Kärlek uppbygger den nya världens samhälle
1, 2. a) Varför kan Jehovas kristna vittnen med rätta betecknas som den nya världens samhälle? b) Vilka förhållanden och vilka skriftställen visar att det är kärlek som uppbygger den nya världens samhälle?
DE KRISTNA vittnena för Jehova är kända som den nya världens samhälle, därför att de kungör Guds nya värld och uppför sig som passande sändebud för den nya världen. De drivs av den nya världens levnadsregler om kärlek, kärlek till Jehova och till deras nästa. Detta är så uppenbarligen sant, att tidningspressen gång på gång framhöll det i sina reportage från deras sammankomster ”Triumferande Riket”, som hölls i Nordamerika och Europa under 1955.
2 Detta är precis som det bör vara, ty deras ledare, Jesus Kristus, lade den största vikten vid kärleken och sade till och med att hans sanna efterföljare skulle kunna identifieras just genom den. ”Jag giver eder ett nytt bud, att ni skola älska varandra; alldeles såsom jag har älskat eder, så skola också ni älska varandra. Därigenom skola alla veta, att ni äro mina lärjungar, om ni hava kärlek inbördes.” Kärleken är det fullkomliga föreningsband som sammanbinder medlemmarna av den nya världens samhälle och därigenom gör dem starka, i stånd till att vända en enig front mot hela världen och slå tillbaka Satans angrepp, vari han gör bruk av två slags vapen: förföljelse och materialism. ”Bättre är att vara tyå än en”, och ”en tretvinnad tråd brister icke så snart”. Vad kärleken åstadkommer i fråga om att uppbygga familjekretsen, det gör den också med den nya världens samhälle och av samma orsaker. — Joh. 13:34, 35; Kol. 3:14; NW; Pred. 4:9, 12.
Kärleken uppbygger vid möten
3, 4. Hur betraktar kärleken denna sak att komma tillsammans med Guds folk, och vad gör den därför för att befrämja den?
3 Kärleken uppbygger den nya världens samhälle, därför att den drar oss samman till de åt Gud överlämnade kristnas olika möten och sammankomster, där vi får ökat ljus över Guds ord och får andlig styrka och uppmuntran till att fortsätta att tjäna Jehova. Och inte nog med detta, utan kärleken kommer oss också att betrakta alla dessa möten och sammankomster som tillfällen att uppbygga andra. Kärleken gör att vi vill komma i god tid och får oss att ge våra bröder och främlingen som är av en god vilja ett varmt välkommen. Kärleken kommer oss att vara djupt intresserade av vad som sägs från talarstolen, ty genom att ägna noggrann uppmärksamhet åt detta uppbygger vi talaren. Kärleken får oss också att önska dröja kvar efter mötet för att utbyta erfarenheter och genom ett ord eller en åtbörd hjälpa och uppmuntra någon som kanske är i svårigheter. Och när vi gör det, uppbygger vi också oss själva, ty det slår aldrig fel, att ”den som vattnar varder själv vattnad”. — Ords. 11:25, 1878.
4 Och kärleken kommer att söka uppbygga andra genom att ta verksam del i dessa möten och sammankomster, allteftersom tillfälle erbjuds. Vad det gäller är inte bara att ”icke försumma att komma tillsammans, såsom några hava för sed”, utan också att ”hålla fast vid att offentligen kungöra vårt hopp”, att ”tänka på varandra för att uppegga till kärlek och rätta gärningar” och att ”uppmuntra varandra”, och detta så mycket mera som vi ser ”dagen närma sig”. Såsom Paulus skrev till romarna: ”Jag längtar efter att se eder, för att jag må kunna förläna eder någon andlig gåva, på det att ni må göras fasta — eller fastmer att det må ske ett ömsesidigt utbyte av uppmuntran bland eder, för var och en genom den andres tro, både eder och min.” — Hebr. 10:23—25; Rom. 1:11, 12; NW.
5. Vad måste vi göra i förväg för att effektivt uppbygga varandra vid mötena?
5 Kärleken till våra bröder sporrar oss också till att förbereda oss på det som skall behandlas vid mötena, så att vi kan uppbygga våra bröder. I synnerhet när vi får en programpunkt att behandla, kommer vi att förbereda oss väl, på det att våra framsteg må bli uppenbara för alla till deras uppbyggelse, alldeles som det blivit oss befallt: ”Må allting ske till uppbyggelse ... för att alla må lära och alla bliva uppmuntrade.” Hur besynnerligt det än kan förefalla, är det lätt för tjänare i församlingen att försumma sina privilegier i denna riktning. De blir så upptagna av att göra förberedelser för möten eller programpunkter som de själva skall ha hand om, att de ibland försummar att i förväg bereda sig för möten som andra leder och därför inte kan vid de tillfällena bidra till de övrigas uppbyggelse så som de borde. Må därför varje förkunnare vid varje möte ge akt på Paulus’ råd: ”Utan låt oss, i det vi tala sanningen, genom kärlek växa upp i allting till honom som är huvudet, Kristus. Från honom verkar hela kroppen — genom att den är harmoniskt sammanfogad och eftersom den är danad till att samarbeta genom varje led, som giver vad som behöves, enligt varje särskild lems funktion i tillbörligt mått — för kroppens tillväxt till sin egen uppbyggelse i kärlek.” — 1 Kor. 14:26, 31; Ef. 4:15, 16; NW.
Kärleken tar del i övningsprogrammet
6, 7. a) Vilka exempel visar oss förpliktelsen att ta del i att öva andra? b) Varför har förordnade tjänare särskilda förpliktelser i detta hänseende, och hur bör de fullgöra dem?
6 Kärleken uppbygger ytterligare den nya världens samhälle, därför att den kommer oss att ta del i den teokratiska tjänstens övningsprogram, antingen så att vi hjälper eller att vi själva blir hjälpta. Ingen mogen förkunnare är alltför upptagen för att ta del i detta program, oavsett vilka plikter han för övrigt har. Förvisso har ingen av oss mer att göra än Jesus Kristus hade, och han hade ändå tid att öva andra. Vi läser om hur han färdades ”från stad till stad och från by till by, predikande och kungörande de goda nyheterna om Guds rike” och att ”de tolv voro med honom”. Och hur många plikter hade inte Paulus! Likväl övade också han andra. Ja, ”vi som äro starka böra bära deras svagheter, som icke äro starka, och icke vara oss själva till behag. Må var och en av oss behaga sin nästa i det som är till nytta för hans uppbyggande. Ty Kristus behagade icke heller sig själv.” I det här sammanhanget bör vi återigen lägga märke till att kärlek inte är sentimentalitet. Sentimentaliteten är nöjd med att man bara behagar sin nästa, kanske gör honom till viljes i hans svagheter. Men kärleken behagar sin nästa ”i det som är till nytta för hans uppbyggande”. — Luk. 8:1; Rom. 15:1—3; NW.
7 Då de förordnade tjänarna i församlingen har större gåvor och i motsvarande grad större tillfällen att uppbygga sina bröder, krävs det naturligtvis att de skall ge mera: ”I sanning, envar åt vilken mycket har blivit givet, av honom skall mycket krävas, och den vilken människor sätta över mycket, av honom skola de kräva mer än vanligt.” Det är just av denna orsak som Jehova har sörjt för att det skall finnas särskilda tjänare i församlingen, såsom Paulus visar: ”Och han gav några som apostlar, några som profeter, några som missionärer, några som herdar och lärare, med tanke på de heligas utbildning för arbete som tjänare, för uppbyggandet av Kristi kropp [såväl som av de andra fåren], till dess vi alla nå fram till enheten i tron och i den exakta kunskapen om Guds Son, till en fullvuxen man, till det mått av växt som tillhör Kristi fullhet.” Och hur skall denna utbildning för arbete som tjänare försiggå? Med glädje, ivrigt, osjälviskt och i ödmjukhet, alldeles såsom Petrus visar: ”Var herdar för Guds hjord, som ni hava i eder vård, icke på grund av tvång, utan frivilligt, icke heller av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver, icke heller så, att ni spela herrar över dem som äro Guds arvedel, utan så att ni bliva föredömen för hjorden.” — Luk. 12:48; Ef. 4:11—13; 1 Petr. 5:2, 3; NW.
8. För vilkas skull bör de som behöver hjälp ta emot den?
8 Skulle du å andra sidan vara bland dem som brister i förmåga att hålla effektiva predikningar vid dörrarna eller på återbesök, så kommer kärlek till Jehova, till människor av en god vilja och till din broder att göra dig redo att ta emot dennes erbjudna hjälp och på så sätt uppbygga dig. Endast stolthet kan komma dig att förkasta denna hjälp, och det är nu ingen tid för stolthet, ty de välsinnade människornas eviga öde står på spel, och vad detta öde kommer att bli kan i vissa fall bero på hur effektivt vi går till väga med att ”predika ordet”. Om man behöver ödmjukhet för att ta emot erbjuden hjälp, så bör vi komma ihåg, att man också behöver ödmjukhet för att ge hjälp åt andra. Må därför kärlek till Jehova, till ”främlingen” och till bröderna komma varje förkunnare i den nya världens samhälle att antingen ge hjälp åt andra eller ta emot erbjudanden om hjälp, i det alla med glädje underordnar sig varandra. — 1 Petr. 5:5.
Kvinnans privilegier att uppbygga
9, 10. a) Vilka privilegier har systrarna att uppbygga andra, och hur kan de göra det mesta möjliga av dem? b) Vad är det som till följd av kvinnans skriftenliga ställning är berömvärt, och av vilka finner vi detta illustrerat?
9 Visserligen har kristna kvinnor inte alla de olika tillfällen att uppbygga sina bröder som kristna män har, men kärlek och himmelsk vishet kommer att förmå dem till att uppskatta de privilegier de verkligen har och att göra det mesta möjliga av dem. Genom att grundligt förbereda sig kommer systrarna i församlingen att kunna välja sina ord väl, med tillförsikt och klart och koncist ”kungöra offentligen” och därvid också låta så många som möjligt uttala sig till ömsesidig uppbyggelse för alla närvarande. Detta inbegriper den teokratiska skolan, där systrarna under de tio minuterna av ”församlingens medverkan” skulle kunna delta mycket mera än som vanligen sker. Genom att bli skickliga i tjänsten på fältet kommer de dessutom att kunna utföra intressanta demonstrationer och visa hur man effektivt skall frambära budskapet om Riket vid dörrarna och hur man kan bemöta invändningar, och de kommer också att ha intressanta erfarenheter att berätta. På dessa sätt kan de ha en väsentlig del i att uppbygga sina bröder, fastän de inte äger privilegiet att tala om för sina bröder, vad dessa skall göra. Och har inte alla mogna systrar privilegiet att öva andra systrar? Jo, visst har de det!
10 Samma princip gäller i andra avseenden. Systrar kan i hög grad hjälpa till med att uppbygga sina bröder helt enkelt genom att vara teokratiska, genom att visa ”gudsfruktan i förening med förnöjsamhet”. Genom att ödmjukt och uppriktigt göra det som predikas från talarstolen illustrerar och understryker de värdet av detta predikande. Vad som ligger oss mest om hjärtat är förvisso att ge ära åt Jehovas namn och uppbygga våra bröder, och kvinnans av Skriften begränsade uppgift förvägrar henne inte detta, utan påvisar helt enkelt det berömvärda i hennes tålamod, takt och vishet. Så lägger vi märke till att fastän Debora var en smord profetissa, gav hon inte rent ut en befallning åt Barak, utan använde frågeform, när hon delgav honom Jehovas föreskrifter: ”Har icke Jehova, Israels Gud, givit befallningen?” Och återigen: ”Är det icke Jehova som har dragit ut framför dig?” Alldeles som om hon bara påminde honom. Ett fint tillvägagångssätt för systrar i våra dagar! Och lägg också märke till att drottning Esters önskan att rädda sitt folk inte kunde ha rönt större framgång, om hon hade kunnat befalla sin gemål, konung Ahasveros. Otvivelaktigt kan systrar göra mycket för att hjälpa till att uppbygga den nya världens samhälle utan att överskrida gränsen för sin teokratiska relativa frihet, ja, de kan inte alls hjälpa till att uppbygga, om de inte håller sig inom denna gräns. — 1 Tim. 6:6; Dom. 4:6, 14, NW.
Andra sätt på vilka kärlek uppbygger
11. Vilka förpliktelser har vi, när det gäller oförrätter?
11 Kärleken uppbygger också våra bröder, därför att” den gör oss förlåtande, barmhärtiga och långmodiga. Om vi saknar kärlek, känner vi oss lätt förorättade, är snara att straffa den som har förorättat oss, vilket kanske bara gör honom svagare och slår ned hans mod, så att han till slut förlorar i kampen för evigt liv. Men genom att kärleksfullt förlåta vår broder styrker vi honom, uppbygger honom, hjälper honom att övervinna sin svaghet, och därigenom blir han ”lik en befäst stad; han håller fast liksom bommarna för ett slott”. Vad en broder än må göra mot oss, får vi ändå inte hysa agg till honom. Om vi inte kan komma över oförrätten, ”stryka ett streck” över den, så måste vi gå till honom i överensstämmelse med Jesu befallning i Matteus 18:15—17. Inte heller får vi lov att slå en sak ur tankarna, när det visar sig att vi har förorättat någon annan, bara därför att vi inte hyser något agg till honom. Nej, vi måste ödmjukt gå till den broder som känner sig förorättad och försöka vinna honom tillbaka. (Matt. 5:23, 24) Låt oss alltså ikläda oss ”de ömma känslorna medlidande, vänlighet, sinnets ödmjukhet, mildhet och långmodighet. Fortsätt att hava fördrag med varandra och förlåta varandra villigt, om någon har orsak till klagomål mot en annan. Ja, såsom Jehova villigt förlät” oss, så må också vi handla på samma sätt. Och här uppbygger vi återigen oss själva, ty mot de barmhärtiga ”skall det visas barmhärtighet”. — Ords. 18:19, AT; Kol. 3:12, 13; Matt. 5:7, NW.
12. Vilken av Skriften ålagd förpliktelse kommer kärleken ihåg för att inte föranleda andra att ta anstöt?
12 Kärleken uppbygger ytterligare den nya världens samhälle, därigenom att den är mera angelägen om andras välfärd än om sina egna ”rättigheter”. Kärleken är omtänksam och hänsynsfull för att inte ge andra orsak till anstöt; den strävar efter ”det som leder till frid och det som är uppbyggande för oss inbördes”. Den som har kärlek river inte ned Guds verk för något som han eller hon personligen betraktar som en fördel. Det var just i detta sammanhang som Paulus skrev: ”Kärlek uppbygger.” Ja, ”allting är lovligt, men icke allting uppbygger. Må var och en fortsätta att söka, icke sin egen, utan den andres fördel.” Genom att på så sätt bära varandras bördor, uppfyller vi Kristi lag och uppbygger varandra. — Rom. 14:19, 20; 1 Kor. 8:1; 10:23, 24; Gal. 6:2; NW.
13. Hur kan materiella medel brukas för att uppbygga?
13 Vi kan också uppbygga våra bröder genom att visa kärlek i materiellt avseende, genom att dela med oss åt de heliga enligt deras behov, genom att föra en gästfri vandel. Såsom den älskade aposteln Johannes så väl framhåller det: ”Om någon har denna världens medel till livets uppehälle och ser sin broder vara i behov och likväl stänger igen sitt ömma medlidandes dörr för honom, på vilket sätt förblir Guds kärlek i denne? Små barn, låt oss älska, varken i ord eller med tungan [allenast], utan i gärning och sanning.” Och eftersom det är förenat med utgifter att ha en Rikets sal som ett lokalt högkvarter för den nya världens samhälle och eftersom likaså den världsvida verksamheten att predika de goda nyheterna, som nu pågår i 162 länder, är förbunden med kostnader, så uppbygger kärleken också genom att komma oss att lämna pekuniära bidrag och så ära Jehova med våra ägodelar. — Rom. 12:13; 1 Joh. 3:17, 18; NW; Ords. 3:9.
14. Genom att inte göra vilka ting kommer kärleken också att uppbygga?
14 Kärleken uppbygger också på grund av vad den inte gör. Kärleken omintetgör inte organisationens enhet genom avundsjuk tävlan eller konkurrens: ”Kärleken är icke avundsjuk, den skryter och skrävlar icke, blir icke uppblåst.” Inte heller sätter den andra i förlägenhet eller frestar dem att göra orätt genom olämpligt uppförande, den ”uppför sig icke oanständigt”. Inte heller tappar den besinningen och ”brusar upp”. Kärleken ”blir icke uppretad”. Inte heller nedlåter den sig till att ljuga, den fägnar sig inte åt orättvisor, ”den gläder sig icke över orättfärdighet, utan gläder sig med sanningen”. Ja, för att uppbygga andra får vi inte nöja oss med att älska och göra det som är rätt, utan måste också hata och undvika det som är orätt. — 1 Kor. 13:4—6, NW.
Kärlek uppbygger ”främlingen”
15. I vilken verksamhet kommer kärlek till främlingen oss att ta del, i vilken utsträckning och under vilka omständigheter?
15 Alldeles som kärleken uppbygger familjekretsen och den nya världens samhälle, så ”uppbygger den också ”främlingen” som är av en god vilja. Kärleken öppnar våra ögon för hans hunger och törst efter rättfärdighet och föranleder oss att göra något åt saken, att jaga och fiska för att finna honom genom att regelbundet gå från hus till hus och inta vår post i gathörnen för att erbjuda budskapet om Riket åt människorna och göra detta både i vackert och i dåligt väder. Den föranleder oss att predika både i gynnsam tid och — på platser där vårt arbete är förbjudet — i ogynnsam tid, och den gör oss påpassliga att vittna ”apropå”, närhelst tillfälle erbjuder sig (inte att predika ”i otid”): hemma, på vår världsliga arbetsplats, när vi går och handlar eller är ute och reser. Och kärleken kommer oss att hålla ut från ”morgonen” till ”aftonen”, så att vi aldrig ger tappt, när det gäller att göra det som är rätt. — 2 Tim. 4:2, NW; Pred. 11:6; 2 Tess. 3:13.
16. Vad är värt mål, när vi predikar för andra?
16 Om vi vill uppbygga ”främlingen”, får vi emellertid aldrig förlora vårt mål ur sikte. Timmar i tjänsten och litteraturplaceringar är visserligen av stor vikt, men de är endast olika medel för oss att nå vårt mål, nämligen att hjälpa främlingen att bli en medlem av den nya världens samhälle, ta del i att hävda och upphöja Jehovas namn och vinna liv i den nya världen. Vi måste ha ett verkligt intresse för dessa människor och verklig omsorg om dem, alldeles som Jesus hade: ”När han såg folkskarorna, kände han öm tillgivenhet för dem, emedan de voro utplundrade och drevos hit och dit, såsom får utan någon herde.” Om vi är aldrig så duktiga i att svinga ”andens svärd” och köpa den lägliga tiden i gynnsam tid och i svår tid, men inte liksom Jesus har denna ömma tillgivenhet för dem som vi förkunnar för och visar det genom våra ord och handlingar, så kommer främlingarna som har en god vilja inte att bli uppbyggda. — Matt. 9:36, NW; 23:37; Joh. 11:35.
17. På vilket sätt kommer kärleken oss att predika?
17 Kärleken gör vår framställning av sanningen vid dörrarna och på återbesöken uppriktig, vänlig och varm. Finner vi inte den välsinnade främlingen hemma vid vårt första eller andra försök att träffa honom på nytt, så förmår kärleken oss till att försöka en tredje och till och med en fjärde gång. Kom ihåg, att kärleken inte blir modlös, den är uthållig. Om vi visar ett kärleksfullt intresse för främlingen, är det mera sannolikt att vi får sätta i gång ett bibelstudium med honom i hans hem.
18. Varpå beror den stora skillnaden mellan antalet av dem, med vilka det hållits bibelstudier i hemmen, och antalet av dem som blev döpta under 1955?
18 Vi håller alltså regelbundet ett bibelstudium med den främling som är av en god vilja. Betyder detta att vi med säkerhet kommer att nå vårt mål med honom? Inte alls! Sällskapets årsbok för 1956 visar att varje månad under tjänsteåret 1955 hölls det 337.456 bibelstudier i hemmen. Emellertid utgjorde de personer som symboliserade sitt överlämnande åt Gud genom att låta döpa sig bara en femtedel av detta antal. Vi håller ju inte på med vart och ett av dessa studier under i medeltal fem år, och alltså följer därav att många av dem upphörde. Varför? Jesu liknelse om såningsmannen och hans säd talar om det för oss: Några av Satans ”fåglar” eller redskap plockade upp en del av säden; denna världens törnen, dess omsorger och dess bedrägliga nöjen och rikedomar, förkvävde ytterligare en del därav; och förföljelsens brännande sol gjorde resten. För att motverka dessa förstörande krafter måste vi hålla i med att ådagalägga ett verkligt intresse för ”främlingens” välfärd, vi måste vara uthålliga i att visa kärlek. — Luk. 8:4—15.
Uthållig kärlek uppbygger
19, 20. a) På vilket uppbyggande sätt kommer vi att leda våra bibelstudier, när vi drivs av kärlek? b) Hur illustreras det här sagda av Paulus’ erfarenhet med tessalonikerna?
19 Låt oss därför, när vi leder våra bibelstudier i hemmen, aldrig bli mekaniska och låta studiet bli schablonmässigt, så att vi inte ens märker om främlingen fattar innebörden i det som studeras eller ej. Om han inte verkligen fattar innebörden i det, kan han inte bli uppbyggd. Kom ihåg, att i liknelsen om såningsmannen sägs det att de som bar frukt först av allt fattade ordets innebörd. Och liksom regelbundet solsken och regn behövs för säd som blivit sådd, så måste vi vara regelbundna, punktliga och pålitliga och ge det rätta exemplet. Att gå till väga liksom på en slump visar inte mycken kärlek; därigenom kommer inte någon insikt och uppskattning att uppodlas hos den välsinnade främlingen. Det kan vi inte komma ifrån: vi måste visa främlingen kärlek, måste bli för honom ”såsom ett gömställe undan vinden och ett skydd mot stormen, såsom strömmar av vatten på en torr plats, såsom skuggan av en stor klippa i ett försmäktande land”, om han skall kunna bli stark nog att stå emot religiöst motstånd, visa ifrån sig världens frestelser och härda ut under den påfrestning som kommer över honom därför att han håller sig till den nya världens samhälle. — Matt. 13:19—23, NW; Jes. 32:1, 2, AS.
20 Aposteln Paulus ådagalade denna kärlek till dem som genom honom hade fått sanningen. Han kom ihåg dem i sina böner, och när han inte kunde besöka dem, skrev han uppmuntrande brev till dem. (Nämner du i dina böner dem som du studerar med?) Lägg till exempel märke till hur Paulus visade kärlek till dem i Tessalonika, som var intresserade av sanningen: ”Vi [blevo] milda bland eder, såsom när en moder omhuldar sina små barn. Eftersom vi hyste öm tillgivenhet för eder, funno vi stor glädje i att giva eder, icke endast Guds goda nyheter, utan också våra egna själar, emedan ni blevo oss kära.” Dessa tessaloniker hade inte väl tagit emot sanningen och tagit ståndpunkt för den, förrän våldsam förföljelse bröt ut och Paulus måste lämna dem. Han blev så orolig för deras andliga välfärd, att han, när han inte kunde uthärda det längre, sände Timoteus till dem (trots det att dennes hjälp var så värdefull för Paulus), för att han skulle få veta vilka framsteg de gjorde. Paulus gladde sig åt att få veta att de — sedan han hade uppbyggt dem i kärlek, såsom en ammande moder omhuldar sitt barn, och sedan han beständigt hade förmanat dem, såsom en fader gör med sina barn — nu kunde stå så fasta, att deras tro väckte uppmärksamhet. Där har vi det! För att de välsinnade främlingarna skall kunna bli uppbyggda, så att de blir mogna förkunnare i den nya världens samhälle, så måste vi inte enbart ge dem Rikets sanningar till föda, utan också ge dem av oss själva, av våra egna själar, vår kärlek. — 1 Tess. 2:7, 8, 11, NW.
21. Vilka är det alltså som kärlek uppbygger, och varför?
21 Kärlek uppbygger i sanning medlemmarna av den teokratiska familjekretsen, medlemmarna av den nya världens samhälle och främlingarna av en god vilja. Kärlek uppbygger därför att Gud är kärlek, därför att kärleken håller Guds bud och därför att vi alla behöver ge och få kärlek. Kärleken uppbygger därför att kärleken hör och ser de goda egenskaperna hos andra, deras behov och sina egna tillfällen till att fylla dessa behov; den uppbygger därför att den gör något och ger, osjälviskt och frikostigt, och därför att den är mild, varm och öm. Och kärleken uppbygger därför att den inte blir modfälld, den är uthållig, är långmodig, fördrar, hoppas och uthärdar allting. Ja, kärlek uppbygger, ty ”kärleken tryter aldrig”.
(The Watchtower, 15 mars 1957)