Mildhet: förmåga att behärska lynnet, anden, vreden; en läraktig inställning.

Självbehärskning: förmåga att lägga band på de fysiska och mentala krafterna, att bevara jämvikten i fråga om dem.

Dygd och kyskhet: visa sig ärlig, rättrådig, rättvis och bevara sig moraliskt ren i sexuellt avseende.

Resonlighet: vara fördomsfri, tillgänglig, inte påstridig och dogmatisk.

Redo att lyda: vara snabb att följa Guds viljas ledning, inte motspänstig.

Barmhärtighet: vara medlidsam, låta bli att rikta berättigat klander mot sådana som ångrar sig.

Opartiskhet: anse alla ha samma värdighet, fördomsfrihet, inget gynnande av gunstlingssystem.

Icke skrymtaktig: ingen anspråksfullhet, inget bedrägligt sken, alltid sann, äkta. — Gal. 5:22, 23; Ef. 4:23, 24; NW.

²¹ Allt detta bidrar till att man kan växa upp till Jehova Guds och Kristi Jesu avbild, deras som överflödar i alla dessa egenskaper. Sök dig nu till den nya världens samhälle av Jehovas vittnen och bli verksam tillsammans med dem, så att du kan bli förvandlad och kvalificera dig för att få leva evigt på denna vår jord, som är ämnad att bli ett paradis! — Ef. 5:1, 2.

Markus’ livfulla skildring av Jesu förkunnargärning

VEM var den Markus, som skrev ett evangelium som har fått namn efter honom? Hur kunde han skriva en sådan livfull redogörelse? Vilka är hans evangeliums kännetecken, och på vilka sätt är det säreget?

Markus var inte en av de tolv apostlarna, och han tycks inte heller ha varit en av de sjuttio evangelisterna. Vem var han då? Det är mycket troligt att han är den som omtalas såsom ”en viss ung man”, om vilken skildringen säger att han började följa tätt efter Jesus och som de som arresterade Jesus försökte gripa men som ”lämnade sin linneklädnad efter sig och flydde bort naken”. (Mark. 14:51, 52, NW) Utan tvivel är han den Johannes Markus, som flera gånger omtalas i Apostlagärningarna. I Apostlagärningarna 12:12 får vi veta att hans mor bodde i Jerusalem och att den första kristna församlingen använde hennes hem såsom en mötesplats för församlingen. Senare, i vers 25 i samma kapitel, läser vi att sedan Barnabas och Saulus (aposteln Paulus) hade fullgjort sin undsättningsmission i Jerusalem, ”vände de tillbaka och togo då med sig Johannes, som ock kallades Markus”.

När Paulus och Barnabas reste omkring och predikade, var Johannes Markus utan tvivel deras tjänare, som sörjde för deras fysiska behov. Men när Paulus och Barnabas nådde Pamfylien, ”skilde sig Johannes ifrån dem och vände tillbaka till Jerusalem”, i det han for hem till sin mor. På grund av detta tecken på bristande mogenhet hos Markus ville aposteln Paulus inte ta honom med på sin andra missionsresa. Detta ledde till en brytning mellan Paulus och Barnabas, som fick till följd att Paulus tog Silas med sig som sin tjänare, och Barnabas tog Johannes Markus. — Apg. 13:13.

Men Johannes Markus förblev inte omogen. Han gjorde sådana framsteg, att vi senare läser om hur Paulus talade gynnsamt om honom i Kolosserna 4:10: ”Markus, Barnabas’ syskonbarn. Angående honom haven I redan fått föreskrifter; och om han kommer