Kapitel 13
Andra hemligheter i förbindelse med Messias uppenbaras
1, 2. a) Hur har begreppet ”helig hemlighet” definierats? b) Vilket uppsåt i förbindelse med Kristus har Gud gjort till en uppenbarad hemlighet för oss?
EN HELIG hemlighet har definierats som ”en sanning som man inte kan äga kunskap om utom genom uppenbarelse från Gud”. Det är alltså en ”helig hemlighet” som Gud uppenbarar vid sin egen fastställda tid. (Romarna 16:25, 26, NW) Under långa lider var det en helig hemlighet vem som skulle bli Messias, Guds himmelska kvinnas ”säd”. Guds uppsåt i förbindelse med Messias eller Kristus var också under långa tider en helig hemlighet. Men vid sin fastställda tid uppenbarade Gud — han hemlighöll inte längre — att det var hans uppsåt att använda Messias eller Kristus, den Smorde, i förbindelse med en förvaltning av allting, såsom när ett hus omhänderhas av en förvaltare. En sådan förvaltning avsedd att åstadkomma enhet skulle innebära att Gud skulle lägga allt under Messias (Kristus) eller återförsamla allt under Messias’ eller Kristi ledarskap. Det var omtänksamt av Gud såsom den store förvaltaren att uppenbara detta. Vi läser:
2 ”Denna lät han överflöda gentemot oss med all vishet och allt gott förstånd, i det att han kungjorde för oss sin viljas heliga hemlighet. Den är i enlighet med hans goda behag som han beslöt inom sig själv om en förvaltning [ett omhänderhavande såsom genom en förvaltare] vid de fastställda tidernas yttersta gräns, nämligen att återförsamla allt i den Smorde [Maschiʹach], det som är i himlarna och det som är på jorden. Ja, i honom, i förening med vilken vi [Kristi lärjungar] också blev utsedda till arvingar, i det att vi blev förutbestämda enligt dens uppsåt [grekiska: proʹthesis], som verkar allting enligt det sätt som hans vilja tillråder, för att vi skulle tjäna till hans härlighets pris, vi som har varit de första att sätta vårt hopp till den Smorde.” — Efesierna 1:8—12, NW.
3. Vad innebar Guds löfte om ett ”nytt förbund” för det gamla mosaiska lagförbundet och uppsåtet därmed?
3 Det var i överensstämmelse med detta Guds uppsåt att Messias Jesus började lägga grundvalen till en församling, för vilken han skulle vara det av Gud förordnade huvudet. De enskilda medlemmarna av denna församling under Kristus var inte personligen förutbestämda eller predestinerade; endast antalet medlemmar och deras kristna egenskaper var förutbestämda. Jesus visade genom sin undervisning att han kände till att profetian i Jeremia 31:31—34 förutsade hur Jehova Gud skulle sluta ett ”nytt förbund” med sitt folk. Det gamla lagförbund, för vilket Mose hade varit medlare åt de köttsliga judarna, skulle följaktligen upphöra att gälla. Som det heter i Hebréerna 8:13: ”När han [Gud] säger ’ett nytt förbund’, har han därmed givit till känna, att det förra är föråldrat; men det som föråldras och bliver gammalt, det är nära att försvinna.” Vid tiden för Jesu offentliga verksamhet var detta Mose lagförbund mer än 1.540 år gammalt. Men trots att det hade varit i kraft så länge hade det inte kunnat frambringa ”ett rike av präster och en helig nation”. (2 Moseboken 19:6, NW) Inte ens i våra dagar, nitton hundra år senare, har de köttsliga judar som fortfarande påstår sig stå under det mosaiska lagförbundet kunnat ge Gud ”ett rike av präster och en helig nation”, eftersom till och med deras aronitiska prästerskap har upphört att finnas till sedan år 70 v.t.
4. Vad kan sägas om den kristna församlingens grundval, och först när blev denna församling grundad?
4 Jesus tänkte på att Israels nation var grundad på de tolv patriarkerna, Jakobs tolv söner. (1 Moseboken 49:28) Därför utvalde Jesus bland sina lärjungar tolv män, som han kallade ”apostlar” (utsända) och som skulle vara andrahandsgrundvalar på honom, församlingens huvudgrundval. (Markus 3:14; Lukas 6:13; Efesierna 2:20) Han talade om sig själv såsom en klippgrund och sade inför sina tolv apostlar: ”På denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.” (Matteus 16:18) Men fram till sin dödsdag erkände Jesus fortfarande att Israels nation var Guds församling, och han gjorde detta genom att predika i dess synagogor och undervisa i dess tempel i Jerusalem. Det var först på femtionde dagen, räknat från den dag då han uppstod från de döda, som den församling bildades för vilken han var huvudet och huvudgrundvalen. På vilka grunder kan vi säga detta? På följande pålitliga grunder:
5. Vad för något blev utgjutet på denna dag, då veckohögtiden firades, och över vilka? Vilken förklaring gav Petrus av hur detta utgjutande skedde?
5 På den högtidsdag som kallades schavuoth eller pingsten blev Guds heliga ande utgjuten i uppfyllelse av profetian i Joel 2:28, 29. Över vilka? Över Israels nation, som firade sin veckohögtid (schavuoth) där i Jerusalem? Nej; utan över omkring ett hundra tjugo trogna Jesu Kristi lärjungar, som var församlade i ett rum på övre våningen i ett hus i Jerusalem. Det gavs synliga och hörbara bevis för detta genom att ”tungor såsom av eld” svävade över deras huvuden och genom att de började tala andra tungomål än det som var deras modersmål. Aposteln Petrus förklarade för de tusentals häpna judar som var församlade att detta var uppfyllelsen av Joel 2:28, 29, som handlade om att Guds ande skulle utgjutas, och därpå tillade han:
”Denne Jesus har Gud upprest, varom vi alla är vittnen. Eftersom han blev upphöjd till Guds högra sida och erhöll den utlovade heliga anden från Fadern, har han därför utgjutit detta, som ni ser och hör. David for ju verkligen inte upp till himlarna, utan han säger själv: ’Jehova sade till min Herre: ”Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender såsom en pall för dina fötter.”’ Må därför hela Israels hus med säkerhet veta att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus [Maschiʹach], denne Jesus som ni hängde på pålen.” — Apostlagärningarna 2:1—36, NW.
6. a) Vad innebar det för Jesu lärjungar att han utgöt den heliga anden? b) Vad innebar detta för Israels nation och dess lagförbund?
6 Genom att gjuta ut helig ande från Gud över sina trogna lärjungar smorde Jesus dem alltså med helig ande och byggde på detta sätt sin församling. Vad innebar då detta för Israels nation, som hade hängt Messias eller Kristus på pålen? Det innebar att denna nation inte längre var Jehova Guds församling. Det innebar att det gamla lagförbundet hade försvunnit. Det hade blivit utplånat genom att Gud själv hade naglat fast det, så att säga, vid den påle på vilken Jesus Kristus på påskdagen hade hängt såsom en förbannelse för Israels nation. (Kolosserna 2:13, 14; Galaterna 3:13) De judar som var födda under detta lagförbund kunde bli befriade från dess förbannelse och få Jehova Guds välsignelse genom att ta emot denne Guds Son såsom deras offrade Messias. — Apostlagärningarna 3:25, 26.
7. Vad blev Jesus nu medlare för genom sitt blod, och vilken ställning kom nu Israels nation efter köttet att befinna sig i?
7 När Jesus Kristus inför sin himmelske Fader frambar förtjänsten eller värdet av sitt mänskliga livsblod, gav han dessutom gällande kraft åt ett nytt förbund, det förbund som utlovats i Jeremia 31:31—34. Precis som Mose hade varit medlare för det gamla lagförbundet och därvid använt blod av ringa djuroffer, så var nu Jesus Kristus i Guds närvaro medlare för det nya förbundet förmedelst sitt eget offerblod. Också i detta avseende var han en profet lik Mose. (5 Moseboken 18:15—18) Ett nytt förbund hade alltså ersatt det gamla lagförbundet, och Israels nation efter köttet befann sig inte i detta nya förbund. Nationen var följaktligen inte längre Jehova Guds församling. Den var inte längre ”Guds Israel”. Ingen av de köttsliga judar som fötts sedan lagförbundet blev utplånat har därför någonsin befunnit sig under detta gamla förbund, även om deras rabbiner påstår att de gör det.
8. Vilket slags Israel kom till på denna pingstdag, och hur framhåller Petrus kontrasten mellan det och det köttsliga Israel?
8 På denna pingstdag år 33 v.t. kom ett andligt ”Guds Israel” till, byggt på Messias Jesus såsom klippgrunden. ”Ty”, heter det i Galaterna 6:15, 16 (NW), ”varken omskärelse eller icke omskärelse är någonting, men en ny skapelse är någonting. Och över alla dem som vill vandra ordningsfullt enligt detta rättesnöre vare frid och barmhärtighet, ja, över Guds Israel.” Aposteln Petrus skrev följande ord till Messias’ lärjungar och framhöll kontrasten mellan dessa och den nation som förkastade Messias Jesus: ”Men ni är ’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning, för att ni skall vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade er ut ur mörkret in i sitt underbara ljus.” — 1 Petrus 2:8, 9, NW.
9. Vilken ny aftonmåltid instiftade Jesus för sina lärjungar, och vilket förbund talade han om?
9 Eftersom detta andliga ”Guds Israel” inte är underställt det gamla mosaiska lagförbundet, firar dess medlemmar inte den årligen återkommande judiska påsken. Som avslutning på den sista påskmåltid som Jesus höll med sina apostlar i Jerusalem tog han en kaka osyrat bröd och en vinkalk och instiftade en ny aftonmåltid, som hans efterföljare skulle fira varje år till åminnelse av hans egen död såsom Guds lamm och såsom medlare för det nya förbundet. Sedan han uttalat en välsignelse över vinkalken, sade han till sina trogna apostlar: ”Drick av den, ni alla; ty detta betyder mitt blod, ’förbundets blod’, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder.” (Matteus 26:27, 28, NW; jämför med 2 Moseboken 24:8.) Men vilket förbund var det Jesus talade om? Detta framgår av hur Lukas återger Jesu ord: ”Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas för er skull.” — Lukas 22:20, NW; 1 Korintierna 11:20—26.
10. Vilken jämförelse kan göras mellan detta förbund och det som Mose var medlare för, och varför blev vissa köttsliga, omskurna judar inte upptagna i detta nya förbund?
10 Jesu blod skulle ge gällande kraft åt det ”nya förbund” som blivit förutsagt i Jeremia 31:31—34 för att åstadkomma Guds förlåtelse av deras synder som upptogs i det nya förbundet. Jesus gav gällande kraft åt detta förbund, sedan han farit upp till himmelen, då han frambar värdet eller förtjänsten av sitt blod inför Jehova Gud. I kraft härav blev han medlare för det nya förbundet, som var ett bättre förbund än det som Mose var medlare för vid Sinai berg år 1513 f.v.t. (Hebréerna 8:6—13; 9:15—20; 12:24; 13:20; 1 Timoteus 2:5, 6) Olyckligtvis vägrade de köttsliga, omskurna judarna att ta emot Jesus såsom Messias och blev därför inte upptagna i det nya förbundet och kom följaktligen inte att tillhöra det andliga ”Guds Israel”.
11. Vad sade Jesus i samband med den nya aftonmåltiden till sina lärjungar om ett rike, och hur innebar detta en försäkran om att det nya förbundet skulle bli framgångsrikt?
11 Sedan Jesus låtit sina apostlar dricka den vinkalk som representerade hans blod, som skulle användas i förbindelse med det nya förbundet, fortsatte han att tala till dem och sade: ”Ni är emellertid de som har förblivit hos mig i mina prövningar; och jag sluter ett förbund med er, alldeles som min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike, på det att ni må äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner för att döma Israels tolv stammar.” (Lukas 22:28—30, NW) Detta var en försäkran om att det nya förbund som gavs gällande kraft genom Jesu blod skulle vara framgångsrikt i fråga om att frambringa ”ett rike av präster och en helig nation”. De trogna medlemmarna av det andliga ”Guds Israel”, som blir upptagna i det nya förbundet, skall ha del med Jesus Kristus i det himmelska rike som skulle regera över mer än kung Davids jordiska landområde. Dessa skall också tjäna som underpräster åt Herren Jesus Kristus, som skulle göras till en ”präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt”. — Psalm 110:4.
EN HEMLIGHET I FÖRBINDELSE MED ABRAHAMS ”SÄD” UPPENBARAD
12. Vilken helig hemlighet beträffande Abrahams ”säd” uppenbarades på pingstdagen år 33 v.t., och vilket slags ”säd” skulle detta vara?
12 När Gud år 1943 f.v.t. gav patriarken Abraham sitt förbundslöfte, kom följande heliga hemlighet till: Av vilka skall Abrahams utlovade ”säd” bestå, den säd genom vilken alla släkter på jorden skulle bli välsignade? (1 Moseboken 12:1—3) På pingstdagen år 33 v.t. uppenbarades denna heliga hemlighet. ”Säden” skulle naturligtvis bestå av fler än bara Messias Jesus, eftersom Gud hade lovat Abraham att hans säd skulle vara som stjärnorna på himmelen och som sandkornen på havets strand. Det köttsliga, omskurna Israel kom att passa in på den beskrivningen, men Abrahams sanna säd skulle inte bestå av det naturliga Israel efter köttet, utan av det andliga Israel, vars medlemmar är pånyttfödda av Guds ande till att bli andliga söner till Gud med ett himmelskt arv i sikte. Gud är den större Abraham, vilkens namn betyder ”fader till många”.
13. Vilka fick på pingstdagen möjlighet att tillhöra Abrahams andliga ”säd”? Hur länge var denna möjlighet endast dem förbehållen, och varför det?
13 Det köttsliga Israels folk fick emellertid första möjligheten att bli medlemmar av Abrahams andliga ”säd”. På pingstdagen år 33 v.t. var det köttsliga, omskurna judar, köttsliga avkomlingar av Abraham, som blev pånyttfödda av Guds heliga ande såsom hans söner och på så sätt upptogs i det nya förbundet. Därigenom blev Jehova Gud den större Abraham för denna andliga ”säd”. Trots att Israels nation hade varit delaktig i att avskära Messias i döden vid mitten av den sjuttionde årsveckan (från år 29 till år 36 v.t.), fortsatte Jehova Gud att visa dem ynnest under den senare halvan av denna sjuttionde årsvecka, och detta av hänsyn till sitt förbund med Abraham, vars köttsliga avkomlingar Israels barn var. (Daniel 9:24—27) Därför fortsatte möjligheten att bli Abrahams andliga ”säd” att först och främst erbjudas åt dem, fram till slutet av den sjuttionde veckan.
14. Hur framhöll Petrus i Jerusalems tempel denna omtänksamma föranstaltning för Abrahams köttsliga säd?
14 Några dagar efter pingsten framhöll aposteln Petrus denna Guds omtänksamma föranstaltning, när han talade till en skara judar i Jerusalems tempel: ”Och alla profeterna, ja, alltifrån Samuel och sedan alla de efterföljande, så många som har talat, har också tydligt kungjort dessa dagar. Ni är söner av profeterna och av det förbund som Gud ingick med edra förfäder, i det han sade till Abraham: ’Och i din säd skall alla jordens släkter bli välsignade.’ Till er var det som Gud först, sedan han hade uppväckt sin tjänare, sände honom åstad för att välsigna er genom att vända var och en bort från edra onda gärningar.” — Apostlagärningarna 3:24—26, NW.
15. Vilka fick alltså först del av Abrahams ”säds” välsignelse, och hur blev de välsignade frigjorda från slaveri?
15 Några år senare skrev en före detta farisé, som tidigare varit mycket nitisk för judarnas traditioner:
”Genom köp frigjorde Kristus [Maschiʹach] oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i stället för oss, ty det är skrivet: ’Förbannad är var och en som blir upphängd på en påle.’ Syftet var att Abrahams välsignelse skulle komma att förmedelst Jesus Kristus gälla för nationerna, för att vi skulle erhålla den utlovade anden genom vår tro.”
”Men när den fastställda tidsgränsen var uppnådd, sände Gud ut sin Son, som kom att födas av en kvinna och som kom att stå under lagen, på det att han genom köp måtte frigöra dem som är under lagen, för att vi för vår del måtte få adoptionen såsom söner. Eftersom ni nu är söner, har Gud sänt sin Sons ande in i våra hjärtan, och den ropar: ’Abba, Fader!’ Alltså är du nu inte längre slav, utan son; och om du är son, är du också arvinge genom Gud.” — Galaterna 3:13, 14; 4:4—7; NW.
16. Är medlemskap i Abrahams andliga ”säd” grundat på köttslig släktskap, eller vad är detta medlemskap grundat på?
16 Samme skribent, aposteln Paulus, förklarade att medlemskap i ”Abrahams säd” inte är grundat på köttslig släktskap med Abraham, utan på att man utövar sådan tro som Abraham hade. Paulus sade: ”Säkert vet ni att de som håller fast vid tron är de som är Abrahams söner. Nu kungjorde Skriften, som i förväg såg att Gud skulle förklara människor av nationerna rättfärdiga på grund av tro, på förhand de goda nyheterna för Abraham, nämligen: ’Genom dig skall alla nationer bli välsignade.’ Ni är nämligen alla Guds söner genom er tro på Kristus Jesus. Ty ni alla som har blivit döpta in i Kristus har iklätt er Kristus. Där är varken jude eller grek, där är varken slav eller fri, där är varken man eller kvinna, ty ni är alla ett i förening med Kristus Jesus. Dessutom, om ni tillhör Kristus, är ni verkligen Abrahams säd, arvingar med avseende på ett löfte.” — Galaterna 3:7, 8, 26—29, NW; 1 Moseboken 12:3.
EN HEMLIGHET UPPENBARAS FLERA GENERATIONER SENARE
17. Hur många judar hade tro lik Abrahams och drog fördel av den sjuttionde årsveckan av gudomlig ynnest gentemot dem?
17 Inte alla Abrahams köttsliga avkomlingar hade den tro som han hade och som fick till följd att han blev kallad rättfärdig och Guds ”vän” redan innan han var omskuren i köttet. (1 Moseboken 15:6; Romarna 4:9—12; Jakob 2:21—23) Det var alltså inte många av de köttsliga judarna som drog fördel av den sjuttionde årsveckan, under vilken det abrahamitiska förbundet behölls ”i kraft” till gagn för Abrahams, Isaks och Jakobs köttsliga avkomlingar. (Daniel 9:27, NW) Det var bara en liten kvarleva som gjorde detta. Den siffra som senast angavs över antalet judar i Jerusalem, som tog emot Messias Jesus innan den sjuttionde årsveckan nådde sitt slut år 36 v.t., uppgick till omkring fem tusen. — Apostlagärningarna 4:4.
18. Hur många andliga israeliter var det Guds uppsåt att ha, och vilka frågor uppstod därför vid den sjuttionde veckans slut?
18 Gud hade förutbestämt ett långt större antal än detta för sitt ”rike av präster och en helig nation”, som skulle frambringas genom det nya förbundet. Han uppenbarade inte det exakta antalet enligt sitt uppsåt förrän efter det att Jerusalem blivit förstört år 70 v.t., nämligen inemot slutet av det första århundradet. Då uppenbarade han för den åldrige aposteln Johannes, som ännu levde kvar, att det var hans uppsåt att utvälja 144.000 andliga israeliter. (Uppenbarelseboken 7:4—8; 14:1—3) När den sjuttionde veckan löpte ut på hösten år 36 v.t., var det antal judar som hade tagit emot Jesus som Messias och hade blivit döpta med helig ande uppenbarligen mycket mindre än 144.000. Vad innebar detta? Hade Guds uppsåt gått om intet? Eller vilken häpnadsväckande åtgärd skulle han nu vidta för att hans ”eviga uppsåt” i Kristus inte skulle gå om intet?
19. Vad uppenbarade nu Gud beträffande kretsen av döpta troende under Messias Jesus såsom huvudet?
19 Fram till hösten år 36 v.t. bestod församlingen av döpta efterföljare till Messias Jesus uteslutande av köttsliga judar, omskurna samariter och andra som hade blivit omskurna proselyter till den judiska tron. (Apostlagärningarna 2:11; 8:1—9:30; 11:19) Återstoden av mänskligheten var icke troende, ”utan Kristus, avlägsnade från Israels stat och främlingar för löftesförbunden”, de hade ”inget hopp” och var ”utan Gud i världen”. (Efesierna 2:11, 12, NW) Nu blev något uppenbarat: Kretsen av troende under Messias Jesus såsom sitt huvud skulle inte längre uteslutande bestå av personer som tagits ut från judarnas släkte och de judiska proselyterna. Från och med nu skulle också oomskurna troende upptas i kretsen av messianer, personer som var lika oomskurna som Abraham var när Gud kallade honom och därefter instiftade förbundet med honom och ansåg honom berättigad till vänskap med Gud på grund av tro. Dessa godtagna icke-judar hade nämligen också tro.
20. a) Vad skulle nu inte längre stå såsom en barriär mellan judar och icke-judar? b) Mot vilka riktade nu Gud gynnsam uppmärksamhet?
20 Vid mitten av den sjuttionde veckan år 33 v.t. hade Gud avskaffat det mosaiska lagförbundet och hade instiftat det bättre ”nya förbundet” med det andliga Israel. Det gamla lagförbundet skulle därför inte längre stå såsom en barriär mellan judar och hedningar. Jehova Gud färdades alltså fram på en banad väg, som anges i Efesierna 2:13—18, när han ägnade gynnsam uppmärksamhet åt de oomskurna hednanationerna för att ”från dem ta ut ett folk för sitt namn”. — Apostlagärningarna 15:14, NW; Amos 9:11, 12, Septuaginta.
21. Till vem sände Gud därefter sin ängel, och vad gjorde denne?
21 Till vem sände Gud sin ängel vid slutet av den sjuttionde årsveckan? Till en oomskuren hedning i residensstaden för den romerske landshövdingen över provinsen Judeen. Kornelius var denne hedning, en centurion vid den italiska krigsskaran, men ”en from man och en som fruktade Gud tillika med hela sitt husfolk, och han gav många barmhärtighetsgåvor åt folket och uppsände beständigt böner till Gud”. Kornelius blev uppmanad att skicka bud söderut till kuststaden Joppe och låta hämta Simon Petrus därifrån. Simon Petrus slog följe med de tre män som blivit sända för att hämta honom, eftersom han hade fått anvisning om att följa med dem och sluta upp med ”att kalla de ting för besudlade, som Gud har renat”.
22. Vad predikade Petrus om för dem som var församlade i denne hednings hem, och vad sade han om syndernas förlåtelse?
22 Simon Petrus kvävde alltså sina fördomar mot att gå in i en hednings hem och gick in i Kornelius’ hem i Caesarea. När Petrus blev uppmanad därtill, predikade han för denne hedning och för dem som han hade samlat i sitt hus för att höra aposteln. Petrus predikade för dem om Messias, som Gud hade sänt till Israel, och sade vidare: ”Han bjöd oss också att predika för folket och avge ett grundligt vittnesbörd om att han är den som är bestämd av Gud till att vara domare över de levande och de döda. Om honom bär alla profeterna vittnesbörd, att var och en som sätter tro till honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.” — Apostlagärningarna 10:1—43, NW; 11:4—14.
23. Vilket underverk föranledde Petrus att befalla att hans lyssnare skulle bli döpta, och i vems namn skulle detta ske?
23 Dessa ord var nog för Kornelius och dem som lyssnade tillsammans med honom. Gud läste också deras hjärtan och handlade i överensstämmelse därmed. Vi läser:
”Medan Petrus ännu talade om dessa ting, föll den heliga anden på alla dem som hörde ordet. Och de trogna som hade kommit med Petrus [sex omskurna judiska troende], vilka var av de omskurna, häpnade, därför att den heliga andens fria gåva nu blev utgjuten också över människor av nationerna. Ty de hörde dem tala tungomål och förkunna Guds storhet. Då svarade Petrus: ’Kan någon förbjuda vatten, så att dessa inte skulle bli döpta, som har erhållit den heliga anden alldeles såsom vi har?’ Därmed befallde han att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Då begärde de att han skulle stanna kvar några dagar.” — Apostlagärningarna 10:44—48, NW; 11:1—17.
24. Hur reagerade de judar i Jerusalem som hörde Petrus’ förklaring?
24 När Petrus längre fram kom tillbaka till Jerusalem, förklarade han för de omskurna judiska troende där varför han handlade som han gjorde: ”Om alltså Gud gav samma fria gåva åt dem som han också gav åt oss, som har trott på Herren Jesus Kristus, vem var då jag, att jag skulle kunna hindra Gud?” Vi i denna tid bör efterlikna dem på den tiden som hörde Petrus’ förklaring: ”När de nu hörde dessa ting, föll de till föga, och de förhärligade Gud och sade: ’Så har då Gud förunnat sinnesändring för uppnående av liv också åt människor av nationerna.’” — Apostlagärningarna 11:17, 18, NW.
25. Vilken befallning av den uppståndne Jesus började de omskurna, judiska troende då att åtlyda?
25 Därefter begränsade sig apostlarna och deras judiska medtroende inte enbart till judar och proselyter, utan gjorde vad den uppståndne Jesus hade uppmanat dem att göra: ”Gå därför och gör lärjungar” — av vilka? — ”av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” — Matteus 28:19, 20, NW.
26. I synnerhet vilken apostel skrev om Guds heliga hemlighet med avseende på troende hedningar?
26 Innan Kornelius blev omvänd till att vara en Messias’ lärjunge, blev Saulus från Tarsus, som tidigare med gott samvete hade förföljt dem av hans eget judiska folk som trodde på Messias, själv omvänd. Han började omedelbart predika för andra omskurna judar och visade dem från de inspirerade hebreiska skrifterna att denne Jesus, Davids son, var den förutsagde Messias eller Kristus. I sinom tid fick han ställningen som apostel och blev kallad Paulus, och han fick det särskilda ämbetet som ”en apostel för nationerna”. I synnerhet han skrev om vilken förunderlig ”helig hemlighet” Gud uppenbarade år 36 v.t. genom att ge troende hedningar tillträde till Kristi lärjungars krets, såsom medlemmar av ”Abrahams säd”. — Romarna 11:13, NW.
27. Vilken storslagen ”helig hemlighet” kungjorde Paulus bland hednanationerna?
27 Paulus skrev till exempel om vad som under lång tid hade varit en hemlighet i förbindelse med den messianska församlingen: ”Jag blev en tjänare åt denna församling i överensstämmelse med det förvaltarskap från Gud, som blev mig givet till ert bästa, att helt och fullt predika Guds ord, den heliga hemlighet som var fördold för de förgångna tingens ordningar och för de framlidna släktleden. Men nu har den gjorts uppenbar för hans heliga, för vilka Gud har behagat göra kunnigt vad denna heliga hemlighets härliga rikedom är bland nationerna. Det är Kristus i förening med er, hoppet om hans härlighet.” (Kolosserna 1:25—27, NW) Vilken storslagen ”helig hemlighet”, som skulle uppenbaras efter så lång tid, att troende från hednanationerna skulle ges det himmelska ”hoppet” att bli förhärligade tillsammans med Messias, Kristus! Det var i sanning en ära och ett privilegium att vara en tjänare åt en församling med ett sådant hopp!
28, 29. a) I förbindelse med vem utformade Gud sitt uppsåt, som rymde denna kärleksfulla omtänksamhet om hedniska troende? b) Vad skrev Paulus om Guds ”eviga uppsåt”, när han uttryckte sin tacksamhet för sin egen andel i förbindelse med detta?
28 Tänk bara att all denna kärleksfulla omtänksamhet ryms inom det upphöjda uppsåt som Gud utformade i förbindelse med sin Messias för att göra hedniska troende till en del av Abrahams andliga ”säd” till välsignelse för hela mänskligheten! Hur beundransvärt är det inte att den kärleksfulle Guden har hållit fast vid detta frikostiga uttryck för sin vilja, därför att det ingår i hans ”eviga uppsåt”! Paulus uttrycker sin uppskattning av sin egen gudagivna andel i förbindelse med detta och säger:
29 ”Åt mig, en man som är ringare än den ringaste av alla heliga, blev denna oförtjänta omtanke given, att jag skulle för nationerna kungöra de goda nyheterna om Kristi outgrundliga rikedom och skulle komma människor att inse, hur den heliga hemlighet förvaltas, som från det obestämda förgångna har varit fördold i Gud, vilken har skapat allt. Detta skedde för det syftet att Guds oändligt mångfaldiga vishet nu skulle genom församlingen kungöras för herradömena och myndigheterna i det himmelska, enligt det eviga uppsåt [grekiska: proʹthesis] som han utformade i förbindelse med den Smorde, vår Herre Jesus.” — Efesierna 3:8—11, NW.
30. a) Hur gick Gud enligt sitt ”eviga uppsåt” till väga för att göra sin ”oändligt mångfaldiga vishet” uppenbar? b) Varför är vi som lever i denna tid högt gynnade?
30 Gud gick följaktligen så till väga med sin ”heliga hemlighet” att ”Guds oändligt mångfaldiga vishet” nu, vid denna tid, ”enligt det eviga uppsåt som han utformade i förbindelse med den Smorde”, skulle göras uppenbar för herradömena och myndigheterna i det himmelska genom att den kristna församlingen frambragtes som ett exempel på Guds mångfaldiga vishet. Är vi inte högt gynnade, som lever i denna tid av insikt om Guds ”heliga hemlighet” enligt hans ”eviga uppsåt”? Paulus säger:
”Under andra släktled blev denna hemlighet inte kungjord för människors söner, såsom den nu har blivit uppenbarad av anden för hans heliga apostlar och profeter, nämligen att människor av nationerna skulle vara medarvingar och höra med till kroppens lemmar och vara delaktiga med oss i löftet i förening med Kristus Jesus genom de goda nyheterna.” — Efesierna 3:5, 6, NW.
31, 32. a) Vilka i förkristna tider var intresserade av att förstå dessa ting? b) Vilka skall alltså Kristi ”kropp” bestå av?
31 Forntida förkristna profeter, ja, till och med änglar, var intresserade av hur Jehova Gud egentligen skulle förvalta denna ”heliga hemlighet”.
”Angående just denna frälsning har profeterna, vilka profeterade om den oförtjänta omtanke som var avsedd för er, ihärdigt forskat och noggrant rannsakat. De fortfor att efterforska vilken särskild tid eller vad för slags tid anden i dem angav beträffande Kristus, när den på förhand bar vittnesbörd om lidandena [som var bestämda, hölls i beredskap] för Kristus och om de härligheter som skulle följa på dessa. Det blev uppenbarat för dem att det inte var sig själva, utan er, som de tjänade med de ting som nu har blivit tillkännagivna för er, genom dem som har kungjort de goda nyheterna för er med från himmelen utsänd helig ande. I just dessa ting åstundar änglar att blicka in.” — 1 Petrus 1:10—12, NW; An American Translation.
32 Vid Guds fastställda tid blev det alltså uppenbarat att hela antalet medlemmar av Kristi ”kropp” skulle bestå av både hedningar och judar. Guds ”eviga uppsåt”, som först utformades i Edens lustgård, innefattade denna församling, som skulle ha Messias såsom huvud. I denna församling blev både judar och hedningar förenade.