Låt sanningen ”ljuda in” i deras sinne och hjärta som undervisas
1. Vad får ibland kristna Ordets förkunnare till sin sorg uppleva?
HUR sorgligt är det inte, om ett barn kommer till världen och sedan efter bara några månader eller kanske ett år plötsligt blir sjukt och dör, innan det nätt och jämnt har börjat leva. Den förstämning som de sörjande föräldrarna känner inför en sådan tragedi påminner om kristna Ordets förkunnares förstämning, då de har använt månader och kanske år för att hjälpa en människa att vinna kunskap i bibeln, gett henne Guds ords ”mjölk”, fostrat henne i sanningen, sett henne ta ståndpunkt för rättfärdigheten, ja, själv ta del i att förkunna Guds ord — och så plötsligt får se henne bli andligen svag och hemfalla åt dödsliknande overksamhet. (Gal. 4:19; 1 Kor. 3:2; 1 Tess. 2:7, 8) Tyvärr händer sådant, ibland i sådan utsträckning att en av två personer som börjar ta del i förkunnarverksamheten så småningom upphör härmed. Varför går det så? Kan något göras åt den här situationen?
2. Vilken svaghet märker man hos många som överger livets väg, och vilka frågor uppstår fördenskull?
2 Av faktiska exempel framgår det att många av de personer, som börjar vandra på den väg som leder till liv och sedan viker av från den, inte har haft den rätta insikten i Guds ord. Under år 1968 ledde Jehovas vittnen världen utöver i genomsnitt 977.503 kostnadsfria bibelstudier i andra människors hem. Detta resulterade i att 82.842 personer gav till känna att de var i färd med att bygga på lydnadens hälleberg genom att låta döpa sig i vatten, varigenom de symboliserade sitt överlämnande åt Gud till att göra hans vilja enligt hans Sons föredöme. Kommer dessa att fortsätta framåt? Eller kommer några av dem att falla ifrån såsom andra har gjort i det flydda? Eftersom det finns några hundra tusen till som nu likaså är i färd med att studera, bör de av oss som tar del i att ge denna bibliska undervisning åt sanningssökare på allvar fråga sig: Är det så att de här personerna, som kanske blir morgondagens nya förkunnare av Guds rike, helt och fullt förstår bibelns budskap och vad dess principer betyder för dem i deras dagliga liv? Svaret på den frågan beror i hög grad på hur vi svarar på andra frågor: Varför studerar vi med de här människorna? Hur varmt intresserade är vi av deras bästa? (2 Kor. 12:15; Fil. 2:17; 1 Tess. 2:8) Hur verkningsfullt låter vi sanningen ”ljuda in” i deras sinne och hjärta?
3. Vilket uppsåt bör vi ha, då vi leder bibelstudium med intresserade?
3 Vi bör ha, och har förmodligen, samma önskan beträffande dessa nyintresserade som aposteln Paulus hade beträffande dem som trodde på sanningen i Efesus. Han bad på deras vägnar: ”Ha Kristus” ”genom er tro ... boende i edra hjärtan med kärlek; så att ni må vara rotade och befästa på grundvalen, på det att ni må bli grundligt i stånd till att med sinnet fatta — tillika med alla de heliga — vad som är bredden och längden och höjden och djupet och att känna Kristi kärlek, som övergår kunskap.” (Ef. 3:17—19, NW) Det är uppenbart att Paulus inte var intresserad enbart av att kunna ”rapportera ett bibelstudium för att nå målet”. Inte heller nöjde han sig med att de människor som han hjälpte bara fick en del ytliga kunskaper om Guds vilja. Han önskade att de skulle få grepp om sanningen i alla dess dimensioner: bredden, längden, höjden och djupet. Han önskade hjälpa dem att bli människor av tro; att ha Kristus boende hos sig, inte bara i sinnet utan i hjärtat, med kärlek. Vi hyser samma önskan beträffande fårlika människor i vår tid, eller hur? Också vi vill hjälpa dem att vidga sin syn på Guds uppsåt, fördjupa sin insikt, utveckla en syn på framtiden med stor räckvidd och lyfta sitt sinne och handlingssätt upp till Guds normer, under det att deras uppskattning av hans föranstaltningar växer. Naturligtvis kan de inte göra detta i en blink; först behöver de vår hjälp för att börja bli ”rotade och befästa på grundvalen”. Hur kan vi hjälpa dem verkningsfullt?
4. Varför är det inte tillrådligt att kräva att någon oeftergivlig regel skall följas vid bibelstudium hemma hos folk?
4 Vi får aldrig glömma att varje människa är särpräglad, är en enskild person; och därför behöver hon enskild eller individuell uppmärksamhet och hjälp enligt sina speciella behov och sin personliga situation. (Jämför Romarna 14:1—8; 1 Korintierna 9:20—23.) Följaktligen har Jehovas vittnen inte någon fast eller oeftergivlig regel för hur de skall leda ett bibelstudium hemma hos en intresserad person. Deras ”kateketiska” undervisning är inte stereotyp. På sidan 94 i en av deras nyutkomna publikationer med titeln ”Your Word Is a Lamp to My Foot” (”Ditt ord är mina fötters lykta”) heter det: ”Det finns ingen oeftergivlig regel för hur studiet bör ledas, men förvissa dig om att den som studerar verkligen förstår det som dryftas.” Om det rätta motivet finns, då behöver man sannerligen inte en mängd regler för att kunna hjälpa en annan att vinna insikt i Guds ord.
5. a) Hur har det visat sig att de förslag som Guds organisation har fört fram varit verkligt praktiska? b) Vilken är den yppersta källa där vi kan få vägledning i den här saken?
5 Dessutom får Jehovas vittnen många utmärkta, praktiska förslag beträffande hur de skall undervisa i bibeln meddelade åt sig vid sammankomster och genom månadsbladet Tjänsten för Guds rike. Dessa förslag har varit dem till stor hjälp för att rusta dem att utföra det förträffliga arbete som de har åstadkommit, i det att de under de senast förflutna tio åren lyckats hjälpa mer än 650.000 människor att komma så långt att de önskat överlämna livet åt Gud och har symboliserat detta genom dop i vatten. Men utöver dessa nyttiga och praktiska förslag har vi direkta bibliska exempel och råd till vägledning för oss. Hur mycket har vi egentligen tänkt på dem? Hur angelägna är vi att tillämpa dem, för att vi skall få den största nyttan av dem med tanke på att liv står på spel? — 1 Tim. 4:16.
Den oöverträfflige läraren
6. I vilka avseenden var Jesu förkunnelse märklig?
6 Vilket bättre föredöme skulle vi kunna ha än det som Kristus Jesus, Guds egen Son och fårlika människors fullkomlige lärare, har gett oss? Hans undervisningsmetoder är beskrivna i bibeln, helt visst på goda grunder. När du läser skildringen av hans förkunnarverksamhet, vad är det då som gör intryck på dig? Kanske den enkelhet som präglar hans undervisning. Hans metoder var inte invecklade, men han visade alltid stor omsorg om människorna, han hade en kärleksfull önskan att undervisa dem i sanningen om sin Faders uppsåt. (Matt. 9:35, 36; Mark. 6:34) Det är själva grundvillkoret; om det saknas betyder inget annat någonting. (1 Kor. 13:1, 8) Detta kärleksfulla intresse gjorde Jesus pålitlig i sin undervisningsverksamhet. När han sade till Sackeus, som hade klättrat upp i ett träd: ”Skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt hus”, kunde Sackeus vara säker på att Jesus skulle komma hem till honom. — Luk. 19:1—6.
7. Vad hade Jesus dessutom alltid blicken riktad på, då han undervisade?
7 Det varma, uppriktiga intresse som Jesus visade individuella människor är också framträdande. Fastän han ofta undervisade stora skaror, var han medveten om att varje människa hade sina egna problem och behov. Var och en skulle också inför Gud göra räkenskap för sig själv. (Rom. 14:12) Oberoende av vem det var, Nikodemus, den samaritiska kvinnan vid brunnen, Maria, Marta eller någon av apostlarna, ägnade sig Jesus åt dem individuellt. (Joh. 3:1—21; 4:7—26; Luk. 10:38—42; 22:31—34; Joh. 20:24—29) Hans undervisning var inte torr och saklig och följde inte heller någon schablonmässig rutin. Han var intresserad, inte bara av deras sinnen, utan också av deras hjärtan. Också vi bör allvarligt tänka över hur vi på bästa sätt skall kunna ge individuell hjälp åt de personer som vi studerar med.
Låt sanningen ”ljuda in” med urskillning
8. Av vilka två faktorer består i grund och botten ett samtal, och vilken av dessa måste man ofta ägna mer uppmärksamhet, då man undervisar?
8 Har du tänkt på att det i huvudsak bara är två saker som du kan göra då du talar med en annan människa? Det ena är: du kan ge upplysning. Det andra är: du kan ställa frågor. Det finns visserligen upplysning av alla slag och frågor av många typer, men allt tal byggs i huvudsak upp kring dessa båda faktorer. Vid de bibelstudier vi leder hemma hos folk finns de verkligt betydelsefulla upplysningarna i bibeln såväl som i de böcker till hjälp vid bibelstudiet som vi använder. Men våra framgångar, när det gäller att få dessa bibliska upplysningar att tränga djupt in i sinne och hjärta hos den som vi studerar med, beror på om och hur vi ställer frågor. Det är verkligt nyttigt med frågor, kanske nyttigare än vi i allmänhet förstår.
9, 10. a) I vilket avseende är vuxna människor olika barn, när det gäller att ta emot undervisning? b) Vad är därför mycket viktigt i samband med undervisningen?
9 Av naturen frågar barn vanligen ”varför”, så snart det är något som de inte förstår; det kan vilken förälder som helst intyga. Men vuxna människor är ofta annorlunda; somliga talar fritt och otvunget, men många drar sig för att ställa de frågor som de går och bär på. Det kanske förefaller som om de instämde i det som dryftas med hjälp av en viss bibelstudiebok eller i det som vi själva förklarar för dem eller rentav i vad de själva läser i bibeln. De kanske till och med säger: ”Ja, jag förstår.” Men de kanske inte förstår helt och fullt. (Joh. 11:11—14) Denna brist på insikt kanske inte blir uppenbar förrän långt senare. I sådana fall visar det sig längre fram, när det blir dags att dryfta mer avancerade detaljer, att den här personens oförmåga att få grepp om dessa av allt att döma beror på att han inte fick den rätta insikten vid tidigare studier, då de mer grundläggande lärorna i Guds ord dryftades. — 1 Kor. 3:1, 2.
10 Vad vittnar detta om? Det framhäver hur viktigt det är att man uppmanar de studerande att yttra sig, hur viktigt det är att locka ur dem vad de tänker med hjälp av frågor utöver dem som finns i läroboken. Den studerande får mycket större hjälp av välformulerade frågor, som leder hans sinne till bibelns svar, än av att man helt enkelt säger honom svaret. (Jämför Paulus’ metod i Galaterna 3:1—6.) Den studerande får inte heller någon verklig hjälp om man bara hänvisar honom till det ställe i läroboken där han kan hitta svaret och så låter honom läsa upp det ord för ord som om det vore hans svar. Han kanske läser upp det, men förstår han vad han läser? Och tror han på det? Vad är mycket viktigt att vi gör, då vi läser Guds ord, enligt vad vi finner av Matteus 24:15? — Se också Apostlagärningarna 8:30—35.
11, 12. a) Vilken brist finner man hos medlemmar av kristenhetens kyrkoorganisationer till följd av deras felaktiga ”kateketiska” undervisning? b) Hur kan man genom ett förståndigt bruk av frågor komma till rätta med detta problem?
11 Enligt aposteln Petrus’ ord önskar vi väcka upp den studerandes ”klara tankeförmåga”. (2 Petr. 3:1, NW) Det finns millioner människor på jorden i denna tid som bekänner sig vara kristna men som har ringa eller ingen insikt i bibeln. Flertalet av dem skulle finna det svårt att förklara till och med sin egen religions själva grundsatser. Om de alls har fått någon ”kateketisk” undervisning, så har den inte varit av rätt slag; det har i stället varit en utanläxans religion. Den falska religionen har aldrig lärt folk att tänka, att reflektera över rätta principer. (Matt. 15:7—9; Luk. 11:52) Sanna kristna måste hjälpa rättsinnade människor att förstå hur de skall använda sinnet i överensstämmelse med Guds ord, för att de skall kunna ”lära vishet och tukt, så ock urskilja förståndigt tal, ta emot den tuktan som ger insikt, rättfärdighet och dom och rättrådighet, att ge åt de oerfarna klokhet, ... kunskap och tankeförmåga”. — Ords. 1:2—5, NW; 2:10, 11.
12 Nyttiga frågor stimulerar och övar upp en människas tankeförmåga. De kan vägleda hennes sinne på ett välordnat sätt, från den ena punkten till den andra, så att hon kan komma till en slutsats. (Jämför Jesu frågor i Matteus 16:5—12 och Paulus’ sexton frågor i 1 Korintierna 9:1—14.) Sådana frågor bidrar till att ”plöja upp jorden” så att den bibliska sanningens säd kan sjunka ned djupt och nå fram till den andres hjärta. Att man vid slutet av en studiestund ställer frågor för att repetera de viktiga bibliska sanningar som den studerande inhämtat kan vidare liknas vid metoden att slå några lätta slag med en hammare på nitarna i stålkonstruktionen till en byggnad för att ta reda på om de sitter säkert eller inte.
13, 14. a) Ge exempel som visar att Jesus insåg nyttan av att ställa frågor. b) Hur kan detta exempel vara till uppmuntran för oss?
13 Jesus använde frågor på ett märkligt sätt. Det var märkligt, inte bara därför att han så ofta använde frågor; utan hans sätt att undervisa förmedelst frågor var märkligt, eftersom han använde den metoden när det kunde ha förefallit mycket enklare och mindre tidsödande att bara förklara för den andre hur det förhöll sig. Tänk till exempel på det tillfälle, då skatteindrivare kom till Petrus och frågade honom om inte hans lärare betalade tempelskatten. (Matt. 17:24—27) Petrus, som ofta var impulsiv, svarade: ”Jo.” Sedan gick han hem, kanske för att fråga Jesus om saken eller för att få pengar att betala med. Men ”när han sedan hade kommit hem, förekom honom Jesus med frågan: ’Vad anser du, Simon? Av vilka tar jordens konungar tull eller skatt, av sina söner eller av andra människor?’ Han svarade: ’Av andra människor.’ Då sade Jesus till honom: ’Alltså är sönerna fria’” från att betala skatt. (Hd) Visst hjälpte Jesus därpå Petrus ur hans dilemma, så att skatten kunde betalas; men förstår vi idén med Jesu frågor? De fick sannerligen Petrus att tänka, resonera och minnas.
14 Tänk på den natt, då Jesus blev gripen. Under den förvirring som då uppstod följde Petrus ögonblickets ingivelse och använde sitt svärd. Jesus ställde då tre frågor till Petrus: ”Den kalk som Fadern har gett mig, bör jag inte ovillkorligen dricka den?” ”Menar du att jag inte kan anropa min Fader om att i detta ögonblick sända mig mer än tolv legioner änglar? Men hur skulle i så fall Skrifterna bli uppfyllda, att det måste ske på detta sätt?” (Joh. 18:11; Matt. 26:52—54; NW) Tänk dig in i detta: Jesus stod här ansikte mot ansikte med en pöbelhop och befann sig i oerhörd spänning, eftersom han visste att den stund var inne, då han skulle bli gripen, och att han innan dagen var förbi skulle dö på en tortyrpåle — men likväl tog han sig tid att inprägla dessa sanningar i Petrus’ sinne genom frågor. (Mark. 14:33; Luk. 22:44) Bör inte hans exempel få oss att ta vår inställning under omprövning, när vi börjar tycka att vi har för bråttom för att förbereda oss ordentligt för att leda ett bibelstudium i ett hem eller tycker att vi måste hasta igenom studiestoffet eller kanske ge oss av brådstörtat efteråt, därför att vi har andra saker som vi vill ägna oss åt?
15. Vad är det som fordras, om man skall kunna ställa praktiska frågor vid studiet, och vilka problem ställs vi ofta inför?
15 När man undervisar skall man naturligtvis inte ställa frågor bara därför att en sådan metod bör tillämpas. Den som undervisar måste först känna till stoffet väl och sedan ställa frågor med ett mål klart i sikte: att inte bara söka nå den studerandes sinne utan också hans hjärta. Det är en del problem som vi ofta ställs inför, då vi bemödar oss om att hjälpa fårlika människor att bli rotade på den bibliska sanningens grundval och det hälleberg som lydnaden för Kristi förkunnelse och exempel kan liknas vid. Den studerande har förutfattade meningar, förmodligen felaktiga uppfattningar som en följd av sina tidigare religiösa förbindelser. Det är till stor fördel om man lär känna dessa uppfattningar, så att man kan ge det behövliga biståndet. Somliga människor talar öppet och otvunget om vad de tror, andra gör det inte. Taktfulla frågor kan vara till hjälp i det senare fallet.
16, 17. Vad åstadkom Jesus med sina frågor vid det tillfälle som skildras i Lukas 24:17—27?
16 Låt oss begrunda Lukas 24:17—27. Som du minns berättas det där om två lärjungar, som var på vandring till Emmaus och talade om Jesu död och meddelandet om hans uppståndelse. Jesus slog följe med dem. Vad gjorde han allra först? Han ställde en fråga: ”Vad är det som ni går här och samtalar [eller: debatterar] om?” Kleopas ställde en motfråga till honom: ”Är det bara du, som är så främmande i Jerusalem, att du icke vet, vad som har hänt där i dessa dagar?” Jesus frågade i sin tur: ”Vad då?” — Hd.
17 Ställde Jesus de här frågorna därför att han inte kände svaren? Naturligtvis inte; det var ju om honom de här lärjungarna hade talat; han hade själv upplevt det som de talade om. Men med sina frågor fick han dem att berätta vad som rörde sig i deras sinnen och vad de menade om saken. De berättade om Jesu död, de religiösa ledarnas skuld och om att de, dessa lärjungar, själva hade haft ”det hoppet att denne man var den som var bestämd till att befria Israel”, såväl som om vad några kvinnor hade sagt: att Jesus blivit uppväckt. De vittnade inte bara om vilka slutsatser de hade uppnått i sinnet, utan om vad som bodde i deras hjärtan, vilket var mycket viktigare. De hyste tydligen en del tvivel beträffande Jesu uppståndelse, eftersom de hade varit i färd med att ”debattera” om saken. Jesus sade nu: ”’O, hur oförnuftiga är ni inte och i hjärtat senfärdiga till att tro på allt det som profeterna talade! Var det inte nödvändigt för Kristus att lida detta och att ingå i sin härlighet?’ Och i det han började med Mose och alla profeterna, uttydde han för dem sådant som hade avseende på honom i alla Skrifterna.” — NW.
18, 19. a) Hur kan liknande frågor hjälpa oss att bistå nybörjarna bättre? b) Ge ett praktiskt exempel.
18 Ordet ”oförnuftiga” hade avseende på sinnet, men de var också ”i hjärtat senfärdiga”, vilket deras svar på Jesu frågor avslöjade. Jesus kunde visserligen läsa människors hjärtan utan att göra frågor; men vi kan inte göra det. (Joh. 1:47—50; 2:25) Liknande frågor skulle följaktligen kunna hjälpa oss att delvis få veta vad den studerande anser om ett visst bibliskt ämne, och samtidigt kan vi kanske få en uppfattning om hans hjärteinställning. Sedan kan vi hjälpa den här personen bättre i enlighet med hans behov.
19 Vårt tillvägagångssätt kommer naturligtvis att variera från person till person och ämne till ämne. Men låt oss ta ett praktiskt exempel och tänka oss att du dryftar ämnet ”treenigheten” hemma hos någon, kanske med hjälp av boken ”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga”, där rubriken till tolfte kapitlet lyder: ”Är Gud en person eller tre personer i en Gud?” Innan ni över huvud taget börjar dryfta stoffet, kan du fråga: ”Vad tror du att ’treenigheten’ innebär efter vad du har hört om ämnet?” Sedan den studerande sagt vad han menar om saken, kan du komma med ytterligare frågor, sådana som dessa: ”Anser du att det låter förnuftigt? Tycker du att det är begripligt?” Hur han än svarar kan du bara säga: ”Nåja, låt oss se vad bibeln verkligen lär om det här.” Du har redan uppnått ditt första syfte: du har fått veta något om hans kunskaper, uppfattningar och inställning till det här ämnet, och därför har du långt större förutsättningar att hjälpa honom att få verklig insikt.
20, 21. a) Tala om hur Jesu metod som beskrivs i Matteus 16:13—16 kan tillämpas i förbindelse med ett annat vanligt problem i den bibliska undervisningen. b) Hur kan vi på liknande sätt gripa oss an med samma problem?
20 Ett annat problem består i att kunna hjälpa dem som vi studerar med att inse den stora skillnaden, den skarpa kontrasten, mellan bibelns sanning och religiös villfarelse. Det tycks gå långsamt för somliga att få upp ögonen för detta eller att kunna dra slutsatser beträffande vad som är sant, och därför får uppmaningen att gå ut ur det stora Babylon inte någon klar och tydlig innebörd för dem; deras liv är fortfarande i fara. (Upp. 18:4) Taktfulla frågor kan hjälpa dem — mycket bättre än burdushet eller kärvhet — att få upp ögonen för denna kontrast, och dessutom blir deras kunskaper prövade. Låt oss nu begrunda den välkända skildring som är återgiven i Matteus 16:13—16. När Jesus befann sig i Caesarea Filippi, ”frågade han sina lärjungar: ’Vem säger folket, att Människosonen är?’” De svarade, kanske en efter en: ”Somliga säger Johannes döparen, andra Elias, andra Jeremias eller en annan av profeterna.” När Jesus nu hade fått dem att redogöra för de uppfattningar som var gängse bland folket, frågade han dem: ”Vem säger då ni att jag är?” Simon Petrus gav besked: ”Du är Messias [eller: Kristus], den levande Gudens Son.” (Hd) Vad åstadkom Jesus då med de här frågorna? Genom att han först frågade vad folket ansåg, gjorde han det möjligt för dem att se kontrasten, att skilja mellan den felaktiga uppfattningen och den rätta. Han prövade också hur långt hans lärjungar hade skridit framåt i fråga om kunskap och hur den sanna tron hade utvecklats hos dem.
21 Låt oss se hur vi kan tillämpa den här metoden: Vi tänker oss att vi har avslutat ett studium av ämnet ”Din ’själ’ är du”, i den bok vi tidigare nämnde om. När vi har avslutat kapitlet, kan vi fråga den studerande: ”Hur tror flertalet människor i vår tid att det går med en människa när hon dör?” När den studerande har svarat, kan du fråga: ”Jaha, men hur tror du att det går, enligt vad vi har läst i bibeln? Varför tror du att det går så?” Frågor sådana som dessa kan hjälpa en människa att inte bara få upp ögonen för kontrasten utan att också komma till ett avgörande om vad hon verkligen skall tro i fråga om vilket bibliskt ämne som helst. I somliga fall kan naturligtvis den studerandes svar avslöja att han inte har fått ett rätt grepp om innebörden i de detaljer som ni har studerat tidigare, och detta kan göra det nödvändigt att ni repeterar dessa detaljer eller rentav studerar dem på nytt, så att han kan bli fast rotad och kan gå framåt och inhämta ytterligare sanningar.
22. Varför räcker det inte med att de studerande får grepp om det som dryftas vid bibelstudiet?
22 Men det räcker inte med att tro; det fordras också handling. (Rom. 10:10) För att kunna vara en sann lärjunge till Jesus måste den studerande börja bygga på hälleberget genom att i sitt liv tillämpa de sanningar som han inhämtar. (Joh. 13:17) Somliga människor tycks snabbt få grepp om det som de studerar; de svar de ger vid studiet är bra och korrekta. Men det förefaller kanske som om de inte kan fatta något beslut beträffande vad de skall göra med tanke på de sanningar de har inhämtat. (Jak. 1:6—8) Frågor, jämte en eller annan illustration, kan bli dem till hjälp.
23—25. a) Hur kan vi av Jesu liknelse om ”den barmhärtige samariten” lära oss ett sätt att uppmuntra andra att börja bygga på lydnadens hälleberg? b) Ge exempel på hur vi kan göra det i denna tid, och förklara varför detta är en nyttig metod.
23 Jesu liknelse om ”den barmhärtige samariten” är välkänd. (Luk. 10:29—37) Jesus framställde den som svar till en man som ville bevisa sig rättfärdig och som frågade: ”Vem är i själva verket min nästa?” Jesus talade då om tre olika män, en präst, en levit och en samarit, och om hur var och en reagerade inför sitt personliga tillfälle att hjälpa en man som blivit misshandlad av rövare och om hur bara samariten hade tagit sig an den där mannen. Till slut framställde Jesus den här frågan till den som rådfrågat honom: ”Vilken av dessa tre anser du har gjort sig till den mannens nästa, som råkade ut för rövarna?” Mannen svarade: ”Den som handlade barmhärtigt mot honom.” Då sade Jesus till honom: ”Gå åstad och gör detsamma själv.” — NW.
24 Svaret på Jesu fråga gav sig självt, eller hur? Men Jesus hade väglett mannens sinne till att dra en viss slutsats, fått honom att begrunda sina egna motiv, och på så sätt fick han hjälp att fatta ett beslut beträffande vad han skulle göra i framtiden. I vårt fall kan vi tänka oss att vi är i färd med att studera kapitel 7 i boken Life Everlasting — in Freedom of the Sons of God (Evigt liv i Guds söners frihet). I paragraferna 40—44 under underrubrikerna ”Underdånighet under varje mänsklig skapelse” och ”Lydnad för Gud såsom härskare” talas det om att apostlarna fick röna motstånd och blev illa behandlade, därför att myndigheterna sökte göra slut på deras predikoverksamhet. I det sammanhanget kan vi föra Matteus 24:14 på tal, låta den studerande läsa versen och så framhålla att det är detta arbete som skall utföras i vår tid. Sedan kan vi använda en illustration: Vi föreställer oss tre personer som bor i ett land där myndigheterna har förbjudit sådant predikande av de goda nyheterna om Guds rike. En av de tre personerna upphör omedelbart med sitt predikande. Den andre blir arresterad och lovar därpå att upphöra med allt predikande. Den tredje blir också arresterad, men när han till sist blir frigiven fortsätter han med att predika på ett eller annat sätt som han kan finna på. ”Vad anser du”, kan vi sedan fråga den studerande, ”vilken skulle du säga bevisade sig vara en sann kristen, en som var lik apostlarna?” Svaret skulle naturligtvis bli: Den siste; men när vi fått det svaret, kan vi spörja: ”Varför svarar du så?”
25 Svaret på frågan, som grundar sig på den här illustrationen, ger sig nästan självt, det medger vi, men det kan få den som vi studerar med att pröva sitt eget sinne och hjärta beträffande den här saken, att tänka på vad han skulle göra under liknande omständigheter. Det är mycket nyttigt att lägga fram ett problem ur verkliga livet. Det hjälper folk att allvarligt tänka över hur de skall tillämpa bibelns principer i sitt liv och hur de skall handla i framtiden. (Ps. 119:33—37) Dessutom är det lättare för människor att godta slutsatser som de själva formulerar än en slutsats som andra formulerar åt dem.
26. Vilken uppmärksamhet bör man ägna de undervisades samvete?
26 En sak som är besläktad med det som vi har talat om här är den hjälp vi kan ge, i vad det gäller att fostra deras samvete som vi studerar med och hjälpa dem att allvarligt begrunda vad som är rätt och vad som är orätt. Vi vill hjälpa dem att älska vad som är rätt och hata vad som är orätt. (Hebr. 1:9; Ps. 119:101—104) Jesus ställde frågor, rannsakande frågor som borde ha hjälpt människor att allvarligt begrunda vad som var rätt och vad som var orätt, men det ringa gensvar de gav fick honom ibland att vredgas, ”eftersom han var grundligt bedrövad över deras hjärtans [inte deras sinnens] okänslighet”. — Matt. 12:10—12; Mark. 3:1—5, NW.
27. a) Vad är syftet med frågorna på sidan 108 i boken ”Your Word Is a Lamp to My Foot”? b) Hur kan den som leder ett bibelstudium finna svaren på dessa frågor?
27 I den förut nämnda boken ”Your Word Is a Lamp to My Foot” (sidan 108) finner vi tio frågor som den som leder ett bibelstudium uppmanas att begrunda, innan han inbjuder den som han studerar med att ta del i förkunnartjänsten. Några av frågorna lyder så: Tror han att bibeln är Guds inspirerade ord? (2 Tim. 3:16) Rättar han sig i sitt liv efter vad bibeln säger om ärlighet? (Ef. 4:25, 28) Vet han vad bibeln säger om otukt och äktenskapsbrott, och lever han i överensstämmelse med detta? (Hebr. 13:4; Matt. 19:9) Men lägg märke till att det inte är den studerande som förväntas ge direkt svar på de här frågorna; det är den förkunnare, vilken leder studiet och inbjuder den studerande att ta del i förkunnartjänsten, som skall besvara de här frågorna om den studerande. Detta innebär att det inte är meningen att studieledaren framfusigt skall snoka i den studerandes personliga förhållanden genom att ställa rakt på sak gående frågor. Hur skall studieledaren då kunna besvara frågorna, så att han blir nöjd för egen del? Genom att helt enkelt låta den studerande läsa bibeltexterna och sedan kommentera dem och säga vad han anser att de innebär kan studieledaren ofta få veta tillräckligt för att förstå om han har fattat vad som krävs av den som tar del i att förkunna om Guds ord eller om han inte har fattat det. Genom att använda illustrationer och därpå ställa frågor som grundar sig på dessa illustrationer kan han också hjälpa den studerande att få klarhet i en viss sak utan att göra honom förlägen genom ofinkänsliga frågor.
28. Hur kan vi visa verklig urskillning, då vi tillämpar de här undervisningsmetoderna?
28 Låt oss ta upp en fråga till, en sista, en som Jesus ställde, enligt Matteus 13:51 (Hd): ”Har ni förstått allt detta?” Naturligtvis vill vi inte ständigt bombardera de studerande med frågor, men vi önskar använda frågor välbetänkt, i de situationer där de kan vara till den bästa hjälpen och verkligen tjäna såsom redskap för att få den bibliska sanningens huvudpunkter att ”ljuda in” i deras sinne och hjärta som undervisas. Vi bör inte heller avpressa den studerande ett svar, om vi förstår att det bjuder honom emot att uttala sig om vissa saker. När vi får ett negativt svar på en fråga eller när en illustration inte tycks göra det intryck vi tänkt oss, kan vi i stället för att försöka övertyga honom på stunden göra klokt i att helt enkelt säga: ”Nåväl, det där kan vi tänka på, eller hur?” och så fortsätta med studiet. Också Jesus visade tålamod och fördragsamhet. — Joh. 16:12.
29. När det kommer till kritan, vem är det då som måste bygga på det symboliska hälleberget, men vad måste vi alltid tänka på, då vi låter sanningen ”ljuda in” i deras sinne och hjärta som vi studerar bibeln med?
29 Vi kan bara hjälpa dem som vi studerar med att höra och förstå Jesu ord och exempel; den studerande måste själv lägga en grund och bygga på den genom att bli Ordets görare. Vare sig du använder frågor, illustrationer eller andra metoder, får du aldrig glömma bort att hela tiden tänka på individens hjärta; ty även om hans sinne kan uppenbara för honom hur nödvändigt, hur vist och förståndigt och hur angeläget det är att bygga på hälleberget, lydnaden för Kristi förkunnelse och föredöme, så är det bara hans hjärta som kan driva honom att göra detta. Hjälp dem som har en fårlik inställning att höra Jesu Kristi Fader, Jehova Gud, säga: ”Min son”, må du ”böja ditt hjärta till urskillning”. (Ords. 2:1, 2, NW; 3:1—4) ”Ge ständigt akt på dig själv och på din undervisning. Förbli vid dessa ting, ty genom att göra detta kommer du att frälsa både dig själv och dem som lyssnar till dig.” — 1 Tim. 4:16, NW.
[Bild på sidan 324]
Jesus använde frågor för att stimulera och öva Petrus att tänka
[Bild på sidan 327]
Jesus avslutade sin liknelse om ”den barmhärtige samariten” med en fråga, som hjälpte mannen att dra den rätta slutsatsen