Mänskliga planer misslyckas medan Guds uppsåt har framgång
1. Med tanke på vilken kurs som människan följer behöver Gud verkställa sitt uppsåt — snart?
MEDAN mänskliga planer för mänskligheten misslyckas, är det trösterikt att veta att en kärleksfull Skapares uppsåt är framgångsrikt. Att mänskliga planer misslyckas orsakar oss alla obehag och oro. Men tro på Gud styrker oss att se fram emot att för evigt få åtnjuta goda ting tack vare hans uppsåts säkra framgång. Han behöver aldrig lära av tidigare misstag, eftersom han inte begår några misstag. Människor bör lära av tidigare mänskliga misstag, men de har svagheten att upprepa samma misstag. Misslyckande blir följden. Därför behöver nu den ofelbare Guden verkställa sitt uppsåt — snart!
2. Hur misslyckades de planer som gjordes upp för vårt tjugonde århundrade, och vilka frågor uppstår som följd av att atomkrigföringen införs?
2 De storslagna planer som planerarna under 1800-talet gjorde upp för vårt tjugonde århundrade slutade i misslyckande. Första världskriget stack hål på dem som om de var en regnbågsfärgad såpbubbla. Den plan som bestod i Nationernas förbund hjälpte inte upp förhållandena. Snart blev det tydligt att de som gör upp planer för världens del inte hade lärt sig något av den erfarenhet de fått genom Nationernas förbunds sammanbrott. Framtiden förelade dem en ny utmaning, när två atombomber fälldes i Fjärran Östern, varigenom atomkrigföringen blev införd. Vi ställdes allesammans ansikte mot ansikte med någonting som är verkligt allvarligt. Vilken skyddande anordning skulle de för planeringen i världen ansvariga männen nu kunna erbjuda? Någonting som erfarenheten garanterade skulle bli en säker framgång? Någonting som gav uttryck åt en vishet som är överlägsen den dödliga människans vishet?
3. Vad slags sammanslutning är Förenta nationerna, och hur har det påverkat det tillstånd världens angelägenheter befinner sig i?
3 Nej, den nation som sprängde atombomberna tog ledningen i att göra upp med sina allierade under kriget om en ny sammanslutning av nationer. Det blev helt enkelt ännu ett politiskt förbund med ny dräkt och nya anletsdrag under ett nytt namn: Förenta nationerna. Det har sin allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det har sin internationella domstol. Det har sin polisstyrka, som har upprätthållit eldupphör längs Suezkanalen. Det har sin generalförsamling och sitt säkerhetsråd som planerande organ för de nu 135 medlemmarna av Förenta nationerna. Det medges att denna organisation har tjänat som en säkerhetsventil för en explosiv världssituation, men trots allt detta fortsätter världens angelägenheter att befinna sig i ett explosivt tillstånd. Förenta nationerna har organiserats för att upprätthålla fred och säkerhet i världen, men har inte förhindrat utvecklingen av kärnvapen och interkontinentala fjärrobotar med stridsspetsar som innehåller vätebomber med ödeläggande kraft.
4. Hur långt har Förenta nationerna kunnat gå i fråga om de olycksbringande förhållandena, och hur visar sig förtroendet för FN vara i avtagande?
4 I Förenta nationerna har vi ytterligare ett exempel på internationell planering i världsomfattande skala, och nu är antalet deltagare större än någonsin förut. Men bevisar sig en sådan alltomfattande planering för hela världen, men gjord av dödliga människor, vara framgångsrik, eller erbjuder den hopp om framgång? Förenta nationerna bedriver forskning och offentliggör uppgifter om den dödliga föroreningen av luft, hav och land. Det gör man också när det gäller spridningen av dödsbringande sjukdomar och epidemier. På samma sätt förhåller det sig med svält och torka. Förenta nationerna finner sig emellertid vara ur stånd att bemästra situationen, som blir allt värre. Man noterar de regionala försvarsorganisationerna inom de kommunistiska och antikommunistiska politiska blocken utanför Förenta nationerna men kan inte förhindra dessa internationella grupper. Människors förtroende för Förenta nationerna försvagas därför, och politiska styresmän fortsätter att lita på sina regionala allianser och på stora militära förråd som de bästa avskräckande medlen mot ett världskrig med kärnvapen. Politikers löften att lägga grunden till en ”generation av fred” låter ihåliga!
5. Vilka frågor uppstår på grund av att världssituationen inte blir bättre efter alla de planer människor gjort upp?
5 Människor sätts i fara inte bara genom internationella förvecklingar. De plågas av inrikes problem och svårigheter, osäkerhet och anarki och av svårigheten i att leva i sina egna länder. Vad är felet? Varför blir inte världssituationen bättre genom att man så feberaktigt och intensivt gör upp planer och vidtar förebyggande åtgärder? Var ligger skulden? Vad är det som brister i allt detta mänskliga planerande? Vad har lämnats utan avseende? Människor med ärligt hjärta vill veta detta.
DET FÖRBISEDDA RÅDET
6, 7. a) Vad har blivit förbisett under allt sådant nationellt och internationellt planerande? b) Vad har planerarna underlåtit att göra efter sammankomster som inletts med bön?
6 I alla de här nämnda fallen av nationellt och internationellt planerande lägger vi märke till att man förbiser den som skapat himmelen och jorden och havet, ignorerar hans råd.
7 Å, planerarna kan hävda att de tillhör de olika religiösa sekterna i kristenheten eller judendomen eller buddismen eller muhammedanismen eller hinduismen eller någon annan religiös grupp. De kan låta sina politiska eller sociala sammankomster för överläggning angående problemen öppnas med bön av någon präst. Men låter de sig därefter vägledas av de råd människans Skapare har gett? Vänder de sig till hans skrivna ord, där man tydligt kan läsa hans råd? Låter de sig sedan också vägledas av dessa råd? Här kan det uppstå strid. Planerarna är inte alla ense om vad Skaparens skrivna ord är, eftersom de har olika religiösa böcker som de betraktar som heliga, grundvalen för sin religiösa tro. Men himmelens och jordens sanne Skapare är den som har danat människan och satt henne på jorden och meddelat henne vad hon skulle göra här. Denne Skapare har också exakt förutsagt nationernas nuvarande nöd på grund av rådlöshet.
8. Vilken är den bok som världsliga planerare inte tänker på eller följer, och vem har framställt denna bok?
8 Människans danare är också den som skapat detta skrivna ord, hans inspirerade bok. Denna bok är bibeln, som är skriven av trogna män, som Skaparen inspirerade till att skriva. Bibelsällskap har spridit denna inspirerade bok över hela jorden, på hundratals språk. Därför är den inte en okänd och oåtkomlig bok. Den första meningen i den lyder: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Bibelns första kapitel beskriver också hur människorna, både mannen och kvinnan, skapades. (1 Moseboken 1:26—31) Detta är den bok som världsliga personer som planerar för det mänskliga samhället inte rådfrågar eller följer.
9. Vilket forntida bibliskt uttalande om mänskliga planer är fortfarande obestridligt, och genom vilka världsvälden blir detta belyst?
9 En klok iakttagelse som gjordes för omkring tre tusen år sedan och som finns upptecknad i bibeln förblir obestridlig ännu i dag. Den finns upptecknad i Ordspråksboken 19:21, och den översättning av detta ordspråk från det hebreiska språket som finns i The Jerusalem Bible lyder: ”Planer mångfaldigas i människohjärtat, men Yahwehs uppsåt står fast.” (Se också The New English Bible och Revised Standard Version.) Namnet Yahweh här representerar det uttal av det gudomliga namnet som föredras av somliga framför uttalet Jehova. Mänskliga planer, projekt och påfund har mångfaldigats under de gångna århundradena och årtusendena, men har de haft framgång i att stå fasta och frambringa förblivande fördelar och maktägande myndigheter? Var finns i vår tid de ryktbara politiska välden som en gång hade vittomfattande herravälde, i synnerhet de sju världsväldena i bibelns historia och profetior? Var finns det forntida egyptiska världsväldet, och var finns det assyriska, det babyloniska, det medo-persiska, det grekiska, det romerska, det anglo-amerikanska? Var finns det oförlikneliga brittiska imperiet, som en gång omfattade en fjärdedel av jordens yta och en fjärdedel av dess befolkning? Deras härlighet har förbleknat.
10, 11. a) Vad visar att Jehovas uppsåt beträffande sitt rike går framåt mot strålande framgång? b) Vad visar att kristenhetens tillväxt inte har åstadkommits genom att man predikat Guds rike?
10 Men hur förhåller det sig med Jehovas råd eller ”Yahwehs uppsåt”? Det står fortfarande fast, oförändrat. Det fortsätter att visa sig överlägset och att gå framåt mot strålande framgång. Guds rike fortsätter att predikas över hela världen, och kungörandet av det överträffar allt som varit känt hitintills i den religiösa historien.
11 Med uttrycket ”Guds rike” menar vi inte den religiösa organisation som kristenheten utgör. För första gången i historien har antalet medlemmar av den religiösa kristenheten passerat milliardstrecket, i det den senast publicerade uppskattningen av medlemsantalet uppges till 1.024.106.500. (Se The World Almanac, 1974, sidan 342.) Men denna tillväxt har inte uppnåtts genom att Guds rike blivit predikat. Det var kristenhetens kyrkosamfund som förklarade att Nationernas förbund är ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”. Så länge denna politiska organisation för fred och säkerhet i världen fortsatte att finnas till predikade alltså kyrkosamfunden Nationernas förbund. Kristenhetens plan eller projekt har också gått ut på att ”föra in Gud i styrelsen”. Av detta skäl blandar sig dess präster i politiken, och prästerna uppmanar också sina kyrkomedlemmar att engagera sig helt och fullt i politiken och rentav sträva efter de högsta politiska ämbetena i landet.
12. Hur innebär Jesu och hans lärjungars ord och handlingssätt kritik av kristenhetens strävanden att ”föra in Gud i styrelsen”?
12 Men vill Jehova Gud bli förd in i denna världens politiska styrelse? Om han inte redan finns där, varför måste han då föras in i dessa mänskliga politiska styrelser? Hans Son, Herren Jesus Kristus, fick denna fråga av en romersk politiker: ”Är du judarnas konung?” och då svarade han: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. Om mitt rike vore en del av denna världen, skulle mina tjänare ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men som det är, har mitt rike inte detta ursprung.” Om sina sanna lärjungar sade denne Jesus: ”De [är] inte . . . någon del av världen, liksom jag inte är någon del av världen.” (Johannes 18:33—36; 17:14; NW) Varken Jesus eller hans sanna lärjungar under det första århundradet gjorde något försök att ”föra in Gud i styrelsen”. Kristenhetens mångfaldigade planer att föra in bibelns Gud i denna världens politiska styrelser bevisar att den inte predikar Guds sanna rike och att dess kyrkomedlemmar inte är sanna lärjungar till Guds egen Son, Jesus Kristus, och efterliknare av honom. Kristenheten är inte det synliga jordiska uttrycket för Guds rike.
13. Hur har kristenhetens plan att omvända världen till dess kyrkosamfund uppenbarligen misslyckats, trots väckelser och korståg?
13 I århundraden har kristenhetens plan gått ut på att omvända människovärlden, antingen med maktmedel eller övertalning, och att göra människorna till medlemmar av dess kyrkosamfund. Den föregivna tanken bakom detta var att få dem till himmelen och frälsa dem från att komma till en plats av evig medveten pina som själar befriade från kroppen. Kristenhetens tanke var också att Guds rike på detta sätt skulle komma och hans vilja skulle ske på jorden som i himmelen. (Matteus 6:9, 10) Men kristenhetens oskriftenliga plan för världsomvändelse har uppenbarligen misslyckats, eftersom antalet icke-kristna fortsätter att vara mer än dubbelt så stort som antalet av kristenhetens medlemmar, och eftersom antireligiösa krafter, i synnerhet kommunismen, ökar och fler och fler av kristenhetens medlemmar blir religiösa skrymtare eller overksamma. Dess religiösa väckelser och korståg visar sig ha kortvarig effekt.
INGET MISSLYCKANDE TÄNKBART FÖR GUDS UPPSÅT
14. Vad har mänskliga planer varit grundade på eller inspirerade av, och vilken framtidsutsikt har mänskligheten fått därigenom?
14 Om människosläktets överlevande och frälsning berodde på människors planer, skulle allt vara förlorat för mänskligheten. Deras mångfaldiga planer är antingen grundade på mänsklig vishet eller inspirerade av illvilliga demoner. Människor som är fyllda av självtillit kan vara böjda för att föraktfullt avvisa denna tanke, men det som blev profeterat för nitton hundra år sedan är mera sant i vår tid än de vill tro, nämligen att ”i senare tidsskeden några kommer att avfalla från tron, i det att de ägnar uppmärksamhet åt vilseledande inspirerade uttalanden och demoners läror”. (1 Timoteus 4:1, NW) På grund av att människor har avfallit från eller övergett den tro som förkunnas i Guds skrivna ord, har de ignorerat Guds tydligt förklarade uppsåt. De liknar det första människoparet i Edens lustgård. ”Se, blott detta har jag funnit”, sade den vise mannen Salomo, ”att den sanne Guden hade gjort människorna rättrådiga, men själva har de tänkt ut många planer.” (Predikaren 7:3029, NW) På grund av att deras planer misslyckats, den ena efter den andra, har de tvingats omarbeta eller ändra sina planer eller projekt.
15, 16. Vad innebär det i själva verket med avseende på Jehova, när de världsliga nationerna fortsätter att vara med i Förenta nationerna, och vilken varning finns det i bibeln mot detta?
15 Det som världsligt visa människor projekterar är dömt att misslyckas. Det är inte bara så att de lämnar Guds uppsåt obeaktat, utan de planerar och kämpar mot det. Också i det som gäller att sluta sig samman i Förenta nationernas organisation går de politiska och militära ledarna tvärt emot Guds uppsåt. Det är i verkligheten en sammansvärjning mot honom. För mer än två tusen fem hundra år sedan blev profeten Jesaja, när han förutsade hur världsliga nationer skulle förena sig mot Guds gynnade folk, inspirerad att säga till fiendefolken: ”Rusten eder; I skolen dock krossas. Ja, rusten eder; I skolen dock krossas. Gören upp planer; de varda dock om intet. Avtalen, vad I viljen; det skall dock ej lyckas. Ty Gud är med oss.” (Jesaja 8:9, 10) Det nutida enandet av folken i Förenta nationernas organisation för fred och säkerhet i världen kommer inte att triumfera över Guds uppsåt för mänskligheten. Det måste misslyckas, alldeles som den forntida iakttagaren av tre tusen år av människans historia sade:
16 ”En ogudaktig man uppträder fräckt; men den redlige vandrar sina vägar ståndaktigt. Ingen vishet, intet förstånd, intet råd förmår något mot HERREN [Jehova]. Hästar rustas ut för stridens dag, men från HERREN är det, som segern kommer.” — Ordspråksboken 21:29—31.
17. Vilka söndrande faktorer är förhärskande bland det ökande antalet nationer, och varför kan det inte genom dem bli något enande av mänskligheten?
17 En organisation som Förenta nationerna med dess säkerhetsråd och nedrustningskonferens är inte Guds sätt att ena hela mänskligheten på en jord som är fri från krig och trygg och säker. Sedan andra världskriget åren 1939—1945 har mänskligheten varit uppdelad i fler nationella grupper än någonsin förut, och varje grupp gör anspråk på nationell suveränitet. Splittringen av människosläktet ökas genom språkskillnader, skiftande sedvänjor, motstridiga politiska mål och ideologier och dessutom fördomar på grund av ras och religion. Självbestämmanderätt och självbevarelsedrift är de dominerande faktorerna. En världsregering genom människan är omöjlig, och enandet av hela mänskligheten skall inte komma på det sättet. Världen av människor kan inte uppnå inbördes enhet, eftersom människorna inte är eniga med den ende levande och sanne Guden: Jehova. Hans Son, Jesus Kristus, sade att denna världens furste eller härskare är Satan, djävulen, demonernas härskare. I överensstämmelse med detta sade den kristne aposteln Paulus att denne härskare över världen också är ”denna tingens ordnings gud”, som förblindar deras sinnen som inte är i endräkt med Jehova Gud. — Johannes 12:31; 14:30; 16:11; 2 Korintierna 4:4, NW.
18, 19. a) Var måste ordning och enhet återställas? Varför är det så? b) Vad är det som Gud i detta syfte har för uppsåt att verkställa ”vid de fastställda tidernas yttersta gräns”?
18 Bristen på enhet när det gäller mänsklighetens förhållande till Gud är ingenting annat än en synlig återspegling av den oenighet som råder i den osynliga himmelska världen när det gäller Satan och hans demoner i förhållande till Jehova Gud. Därför behöver ordning och enhet återställas både i de andliga himlarna och på jorden. Guds ofelbara uppsåt tar hänsyn till detta universella behov och tillgodoser det. Den inspirerade skribent som skrev brevet till församlingen i det forntida Efesus i Mindre Asien skriver om detta i följande ord:
19 ”Han [Gud] kungjorde för oss sin viljas heliga hemlighet. Den är i enlighet med hans goda behag som han beslöt inom sig själv om en förvaltning vid de fastställda tidernas yttersta gräns, nämligen att åter församla allt [eller: att åt sig (under ett huvud) återförena allting] i den Smorde, det som är i himlarna och det som är på jorden. Ja, i honom, i förening med vilken vi också blev utsedda till arvingar, i det att vi blev förutbestämda enligt dens uppsåt, som verkar allting enligt det sätt som hans vilja tillråder.” — Efesierna 1:9—11, NW; Rotherham, Diaglott.
20, 21. a) Varför klagar människorna i varje nation? b) Vad visade Salomo var en framträdande orsak till människornas oregerlighet?
20 Det var alltså Guds uppsåt att utöva en förvaltning eller vidta vissa åtgärder som skulle leda till enande i himmelska ting och i jordiska ting. Det var i enlighet med Guds goda behag som det skulle bli en förvaltning, en ledning, en administration, genom ett särskilt tillvägagångssätt från Guds sida. Uttrycket ”förvaltning” avser följaktligen inte hans Sons, Jesu Kristi, messianska rike. I vår tid klagas det mycket bland människorna i varje nation på grund av de regeringar de har över sig och dessas sätt att utöva förvaltning eller ledning. Det måste finnas en framträdande orsak till människornas oregerlighet och upproriskhet. Det forntida ordspråket pekar på orsaken: ”När de rättfärdiga blir många, gläder sig folket; men när någon som är ond utövar väldet, suckar folket.” (Ordspråksboken 29:2, NW) Den vise kung Salomo i Jerusalem lade märke till hur förtryckande förvaltning utövades av människor på hans egen tid och sade:
21 ”Ytterligare såg jag på alla de våldsgärningar som förövas under solen. Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns, som tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares hand, och ingen fanns som tröstade dem. Då prisade jag de döda, som redan hade fått dö, lyckliga framför de levande som ännu leva.” — Predikaren 4:1, 2. Även Pred. 5:78.
22. Hur förhåller det sig med tröst och befrielse för mänskligheten efter tusentals år av förtryck under mänsklig förvaltning?
22 Ibland drivs människorna att handla som vanvettiga på grund av förtrycket. ”Förtryck kan få en som är vis att handla vanvettigt.” (Predikaren 7:87, NW) Efter tusentals år av förtryck och med de världsförhållanden som råder nu är det uppenbart att det inte från någon del av den nuvarande världsliga förvaltningen av mänskliga angelägenheter kommer någon som tröstar det förtryckta folket. Det kommer ingen frälsning för dem, ingen befrielse, från mänskligt håll.
23. Hur kommer enandet av alla människor att försiggå i enlighet med Guds uppsåt, och vad kommer detta att betyda för dem?
23 Behovet av en bättre förvaltning eller ledning av angelägenheterna har den allvise Guden förutsett för länge sedan, och i enlighet med hans goda behag är det hans uppsåt att upprätta en sådan förvaltning. Under denna förvaltning av angelägenheterna, som utövas av honom, kommer enandet av alla människor att förverkligas. Detta kommer att betyda fred, harmoni och säkerhet överallt på jorden.
24. Vem är det enande redskap genom vilket Gud skall utöva förvaltningen, och vad är det bestämda uppsåtet med denna förvaltning?
24 Låt oss se hur Gud, den Allsmäktige, grep sig an med att utöva denna förvaltning av angelägenheterna. Låt oss se på det redskap för enande varigenom Gud utövar förvaltningen. Detta redskap är Guds Messias, hans Smorde, Kristus. Följaktligen är det denne som den inspirerade bibelskribenten utpekar, när han säger att den förvaltning som skall träda i kraft ”vid de fastställda tidernas yttersta gräns” har ett bestämt uppsåt, ”nämligen att åter församla allt i den Smorde, det som är i himlarna och det som är på jorden. Ja, i honom, i förening med vilken vi också blev utsedda till arvingar.” (Efesierna 1:9—11, NW) Det förekommer mycken fördom och hätskhet mot denne Jesus Kristus både i de religiösa och i de icke-religiösa delarna av mänskligheten. Men vad slags förvaltning skall vi förvänta från Gud genom honom?
25, 26. a) Vad sägs det profetiskt i Psalm 72 att Messias skall göra för det fattiga folket? b) Vilken beskrivning ges i Apostlagärningarna 10:37—39 av det befrielseverk som utfördes av Messias Jesus?
25 Beträffande Messias, som är större än kung Salomo, vars styre slutade i förtryck för Israels folk, sägs det profetiskt i Psalm 72:12—14: ”Han skall rädda den fattige, som ropar, och den betryckte och den som ingen hjälpare har. Han skall vara mild mot den arme och fattige; de fattigas själar skall han frälsa. Ifrån förtryck och våld skall han förlossa deras själ, och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon.” Vi har all orsak att tro att Messias Jesus skall uppfylla denna profetia under den närmaste framtiden. Vi behöver bara se tillbaka nitton hundra år, till den tid då han var på jorden som fullkomlig människa, och fråga: Vilket förtryck och våld utsatte han någonsin människorna för? Den inspirerade bibliska skildringen ger Jesus Kristus ett rent vittnesbörd, ja, den ger honom i stället ära och erkännande för att han befriade och hjälpte människorna. En viss jude som nästan utan avbrott var tillsammans med honom under hans offentliga bana och som iakttog honom ingående sade till en åhörarskara av icke-judar:
26 ”Ni känner till det som var samtalsämnet i hela Judeen, och först i Galileen, efter det dop som Johannes predikade, nämligen Jesus, som var från Nasaret, hur Gud smorde honom med helig ande och kraft; och han gick igenom landet och gjorde gott och helade alla dem som var förtryckta av djävulen, ty Gud var med honom. Och vi är vittnen om allt detta som han gjorde både i judarnas land och i Jerusalem; men de gjorde också av med honom genom att hänga honom på en påle.” — Apostlagärningarna 10:37—39, NW.
27, 28. a) Hur kom Jesus att ha ett dubbelt anspråk på Davids rike över Israel? b) Vad har Jesaja 9:6, 7 i överensstämmelse härmed att säga om Messias’ furstliga styrelse?
27 Vi måste komma ihåg att denne Jesus, som Gud smorde till att vara den messianske konungen över hela mänskligheten, var en naturlig avkomling av kung David i Jerusalem, nämligen genom att han på mirakulöst sätt föddes i Davids kungliga släkt. Som sådan var han den naturlige arvingen till Davids rike över Israel. Den man som adopterade Jesus som sin förstfödde son var också en avkomling av kung David, nämligen genom Salomo, och därför hade han laglig rätt till Davids rike. Denna lagliga rätt gav adoptivfadern, Josef, timmermannen i Nasaret, åt Jesus genom att adoptera honom som sin förstfödde son. (Lukas 2:1—24; 3:23—38; Matteus 1:1—2:23) Följaktligen hade denne Jesus, som var född i Betlehem, ”Davids stad”, dubbelt anspråk på det arv som bestod i Davids rike över Israel. Om denne Davids avkomling, på vars skuldror herradömet eller den furstliga styrelsen skall läggas, sade den inspirerade profeten Jesaja:
28 ”På överflödet av den furstliga styrelsen och på freden skall det inte vara någon ände, över Davids tron och över hans rike för att fast befästa det och upprätthålla det genom rättvisa och genom rättfärdighet, från nu och till obestämd tid. Härskarornas Jehovas själva nitälskan skall göra detta.” — Jesaja 9:6, 7, NW.
29. Av vilket slag kommer således Messias’ furstliga styrelse att vara, och varför skall den inte komma till stånd genom demokratisk röstning bland folket?
29 Här har vi ett löfte från den högste Guden att hans Messias’ davidiska rike inte bara skall vara ett rättmätigt rike, utan också skall befästas och vidmakthållas i rättvisa och rättfärdighet. Denna regering till frälsning för folket skall upprättas av Gud själv, inte genom demokratisk röstning bland folket, eftersom det är som profeten Jesaja säger: ”Härskarornas Jehovas själva nitälskan skall göra detta.”
30, 31. a) Hur gav Gud en garanti beträffande Kristi utlovade regering? b) Hur bar Petrus vittnesbörd om detta förhållande i Apostlagärningarna 10:40—43?
30 Det som Jehova nitälskar för kommer han att verkställa. Han har inspirerat många andra bibliska profetior om den fullkomliga regering som Messias Jesus skall ge hela människosläktet. Han har gett oss en garanti för denna utlovade regering genom att han på tredje dagen uppväckte Jesus Kristus från de döda för att visa att han var oskyldig. Det är alldeles som aposteln Petrus sade, sedan han berättat hur Jesus med orätt blivit hängd på en påle:
31 ”Gud uppväckte honom på tredje dagen och tillstadde honom att bli uppenbar, inte för allt folket, utan för vittnen som i förväg hade blivit utsedda av Gud, för oss, som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda. Han bjöd oss också att predika för folket och avge ett grundligt vittnesbörd om att han är den som är bestämd av Gud till att vara domare över de levande och de döda. Om honom bär alla profeterna vittnesbörd, att var och en som sätter tro till honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.” — Apostlagärningarna 10:40—43, NW.
EN PÅLITLIG SKARA AV MEDFÖRBUNDNA I FÖRVALTNINGEN AV DE MÄNSKLIGA ANGELÄGENHETERNA
32. Vilket församlande verk kunde alltså Gud nu gripa sig an med att utföra, och vem är hans redskap till att återförena allt?
32 För att denne uppväckte Jesus Kristus skulle kunna tjäna som Guds redskap till att återförena tingen upphöjde Gud honom till den gudomliga tronen i himlarna. (Apostlagärningarna 2:33—36; 1 Petrus 3:22) På så sätt kunde Gud gripa sig an med att ”åter församla allt i den Smorde”, inte bara det som är på jorden, utan också ”det som är i himlarna”. Jesus Kristus är därigenom en himmelsk, övermänsklig Messias med större kraft till att göra gott för människorna än när han var här nere på jorden som fullkomlig människa. Hela mänskligheten kommer att förenas under honom som det huvud som är förordnat av Gud, den store förvaltaren.
33. Vad var det Guds uppsåt att den Smorde skulle ha i förbund med sig i fråga om att ta vård om de mänskliga angelägenheterna, och vad bildas därför först på jorden?
33 Det var emellertid Guds uppsåt att hans Son, Jesus Kristus, skulle ha en särskild skara, en ”kropp”, av medförbundna, när det gäller att ta hand om människornas angelägenheter. Dessa medförbundna i styrelsen över mänskligheten skulle tas ut bland människorna. Medan de ännu var på jorden skulle de bilda en församling förenad genom ett band av enhet med honom. När aposteln Paulus skrev till församlingen i Efesus, sade han vidare: ”Den är i enlighet med hur hans [Guds] styrkas väldighet har verkat, den varmed han har verkat i fråga om Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i det himmelska, långt ovan varje regering och myndighet och makt och herradöme och varje namn som nämns, inte endast i denna tingens ordning, utan också i den som skall komma. Han lade också allting under hans fötter och gjorde honom till huvud över allting för församlingen, som är hans kropp.” — Efesierna 1:19—23, NW.
34. Varifrån skulle medlemmarna av denna ”kropp” bli tagna, och hur avlägsnades barriären mellan de två?
34 Hur förhåller det sig nu med medlemmarna av denna församling, Jesu Kristi ”kropp”? Det var Guds storsinta uppsåt att den inte endast skulle utgöras av människor som hade varit omskurna judar, utan också av människor som hade varit icke-judar eller hedningar. Under 1.545 år (från år 1513 f.v.t. till år 33 v.t.) hade dessa varit skilda åt. Barriären, ”muren dem emellan, som skilde dem åt”, var det lagförbund för vilket profeten Mose hade verkat som medlare år 1513 f.v.t. År 33 v.t. blev Jesus Kristus av Gud använd som det medel varigenom denna barriär skulle avlägsnas genom hans död på tortyrpålen. Aposteln fortsätter: ”Medelst sitt kött [som blev hängt på tortyrpålen] avskaffade han hatet, budordens lag, som bestod av stadgar, på det att han måtte av de båda folken i förening med sig skapa en enda ny människa och stifta frid och på det att han måtte i en kropp till fullo försona båda folken med Gud genom tortyrpålen, eftersom han genom sig själv hade dödat fiendskapen.” — Efesierna 2:14—16, NW.
35. a) När fördes de oomskurna hedningarna in i församlings-”kroppen”? b) Hur många medlemmar skulle kroppen ha?
35 Tre och ett halvt år efter det att den genom lagen uppbyggda barriären blivit avlägsnad började Gud föra in hedningar, icke-judar, i Jesu Kristi församlings-”kropp”. Detta gjorde Gud genom att sända aposteln Petrus att predika budskapet om Guds Messias’ rike för intresserade oomskurna hedningar. När dessa tog emot budskapet om Riket, smorde Gud dem med helig ande, och så blev de döpta som kristna. (Apostlagärningarna 10:1—48) Därefter, och i synnerhet sedan Jerusalem blivit förstört av romarna år 70 v.t., blev många hedningar döpta in i Jesu Kristi församlings-”kropp”; därigenom blev de förenade med honom som sitt andliga ”huvud”. Alldeles som en människokropp har ett bestämt antal lemmar för att vara fullständig, hade denna Kristi församlings-”kropp” ett bestämt och begränsat antal medlemmar. Den sista boken i bibeln förklarar tydligt att antalet medlemmar i ”kroppen” är begränsat till 12 × 12.000 eller 144.000. — Uppenbarelseboken 7:4—8; 14:1—3.
GUDS REDSKAP TILL ATT ENA ALLT FÅR FRAMGÅNG
36, 37. a) Varför behövs det ett enande verk inom den Smordes församlings-”kropp”? b) Vad har Gud fördenskull genom Kristus gett åt församlingen?
36 De 144.000, som skall utgöra den samverkande kroppen under ”huvudet”, Jesus Kristus, tas ut ”av varje stam och tungomål och folk och nation” av mänskligheten. (Uppenbarelseboken 5:9, 10, NW) Eftersom medlemmarna av församlings-”kroppen” på jorden har så olika ursprung, bör det råda stort behov av ett enande verk bland dem, så att de alla håller sig till det enda ”huvudet”, den förhärligade Jesus Kristus. För att detta enande verk skulle bli utfört har Gud tillhandahållit ”gåvor i form av människor”. (Psalm 68:1918, NW) Aposteln Paulus utpekar den förhärligade Jesus Kristus som den som Gud använder till att ge församlingen på jorden dessa mänskliga ”gåvor” i uppsåt att uppnå enhet, i det han säger:
37 ”Just den [nämligen: Jesus Kristus] som for ned är också den som for upp långt ovan alla himlarna, för att han måtte ge fullhet åt allting. Och han gav några [gåvor] som apostlar, några som profeter, några som evangelister, några som herdar och lärare, i syfte att uppnå de heligas återförande till rätta, för arbete som tjänare, för uppbyggandet av den Smordes kropp, till dess vi alla når fram till enheten i tron och i den exakta kunskapen om Guds Son. . . . Låt oss, i det vi talar sanningen, genom kärlek växa upp i allting till honom som är huvudet, Kristus.” — Efesierna 4:8—15, NW.
38, 39. a) Varför kan kristenheten inte vara denna ”den Smordes kropp”? b) Vad kommer att hända med kristenheten på grund av den frukt den har burit?
38 Kristenheten påstår att den är ”den Smordes kropp”. Men hur skulle det kunna vara så? Efter att ha varit i verksamhet i mer än sexton hundra år har den ju skamligen misslyckats i att uppnå sådan kristen enhet. Den är söndrad på tusen sätt — genom religiösa sekter som alla förkunnar olika motsägande läror. Den är inte en enda religiös ”kropp”, inte en enda kyrka. Dess skilda religiösa sekter är inte de skilda eller individuella grenarna i den Smordes ”vinträd”. (Johannes 15:1—8) Det förhåller sig på detta sätt trots Kyrkornas världsråd, som finns inom kristenheten. Kristenhetens religion har visat sig vara en av de mest söndrande krafter som människor sett. Av det skälet är dess skuldregister blodbesudlat, stinker av människoblod.
39 Detta är inte den sanna kristendomens frukt. Jesus Kristus sade: ”Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt träd bära god frukt. Vart träd, som icke bär god frukt, bliver avhugget och kastat i elden. Alltså skolen I känna dem av deras frukt.” (Matteus 7:18—20) Som ett dåligt eller ruttet träd är kristenheten bestämd att inom kort huggas ned och förstöras som om den skulle förtäras av eld. Det skall inte alls gå bättre för den än för de övriga medlemmarna av det religiösa stora Babylon, den falska religionens världsvälde. — Uppenbarelseboken 17:1—18:8.
40. Vad måste vi, på grund av kristenhetens tillstånd, säga beträffande huruvida Guds uppsåt att ha en enad församling har misslyckats?
40 Hur är det då? Har Guds uppsåt att ha en enad församling som är församlad till ett under huvudet, Jesus Kristus, misslyckats? Nej! Kristenhetens obibliska planer för framtiden misslyckas, men inte Guds uppsåt. Gud är inte beroende av att kristenheten skall tillhandahålla medlemmarna i det himmelska riket, som han skall använda i förvaltningen av de jordiska angelägenheterna för mänsklighetens enhet. Han uppmanar alla som vill tillhöra hans folk att dra ut ur kristenheten och ut ur allt det övriga av det stora Babylon. (Uppenbarelseboken 18:4) Kristenheten är inte den väg som leder till Guds messianska rikes privilegier. Det som den utövar utestänger den från varje del i det återförenande verk som denna himmelska regering utför. Aposteln Paulus säger vidare till medlemmarna av Guds sanna kristna församling: ”Ni vet detta och inser det själva att ingen otuktig, ingen oren människa, ingen girig — vilket betyder att vara en avgudadyrkare — har någon arvedel i den Smordes och Guds rike.” — Efesierna 5:5, NW.
41. Vad har Gud nu i enhet på jorden, trots motstånd från det stora Babylon, och av vad är detta ett församlande?
41 Trots allt motstånd från kristenheten och andra medlemmar av det stora Babylon, ja, trots Satan, djävulen, och hans demoner, vilka Guds sanna folk har en kamp emot, har Gud nu här på jorden sin kvarleva, de sista som skall få del i Guds förvaltning av de mänskliga angelägenheterna genom Jesus Kristus, deras huvud. Trots att de kommer från olika raser och nationer är de en enad församling, i det de alla samfällt håller sig till det enda osynliga himmelska huvudet, Jesus Kristus. I deras fall har Gud således åter församlat i den Smorde ”det som är i himlarna”, eftersom Gud redan nu har ”satt . . . [dem] tillsammans i det himmelska i förening med Kristus Jesus”, och de är också arvingar till det himmelska Riket. — Efesierna 1:10; 2:6; NW.
42. Vilken profetisk befallning som Kristus uttalat följer kvarlevan, och vilka sluter sig nu till kvarlevan?
42 Sedan hedningarnas tider gått till ända år 1914 har de endräktigt handlat i enlighet med Jesu profetiska befallning: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; . . . [varefter] slutet [skall] komma.” (Matteus 24:14, NW) Förbundna med denna kvarleva av Kristi församlingskropp är nu hundratusentals överlämnade tillbedjare av Jehova Gud, vilka har lytt hans befallning att dra ut ur det stora Babylon. (Uppenbarelseboken 7:9—17) Alla är de tillsammans kända över hela världen som Jehovas kristna vittnen.
”EN FÖRVALTNING VID DE FASTSTÄLLDA TIDERNAS YTTERSTA GRÄNS”
43, 44. a) Tiden har nu närmat sig för en aktion av vad mot vad? b) När var det, enligt Galaterna 4:4, som Gud sände till jorden den som skulle bli hans främste tjänare i förvaltningen?
43 Att döma av alla tecken som världsförhållandena ger och av uppfyllelsen av bibelns profetior bör det förutsagda ”slutet” för denna tingens ordning vara nära. I sextio år har nu de blivande medlemmarna av det messianska riket, tillsammans med en ”stor skara” av lojala medhjälpare, predikat ”dessa goda nyheter om riket”. Gud skall inte låta detta predikande av hans upprättade messianska rike pågå till obestämd tid. Han har sin bestämda tid då detta himmelska rike skall gå till aktion mot den dömda tingens ordning för att tillintetgöra den. Den nya regering som enligt Guds uppsåt skall utöva förvaltningen över hela mänsklighetens angelägenheter måste inom kort tillträda. För nästan två tusen år sedan sände Gud den som var utsedd att vara hans främste tjänare i förvaltningen hit till jorden för att han skulle bevisa sin värdighet. Han föddes i världen som kung Davids rättmätige arvinge. Om detta läser vi:
44 ”När den fastställda tidsgränsen var uppnådd, sände Gud ut sin Son, som kom att födas av en kvinna och som kom att stå under lagen, på det att han genom köp måtte frigöra dem [judarna] som är under lagen, för att vi för vår del måtte få adoptionen såsom söner. Eftersom ni nu är söner, har Gud sänt sin Sons ande in i våra hjärtan, och den ropar: ’Abba, Fader!’” — Galaterna 4:4—6, NW.
45. När började det församlande verket i sitt första skede? Ge skäl för svaret.
45 När Guds Son, Jesus Kristus, blev förhärligad i himmelen och grundade den kristna församlingen i Jerusalem på pingstdagen år 33 v.t., började denna ”förvaltning vid de fastställda tidernas yttersta gräns” att verka i sitt första skede, det viktigaste skedet. Församlingen av dem som skulle vara medförbundna i det enande verket med Jesus Kristus i himlarna måste bli församlad och enad under sitt huvud, Guds främste tjänare. På detta sätt skulle ”det som är i himlarna”, de ting som är bestämda för himlarna, åter bli församlat i denne Smorde, så att den ”kropp” som blev använd av Gud i hans förvaltning kunde bli fullständig. — Efesierna 1:9—11, NW.
46, 47. a) När kom den tillbörliga tiden för det andra grunddraget i Guds ”förvaltning”, nämligen församlandet i den Smorde av ”det som är på jorden”? b) Under vems ”förvaltning” var det som det andra skedet av det församlande verket från och med då trädde i funktion?
46 Men i enlighet med Guds uppsåt måste den tillbörliga tiden komma för det andra grunddraget i hans ”förvaltning”, nämligen det som bestod i att ”åter församla . . . i den Smorde” ”det som är på jorden”. Denna tid kom när hedningarnas tider fullbordades på hösten år 1914. Då var tiden inne att återställa styrelsen genom det messianska riket, en sådan styrelse som tidigare utövats av kung David där borta i Mellersta Östern, men nu inte i det jordiska Jerusalem, utan i himlarna.
47 I himmelen, vid Guds högra sida, befann sig nu kung Davids beständige arvinge, nämligen Herren Jesus Kristus. Det var då som Jehova insatte kung Davids himmelske arvinge på tronen med konungslig makt inte bara över det forntida Israels territorium, utan över hela jorden, över hela mänskligheten, för vilken Jesus Kristus hade dött som ett fullkomligt mänskligt offer. Därigenom trädde Messias’ rike i funktion. Vid den tiden och på ett sätt som innebar en höjdpunkt hade ”de fastställda tidernas yttersta gräns” uppnåtts, den tid då den ”förvaltning” som Gud har ledningen för skulle ”åter församla allt . . . i den Smorde”, nämligen ”det som är på jorden” och som gjorts främmande. Detta skulle vara det andra skedet i det insamlande eller enande verket i enlighet med Guds uppsåt.
48. Vad måste helt och hållet försvinna, med tanke på att försöken till enande har misslyckats i stor skala sedan år 1914?
48 År 1914 utbröt första världskriget, som söndrade världen i två mot varandra stående ekonomiska och politiska läger. Nationernas förbund, som upprättades efter första världskriget, misslyckades när det gällde att ena mänskligheten. Nu fortsätter Förenta nationerna att misslyckas i fråga om att ena mänskligheten. Det var kristenheten, den mäktigaste religiösa organisationen på jorden, som misslyckades när det gällde att förhindra två världskrig, och intill denna stund har den misslyckats i fråga om att ena mänskligheten i verklig fred och säkerhet. Det är inte bara dessa politiska och religiösa organisationer som måste försvinna, utan hela den människogjorda tingens ordning. Den skall försvinna helt och hållet i den kommande ”stora vedermödan”, vars like mänskligheten aldrig tidigare varit med om. — Matteus 24:21, 22.
49. Vad är det enda medlet till frälsning för människosläktet, och vad slags framtidsutsikter ligger nu strax framför mänskligheten?
49 Det enda medlet till frälsning för oss människor är det himmelska messianska riket, som har funnits i Guds uppsåt ända sedan våra första föräldrar, Adam och Eva, syndade i Edens lustgård och avskilde sig från Gud, deras Skapare. (1 Moseboken 3:15; Romarna 16:20) Nu, då ”de fastställda tidernas yttersta gräns” har uppnåtts i fullständig bemärkelse, befinner vi oss i en tid med de mest storslagna framtidsutsikter!
SLUTLIGT ENANDE UNDER GUDS FÖRVALTNING
50. Vilka på jorden i vår tid hälsar och välkomnar Riket, och hur visar de var de står när det gäller styrelsen?
50 Inom kort skall antalet medlemmar i det himmelska Riket vara fullständigt — de 144.000 arvingarna till Riket under sitt huvud, Jesus Kristus. Guds oförändrade uppsåt med avseende på detta messianska rike skall få framgång, vilket blir till härlighet, ära, hävdande och rättfärdigande för honom själv. Det är redan en skara människor från jordens alla delar som urskiljer att Gud har insatt Riket i himmelsk makt, och de hälsar det glädjefullt och med lojal hängivenhet. Denna skara är redan stor, men den växer fortfarande, allteftersom ”dessa goda nyheter om riket” fortsätter att bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna. (Matteus 24:14, NW) För att bevisa var de nu står förenar de sig helhjärtat med den ännu levande kvarlevan av arvingar till Riket i detta predikande och i att avge detta världsvida vittnesbörd.
51. Varför kan det alltså sägas att verket att församla allt det som är på jorden under Kristus har börjat?
51 Den sista boken i bibeln visar i en syn hur denna ”stora skara” ägnar sin främsta uppmärksamhet åt Jehova Guds himmelska tron och åt hans främste tjänare, som blir använd i hans förvaltning, och de ropar i tacksamhet: ”Frälsning har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.” (Uppenbarelseboken 7:9, 10, NW) Fastän denna ”stora skara” består av människor från alla nationer, stammar, folk och tungomål, söker de bli enade under Guds främste tjänare, Jesus Kristus. De är i enhet med Rikets kvarleva, och de är också eniga inbördes. De tillber samfällt Gud i hans andliga tempel och ägnar honom helig tjänst dag och natt. Därför kan det sägas att det redan — nämligen i denna enade ”stora skara” — är så att arbetet att ”församla allt . . . det som är på jorden” i den Smorde har börjat, i överensstämmelse med Guds ”förvaltning”. Detta är verkligen ett lugnande bevis på vad som snart skall komma! — Uppenbarelseboken 7:14—17.
52. Vad kommer denna ”stora skara” att överleva, och varför kommer Satan och hans demoner att vara ur stånd att hindra dem, när de återställer paradiset?
52 Den sista boken i bibeln ger också försäkran om att denna ”stora skara” av tillbedjare av den ende levande och sanne Guden skall komma ut ur den ”stora vedermödan” som överlevande efter denna världskatastrof, vid vilken hela den jordiska människogjorda tingens ordning skall bringas att upphöra som ett fullständigt misslyckande. Den hänförande uppgiften att omvandla hela jorden till en paradisisk trädgård kommer att ligga framför dem. Satan, djävulen, och hans demoner kommer att vara ur stånd att motverka detta fredliga, förskönande arbete, eftersom de skall vara bundna och isolerade i en avgrund, varifrån de inte kan ingripa i det som pågår här på jorden. Det himmelska messianska riket skall vara som ett skydd över den ”stora skaran” på jorden genom att det med myndighet skall ordna och reglera jordens angelägenheter under tusen år. — Uppenbarelseboken 20:1—6.
53. a) Vad kommer att krävas för att åter församla allt ”det som är på jorden” till enhet under Kristus? b) Vad kommer att göras med dem som motstår enandet?
53 Guds nya ordning på jorden kommer således att ta sin början med ett enat mänskligt samhälle. Men det himmelska messianska rikets enande verk kommer inte att vara över i och med det. Under hela den tid om tusen år då det härskar över jorden skall den mirakulösa uppståndelse försiggå som gäller de döda människor för vilka Jesus Kristus dog som ett lösenoffer. (1 Timoteus 2:5, 6; Johannes 1:29, 36) Dessa milliarder uppväckta människor behöver alla bli förda samman i enhet under Jesus Kristus, den främste tjänaren i Guds ”förvaltning”. Det slutliga uppsåtet med detta är att åstadkomma att de är i fullständig enhet med den universelle suveränen, Jehova Gud. Detta kommer att kräva att alla de lydiga bland människorna blir upplyfta till sådan mänsklig fullkomlighet som Adam och Eva hade då de skapades i Edens lustgård. Alla olydiga motståndare till ett sådant enande, ja, också Satan och hans demoner, kommer att bli tillintetgjorda för evigt och aldrig mer störa freden. — Uppenbarelseboken 20:7—15; Apostlagärningarna 24:15.
54. Genom vad får vi tröst i vår tid? Framgång för vad ser vi fram emot, och vilka välsignelser kommer detta att medföra?
54 All ära tillhör den högste förvaltaren och administratören, Jehova Gud! Han inte endast uttalar ett uppsåt, utan fullgör också troget sitt uppsåt. Låt oss alltså alla fatta mod! Fastän vi ser alla mänskliga planer för jordens förvaltning misslyckas på ett olycksbringande sätt i vår tid, blir vi tröstade av den lyckliga kunskapen om Guds utomordentliga uppsåt. Med förtröstan ser vi fram emot att få se och erfara Guds uppsåts framgång. Vi förväntar att för evigt få åtnjuta de aldrig upphörande välsignelserna av detta!