”Vi skola icke försumma vår Guds hus”
1. Hurudan var Jesu Kristi inställning till templet i Jerusalem, och hur gav den sig till känna?
ALLDELES som profeten Daniel hade förutsagt (9:24—27), framträdde ”den smorde [Messias] fursten” (Åk) år 29 v.t., ty då blev Jesus, timmermannen från Nasaret, döpt i Jordan och blev smord med Guds heliga ande. (Matt. 3:13—17) Såsom Messias eller Kristus förutsade han att Jerusalems tempel skulle förstöras, och detta inträffade år 70 v.t. Han försökte inte bevara detta förebildliga hus, ”vår Guds hus”, som var uppfört av ”härliga stenar” och av andra dyrbara material. (Luk. 21:5, 6) Men så länge som Gud tillät detta tempel att bestå där i Jerusalem, respekterade Jesus Kristus det och tillbad Gud i det. Vid två tillfällen renade han det från det mångleri som bedrevs där. — Joh. 2:13—22; Matt. 21:10—14.
2. Av vilken byggnad var Jesus emellertid mera intresserad?
2 Jesus Kristus var emellertid mera intresserad av sin himmelske Faders, Jehova Guds, verkliga, evigt bestående tempel. Innan han för sista gången begav sig upp till Jerusalem, där han skulle förutsäga denna stads och dess tempels förstöring, hörde hans tolv apostlar honom säga: ”På denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets [hades’] portar skola icke bliva henne övermäktiga.” — Matt. 16:18.
3, 4. a) Vad liknade Jesus, enligt vad vi läser i Matteus 16:18, sin församling vid? b) Vad liknade Paulus församlingen vid, då han skrev till de kristna i Efesus, och hur gjorde han det?
3 När denne före detta timmerman talade om att bygga sin församling (eller kyrka) och om att bygga den på en klippa, liknade han sin församling vid ett tempel. Han talade om den såsom ett levande ”Guds hus”. När Jesus första gången renade templet på våren år 30 v.t., använde han ordet ”tempel” om något helt annat än det materiella templet i Jerusalem. (Joh. 2:13—22) Och nu liknar han, enligt vad som meddelas i Matteus 16:18, sin församling av trogna efterföljare vid ett tempel, som byggs på honom själv såsom grundstenen. I överensstämmelse härmed talade den kristne aposteln Paulus, när han skrev till församlingen i Efesus i Mindre Asien, där det världsbekanta templet åt gudinnan Diana eller Artemis alltjämt låg, om hela den kristna församlingen och kallade den ett levande tempel. Paulus sade:
4 ”Genom honom [Jesus Kristus] hava vi, båda folken [judar och hedningar], tillträde till Fadern genom en ande. Helt visst äro ni därför icke längre främlingar och bofasta utlänningar, utan ni äro medborgare tillsammans med de heliga och äro medlemmar av Guds husfolk, och ni hava blivit uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, medan Kristus Jesus själv är grundhörnstenen. I förening med honom växer hela byggnaden, som är harmoniskt sammanfogad, upp till ett heligt tempel för Jehova. I förening med honom bliva också ni uppbyggda tillsammans till en plats som Gud kan bebo genom ande.” — Ef. 2:18—22, NW.
5. Vad är ”vår Guds [sanna] hus” enligt Paulus’ ord i 1 Korintierna 3:16, 17?
5 Också vid ett annat tillfälle påpekade aposteln Paulus att ”vår Guds [sanna] hus” nu är ett tempel som består av levande personer, nämligen då han skrev till den kristna församlingen i det forntida Korint i Grekland: ”Veta ni icke att ni äro Guds tempel och att Guds ande bor i eder? Om någon förstör Guds tempel, skall Gud förgöra honom, ty Guds tempel är heligt, och det templet äro ni.” — 1 Kor. 3:16, 17, NW.
6. Vad kan det symboliska templets medlemmar jämföras med, och hur gör Petrus en sådan jämförelse?
6 Detta symboliska tempels medlemmar kan fördenskull jämföras med det materiella templets stenar. Fördenskull kallar den kristne aposteln Petrus dem för ”levande stenar”, när han skriver till de kristna som var kringspridda runt om i Mindre Asien och säger: ”Kommen till honom [Jesus Kristus], den levande stenen, som väl av människor är förkastad, men inför Gud är ’utvald och dyrbar’; och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, så att I bliven ett ’heligt prästerskap’, som skall frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga för Gud. Det heter nämligen på ett ställe i skriften: ’Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar [grund] hörnsten, och den som tror på den skall icke komma på skam.’” — 1 Petr. 2:4—6; Ef. 2:20.
7. Förklara hur Gud bor i sitt levande tempel.
7 Aposteln Paulus framhåller mycket klart och tydligt att Gud bor i sitt levande tempel förmedelst sin ande och inte förmedelst någon snidad bildstod eller något avgudabeläte, när han på nytt skriver till den kristna församlingen i det avgudiska Korint: ”Huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? Vi äro ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: ’Jag skall bo i dem och vandra ibland dem; jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.’” — 2 Kor. 6:16.
8. Vad anger dessa ord av Paulus och Petrus beträffande det tempel, som då alltjämt fanns i Jerusalem?
8 Det var inte senare än fem år innan det judiska templet i Jerusalem förstördes av romerska trupper år 70 v.t. som apostlarna Paulus och Petrus skrev allt detta. Alltså är det mycket tydligt att Jehova Gud vid den tiden hade förkastat det materiella templet i Jerusalem, där hans Son, Jesus Kristus, hade blivit dömd till döden, alldeles som Jesus hade sagt den 11 Nisan, tre dagar innan de religiösa ledarna lät döda honom: ”Ni ville det icke. Se, edert hus lämnas övergivet åt eder!” — Matt. 23:37, 38, NW.
9. När lades Jesus Kristus såsom ”grundhörnstenen” i Sion, och när började byggandet på honom?
9 På tredje dagen sedan Jesus dött uppväckte den allsmäktige Guden honom från de döda och lät honom återvända till himmelen, till det himmelska Sions berg. Där lade Gud Jesus Kristus såsom den symboliska ”grundhörnstenen”, på vilken ett nytt, levande tempel skulle byggas. (1 Petr. 2:6; Jes. 28:16; Matt. 16:18) Eftersom detta levande tempel är ett ”andligt hus”, i vilket Gud bor genom sin heliga ande, började det byggas på pingstdagen år 33 v.t., när Guds heliga ande blev utgjuten över de troende judar som utövade tro på den himmelska ”grundhörnstenen”. — Apg. 2:1—42.
Försummelse möjlig — hur?
10, 11. a) Hur kommer det sig att det bland oss alltjämt är möjligt att försumma Guds sanna hus? b) Vad sade Paulus, när han varnade Timoteus för sådan försummelse?
10 Eftersom ”vår Guds [sanna] hus” är ett levande tempel, som består av den trogna församlingen av Kristi efterföljare, är det lätt för oss att förstå att detta symboliska hus kan bli försummat av dem som är ”levande stenar” i det. Och låt oss tänka på att ”levande stenar” av detta slag ännu i denna dag blir utvalda och beredda för att insättas i detta andliga tempel, varför det alltjämt föreligger en möjlighet till sådan försummelse. Aposteln Paulus varnade den kristne tillsyningsmannen Timoteus för sådan försummelse, i det han sade:
11 ”Jag skriver detta till dig, ... för att du må veta hur du bör förhålla dig bland Guds husfolk, som är den levande Gudens församling, en pelare och ett stöd för sanningen. I sanning, denna gudaktiga hängivenhets heliga hemlighet är erkänt stor: Han manifesterades i köttet, blev förklarad rättfärdig i anden, framträdde för änglar, blev predikad bland nationer, blev trodd i världen, blev upptagen i härlighet. Emellertid säger det inspirerade uttalandet avgjort, att i senare tidsskeden några komma att avfalla från tron, i det att de ägna uppmärksamhet åt vilseledande inspirerade uttalanden och demoners läror.” — 1 Tim. 3:14—4:1, NW.
12, 13. a) Vad skulle Timoteus fördenskull akta sig för att göra? b) Vad skulle Timoteus göra, såsom vi läser i 1 Timoteus 4:14—16; 6:2, 20, 21?
12 Sedan den kristne tillsyningsmannen Timoteus, som verkade i första århundradet, hade fått Paulus’ första brev, som följdes av Paulus’ andra brev till honom, kunde han mera helt och fullt veta, såsom Paulus skrev, ”hur du bör förhålla dig bland Guds husfolk”. Han skulle akta sig för att försumma några av sina plikter, när det gällde Guds hus eller församling. Han skulle göra alldeles som den apostoliske medlemmen av Guds hus hade tillsagt honom, i det han skrev i 1 Timoteus 4:14—16; 6:2, 20, 21 (NW):
13 ”Var icke försumlig beträffande den gåva i dig som blev dig given genom en förutsägelse och när kretsen av äldre män lade händerna på dig. Tänk på dessa ting; gå upp i dem, så att dina framsteg må bliva uppenbara för alla människor. Giv ständigt akt på dig själv och på din undervisning. Förbliv vid dessa ting, ty genom att göra detta kommer du att frälsa både dig själv och dem som lyssna till dig.” ”Fortsätt med att undervisa om dessa ting och giva dessa förmaningar. O Timoteus, bevara vad som har blivit dig betrott, i det att du vänder dig bort från det tomma tal, som våldför sig på det som är heligt, och från motsägelserna från den falskeligen så kallade kunskapen. Därför att de prålat med dylik kunskap, hava några avvikit från tron.”
En försummelse med allvarliga följder
14. a) Vad skulle Timoteus regelbundet vara närvarande vid, och varför skulle han inte handla annorlunda? b) Människor i vilka åldrar bör vara med vid mötena?
14 Såsom tillsyningsman i församlingen skulle Timoteus regelbundet vara med vid församlingens möten, antingen för att leda det som förehades eller för att fullgöra det som ålåg honom under mötet, alldeles som Paulus bjöd honom, då han skrev: ”Fortsätt ... med att ägna dig åt offentlig föreläsning, åt förmaning, åt undervisning.” (1 Tim. 4:13, NW) Timoteus skulle inte hålla sig borta från mötena. Om han höll sig borta, skulle han därmed avskära sig från ”Guds husfolk, som är den levande Gudens församling, en pelare och ett stöd för sanningen”. Om han var borta från mötena, skulle han inte kunna avbörda sig sitt ansvar. Att vara med vid mötena är inte något bara för de gamla, som går på gravens brädd, utan det är något för de unga, för människor i sina bästa år såväl som för dem vilkas levnadstid närmar sig sitt slut. Timoteus var ung. Det var därför som Paulus sade till honom: ”Låt ingen någonsin se ned på din ungdom.” ”Kritisera icke strängt en äldre man. Vädja i stället till honom såsom till en fader, till yngre män såsom till bröder.” — 1 Tim. 4:12; 5:1; NW.
15, 16. a) Vad gör en medlem i själva verket, om han uppsåtligt underlåter att komma till mötena, och i vilken riktning leder ett sådant handlingssätt? b) Hur framgår detta av Hebréerna 10:23—31?
15 Att inte vara med vid församlingens möten är ett av de mest uppenbara sätt, varigenom vi kan överge och försumma ”vår Guds hus”. Om en medlem av Guds åt honom överlämnade, döpta husfolk uppsåtligt underlåter att vara med, stöter han i själva verket bort församlingen ifrån sig i en form av uteslutning. Med uteslutning avses att en medlem stöts ut ur kretsen av Guds husfolk; och om man förblir i detta uteslutna tillstånd till sin död, innebär det att man blir tillintetgjord för evigt såsom en individ som är förkastad av Gud. Om man håller sig borta från mötena, leder detta just i den riktningen. I Hebréerna 10:23—31 (NW) heter det fördenskull:
16 ”Låt oss hålla fast vid att offentligen kungöra vårt hopp utan att vackla, ty han som har givit löftet är trofast. Och låt oss tänka på varandra [inte undvika varandra] för att uppegga till kärlek och förträffliga gärningar, i det att vi icke försumma att församlas, såsom några hava för sed, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mera som ni se dagen närma sig. Ty om vi uppsåtligt bedriva synd, sedan vi erhållit den exakta kunskapen om sanningen, finnes det ej längre kvar något offer för synder, utan det finnes en viss förskräcklig förväntan på dom; och det finnes en glödande nitälskan, som kommer att förtära dem som stå emot. ... Ty vi känna honom som sade: ’Hämnden är min; jag skall vedergälla’; och återigen: ’Jehova skall döma sitt folk.’ Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer.” — Se 5 Moseboken 32:35, 36.
17. Vad är det som i kristenheten utgör ett ganska stort hinder för regelbundna mötesbesök, men hur förhåller det sig med Guds sanna hus?
17 När man besöker möten i kristenhetens kyrkor, kostar det vanligen pengar, antingen genom att man uppmanas erlägga kollekt en eller två gånger under ett religiöst möte eller genom att man måste betala inträde i den religiösa byggnaden. Många människor anser sig inte ha råd att lämna sådana påtvingade bidrag. Men när det gäller Guds sanna husfolk, finns det inte något sådant ekonomiskt hinder, som skulle kunna avskräcka dem från att regelbundet vara med vid församlingens möten. Vid alla Jehovas kristna vittnens möten tillämpas regeln: ”Fritt inträde, ingen kollekt.” Det enda som krävs är att man gör sig möda att komma till mötena.
18. Hur kan en församlings nödvändiga utgifter bestridas, och hur sköter Jehovas kristna vittnen en sådan sak?
18 I de fall, då mötena inte hålls i privata hem, som det skedde i första århundradet enligt vad bibeln uppger, kommer naturligtvis en del utgifter att behöva bestridas av församlingen, om man skall kunna samlas regelbundet i en möteslokal. (Rom. 16:5; 1 Kor. 16:19; Kol. 4:15; Filem. v. 2) I ett sådant fall kan församlingens medlemmar ge frivilliga bidrag, allteftersom det är dem möjligt att bidra med sådana. Fördenskull kan en bidragsbössa ställas fram på en lämplig plats, där man kan lägga sina penningbidrag utan att fördenskull lysa med sin givmildhet. Vi önskar inte likna de religiösa skrymtarna i det första århundradet som ägnade sig åt välgörenhet eller gav allmosor ”för att bliva sedda av dem [människorna]; ... för att ... bliva prisade av människorna”. (Matt. 6:1—4) I Jehovas kristna vittnens möteslokaler i våra dagar finns det fördenskull bidragsbössor, i vilka man kan lägga ned sina bidrag alltefter egen önskan.
19. Är penningbidragen det väsentligaste i detta sammanhang, eller vad är det som är väsentligast?
19 Penningbidragen är inte det väsentligaste, även om en församling såsom en helhet inte önskar försumma ”vår Guds hus” genom att underlåta att sörja för att man har en allmän mötesplats till en sådan kostnad som församlingen kan bära. Det väsentligaste är att man kommer till mötena, och det regelbundet.
20. På vilka sätt kan vi ge våra bidrag vid mötena annat än ekonomiskt?
20 Genom att vara med vid dessa möten kan man alltid bidra på andra sätt än genom att ge ekonomiskt understöd. Man kan höja sin röst tillsammans med den övriga församlingen och sjunga lovsånger till Gud. Om det är ett allmänt bibelstudiemöte, kan man ta del genom att ge bibliska kommentarer såsom svar till frågor som ställs; och för att kunna göra detta bör man på förhand gå igenom det som skall studeras. Man kan stimulera den som håller dagens offentliga föredrag genom att vara med och vara uppmärksam och visa sitt intresse och sin uppskattning. Före och efter mötena kan man dessutom samtala med olika medlemmar av församlingen och uppmuntra, stimulera och uppbygga dem som man samspråkar med. Detta är ett sätt, varigenom vi kan följa maningen att ”hålla fast vid att offentligen kungöra vårt hopp utan att vackla” och att likaså ”tänka på varandra för att uppegga till kärlek och förträffliga gärningar”. — Hebr. 10:23—25, NW.
Den egna förberedelsen och bön
21. a) Vad visar en mötesbesökare genom sin egen förberedelse för mötet? b) I vilket tillstånd kan man på så sätt hjälpa till med att bevara församlingen?
21 Genom den egna förberedelsen för dessa möten visar man klart och tydligt att man inte vill försumma ”vår Guds hus”. Man visar att mötesbesöken inte bara är en rutinsak, att man inte är likgiltig inför dem, utan att man går dit i ett visst syfte, för att själv bli andligen uppbyggd och för att uppbygga andra medlemmar av Guds husfolk. På så sätt kan man hjälpa till med att bevara församlingen stark i fråga om tro, hopp och mod, ja, man kan bidra till att den växer sig starkare i dessa viktiga ting. Man kan vinnlägga sig om att bevara församlingens renhet, inte bara renheten i tron, sådan denna ”en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga” (NW), utan också den personliga, individuella renheten i moraliskt avseende. Detta kräver att man kämpar en hård kamp andligen och gör fullt bruk av ”hela Guds vapenrustning” och följer maningen att ”kämpa sida vid sida för tron på de goda nyheterna”. (Jud. v. 3; Ef. 6:11—17; Fil. 1:27, NW) Detta bidrar till att Guds hus hålls i gott stånd andligen.
22. På vilket annat sätt bör man inte försumma ”vår Guds hus” i överensstämmelse med Paulus’ begäran i Efesierna 6:18, 19?
22 En trogen medlem av Guds husfolk kommer därjämte inte att försumma Guds andliga hus genom att försumma att bedja för det, regelbundet bedja för det hemma och bedja tillsammans med församlingen, när han är med på mötena. Paulus var en del av den apostoliska grundvalen till det hus som kallas ”ett heligt tempel för Jehova”, och likväl bad han i sitt brev till församlingen i Efesus att dess medlemmar skulle åkalla Gud inte bara ”för alla de heliga” utan ”även för mig, att förmåga att tala måtte givas mig, när jag öppnar min mun, att dristigt tala ut för att kungöra de goda nyheternas heliga hemlighet”. (Ef. 2:20—22; 6:18, 19; NW) Genom uppriktig bön visar man att man verkligen är angelägen om att det skall gå Guds hus väl och att det skall ha framgång.
23. Varför är bönen så kraftfull, och hur kan vi likna Daniel, när det gäller bön?
23 Bönen är sannerligen någonting kraftfullt, ty Gud hör den och besvarar den, när den frambärs i överensstämmelse med hans vilja och uppsåt. ”En rättfärdig mans bön har mycken kraft, när den är i verksamhet.” (Jak. 5:16, NW) Profeten Daniel bad om att Guds tempel skulle bli återuppbyggt i Jerusalem; men vi i våra dagar kan bedja om att Guds hus av ”levande stenar” måtte förbli i gott stånd andligen och måtte bli bevarat. — Dan. 9:1—19.
24. Hur var konung David ett gott exempel för oss med tanke på orden i Psalm 122:1, 2, 8, 9?
24 David, som under sin konungatid i Jerusalem önskade bygga ett härligt tempel åt Jehova Gud, sade i en om tacksamhet vittnande sång: ”Jag fröjdades när man sade till mig: ’Låt oss gå till Jehovas hus.’ Våra fötter befunnos stå inom dina portar, o Jerusalem. För mina bröders och mina kamraters skull vill jag nu säga: ’Må det råda frid inom dig.’ För Jehovas, vår Guds, hus’ skull vill jag fortfara att söka vad gott är för dig.” (Ps. 122:1, 2, 8, 9, NW) Konung David var ett gott exempel för oss i att sätta värde på Guds hus och i att glädjas över inbjudan att gå till Guds hus tillsammans med andra.
Ett verksamhetens hus
25. I vilket annat avseende önskar vi inte försumma Guds hus, såsom det anges för oss i 1 Petrus 2:5, 9?
25 Men låt oss inte glömma att Guds sanna hus är ett levande hus. Fördenskull är det en organisation för verksamhet. Av och genom Guds andliga hus utförs Guds tjänst, och detta inte bara genom att vi besöker församlingens möten. Aposteln Petrus framhåller mycket klart och tydligt att syftet med Guds ”andliga hus” är att det skall frambära ”andliga offer, som äro välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus”, och att den ”heliga nationen”, folket ”för särskild besittning”, skall ”’kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus”. (1 Petr. 2:5, 9, NW) Allt detta kräver verksamhet; och om vi inte vill försumma Guds hus, kan vi inte underlåta att ta del i dess verksamhet.
26, 27. a) Vad slags offer är de ”andliga offer”, som frambärs av tillbedjarna i Guds hus? b) Varför måste sådana offer av lovprisning frambäras även utanför församlingen, vilket stämmer överens med Paulus’ resonemang i Romarna 10:13—15?
26 Dessa ”andliga offer”, som frambärs i Guds hus av dem som tillbeder honom, är inte några djuroffer. I Hebréerna 13:15, 16 (NW) heter det: ”Låt oss alltid genom honom [Jesus Kristus] frambära åt Gud ett offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn. För övrigt, glöm icke att göra gott och att dela med eder åt andra, ty i sådana offer har Gud välbehag.” Man måste offentligen kungöra Guds namn och göra vad gott är utanför församlingen såväl som inom den. Guds namn och hans härliga egenskaper måste kungöras utöver hela jorden, bland alla nationer, för att folk av alla nationer må åkalla hans namn och bli frälsta. Detta är bara förnuftigt, ty aposteln Paulus citerar Joel 2:32, och med utgångspunkt från denna vers ställer han så några frågor. Han säger:
27 ”’Var och en som åkallar Jehovas namn skall bliva frälst’. Hur skola de emellertid kunna åkalla den, som de icke hava satt tro till? Och hur skola de kunna sätta tro till den, som de icke hava hört något om? Och hur skola de kunna höra utan någon som predikar? Och hur skola de kunna predika, om de icke hava blivit utsända?” — Rom. 10:13—15, NW.
28. Hur visar medlemmarna av Guds husfolk att de tar det mycket allvarligt att de blivit utsända att predika?
28 Medlemmarna av Guds husfolk tar det mycket allvarligt att de blivit utsända att predika, att kungöra Guds namn och hans messianska rike till välsignelse för hela mänskligheten. Det är då inte att undra på att de nitiskt tar del i verksamheten i förbindelse med Guds hus. Lojalt och osjälviskt stöder de alla de i Guds hus insatta medlemmarna, vilka tar ledningen i all denna verksamhet. De påminner om församlingen i Filippi i det första århundradet, som frikostigt stödde aposteln Paulus i hans missionärsverksamhet. (Fil. 4:14—16) De är mycket angelägna att inte försumma ”vår Guds hus” i detta viktiga avseende genom att försumma att ta del i dess verksamhet.
29, 30. Vad har följden blivit av det ”heliga prästerskapets” utvidgade verksamhet, alldeles som det förutsagts i Uppenbarelseboken 7?
29 Som en följd av det ”heliga prästerskapets” utvidgade verksamhet i förbindelse med Guds hus sedan första världskriget ändade år 1918 har en stor skara människor, vars slutliga antal inte nu är känt, strömmat till Guds andliga hus från alla delar av jorden. Uppenbarelseboken 7:9—15 (NW) beskriver dem profetiskt så här:
30 ”Se, en stor skara, som ingen människa var i stånd till att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål, stående inför tronen och inför Lammet, klädda i vita, fotsida kläder; och de hade palmkvistar i händerna. Och de hålla i med att ropa med hög röst och säga: ’Frälsning hava vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’ ... ’Dessa äro de som komma ut ur den stora bedrövelsen, och de hava tvättat sina fotsida kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Det är därför som de stå inför Guds tron, och de ägna helig tjänst åt honom dag och natt i hans tempel; och den som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem.’”
31. a) Under vilken period har denna ”stora skara” kommit ut? b) Hur erkänner de Jehova Gud, och vilken måttstock i livet godtar de inte längre?
31 Kan du som läser detta se dig själv i denna ”stora skara”? I så fall vet du att den ”stora bedrövelsen”, som nämns här ovan, började med ”begynnelsen till ’födslovåndorna’” under åren 1914—1918, enligt det som förutsades av Jesus Kristus, ”Lammet”, som utgöt sitt blod såsom offer åt Gud för att ta bort ”världens synd”. (Matt. 24:8; Joh. 1:29) Slutet på ”födslovåndorna” över nationerna har ännu inte kommit, ty detta slut innebär den fullständiga förintelsen för denna tingens ordning. Men den ”stora skaran” har inte väntat på att slutet på ”födslovåndorna” skulle komma för att först då tänka på att börja ta del i tjänsten för Gud. Dess medlemmar har kommit ut alltsedan ”begynnelsen till ’födslovåndorna’”, och de har sökt frälsning av himmelens och jordens Gud, som sitter på tronen, och detta genom det en gång offrade ”Lammet”, Jesus Kristus. De erkänner Jehova Gud som de himmelska änglarnas och jordemänniskornas rättmätige styresman. De godtar inte längre denna världsliga tingens ordnings moral och religiösa måttstock. I stället bekänner de, såsom det framställs i bild i Uppenbarelseboken 7:9—15, att de är syndare, och de söker göra sig kvitt den smuts som vidlåder dem.
32. Hur tvättar de sina fotsida kläder vita i ”Lammets” blod?
32 Fördenskull tvättar de sina fotsida kläder i ”Lammets” utgjutna blod för att få bort sina vanprydande syndafläckar. De gör detta genom att erkänna Jesus Kristus såsom Guds överstepräst och utöva tro på det offer för synder, som denne överstepräst har framburit, och vidare genom att oreserverat överlämna sig åt Gud till tecken på att de inte längre tillhör sig själva eller världen eller Satan, djävulen, utan tillhör Jehova Gud, därför att han har köpt dem.
33. Varför strömmar de till Guds andliga hus, och hur ställer de sig till att tjäna om natten?
33 Det är då inte att undra på att de nu har en erkänd ställning inför Gud, som de med stor fröjd hyllar såsom med palmkvistar. Det är inte heller att undra på att de strömmar till Guds andliga hus, i vilket Jesus Kristus är ”grundhörnstenen”, för att de där skall kunna ägna helig tjänst åt Jehova Gud dag och natt. De säger till det ”andliga prästerskapet” i Guds hus: ”O välsigna Jehova, alla ni Jehovas tjänare, ni som om nätterna stå i Jehovas hus. Lyft edra händer i helighet och välsigna Jehova.” Och det andliga prästerskapet svarar dem och säger: ”Må Jehova välsigna dig från Sion, han som är himmelens och jordens Danare.” — Ps. 134:1—3, NW.
34. Vad är de påpassliga att göra i förbindelse med Guds tempel, och vid vilken tid under dygnets tjugofyra timmar?
34 Den ”stora skaran”, som strömmar till Guds hus, nöjer sig alltså inte med att bara komma till mötena i Guds tempel. Denna skaras medlemmar tar också själva del i den tjänst, som är helgad åt Gud. Om natten såväl som om dagen samarbetar de med det återstående antalet av de ”levande stenarna” i Guds andliga tempel, vilka alltjämt befinner sig här på jorden. De önskar inte efterlikna judarna på ståthållaren Nehemjas tid, vilka försummade ”vår Guds hus” genom att underlåta att ge bidrag till befrämjande av tillbedjan av Gud, varigenom de levitiska tempeltjänarna tvingades överge templet och vända tillbaka hem för att odla sina täppor och få något att leva av. (Neh. 13:10, 11) Eftersom de inser att de för evigt kommer att stå i skuld till Gud för sin frälsning genom hans ”lamm”, Jesus, förblir de påpassliga i att tjäna Gud i hans tempel natt och dag.
35. a) Hur ser vi att den profetiska bilden i Uppenbarelseboken 7:9—15 inte framställts förgäves? b) Vilket beslut fullgör den ”stora skaran” och kvarlevan av det andliga prästerskapet? Vad blir följden?
35 Den profetiska bilden i Uppenbarelseboken 7:9—15 framställdes inte förgäves. Nu i våra dagar ser vi verkligheten, som denna profetiska bild syftat hän på. Den utgör ett mönster, som den nuvarande ”stora skaran” av jordiska frälsta bör följa i denna tid. Och de följer det verkligen nu, innan slutet på den ”stora bedrövelsens” ”födslovåndor” medför förintelse för alla falska religioner och deras av människor uppförda tempel. Gemensamt ägnar den ”stora skaran” och kvarlevan av det andliga prästerskapet helig tjänst åt den ende levande och sanne Guden i hans andliga tempel. Dag och natt fullgör de sitt oföränderliga beslut: ”Vi skola icke försumma vår Guds hus.” Den lyckliga utgången blir då att Jehova Guds tillbedjan fortgår med oförminskad styrka och fortlever med ökad lovprisning av honom som är källan till evigt liv och eviga välsignelser för alla lydiga människor.