på arenan”? Verkliga fall har uppenbarat att några kristna varit försumliga och blivit snärjda av omoraliskhet på grund av vad de tog för vana att titta på.

22. a) Var det lätt för de kristna i första århundradet att vandra som ljusets barn, och vad kunde de likväl göra? b) Vilka ytterligare frågor kräver svar?

²² I motsats härtill visade sannerligen dessa första kristna stor moralisk styrka! Trots att de levde i en värld där människors hjärtan blivit så stenhårda att de inte ens var medvetna om att de syndade och all skamkänsla och anständighet var som bortblåst, lyckades de hålla sinnet inriktat på det ”som är sant, ... av allvarlig betydelse”, det ”som är rätt, ... kyskt, ... värt att tycka om” och det som är dygdigt och ”berömvärt”. (Fil. 4:8) Hur kunde de bevara sådan styrka mitt i en omoralisk miljö? Kom ihåg att de bara var människor av kött och blod som vi är i denna tid. De hade ett grundbehov också av förströelse. Vad hade de för ”annat” som kunde ”bereda nöje och välbehag”? Hur kan vi ännu bättre efterlikna dessa gedigna exempel som vi har i sådana ”ljusets barn”? Detta är viktiga frågor som skall tas upp i följande artikel.

Fortsätt att vandra som ljusets barn

”Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i förbindelse med Herren. Fortsätt att vandra som ljusets barn.” — Ef. 5:8.

1, 2. a) Varför är det, i den här illustrationen, av yttersta vikt att mannen stretar framåt emot vinden? b) Varför måste en kristen kämpa för att undvika att vandra som nationerna?

MANNEN kämpade mot den våldsamma vinden. Varje steg medförde en stor ansträngning, men han stretade stadigt framåt. Varför ansträngde han sig så? Varför vände han inte om och gick i medvind? Därför att strax bakom honom fanns det en hotfull, djup och mörk gapande rämna. Han hade inget val om han ville leva. Det var inte att förundra sig över att han stretade framåt emot vinden.

² I våra dagar försöker en bångstyrig vind, ”världens ande”, som dirigeras av Satan, svepa med sig hela mänskligheten på en väg som oundvikligt leder till en ”rämna”, till förintelse, i och med att Guds vrede kommer till uttryck. (1 Kor. 2:12; Ef. 5:6) För att en kristen skall kunna undvika denna vrede fordras det att han går emot vinden, så att säga. Han måste kämpa, om han skall vandra vidare som ett ”ljusets barn” och inte som ”nationerna . . . vandrar” eller uppför sig. — Ef. 4:17; 5:8.

MAN BEHÖVER INRE STYRKA

3. a) På vad för något måste vi, enligt Efesierna 3:16, inrikta våra ansträngningar, om vi segerrikt skall undgå att vandra som nationerna? b) Hur stärker vi vår ”invärtes människa”?

³ Vad måste vi inrikta våra ansträngningar på, om vi skall vara segerrika i den här kampen? Paulus svarar genom att mana oss ”att med kraft genom hans [Guds] ande göras starka till ... [vår] invärtes människa”. Detta område är det som vi måste arbeta på, nämligen den ”invärtes människan”, vad vi är inom oss, i ”hjärtats fördolda människa”. Det är detta som måste stärkas. Hur? Svaret finner vi i följande vers: ”Att genom tro få den Smorde att bo i era hjärtan med kärlek.” — Ef. 3:16, 17; 1 Petr. 3:4.

4. a) Vad är inbegripet i att vi låter Kristus ”bo i ... [våra] hjärtan”? b) Vilka avslöjande frågor bör var och en av oss begrunda?

⁴ Att få ”den Smorde”, Kristus, ”att bo i ... [våra] hjärtan” innebär först och främst att världens ande måste drivas ut. Hur skulle Kristi ande kunna fylla vår ”invärtes människa”, om Satan, den ”ande som nu är verksam i olydnadens söner”, alltjämt skulle verka inom oss eller började smyga sig tillbaka in i vårt liv? (Ef. 2:2) Fråga därför dig själv: ”Gläder jag mig fortfarande i mitt hjärta åt denna tingens ordnings sataniska ande? Finner jag nöje i sådant som återspeglar dess fullständiga avsaknad av moralisk känsla?” Vi kan lätt uppträda på ett visst sätt inför andra men i verkligheten, inom oss, vara ett helt annat slags människa. Kristus bor i våra hjärtan genom att vi låter hans exempel och läror påverka våra känslor och handlingar. Jesus sade bland annat att hans efterföljare inte skulle se på en representant för det motsatta könet, så att de grips av begär till honom eller henne. Lyder vi dessa ord i våra tankar? Undviker vi på verkligt allvar sådant som skulle kunna väcka sådana känslor? Tänk så här: Skulle Jesus ryckas med av den ande som präglar det slags förströelse som vi traktar efter? Har vi hans ande som innebär att vi inte bara älskar rättfärdighet utan också hatar laglöshet? Om det är så, då låter vi Kristi ande fylla vår inre människa, då har vi ”samma sinnelag” som den Smorde, Kristus. — Matt. 5:27, 28; Hebr. 1:9; 1 Petr. 4:1.

5, 6. a) Varför är personligt studium och begrundan något livsviktigt, om den ”invärtes människan” skall stärkas? b) Är intellektuell kunskap det fullständiga svaret; om det inte är det, vad behöver man dessutom?

⁵ Det är således livsviktigt att vi ägnar personligt studium och begrundan åt bibeln, om vi skall ”vara rotade och befästa på grundvalen, för att ... fullständigt ... vara i stånd till att jämte alla de heliga [insiktsfullt] fatta vad bredden och längden och höjden och djupet är” av Guds sanningsord och framför allt vad det lär oss om det exempel på kärlek som Jesus Kristus har gett oss genom sitt liv och sina läror. Det som blivit djupt rotat kan inte lätt ryckas upp; vad som har blivit befäst på en stabil grundval kan inte lätt flyttas bort. Vi måste således se till att vår andliga rot och grundval förblir starka genom att vi låter kunskapen om Kristus flöda djupt ner i oss, till vår ”invärtes människa”. — Ef. 3:17, 18.

⁶ Men uppfatta aldrig saken så att detta, att ha Kristus boende i ditt hjärta, bara skulle innebära att flitigt samla ett stort antal bibliska fakta. Aposteln Paulus kände mycket väl till faran med en tro som uteslutande är baserad på intellektuell kunskap, och därför fortsätter han: ”Och att lära känna den Smordes [Kristi] kärlek, som överträffar kunskapen, för att ni må uppfyllas med hela den fullhet som Gud ger.” Det behövs mer än att fylla huvudet med vetande. Det är sant att ju mer du umgås med en människa, desto bättre förstår du hennes sätt att tänka. Men det är först då du börjar efterlikna den människan i hennes sätt att ha med andra att göra, eller då du söker efterlikna hennes levnadssätt, som du verkligen kan förstå hennes känslor. Inte heller kan man genom att bara läsa böcker fatta Kristi kärlek, men när man blir lik Kristus, då kan man, genom inlevelse i en sådan upplevelse, lära känna det som ”överträffar kunskapen”. — Ef. 3:19.

7. Är följande påstående riktigt eller oriktigt? — Eftersom Kristus var fullkomlig, är det för mycket att vänta att vi skall vara lika honom. Vad har du för skriftenligt skäl till ditt svar?

⁷ Vilket upphöjt mål! Vilket utmärkt exempel att söka efterlikna! Visst kan det låta som ett oerhört stort företag, men med Guds hjälp kan det förverkligas, trots våra ofullkomliga förmågor, för Paulus säger att Gud ”kan göra mer än övernog utöver allt vad vi ber om eller föreställer oss”. Frågan är: Gör vi vår del? — Ef. 3:20; se också 1 Petrus 2:21 och 1 Korintierna 11:1.

”TA AV ER DEN GAMLA PERSONLIGHETEN” MED DESS ”BEDRÄGLIGA BEGÄR”

8. a) Vilka slags begär kan, enligt Paulus, envist dröja kvar i den ”gamla personligheten”? b) Hur har somliga sökt rättfärdiga sitt val av förnedrande slag av underhållning, och är sådant resonemang skriftenligt sunt?

⁸ Den här uppmaningen gav aposteln Paulus i Efesierbrevet 4:22. Försök inte putsa upp den gamla personligheten, utan ”ta av er den”, bemöda er om att bli kvitt den. (Kol. 3:9) Varför det? Därför att dess ”bedrägliga begär”, som envist dröjer kvar i vårt illfundiga hjärta, kan fördärva den gamla personligheten eller vålla att den försämras mer och mer. (Jer. 17:9) För att rättfärdiga sitt stöd åt uppenbart förnedrande underhållning har somliga kristna resonerat så här: ”Mitt samvete oroas ju inte, så vad är det för fel?” Kan det vara så att det är fel på deras samvete och att deras hjärtas begär narrar dem? Enbart det förhållandet att vårt samvete inte oroar oss är inte i sig självt någon försäkran om att vårt handlingssätt är bra. Till och med aposteln Paulus medgav: ”Jag är nämligen inte medveten om något emot mig. Härigenom bevisas jag ändå inte vara rättfärdig, men den som bedömer mig är Jehova.” (1 Kor. 4:4) Mångas samvete i den korintiska församlingen av de första kristna hade blivit så okänsligt att de tolererade omoraliskhet ibland sig, ja, de skröt till och med om detta. Hur vilseledda och omdömeslösa hade inte deras samveten blivit! — 1 Kor. 5:1, 2, 6; Tit. 1:15; 1 Tim. 4:2.

9. Vilket oroande meddelande vittnar om att samvetet undan för undan kan förändras?

⁹ Det är lätt för oss att låta samvetet undan för undan bli besudlat av ”bedrägliga begär”. Från ett av Jehovas vittnens avdelningskontor i ett land i Europa kommer följande oroande meddelande:

”Säkert är det så att vara bröder för 10 år sedan inte skulle sett på flertalet av de filmer som nu visas; deras känsla för det anständiga har förändrats. Utan tvivel är det så att tendenserna i den här världen i viss mån har påverkat somliga av våra bröder.”

10. a) Hur gick det till att man fick folk i första århundradet att godta gladiatorsspelen? b) Vad kan vi lära av detta?

¹⁰ Mycket försiktigt, undan för undan, söker Satan få sina fördärvade normer accepterade. När man började anordna gladiatorsspel i Palestina, togs dessa till en början emot med ”fasa” av människor som var ”ovana vid sådana syner”, enligt historieskrivaren Livius, som levde i första århundradet och som tillägger:

”Därpå, genom ofta återkommande upprepningar, genom att ibland låta de stridande bara gå så långt att de sårade varandra ..., gjorde han synen välbekant och rentav välbehaglig, och hos många ynglingar väckte han glädje över vapen.”