Frågor från läsekretsen
● Är det rätt och riktigt av en man att lyfta på hatten för en kvinna? — G. S., Missouri.
Somliga säger att seden att lyfta på hatten började på de rustningsklädda riddarnas tid. I en bok om seder och bruk läser vi: ”Den menige soldaten måste i närvaro av sin överordnade officer ge uttryck åt sin lägre rang genom att taga av sin skyddande hjälm. Fram till den tid då rustningar helt och hållet kom ur bruk, vågade ingen komma inför sin konung med hjälm på huvudet. Ännu en gång kom en vana att bli sed, och när riddare av samma rang träffades tog var och en av sig sin metallhjälm som bevis på ömsesidig aktning.” En annan bok i samma ämne uppger att denna sed började ännu tidigare: ”En del auktoriteter menar att denna sed inte fanns, innan riddarväsendet kom till stånd under medeltiden, men det finns bevis för att den allmänt följdes av greker och romare och en del andra forntida folk. Man tror i alla händelser att det under senare tid blev vanligt att taga av huvudbonaden för att visa att man erkände en persons högre rang eller för att ge uttryck åt vördnad för människor i framstående ställning. Det var bara ett kort steg häremellan och seden att lyfta på huvudbonaden som ett tecken på artighet och galanteri mot damerna. Sedan hattar kommit i allmänt bruk bland männen för några hundra år sedan, blev seden att lyfta lätt på hatten eller att taga av den helt det allmänt vedertagna sättet att hälsa på en kvinna. Denna sedvänja bibehåller något av sin tidigare innebörd och många människor tar fortfarande av sig hatten, då de hälsar på framstående personer av båda könen. Vördnad för nationens flagga visas på ett liknande sätt.”
Inom parentes sagt är en sådan hälsning inte bara förbunden med patriotism vid t. ex. flagghälsning, utan man lägger också en religiös betydelse häri, vilket t. ex. sker då katolska män lyfter på hatten, när de går förbi en katolsk kyrka. Denna handling är ett uttryck för deras tillbedjan av brödet och vinet inne i kyrkan, som enligt deras tro blir Kristi verkliga kött och blod. I och med att de gör så, tror de således att de betygar sin vördnad för Kristus Jesus, som de förmenar befinner sig inne i kyrkan i den konsekrerade hostian.
Mannen och kvinnan skapades inte för att vara likställda i makt och ära; mannen kom först och åt honom gavs särskilda företräden. Liksom Jehova är huvudet för sin organisation, som liknas vid hans hustru, och liksom Kristus är huvudet för sin församling, hans äkta hustru, så är mannen kvinnans huvud. Det är kvinnan som är ålagd att visa vördnad för mannen och erkänna hans ledareställning såsom hennes huvud, och kvinnor som sätter sig upp häremot sätter sig upp emot Gud snarare än emot männen. — 1 Mos. 3:16; 1 Kor. 11:2—10; Ef. 5:33.
I sin värld har emellertid Satan kastat om rollerna. Med början i Eden har han skjutit kvinnan framför mannen, upphöjt henne över mannen och brukat henne till att störta i fördärvet män som överlämnat sig åt Jehova. Han har hånat Gud genom att kasta om könens inbördes ställning. Men han har handlat mycket försåtligt, i det att han har kamouflerat sina göranden och låtanden under sken av att det bara var fråga om oskyldiga seder och bruk. Många sedvänjor är oskyldiga, men om de är i strid med teokratiska principer, står Satan bakom dem i syfte att vanära Gud. Han har i gångna tider visat sig vara en mästare i fråga om sådant bedrägeri. (2 Kor. 11:14) I denna särskilda sak, att männen lyfter på hatten för kvinnorna, vädjar han till kvinnornas fåfänga och männens s. k. gentlemannaegenskaper, och vilken man det vara må, som inte följer denna försåtliga sedvänja, anses vara ohyfsad och oartig, vanvördig mot kvinnan. Av rädsla för vad andra må tycka och tänka fogar sig de flesta efter denna sed. — Ords. 29:25.
Om man underlåter att lyfta på hatten för en kvinna, betyder det inte att man missaktar henne. Ofta är det sådana män som är till ytterlighet artiga och uppmärksamma mot kvinnor som visar minst respekt för kvinnokönet. De använder dessa smickrande åthävor, olika former av yttre artighet, som inledning till ett otillbörligt närmande, vilket slutligen visar missaktning för kvinnor och leder till missbruk av dem. Det är inte bra att smickra människor för att förvrida huvudet på dem; sådant blir till deras skada. Och för att gå närmare in på saken, varför skulle en kvinna önska att en man skall visa denna särskilda vördnadsbetygelse? En kvinna svarade så här på den frågan: ”Ni kan inte tänka er i hur hög grad en kvinna känner sig betydelsefull, när en man lyfter på hatten för henne.” Detta är ett tillräckligt skäl för kristna människor att avhålla sig från denna sedvänja. Det är inte till individens bästa att göra något, som kommer denne att känna sig betydelsefull, vare sig det gäller man eller kvinna.
Nu invänder kanske någon att seden att hälsa genom en vänskaplig nick härstammar från bruket att visa vördnad genom bugning — men nickning förekommer oberoende av kön och såväl män som kvinnor emellan. Det sätter inte kvinnan på en piedestal. Om både män och kvinnor lyfte på hatten för varandra till ömsesidig hälsning och för att visa respekt för varandra, så skulle det åtminstone inte betyda att den ene blev ärad framför den andre. När sedvanliga vördnadsbetygelser ges mellan män liksom mellan man och kvinna och när det inte sätter kvinnan i särklass genom att det visas henne särskild vördnad på grund av hennes kön, då tycks det inte finnas något att invända häremot från Skriftens ståndpunkt. Är det för obekvämt för kvinnan att lyfta på hatten? Hur kommer det sig då, att det är mannen som förutsattes skall resa sig, när en kvinna kommer in i rummet, när hon kommer till bords eller reser sig från bordet? Varför gäller inte samma regel för kvinnan? Är detta återigen alltför obekvämt? Är hon nitad vid stolen, lika fast som hatten sitter på hennes huvud? Existerar det någon sed, där kvinnan visar mannen vördnad? Att det inte finns någon sådan sed är inte bara en händelse, utan det är Satans påfund, varigenom kvinnan på ett icke-teokratiskt sätt upphöjes över mannen. På många sätt har Satan tagit bort kvinnan från den ställning vari Gud placerade henne, tagit henne bort från hemmet och dess plikter och fört henne in i det politiska livet, i handelsväsendet och fram till religiösa ledarposter, vilket till stor del har varit skuld till sammanbrottet på familjelivets område i våra dagar. — Hebr. 13:4; Upp. 2:20.
Verkligt kristna kvinnor önskar ingen ytlig artighet, som smickrar mänsklig fåfänga. De sätter i stället värde på den ömsesidiga vördnad och kärlek som kristna människor visar varandra och som kommer till uttryck i långt betydelsefullare ting än de icke-teokratiska seder som följes i denna av Satan behärskade, vällustiga värld. Både mannen och kvinnan bör förbliva i den ställning som Gud anvisade för dem, när det gäller såväl mänsklig samlevnad som tillbedjan av Gud. Endast de som är nöjda med dessa anvisade ställningar kommer att få leva i den nya världen. Öppen eller försåtligt förklädd dyrkan och upphöjelse av skapelser kommer inte att finnas där. Den bör inte förekomma bland sanna kristna nu.