Att ”rätt handskas med sanningens ord”
”Gör ditt yttersta för att träda fram inför Gud såsom godkänd, en arbetare som inte har något att blygas för, i det han rätt handskas med sanningens ord.” — 2 Tim. 2:15, NW.
1. Vid vad liknas Guds ord, och vilken inställning bör vi därför ha när vi använder det?
GUDS ord är levande och kraftfullt i våra liv. Likt ett svärd kan det åtskilja själ och ande. (Hebr. 4:12) Det tränger ned till de skäl vi har för det vi gör. Det skiljer mellan vad vi kan tyckas vara som en levande själ och vad vi verkligen är i vårt hjärta, i vår inställning och i vår ande. Eftersom Guds ord liknas vid ett svärd, vill vi vara säkra på att vi använder det skickligt. Vi önskar vara försiktiga, så att vi inte använder ett sådant vasst redskap på orätt sätt, utan att vi, alldeles som Paulus råder, använder det ”rätt”. När vi griper oss an med att läsa och studera Guds ord, vill vi göra det på ett sådant sätt att vi får tag i den verkliga meningen och klart förstår vad det har att säga.
2. Hur bör vi inte betrakta bibeln, och vilka frågor är därför tillbörliga, när vi läser ett avsnitt ur Skrifterna?
2 Ofta är sammanhanget eller det stoff som omger en vers som vi läser till hjälp för oss att förstå och tillämpa den på rätt sätt. Vi behöver komma ihåg att bibeln inte är en samling lösryckta verser utan sammanhang, hopsamlade på måfå och lämpliga att användas under vilka som helst omständigheter för att bevisa en ståndpunkt som vi kan mena vara riktig. Nej, vi måste få fram hela bilden, när vi läser Guds ord. Vi önskar fråga vem det är som talar, till vilka han talar, vad saken gäller och om texten enbart har avseende på ett bestämt tema. Detta är viktigt, om vi skall ”rätt handskas med sanningens ord”.
Några exempel
3. Vilka bakgrundsupplysningar hjälper en att rätt förstå 2 Timoteus 2:15?
3 Låt oss för att belysa detta begrunda Paulus’ ord till Timoteus i 2 Timoteus 2:15. Där säger han: ”Gör ditt yttersta för att träda fram inför Gud såsom godkänd, en arbetare som inte har något att blygas för, i det han rätt handskas med sanningens ord.” (NW) Dessa ord skrevs till en person som hade goda kunskaper om Guds sanning och som gjorde Guds vilja. Vi vet detta på grund av vad Paulus skrev till Timoteus tidigare, enligt vad som är upptecknat i början av detta brev. Till Timoteus sade Paulus: ”Jag erinras om din oskrymtade tro, samma tro, som först bodde i din mormoder Lois och din moder Eunice och som nu — därom är jag förvissad — jämväl bor i dig.” (2 Tim. 1:1, 2, 5) I de ord som är återgivna i 2 Timoteus 2:15 visade Paulus hur Timoteus skulle ge instruktioner åt kristna, dem som var en del av Guds församling. Det är riktigt att en kristen skall använda sanningens ord på rätt sätt, när han talar med icke troende, men i detta fall var det inte så att Paulus visade Timoteus hur han skulle omvända icke troende till kristendomen. Detta framgår av vad Paulus sade till honom beträffande hans undervisning: ”Jag bjuder dig, nu såsom när jag for åstad till Macedonien, att stanna kvar i Efesus och där förmana somliga att icke förkunna främmande läror.” Här är det tydligt att somliga inom den kristna församlingen förkunnade andra läror och inte handskades rätt med sanningens ord. Paulus gav också Timoteus rådet: ”Det som du hörde av mig med många vittnens understöd, detta må du anförtro åt trogna män, som i sin tur är tillräckligt kvalificerade att undervisa andra.” (1 Tim. 1:3; 4:16; 2 Tim. 2:2, NW) Här nämns det att viktiga upplysningar skulle anförtros åt trogna män som kunde undervisa ytterligare andra på ett kvalificerat sätt, och det utgör ännu ett bevis för att Timoteus hade att göra med dem som befann sig i den kristna församlingen. Han skulle använda sanningen för att gagna och vägleda sina bröder.
Undvik att ge en oriktig framställning av skriftställen för att bevisa en ståndpunkt
4. a) Visa hur långt kristenhetens präster går när det gäller att tillämpa Matteus 10:28 oriktigt. b) Vad är det som framhålls i detta skriftställe när det angår människans själ?
4 Det är absolut nödvändigt att vi undviker att avsiktligt tillämpa ett skriftställe felaktigt för att bevisa vår ståndpunkt. Kristenhetens präster gör sig ofta skyldiga till just detta. Tänk till exempel på Matteus 10:28. Vi läser där: ”Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom, som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna.” Präster pekar gärna på den första delen av Jesu uttalande för att bevisa att själen är odödlig och inte kan dö. Sade Jesus verkligen det? Det kan tyckas så, om man slutar att läsa mitt i versen. Men om man läser resten av versen, ser man att Jesus klart och tydligt avslöjade läran om den odödliga själen, när han sade att man skall frukta honom som kan förgöra både själ och kropp i Gehenna. Genom att man ”rätt handskas med sanningens ord” framträder den sanna innebörden eller meningen.
5. a) Hur uttyder somliga 1 Petrus 4:6? b) Vad är den verkliga innebörden i versen, och vilka ytterligare bibliska bevis kan du anföra?
5 Nära samhörande med läran om den odödliga själen är den tro somliga har att det är en människas ande som fortlever och är personligen förbunden med människan. Första Petrus 4:6 anförs till stöd för denna uppfattning. Där läser vi: ”Ty att evangelium blev förkunnat jämväl för döda, det skedde, för att dessa, om de än till köttet blevo dömda, såsom alla människor dömas, likväl till anden skulle få leva, såsom Gud lever.” De som tror på uppfattningen att anden är en förståndsbegåvad varelse som överlever kroppens död hävdar att Petrus här gav bevis för detta, när han omtalade att evangelium eller de goda nyheterna förkunnades för de döda. Är det verkligen så? För att handskas rätt med Guds ord måste vi låta det tala för sig självt. Syftade Petrus här på människor som var fysiskt döda? Eftersom de fysiskt döda ”veta alls intet” (Pred. 9:5), är de döda som omnämndes av Petrus desamma som dem som Jesus talade om, när han sade: ”Låt de döda begrava sina döda”, och dem aposteln Paulus syftade på, när han skrev: ”Det [är] er som Gud har gjort levande, fastän ni var döda i edra överträdelser och synder.” (NW) Vem som helst som lever men är död i Jehovas ögon kan komma till liv i andlig betydelse genom att höra Guds ord, ångra sig eller ändra sinne och sedan följa Herren Jesus. Hoppet för de bokstavligen döda är uppståndelsen och möjligheten att därefter höra de goda nyheterna och bli dömda. — Matt. 8:22; Ef. 2:1.
6. a) Vilken förklaring till Jesaja 14:12—16 har getts? b) Vilken är den skriftenliga förklaringen? c) Vem är således Lucifer i Jesaja 14:12—16, och vems inställning avspeglar han?
6 De som tillhör Jehovas folk behöver också vara försiktiga, när de tillämpar skriftställen, så att de lägger fram Guds ord på riktigt sätt i sin verksamhet med att predika och undervisa. Låt oss som exempel ta det ibland framförda påståendet att ett av de namn som getts åt Satan, djävulen, är Lucifer. Somliga kan då hänvisa till Jesaja 14:12—16. I Engelska auktoriserade översättningen (AV) förekommer där namnet Lucifer. Vers tolv lyder: ”Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna [O Lucifer, morgonens son, AV]! Huru har du icke blivit fälld till jorden, du folkens förgörare!” Ordet ”Lucifer” är en översättning av det hebreiska ordet hehlelʹ, ”den strålande”. Som ordet hehlelʹ här används är det inte ett personnamn eller en titel, utan i stället ett uttryck som beskriver den lysande ställning som intogs av Babylons dynasti av kungar i Nebukadnessars släktlinje. Det skulle inte vara riktigt att säga att Satan, djävulen, är den som här kallas Lucifer, som om det var ett av hans namn. Det här använda uttrycket syftar i främsta rummet på Babylons kung, ty enligt Jes. 14 vers fyra är detta ett ”ordstäv mot konungen i Babylon” (NW). I verserna femton och sexton i detta kapitel fjorton heter det också att denne som är ”strålande” (Lucifer) skall föras ned till scheol, som är mänsklighetens gemensamma grav, inte en vistelseort för Satan, djävulen. Dessutom säger faktiskt de som ser denne ”strålande” person föras ned till detta tillstånd: ”Är detta den man, som kom jorden att darra och riken att bäva?” Satan är inte en man, utan en osynlig andevarelse. Babylons kung återspeglade visserligen den inställning som hans fader, djävulen, lade i dagen, men ordet Lucifer var ändå inte ett namn som getts åt Satan, djävulen. Genom att ”rätt handskas med sanningens ord” förbereder vi oss för att förkunna Guds klara och tydliga utsagor så som vi finner dem på bibelns tryckta blad.
7. a) Varför begås ingen orättvisa mot bibeln genom bruket av lämpligt utvalda textavsnitt för att bevisa särskilda punkter? Vems exempel följer vi när vi gör så? b) Visa hur aposteln Paulus kan ha använt hänvisningar till de hebreiska skrifterna för att bevisa att Kristus skulle lida och uppstå från de döda.
7 Det begås dock inte någon orättvisa mot Guds ord, när Guds tjänare använder lämpligt utvalda textavsnitt från olika delar av bibeln för att bevisa läropunkter. Det är visserligen sant att Guds ords motståndare ibland påstår att vittnena på ett förvillande sätt använder textavsnitt här och där i bibeln för att bevisa sina ståndpunkter, men genom ett studium av bibeln vet vi mycket väl att Jesus och hans apostlar använde utvalda textavsnitt för att bevisa vissa grundsanningar. Vi kan till exempel tänka på att när Jesus frestades i öknen vid slutet av sin fasteperiod om fyrtio dagar, hänvisade han till olika avsnitt av Guds ord för att vederlägga djävulens argument. (Matt. 4:3—10; 5 Mos. 8:3; 6:13, 16; 5:9) Aposteln Paulus använde också denna teknik på judarna, när han undervisade i synagogan. I skildringen i Apostlagärningarna 17:2, 3 (NW) heter det: ”Enligt sin vana gick Paulus in dit till dem, och under tre sabbater resonerade han med dem, med Skrifterna som utgångspunkt, i det han förklarade och bevisade genom hänvisningar att det var nödvändigt för Kristus att lida och att uppstå från de döda, och sade: ’Denne är Kristus, denne Jesus, som jag nu förkunnar för er.’” — Se Psalm 22:8, 9; Jesaja 50:6; 53:3—5; Psalm 16:8—10.
Textavsnittens innebörd ofta dold i sammanhanget
8. a) Varför skall man undvika oriktig tillämpning av Skrifterna? b) Visa vad som är den verkliga innebörden i Ordspråksboken 10:7 och varför det är så. c) Vilka skriftställen skulle det vara förståndigt att använda, när man dryftar vilka människor det är som inte har rätt till uppståndelse?
8 Att avsiktligt använda textavsnitt felaktigt är emellertid att begå grov orättvisa mot Skrifterna. Vi vill inte göra oss skyldiga till sådan oriktig användning ens i mer eller mindre underordnade angelägenheter. Låt oss ta ett exempel: När vi talar med någon om uppståndelsen, kan vi säga att bibeln avgjort bevisar att de ogudaktiga inte kommer att bli uppväckta. Vi kan sedan läsa för den vi talar med denna vers ur bibeln: ”Den rättfärdiges åminnelse lever i välsignelse, men de ogudaktigas namn multnar bort.” (Ords. 10:7) Det är riktigt att de som Jehova menar vara grovt ogudaktiga, i det de inte omfattas av Kristi Jesu lösenoffer, inte kommer att få en uppståndelse. Men Ordspråksboken 10:7 bevisar inte detta beslut från Jehovas sida. Varför inte det? När man läser sammanhanget till detta kapitel i Ordspråksboken, lägger man märke till att en rad kontraster framställs där: en vis son och en dåraktig son, en arbetsam person och en som arbetar med lat hand, en förståndig son och en vanartig son. Men uppståndelsen och Gehenna dryftas inte här. Därför skulle det inte vara tillbörligt att säga att detta skriftställe handlar om den saken. Det som skall framhållas är i stället att de ogudaktigas namn eller rykte inte är ett behagligt minne, utan är vämjeligt, ruttet. Om man vill bevisa att somliga inte kommer att bli uppväckta, är det bättre att hänvisa till skriftställen som handlar om Gehenna, den andra döden. — Matt. 23:33; Upp. 21:8; se också Matteus 25:46.
9. Varför är fasthållande vid att man skall begrunda ett skriftställes sammanhang inte ett hinder, när det gäller att förklara sanningen?
9 Att man skaffar sig visshet om saker och ting genom att läsa sammanhanget och förstå innebörden i det hindrar en inte på något sätt när det gäller att förklara sanningen. Tvärtom styrker det ens på bibeln grundade argument, eftersom det med lätthet blir uppenbart för den som blir undervisad att det som lärs ut verkligen är vad bibeln säger. Bibeln är den allsmäktige Gudens inspirerade ord, och att få del av hans tankar om saker och ting, med hjälp av den heliga anden, är att få gagn av Skaparens vishet, sådan den kommer till uttryck i hans skrivna ord. Jehova hade någonting bestämt i sinnet, då han införde ett textavsnitt i bibeln. Han vet exakt vad vi behöver, och därför ger han oss det som bistår oss och hjälper oss att växa andligen i urskillning och i exakt kunskap om honom.
10, 11. a) Vilken innebörd kan man lätt tillskriva 1 Johannes 4:18? b) Vad fastslår sammanhanget beträffande den sanna innebörden? c) Hur stämmer detta överens med Psalm 139?
10 I vårt förhållande till Jehova bör vi vara som hans barn. När vi är sådana barn, hur mycket uppskattar vi då hans kärlek till oss och omvårdnad om oss? Handskas vi rätt med hans ord med avseende på vad det säger om våra personliga böner till honom, och förstår vi verkligen vad hans ord säger oss beträffande hur han önskar att vi skall känna det gentemot honom? Många har läst orden i 1 Johannes 4:18 om fullkomlig kärlek och har tillämpat dessa ord på felaktigt sätt. Bibelns ord på detta ställe lyder: ”Det finns ingen fruktan i kärleken, utan fullkomlig kärlek driver ut fruktan, ty fruktan verkar som ett återhållande band. Den som behärskas av fruktan har i sanning inte gjorts fullkomlig i kärlek.” (NW) Vid första påseendet har somliga dragit slutsatsen att de helt enkelt aldrig kommer att kunna vara fullkomliga i kärlek, därför att fruktan förmår dem att kringgå faran eller springa bort från den närhelst det är möjligt. Men är det fruktan av detta slag som aposteln här talar om?
11 När vi läser sammanhanget till 1 Johannes 4:18, får vi hjälp att förstå den särskilda innebörden i denna bibelvers. Av 1 Joh. 4 vers sjutton förstår vi att det Johannes dryftar är en fortsättning på det han framhållit om att äga ”frimodighet”. Han talar inte här om frimodighet i predikandet av Rikets goda nyheter. I stället talar han om frimodighet i fråga om att tala med Gud. Detta visas i tredje kapitlet i Första Johannes, verserna 19—21. Den person i vilken Guds kärlek når sitt fulla uttryck känner sig alltså fri att komma till sin himmelske Fader med fullt förtroende. Hans ofullkomlighet och syndiga tillstånd avhåller honom inte från att komma till Jehova för att be om hjälp när det gäller att göra Jehovas vilja. Ett barn kan komma till en kärleksfull far med fullt förtroende för att fadern kommer att förstå det och hjälpa det, också när det har begått ett felsteg, och alldeles så bör man känna det i fråga om sin himmelske Fader, Jehova. Man bör känna sig fri att nalkas honom med vilket som helst problem man kan ha, göra det för att be om hjälp att göra sin Faders vilja. Man bör inte ha någon sjuklig fruktan för den himmelske Fadern. Man bör inte vara rädd att Jehova kommer att kräva absolut rättvisa av en ofullkomlig, syndig varelse, att han kommer att fördöma en helt och hållet på grund av ens syndiga tillstånd i sinne och hjärta. Detta betyder inte att man fritt kan hänge sig åt att göra orätt och sedan gå till den himmelske Fadern för att söka förlåtelse och på så sätt otillbörligt utnyttja Jehovas barmhärtighet. Nej, men det betyder verkligen att man inte behöver frukta för att gå till sin himmelske Fader för att söka räta ut det som är krokigt och ändra sina ofullkomliga tankar eller handlingar, i det man vet att Jehova vet allt som finns att veta om en. — Ps. 139:1—3, 15—18, 23, 24.
12. Hur är det till gagn för oss individuellt att vi rätt förstår 1 Johannes 4:18?
12 När man har denna rätta insikt om 1 Johannes 4:18, förstår man också det enastående värdet i den andliga gemenskapen med Jehova, Skaparen. Man talar från sitt hjärta med Jehova och ber om vägledning i sitt liv, ber att det måtte vara till behag för Jehova. Att vi görs fullkomliga i kärlek betyder således att den kärlek till Gud som vi har i oss inte på något sätt är outvecklad. Nej, på grund av denna fullkomliga kärlek drivs vi i stället ständigt till att helhjärtat göra Guds vilja med fullt förtroende för vår himmelske Skapare och Fader. Detta ger oss i sin tur stor frimodighet i fråga om att nalkas Gud genom bön. — Ef. 3:12; Hebr. 4:16; 1 Joh. 5:14.
Att handskas rätt med profetior i Skriften
13. a) Vad är det viktigt att komma ihåg beträffande många profetior i de hebreiska skrifterna, och hur visas detta i förbindelse med profetian i Jesaja 35:1, 7? b) För vad är profetiornas uppfyllelse på Jehovas folk i forna tider en säker garanti?
13 Då vi studerar Guds ord och blir mer och mer förtrogna med dess sköna budskap och dess innebörd i våra liv, inser vi tydligt att det är berikande och ger lön, när vi förstår det på det sätt som Jehova har avsett. Vi har ofta från de hebreiska skrifterna anfört profetior angående de välsignelser som är i beredskap för människorna i Guds rättfärdiga nya ordning, och vi har gjort det med rätta! Men vi kan ofta ha underlåtit att inse att många av profetiorna redan har haft en uppfyllelse i liten skala i det forntida Israel. Som exempel kan vi tänka på orden i Jesaja 35:1, 7, där vi läser: ”Öknen och ödemarken skola glädja sig, och hedmarken skall fröjdas och blomstra såsom en lilja. Av förbränt land skall bliva en sjö och av torr mark vattenkällor; på den plats, där ökenhundar lägrade sig, skall växa gräs jämte vass och rör.” Sammanhanget visar tydligt att dessa ord gällde de landsflyktiga judar som återvände på ståthållaren Serubbabels tid. I Jes. 35 vers 10 heter det att ”HERRENS förlossade skola vända tillbaka och komma till Sion”. Det var Jehovas uppsåt att göra detta land till ett paradis i liten skala för dem, och detta krävde att han lät öknen och ödemarken såväl som hedmarken bli som sjöar och vattenkällor. Genom att vi tillämpar dessa Guds utsagor på rätt sätt inser vi tydligt att det förhållandet att Gud gjorde underverk till förmån för sitt utvalda folk i forna tider är en garanti för en mycket större uppfyllelse av sådana löften under den styrelse som utövas av hans Son, Herren Jesus Kristus. Det blir genast uppenbart att Jehova verkligen kommer att utgjuta välsignelser över denna jord under Rikets styre genom Kristus Jesus. Han skall då inte bara låta öknen ”blomstra såsom en lilja”, utan också öppna blinda ögon och döva öron och ge den lame hälsa igen, alldeles som det heter i denna profetia. — Jes. 35:5, 6.
14. Varför bör alla sanna kristna önska handskas rätt med Guds ord?
14 Vi kan utan att tveka säga att ”Guds ord är levande och kraftigt”. (Hebr. 4:12) Gud lever. Han talar till människorna genom bladen i sin levande bibel och ger därigenom kraft åt sina tjänare och insikt om djupa sanningar beträffande honom själv och hans uppsåt för människorna. Varje kristet vittne för Jehova Gud bör önska handskas rätt med detta ord, kunna använda det effektivt för att undervisa andra och slå ned falska religiösa läror, som har förmörkat sinnen och hjärtan på otaliga millioner människor, som hålls fångna under det stora Babylon, den falska religionens världsvälde. Paulus säger till Timoteus: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och gagnelig till undervisning, till tillrättavisning, till att bringa ordning i tingen, till fostran i rättfärdighet, för att Guds människa må bli fullt duglig, fullständigt utrustad för allt gott verk.” — 2 Tim. 3:16, 17, NW.
15. Vilken ansträngning bör vi göra för att förstå Guds ord och uppskatta det?
15 För att använda Guds ord rätt måste man läsa det och studera det och leta efter de dolda skatter som finns i det. Sådan insikt och uppskattning kommer inte automatiskt. Nej, det krävs hårt arbete och ivrigt sökande. I ordspråket heter det: ”Min son, om du tar emot mina ord och lägger upp förråd av mina bud hos dig för att ägna uppmärksamhet åt vishet med ditt öra, på det att du må böja ditt hjärta till urskillning; om du därtill ropar på förståndet självt och du höjer din röst för att kalla på urskillningen själv, om du fortsätter med att söka efter den som efter silver och du fortsätter att leta efter den såsom efter dolda skatter — i så fall skall du förstå Jehovas fruktan, och du skall finna själva Guds kunskap.” (Ords. 2:1—5, NW) Av det vi har begrundat i dessa paragrafer framgår det tydligt att vi bör önska veta varför saker och ting sades såsom det är återgivet i Guds ord och likaså önska veta vilken tillämpning av orden som kan göras. Vi bör alltid söka efter skälen till att förklaringarna getts på just det sättet och så söka handskas rätt med Guds ord.
16. Vilka ytterligare upplysningar kommer att hjälpa oss att handskas rätt med Guds ord?
16 Efterföljande artikel visar att det finns hela bibelböcker som skrevs med tanke på ett visst folk och som har ett visst budskap att framföra. När det gäller att handskas med Guds dyrbara ord på rätt sätt, är det till nytta för oss att vi tar reda på upplysningarna på detta sätt, så att vi får kännedom om de inspirerade ordens bakgrund, syfte och värde.