Frågor från läsekretsen
● I vilken betydelse är Gud ”över alla, genom alla och i alla”, som Efesierna 4:6 säger? — E. R., USA.
Genom att läsa sammanhanget kan vi tydligt förstå att aposteln Paulus skrev till den kristna församlingen och talade om den enhet som Gud hade upprättat bland dem. Paulus önskade att medlemmarna av församlingen skulle inse och uppskatta sitt sanna förhållande till Gud och Kristus. Han talade här inte om människovärlden i allmänhet.
Paulus talar om ”en kropp”, som är döpt med samma vattendop och tar del av samma ande, och han talar om ”en Herre”, som de har, Jesus Kristus. — Ef. 4:4, 5; Matt. 28:19, 20; 1 Kor. 12:13.
Aposteln säger vidare att de har endast ”en Gud”; de befinner sig inte i söndring och tjänar andra gudar på många sätt (vilket några av dem hade gjort innan de blev kristna). — Gal. 4:8; Ef. 2:1—3.
Jehova är den ende Fadern till den kristna församlingen av smorda, därför att han har fött dem såsom söner genom sin heliga ande. De är nu andliga ”Guds barn”, med hopp om att bli himmelska medarvingar med Herren Jesus Kristus, deras äldre ”broder”. Gud är, såsom deras Fader, otvivelaktigt ”över [dem] alla”. (Ef. 4:6) Såsom hans barn underkastar de sig helt och hållet hans vilja och vägledning. — Rom. 8:16; Hebr. 2:11; 1 Joh. 3:1, 2.
Jehova, som är Fader till denna enade kristna familj, är ”genom alla” — dvs. alla som utgör församlingen, på detta sätt: Gud har danat församlingen till sin egen ära. (Ef. 3:21) Genom att dana och vägleda församlingen har Jehova visat sin underbara vishet, också inför änglarna. I samma brev till efesierna talade Paulus om sitt uppdrag att ”komma människor att inse, hur den heliga hemlighet förvaltas, som från det obestämda förgångna har varit fördold i Gud, vilken har skapat allt. Detta skedde för det syftet att Guds oändligt mångfaldiga vishet nu skulle genom församlingen kungöras för herradömena och myndigheterna i det himmelska.” Församlingen har också varit ”en pelare och ett stöd för sanningen”, ett bålverk mot falska läror i världen, och den har använts till att kungöra de goda nyheterna om Guds messianska rike. Helt visst har Gud uträttat mycket genom den. — Ef. 3:9, 10; 1 Tim. 3:15; NW.
Jehova är ”i alla”, dvs. i hela den kristna församlingen, därför att hans ande verkar i alla församlingens medlemmar, i det den utför sina olika uppgifter. Varje medlem blir, såsom en del av ”kroppen”, motiverad och förd åstad av anden till gagn för hela kroppen, för att uppbygga den, eftersom ”andens manifesterande ges åt var och en för ett gagneligt ändamål”. (1 Kor. 12:6, 7, NW) Vidare är den kristna församlingen ”en levande Guds tempel”, i vilket Gud bor, såsom efesierna blev påminda: ”I förening med honom [Kristus] blir också ni uppbyggda tillsammans till en plats som Gud kan bebo genom ande.” — 2 Kor. 6:16; Ef. 2:21, 22; NW.
I det tjugoförsta kapitlet i Uppenbarelseboken visas det nya Jerusalem, det stora himmelska tempelpalatset, i en syn. Jehova Gud och Jesus Kristus visas bo där. Detta himmelska tempel, uppbyggt av 144.000 ”levande stenar”, som helt och hållet, i alla sina delar, befinner sig i enhet med evighetens Konung och hans odödlige Son, kommer alltid att ha Gud över, genom och i alla dessa, eftersom de tjänar såsom rättfärdiga konungsliga och prästerliga förvaltare i Guds messianska rike. — Ef. 1:10; 1 Petr. 2:5; 1 Tim. 1:17; 6:16; Upp. 20:6.
● Vad är det som i 1 Johannes 2:7, 8 kallas ”ett gammalt bud” och ”ett nytt bud”? — USA.
Verserna i fråga lyder: ”Mina älskade, det är icke ett nytt bud jag skriver till eder, utan ett gammalt bud, som I haven haft från begynnelsen. Detta gamla bud är ordet, som I haven fått höra. På samma gång är det dock ett nytt bud jag skriver till eder. Och detta är sant både i fråga om honom och i fråga om eder; ty mörkret förgår, och det sanna ljuset lyser redan.” — 1 Joh. 2:7, 8.
Avsåg aposteln Johannes den mosaiska lagen med orden ”ett gammalt bud”? Det kunde knappast vara så, eftersom han skrev till kristna, som inte stod under lagen. (Rom. 6:14) Eftersom temat i Johannes’ brev är kärlek, förefaller det i stället vara så att han syftade på Jesu uttalande: ”Ett nytt bud giver jag eder, att I skolen älska varandra; ja, såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra.” (Joh. 13:34) När Johannes skrev sitt första brev (omkr. år 98 v.t.), hade mer än sextio år gått sedan Jesus i kristendomens begynnelse hade gett detta bud om kärlek. Därför kunde Johannes mycket väl säga att det var ”ett gammalt bud”.
Vad är det då som Johannes talar om i vers åtta och kallar ”ett nytt bud”? Det tycks vara detsamma som han just hade kallat ”ett gammalt bud”. Vi kan inte tänka oss att Johannes gav Kristi efterföljare ett i verklig mening ”nytt” bud, som skilde sig från vad Jesus hade lärt. Men i vilken bemärkelse kunde Johannes kalla det ”nytt”?
Han kunde kalla det nytt alldeles som Jesus hade gjort. Budet innefattade att man var villig att utge sin själ för sin broder, någonting som den mosaiska lagen inte krävde. (Joh. 15:12) Vidare var det nytt i den betydelsen att det måste göras en ny tillämpning av det — därtill med ny ihärdighet — med tanke på de förändrade förhållandena och omständigheterna. Nära slutet av det första århundradet v.t., då apostlarna dog och laglöshetens hemlighet redan var i verksamhet bland församlingarna, kunde de kristna som Johannes skrev till se förändringarna och uppskatta de nya tillämpningar av kärleken som nu behövdes. (2 Tess. 2:6—8) Likväl kunde Johannes skriva till dem att det som han kallade ”ett nytt bud” var ”sant” både i fråga om Kristus och i fråga om dem, eftersom de tillämpade det i sina liv, alldeles som Jesus hade tillämpat det. I den omgivande texten visade Johannes att en kristen som inte älskar sin broder är i mörker. Det förefaller därför som om det var på grund av att kärleken tillväxte bland många av Kristi efterföljare som Johannes kunde skriva att ”mörkret förgår, och det sanna ljuset lyser”.
På grund av den svårighet som 1 Johannes 2:7, 8 erbjuder har ett antal sentida bibelöversättare översatt verserna fritt i överensstämmelse med den förklaring som getts här. Så till exempel lyder verserna på följande sätt i D. Hedegårds översättning: ”Mina älskade, jag skriver inte för att ge er något nytt bud. Det är ett gammalt bud, som ni har haft från början. Det gamla budet är budskapet som ni har hört. Å andra sidan är det ett nytt bud jag ger er, ett bud som är förverkligat i hans liv och likaså i ert, ty mörkret försvinner, och det sanna ljuset lyser redan.” Se även The New English Bible, The Jerusalem Bible och översättningar av C. B. Williams och J. Phillips.
Följaktligen är det tydligt att båda uttrycken, ”ett gammalt bud” och ”ett nytt bud”, syftar på Jesu bud att hans lärjungar skulle älska varandra alldeles som han hade älskat dem.