Tillämpning av bibelns principer i hemmet
1. På vilka två sätt kan olikheter i personlighet verka, och vilken fråga leder detta till?
VI ÄR allesammans olika personligheter. I vissa avseenden är detta bra. Det gör livet mera intressant och omväxlande. Det kan hjälpa till att lösa problem. Somliga situationer bemästras bättre när det förekommer samarbete mellan dem som har olika förmågor. Så är det i hemmet. Men på grund av ofullkomlighet får man ibland andra resultat. Olikheter i personlighet skapar problem och gör samarbetet svårt. Det kan naturligtvis uppstå problem av andra orsaker än en skillnad eller konflikt vad personligheten angår, men då är frågan här: Bör en kristen någonsin dra slutsatsen att ett problem som inbegriper individer är absolut olösligt eller att vissa personligheter är hopplöst oförenliga?
2. Vilken uppmuntran erbjuds i stället för regler åt dem som står öga mot öga med svårigheter?
2 Det är inte vårt uppsåt att fastslå en mängd regler. I stället vill vi uppmuntra dig att se möjligheter till en lösning på problem, för vilka du kanske har tänkt att det inte fanns några lösningar. Det kan också hända att du ser möjligheterna men inte vet hur du skall sätta dem i verket. När det gäller människor bör du aldrig glömma att situationer kan förändras. Det kan också de personer som är inbegripna. Också du kan förändras. I själva verket har en sann kristen större möjlighet och bättre skäl att ändra eller rätta till sin personlighet än någon annan har. Han är förpliktad att göra det. Hur kan det komma sig?
3. Hur ger Paulus uppmuntran och drivkraft till en förändring av personligheten?
3 Bibeln talar mycket bestämt om förändringar som måste göras i personligheten. Den ger såväl uppmuntran som en drivfjäder genom att förklara varför och hur det kan göras. Paulus skrev till de kristna i Efesus: ”Ni skulle lägga av den gamla personligheten, som rättar sig efter ert forna handlingssätt och som fördärvas enligt sina bedrägliga begär, men ... ni skulle förnyas i den kraft som påverkar ert sinne och skulle ikläda er den nya personligheten, som skapades enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och lojalitet.” Detta klargör skälet till att det behövs en ny personlighet. Helt visst måste vi alla och envar medge att vår gamla personlighet i hög grad var påverkad av ”bedrägliga begär” på grund av att vi var ”i mörker vad förståndet angår och avlägsnade från det liv som tillhör Gud”. Men när vi tagit emot sanningen, ”alldeles som sanning är i Jesus”, började vi lära oss hur vi skulle ”gripa fast tag om det verkliga livet”. Vi utvecklade ett djupt känt nytt begär, som kom till uttryck genom vårt överlämnande åt Gud till att göra hans vilja i orubblig hängivenhet. — Ef. 4:17—24; 1 Tim. 6:19; NW.
4. Till vilken källa bör vi vända oss för att få hjälp, och hur verkar den?
4 Även om du instämmer i detta, kan du ändå undra hur det är möjligt för dig att fullgöra detta, då du tar itu med de problem som tränger sig så nära inpå dig i hemlivet. Du kan tycka att ”den kraft som påverkar ert sinne” (ordagrant: ”ert sinnes ande”) inte är stark nog. Det kan vara riktigt att du inte är stark nog i dig själv. Men genom ditt överlämnande har du placerat dig i Jehovas hand, och han är stark nog. Han är både i stånd till och villig att vägleda dig och styrka dig till att göra din del. ”Ty Gud är den som för sitt goda behags skull verkar inom er, på det att ni måtte både vilja och handla.” (Fil. 2:13, NW) Du behöver inte förtrösta på ditt eget sinnes kraft eller ande. I stället lär du dig hur du skall samarbeta med Guds ande. Inget problem är alltför stort för honom, inte ens det som bestod i en död Kristus. Paulus säger: ”Om nu dens ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i er, så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också edra dödliga kroppar levande genom sin ande, som bor i er.” — Rom. 8:11, NW; se också Efesierna 1:19, 20.
5. Vilken lättnad och befrielse kan vi vinna, även om vi fortsätter att ha problem i livet?
5 Detta betyder inte att du kan lösa alla dina problem genom att helt enkelt slå bort dem. Det betyder att du kan äga trösten att veta att din inställning och ditt handlingssätt är rätt och i enlighet med Skriften. Från Jehovas synpunkt sett är ditt rykte och ditt samvete rena. Det är hans uppsåt att ”lagens rättmätiga krav [i dess grundläggande principer] skulle uppfyllas i oss som inte vandrar i överensstämmelse med köttet, utan i överensstämmelse med anden”. Det medges att du fortfarande är ofullkomlig, men det har välvilligt gjorts en anordning varigenom de synder du begår av den orsaken kan bli förlåtna. — Rom. 8:4, NW.
6. Vad kan vi i detta hänseende lära av skildringen i Hebréerna, kapitel 11?
6 Det är riktigt att de skriftställen som här nämnts i första rummet är tillämpliga på dem i den kristna församlingen som har ett himmelskt hopp, men i princip är de också tillämpliga på den ”stora skaran” av kristna vittnen som är omnämnda i Uppenbarelseboken 7:9 och som hyser ett jordiskt hopp. Stöd för detta ser vi i de obestridliga bevisen för Jehovas ynnest och välsignelse över alla de förkristna vittnen som är omtalade i Hebréerna, kapitel 11. Genom hans ande blev det möjligt för dem att övervinna sina många problem, vilka inbegrep problem i hemmet, och vi önskar uppmuntra dig att göra detsamma. I själva verket är detta orsaken till att skildringen av denna stora ”sky av vittnen” har getts oss. (Hebr. 12:1, NW) Låt oss med detta i tankarna ägna ytterligare uppmärksamhet åt Paulus’ inspirerade råd till de kristna i Efesus.
7. I fråga om vad ger Paulus råd efter sin vädjan i Efesierna 4:22—24?
7 Med direkt grund i sin vädjan till de kristna att ikläda sig den nya personligheten fortsätter Paulus att ge förträffliga praktiska råd. Fastän råden ges huvudsakligen med tanke på uppförandet inom församlingen är de också tillämpliga på hemlivet, och somliga av dem direkt på familjeförhållandena. Men han slår inte fast några regler, utan dryftar principer och visar hur och varför vi bör rätta oss efter dem. Han skriver: ”Alltså, då ni nu har lagt bort lögnen, så tala sanning var och en av er med sin nästa, ty vi är lemmar som tillhör varandra.” — Ef. 4:25, NW.
Ömsesidigt beroende
8. a) Hur är detta att vi ”tillhör varandra” tillämpligt på både köttsliga och andliga släktskapsförhållanden? b) Hur blir detta väl belyst?
8 Genom ditt överlämnande har du blivit medlem av Guds familj, och nu kan du verkligen kalla Gud ”Fader vår”. (Matt. 6:9) Detta är ett andligt förhållande, och det måste få företräde i ditt liv. Men det upphäver inte köttsliga förhållanden och de förpliktelser som hör samman med dem. Gud började skapandet av människosläktet i fullkomlighet och uppmanade människorna att föröka sig, och framtidsutsikten var att det skulle finnas otaliga familjeenheter bestående av föräldrar och barn. (1 Mos. 1:28) När Paulus sade att ”vi är lemmar som tillhör varandra”, uttryckte han en grundläggande princip, som är tillämplig på båda de föregående slagen av förhållande. Ett stöd för denna tanke är att han på andra ställen gör omfattande bruk av människokroppen och dess lemmar som en lämplig illustration av ömsesidigt beroende. — Se 1 Korintierna 12:12—27; Efesierna 4:4, 15, 16.
9. a) Hur är den förut nämnda principen på ett gagneligt sätt tillämplig på den kristna församlingen? b) Var någonstans råder det i vår tid brist i detta avseende, och vilket problem leder det till?
9 Uppskattning av denna princip kommer att vara till stor hjälp för dig. Förstår du tanken? Också i den kristna församlingen är det så att medlemmarna tillhör inte bara Gud och sitt huvud, Kristus Jesus, utan också varandra. De tillhör inte sig själva. Detta främjar den verkliga samvetsenhet som du finner bland Jehovas vittnen över hela jorden. Men på grund av de ogynnsamma påtryckningarna under dessa ”kritiska tider, svåra att komma till rätta med”, råder det ofta en sorglig avsaknad av denna enhet i familjelivet. Alldeles som det förutsagts är den förhärskande andan nu under de ”yttersta dagarna” en själviskhetens, otacksamhetens och illojalitetens anda. (2 Tim. 3:1—5, NW) I många familjer är det så att varje familjemedlem går sin egen väg, och detta inbegriper också barnen vid ganska tidig ålder. Du kan känna dig böjd för att göra på samma sätt, i det du anser att du är förpliktad att göra det, om du kanske är den ende i hemmet som är intresserad av sann tillbedjan. Din smak och din verksamhet är helt annorlunda, och du slutar upp med att ”ta del med dem i de ofruktbara gärningar som hör mörkret till”. (Ef. 5:11, NW) Men medan du bor i hemmet är du en del av familjen, och därigenom har du vissa förpliktelser mot de övriga familjemedlemmarna.
10. På vilka sätt kan vi göra ansträngningar för att främja friden och endräkten inom familjen?
10 Vilken inställning bör du inta och vilket handlingssätt bör du följa? Fastän dina ansträngningar kanske inte uppskattas, bör du vara på utkik efter möjligheter, också i små ting, att främja friden och endräkten i familjen. Om de andra är motståndare, bör du inte återspegla deras likgiltighet och fientlighet. Gör inte en stridsfråga av någonting, såvida inte en verklig biblisk princip är inbegripen. Inte ens i ett sådant fall kan du insistera på att de övriga skall rätta sig efter rätta principer, såvida du inte är en förälder som gör det i förhållande till dina barn. När du dagligen har kontakt med andra, bör du komma ihåg att gärningar talar bättre än ord, såvida du inte blir direkt utmanad eller det ställs någon fråga. Försök att vara ett exempel på gott kristet liv. Försök att visa vad sanningen betyder för dig, genom att den ger dig sann lycka och förnöjsamhet och en ljus syn på framtiden, medan du samtidigt visar medkänsla med dem som är hårt drabbade av de nuvarande omständigheterna.
Hur man visar den ”nya personlighetens” sköna drag
11. Hur är Paulus’ råd tillämpliga när det gäller a) lögn, b) förbittring och c) stöld?
11 Många av de råd som här har getts är tillämpliga på hemlivet, vilken sammansättning familjen än kan ha. Det är så lätt att tillgripa en liten osanning, i det man intalar sig att det inte alltid lönar sig att säga sanningen. Skulle du gilla det, ifall du skulle finna att andra familjemedlemmar följer detta tillvägagångssätt? Är det inte så att det undergräver förtroendet och skapar misstänksamhet? Det uppammar helt visst inte känslan av att man ”tillhör varandra”. Paulus säger: Lägg bort ”lögnen” och ”tala sanning var och en av er”. Det är lätt att hysa en pyrande harm på grund av ihållande irritation. Om du inte är villig att medge detta, kan du leva en lögn genom att förneka det. Också när den förbittring du känner är rätt och tillbörlig bör du vara försiktig; ”låt inte solen gå ned, medan ni är i ett uppretat tillstånd”. Orsaken till förbittringen kan fortfarande finnas där, men du bör sträva efter att få Jehovas uppfattning om problemet och be om hans hjälp. ”Kasta din börda på HERREN, han skall uppehålla dig.” (Ef. 4:25, 26, NW; Ps. 55:23) Genom att du gör det kommer du inte att låta ”djävulen få rum”. Härnäst framhålls denna huvudpunkt: ”Må den som stjäl inte stjäla mera, utan må han i stället utföra strängt arbete, ... så att han kan ha någonting att dela ut till någon som lider brist.” Tänk vilken frestelse det kan vara att stjäla litet — bara en munsbit av din favoriträtt, innan den kommer på bordet. Det kommer inte att saknas, och ingen ser det, om du inte skulle glömma att torka bort beviset från munnen! Detta är inte begränsat till små barn, även om det är i den åldern som rätta principer bör inskärpas, vänligt men ändå utan uppehåll. Varje medlem i familjen har också rätt till ett visst mått av avskildhet, beroende på ålder och omständigheter. Gör inte intrång på denna avskildhet. Också detta skulle vara en form av stöld, minst sagt. — Ef. 4:27, 28, NW.
12. a) Hur är det råd som gäller talet tillämpligt i synnerhet på hemlivet? b) Hur kan vi ersätta det som är uselt med det som är gott i överensstämmelse med rådet i Romarna 12:14?
12 I fortsättningen ges goda råd beträffande talet, och då inbegrips motivet som ligger bakom det. ”Låt inte något ruttet tal gå ut ur er mun, utan i stället sådant tal som är nyttigt till att uppbygga. ... Må all illvillig bitterhet och förbittring och vrede och allt skrikande och alla skymfliga ord avlägsnas ifrån er tillika med all uselhet”, inbegripet ”dåraktigt tal” och ”oanständigt skämt”. (Ef. 4:29—31; 5:4; NW) Hemmet är ofta den plats där du känner att du helt och hållet kan vara dig själv, ja, mera än i församlingen, där rättfärdiga principer mera kommer i förgrunden. Då är det verkligen nödvändigt att vara medveten om behovet av självbehärskning, i synnerhet om den allmänna atmosfären är lättsinnig, så att man inte drar upp några gränser för roliga historier och skämt eller valet av ord när man är irriterad. ”Ruttet tal” behöver inte vara uppenbart smutsigt eller oanständigt. Det kan vara en förslagen lek med ord, någonting med dubbel innebörd, likt ett äpple som ser friskt och fint ut på utsidan men i själva verket är genomruttet. Ja, det beror på vad du är i hjärtat. (Matt. 12:34) Sådant som det här nämnda tillhör den gamla personligheten. Det måste ersättas av det som tillhör den nya, av vad som är ”nyttigt till att uppbygga” och ”tacksägelse”. Den illvilliga och bittra inställningen, jämte alla skymfliga ord, måste ersättas av att vi blir ”vänliga mot varandra, fulla av ömsint medlidande, i det att ... [vi] villigt förlåter varandra”. Detta är bibliska principer som behöver tillämpas i hemmet. — Ef. 4:32, NW; Kol. 3:8—10.
13. a) Vad kan sägas gälla alla personligheter? b) Vad får vi aldrig undervärdera, och hur har ödmjukheten en viktig uppgift?
13 Vi vill inte för ett ögonblick antyda att detta är lätt att tillämpa. Det är lättare att läsa än att göra. Du handskas inte med livlösa fakta och siffror och inte heller med sådant som kan avfärdas som inbillning. Du handskas med personligheter, din egen och andras. När det gäller dessa, också din egen, kan det finnas undangömda ställen i sinnet och hjärtat, sådana som kan vara till fördel eller inte vara det. Vidare behöver vi också tänka på Jehovas överlägsna personlighet. Undervärdera aldrig hans kärleksfulla intresse för att du skall bibehålla ett överlämnat förhållande till honom. Undervärdera aldrig de många osvikliga föranstaltningar han har gjort genom sitt ord och sin organisation, genom sin ande och genom bön, för att göra det möjligt för dig att ikläda dig en Kristuslik personlighet. (Ef. 3:20) Framåtskridande i andlighet är ofta en långsam process i jämförelse med dina förväntningar. Du kan se högre normer framför dig, men i likhet med nya höjder, som ses bortom nästa vägkrök, kan de vara svåra att uppnå. Det är till stor del en fråga om din egen sinnesinställning — om du är anspråkslös i sinnet och villig att erkänna dina misstag och försummelser och om du alltid är redo att göra en ytterligare ansträngning, en ny start. Jehova välsignar helt visst en sådan inställning, och dina bröder och systrar i Guds familj kommer att älska dig för den och göra allt vad de kan för att hjälpa dig.
14. a) Hur bör vi söka övervinna fördomar som visas mot oss? b) Vilket föredöme gav Jesus åt oss i detta avseende?
14 Men hur uppriktig och ödmjuk till sinnes du än kan vara, kan det inträffa att detta inte uppskattas av andra medlemmar av din köttsliga familj, vilka är fördomsfulla, rentav fientliga. De kan säga att du försöker spela överlägsen. Detta är inte svårt att förstå. Dina normer som sann kristen kan mycket väl vara överlägsna deras, men detta gör inte att du i dig själv är överlägsen, eller hur? Du är vad du är genom Jehovas oförtjänta omtanke. Du förstår detta, men de förstår det inte. Utan att ingå kompromiss i fråga om din ställning eller bryta mot någon biblisk princip bör du göra dig stort omak med att följa vad som kan sägas vara ett normalt beteendemönster. Visa på detta sätt att du tillhör familjen. Var beredd att ha överseende med mycket. Försök att undvika sårade känslor, hos andra såväl som hos dig själv. Jesus uthärdade ofta mycket i detta avseende, när han var tillsammans med dem som var fördomsfulla och fientliga. Han stängde aldrig till kommunicerandets dörr och drog sig tillbaka inom sitt skal, som talesättet lyder. Det var som Petrus sade om honom: ”Kristus led för er och efterlämnade åt er ett föredöme, för att ni skulle följa honom tätt i spåren. ... När han blev skymfad, gav han sig inte till att skymfa i gengäld. När han led, grep han inte till hotelser, utan fortfor att anförtro sig åt den som dömer rättfärdigt.” — 1 Petr. 2:21—23, NW.
Sann kärlek och undergivenhet
15. Vad är Paulus’ inledande tema, när han ger råd åt familjemedlemmar, men hur blev denna princip förvänd på ett tidigt stadium?
15 Paulus kommer in på sin detaljerade rådgivning, först till hustrur, sedan till äkta män och barn, genom att framföra denna vädjan till alla: ”Visa varandra undergivenhet i Kristi fruktan.” (Ef. 5:21, NW) I den rådgivning Paulus ger åt äkta män och hustrur är detta hans inledande tema. Genom sitt överilade handlande visade den första kvinnan, Eva, brist på undergivenhet, inte bara för Gud, utan också för sin man. Det är sant att Adam visade Eva en viss undergivenhet i det han följde hennes exempel, men detta var någonting som gick helt utanför ordningen. Han visade brist på undergivenhet för Gud. På så sätt blev den sak som gäller undergivenhet förvanskad och förvänd så snart synden gjorde intrång i den mänskliga familjen.
16. Hur är undergivenhet en yttring av sann kärlek, och på vilket sätt bör den vara uppenbar?
16 Tillbörlig undergivenhet är en yttring av sann kärlek. När du som sann kristen tog steget att överlämna dig, var detta ett bevis på din kärlek till Jehova och på din fullständiga och villiga undergivenhet för honom, nämligen för att göra hans vilja. I den kristna församlingen bör det också råda en ande av ömsesidig hänsyn och undergivenhet för varandra ”i Kristi fruktan”. I detta bör de äldste ta ledningen, i det att de inte ”spelar herrar över dem som är Guds arvedel, utan ... blir föredömen för hjorden”. Samma ande bör visas i hemmet. Detta blir väl belyst genom människokroppen, där alla lemmarna måste vara ”harmoniskt sammanfogade och ... danade till att samarbeta” för att saker och ting skall bli utförda. Inte ens huvudet, som är högst upp, kan säga till fötterna: ”Jag behöver eder icke.” — 1 Petr. 5:3; Ef. 4:16; NW; 1 Kor. 12:21.
17. På vad är det ofta oförenlighet beror, men vad kan ofta vara ett botemedel?
17 Där denna förträffliga inställning i fråga om samarbete visas, är det få äktenskaps- och familjeproblem som inte kan lösas, snabbt och lätt. Med andra ord är det ofta så att grunden till problemet är att man saknar denna inställning. Också i fall då bara den ena parten är en överlämnad kristen, som visar denna tillbörliga inställning, kan den ändå göra mycket för att förhindra att problemen kommer så långt att det uppstår friktion och stridigheter. Paulus framförde denna maning till de kristna: ”Vandra värdigt den kallelse, varmed ni blev kallade, med fullständig anspråkslöshet i sinnet och med mildhet, med långmodighet, i det att ni i kärlek har fördrag med varandra.” — Ef. 4:1, 2, NW.
18. a) Vad kan vi lära av Paulus’ råd i Filipperna 2:2—4? b) Hur är det möjligt att ”andra är ... [oss själva] överlägsna”?
18 Han uttryckte detta med ännu större kraft, då han sade till filipperna: ”Gör min glädje fullständig, i det ni är likasinnade och har samma kärlek ... och inte gör något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med anspråkslöshet i sinnet håller före att de andra är er överlägsna, och inte med personligt intresse håller ett öga bara på edra egna angelägenheter utan också med personligt intresse på de andras.” (Fil. 2:2—4, NW) Är du en sådan person som är anspråkslös till sinnes, eller är du självupptagen och egoistisk, i det du insisterar på att du alltid har rätt i din uppfattning om saker och ting och om människor? Om du är äkta man eller äldste, kan då din hustru eller andra i församlingen lägga märke till att du är ödmjuk till sinnes? Är det uppenbart för alla att du betraktar andra som överlägsna dig själv? Utan tvivel är de det i vissa egenskaper och förmågor. Du kan skaffa alla möblerna till hemmet, men skulle du kunna ordna dem på ett så inbjudande och vilsamt sätt som din hustru gör? Och är inte dina barn mera ohämmade och spontana när de ger uttryck åt glädje och tillgivenhet?
19. I vilken utsträckning skall en hustru vara undergiven sin man? Varför är det så?
19 Paulus övergår till att visa det förträffliga förhållandet mellan de bibliska principerna kärlek, undergivenhet och ledarskap. På grund av att ”en man är sin hustrus huvud, liksom Kristus också är församlingens huvud”, visar hon undergivenhet för honom. I vilken utsträckning? Jo, ”såsom församlingen visar undergivenhet för Kristus, så bör hustrur också vara sina män undergivna i allting”. Mannen kanske inte är en överlämnad kristen, och han kanske rentav är motståndare, men detta upphäver eller förringar inte principen om ledarskap. Det bör inte vara ogärna och med missnöje hustrun underordnar sig hans ledarskap, och hon bör göra undantag bara i de fall då underkastelsen skulle medföra en överträdelse av någon annan biblisk princip. — Ef. 5:22—24, NW.
20. I vilken utsträckning skall en man älska sin hustru? Vad är orsaken?
20 När det gäller att sätta principen om sann agape-kärlek i verket, vilar det främsta ansvaret på den kristne äkta mannen. I vilken utsträckning? ”Ni män, fortsätt att älska edra hustrur, alldeles som Kristus också älskade församlingen och utlämnade sig för den, på det att han måtte helga den ... [och till sist] framställa församlingen för sig i dess prakt, ... helig och utan vank”, som en strålande brud. Detta förutsätter helt visst att den äkta mannen hyser stor aktning för sin hustru, medan ”hustrun [bör] ha djup respekt för sin man”. — Ef. 5:25—27, 33, NW.
21. Hur och varför är kärlek och undergivenhet tillämpligt på barn?
21 För barnens del betonas tillbörlig lydnad och undergivenhet. Under den sunda och kärleksfulla skriftenliga tuktan som utövas av deras ”föräldrar i förening med Herren” bör de vara lydiga ”i allting” med löftet ”att det må gå dig väl och du må förbli en lång tid på jorden”. — Ef. 6:1—4; Kol. 3:20; NW.
22. Hur bekräftar Petrus att alla behöver visa ödmjukhet i sinnet?
22 Till sist är det uppmuntrande och styrkande att lägga märke till hur Petrus på sitt sätt bekräftar just de bibliska principer som Paulus framhävde. Petrus betonar likaså att alla och envar behöver visa ödmjukhet i sinnet. Han skriver: ”Slutligen skall ni alla vara likasinnade, visa medkänsla, ha broderlig tillgivenhet, vara ömt medlidsamma, ödmjuka i sinnet.” Och vidare: ”Omgjorda er allesammans med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.” (1 Petr. 3:8; 5:5; NW) Detta blev väl belyst genom det sätt på vilket Jesus tvättade sina lärjungars fötter som ett mönster att följa. När tvättade du senast någons fötter, bildligt talat, genom att med glädje utföra någon anspråkslös tjänst för någon familjemedlem eller någon i församlingen? Också detta är en kärleksfull biblisk princip som vi gör väl i att tillämpa oftare. — Joh. 13:4—9.
[Bild på sidan 423]
”Vi är lemmar som tillhör varandra.”