånd mot de stormiga angrepp som omintetgör så många äktenskap i vår tid.

Inget främmande ”kött” kommer att tränga sig in för att ge upphov åt någon lystnadens ”triangel”, ty där finns redan en kärlek som är starkare än den mellan man och hustru. Det är inte vigselförrättaren som åstadkommer detta, och inte heller de lagliga dokument som staten kräver, även om sådana förrättningar och dokument är nödvändiga. (Luk. 20:25; 1 Tess. 5:22) Det är Jehova Gud som blir föremål för denna kärlek. Han är det verkliga vittnet till den teokratiska vigseln. Denna innebär inte blott och bart att en man och kvinna ingår en överenskommelse sins emellan, utan innebär fastmer att de två ingår en överenskommelse inför Gud. Han är vittnet till att de avlägger äktenskapslöftena och den som verkligen förenar de två, eftersom Jesus sade: ”Vad Gud har sammanokat må ingen människa skilja åt.” (Matt. 19:6, NW) Om därför ett gift par håller sig till hans föreskifter för äktenskapet, kommer han att bli den osjälviske vännen i ett teokratiskt äktenskap, och kommer att skydda detta mot påtryckning och påfrestningar, som världen övar mot det, genom att stärka banden mellan mannen och hustrun. Om mannen och kvinnan förbehåller sin största kärlek åt Gud, sätter honom först, lyder honom först, låter honom ha första kravet på deras tid, krafter och resurser, då kommer inte deras äktenskap att gå i spillror och bli som drivved på havet.

Aposteln Paulus talar i 1 Korintierna 7:29—31 (NW) om hur gifta par bör sätta Gud främst: ”För övrigt, detta säger jag, bröder, den tid som återstår är förkortad. Må därför de som hava hustrur vara såsom om de inga hade, och också de som gråta vara såsom de som icke gråta och de som fröjda sig såsom de som icke fröjda sig och de som köpa såsom de som intet äga och de som begagna sig av världen såsom de som icke göra fullt bruk av den; ty denna världens skådeplats förändras.” Paulus säger inte här att man skall vägra att fylla de äktenskapliga plikterna, ty i just detta kapitel påminner han om att dessa plikter måste fullgöras. (1 Kor. 7:3—5) Paulus’ förmaning här går ut på att vår uppmärksamhet, först och främst och hela tiden, inte bör gälla personliga, själviska ting i förbindelse med vårt kött, vare sig detta, att njuta av en mans eller hustrus kärlek, att glädja sig för mycket åt nöje och behag eller låta sig helt uppslukas av sina egna sorger och bekymmer, ja, till och med hämta onaturlig tillfredsställelse i medömkan med det egna jaget, eller söka samla ansenliga ägodelar genom att låta sig i onödan insnärjas i världsliga affärer, då ju all sådan överflödande omsorg om köttet är kännetecknande för denna gamla värld och är dömd att förgås med den. Därför bör en kristen inte gräva ner sig för djupt eller låta sig alltför mycket försjunka i dessa ting till förfång för de eviga värdena, i all synnerhet inte nu då ”den tid som återstår är förkortad”. Ingenting bör tillåtas upptaga en kristens tid så mycket, att han inte får någon tid över till tjänsten för Jehova. Det är alltså med denna begränsade syn på förhållandet som gifta människor lever såsom vore de icke gifta, i det de alltid låter Gud komma i första rummet.

Endast de äktenskap där de nämnda gudomliga fordringarna uppfylles är verkligt lyckade äktenskap, och de har utsikt till att slå verkligt väl ut. De kan komma att bestå in i Jehovas nya värld, där jordiska äkta par slutligen skall utföra det uppdrag som Gud först tillkännagav i Eden, och som löd: ”Föröken eder och uppfyllen jorden.” — 1 Mos. 1:28.