Kapitel 15

Många nationer drar upp till den stad som äger Guds ynnest

1. Vilka goda nyheter gav Jehova genom Sakarja åt dem som ämnade hålla fasta?

”SÅ SÄGER HERREN Sebaot: Fastedagarna i fjärde, femte, sjunde och tionde månaden skola för Juda hus bliva till fröjd och glädje och till sköna högtider.” (Sakarja 8:19) Detta var goda nyheter för dem som för nästan tjugofem århundraden sedan ämnade hålla fasta, men även för dem som hade samma avsikt i vår tid.

2. Vilken förändrad bakgrund krävdes för att åstadkomma en sådan förändrad sinnesinställning, precis som i Davids fall, som omtalas i Psalm 30:2, 12?

² En sådan förändring skulle sannerligen innebära en förändrad sinnesinställning för medlemmarna av det återförda ”Juda hus” på 500-talet f.v.t. — och även för oss i denna tid! Som en bakgrund till denna förändring i fråga om inställning och uppförande måste det bli en genomgripande förändring av de förhållanden som var rådande. Och eftersom deras Gud hade förutsagt och på så sätt kungjort detta, måste han i barmhärtighet visa dem sin ynnest. Det var precis så som kung David, som erövrade Sions berg och Jerusalem, uttryckte saken i sitt eget fall: ”Jag vill upphöja dig, HERRE, ty du har dragit mig ur djupet, du har icke låtit mina fiender glädja sig över mig. Då förvandlade du min klagan i fröjdesprång; du klädde av mig sorgens dräkt och omgjordade mig med glädje.” — Psalm 30:2, 12.

3. Vilka känslor å Jehovas sida gentemot hans tillbedjare respektive deras fiender skulle ligga till grund för denna förändring av förhållandena?

³ Hur detta skulle åstadkommas omtalades för profeten Sakarja alldeles efter det att frågan hade framställts huruvida de återförda judarna skulle hålla fasta. Jehovas första uttalande i en serie av uttalanden, som Sakarja återger, innehåller följande ord om detta: ”Vidare kom HERREN Sebaots ord; han sade: Så säger HERREN Sebaot: Jag har stor nitälskan för Sion, ja, med stor vrede nitälskar jag för henne.” (Sakarja 8:1, 2) Jehovas känslor i detta sammanhang liknade en mans vars hustru hade blivit kränkt, vanärad, av hans fiender. Eftersom han inte hade förkastat Sions berg (eller Jerusalem) genom att fullständigt överge det, skulle han vara mycket nitisk, ivrigt verksam med att återupprätta Sion ur det vanärade tillstånd som hon hade blivit försatt i inför världens ögon. Han skulle vara mycket vaksam när det gällde att skydda hennes intressen och visa att hon hade återvunnit hans ynnest. Detta betydde Guds ynnest för henne, men det betydde vrede mot dem som hade vanärat henne och mot dem som försökte hindra hennes fullständiga återupprättelse, särskilt i egenskap av en Jehovas tillbedjare. Hans nitälskan för detta skulle vara lika stor som hans vrede mot sina fiender.

4. Hade Jehova vid den tiden fullständigt återvänt till Jerusalem, och när var ett sådant fullständigt återvändande möjligt?

⁴ I sjuttio år, medan de bortförda judarna var fångar i Babylon, hade Jerusalem och Juda land legat öde, utan vare sig människor eller husdjur. År 537 f.v.t. bevisade sig härskarornas Jehova sannfärdig i sina ord, när han återförde den ångerfulla kvarlevan till dess hemland. Men på sätt och vis hade Jehova då inte fullständigt återvänt till Sions berg eller Jerusalem. Han hade återfört judarna för att bygga ett andra tempel för hans tillbedjan i Jerusalem. I sexton år hade de låtit fienderna undertrycka byggnadsarbetet på detta heliga hus för tillbedjan, och nu, när Jehova här talade genom sin profet Sakarja, hade templet ännu inte blivit fullbordat eller invigt för Guds tjänst. Inte förrän templets slutsten hade blivit lagd på sin plats såsom kronan på verket och templet blivit invigt av Jehovas präster, skulle Jehova helt och fullt ha återvänt till den heliga staden. Först då skulle han ta sin boning i staden genom att förmedelst sin ande ta sin boning i det allraheligaste i det fullbordade templet.

5. Vad skulle Jerusalem och även Jehovas berg på nytt kallas, enligt Jehovas förklaring?

⁵ Nu kommer följaktligen det andra gudomliga löftet, introducerat av förklaringen: ”Så säger HERREN [härskarornas Jehova]” såsom en formell inledning: ”Så säger HERREN: Jag vill vända åter till Sion och taga min boning i Jerusalem; och Jerusalem skall kallas ’den trogna staden’ och HERREN Sebaots berg ’det heliga berget’.” — Sakarja 8:3.

6. Varför skulle Jerusalems bergshöjd kallas ”det heliga berget” och staden själv ”den trogna staden”?

⁶ Det fullbordade templet skulle helga Jerusalems bergshöjd, och denna höjd skulle därför kallas ”det heliga berget”. Jerusalem skulle med rätta kallas ”den trogna staden”, därför att Jerusalem, såsom provinshuvudstad i Juda land, på så sätt hade visat sig sannfärdigt gentemot sitt överlämnande åt att tillbedja Jehova och hade satt hans rena tillbedjans intressen före allt annat. Den sanna tillbedjan skulle utövas där. Sanningarna om den rena och obesudlade tillbedjan av den sanne Guden skulle talas där. Berget där staden låg skulle kallas ”HERREN Sebaots berg”. Hur mycket betyder inte detta Guds löfte för oss i våra dagar!

7. Vad skulle utmärka Jerusalems befolknings livslängd, och vad skulle känneteckna stadens gator, enligt Jehovas tredje löfte?

⁷ Men det var inte allt. Nu kommer ett tredje löfte om Guds ynnest: ”Så säger HERREN Sebaot: Ännu en gång skola gamla män och gamla kvinnor vara att finna på gatorna i Jerusalem, var och en med sin stav i handen, för hög ålders skull. Och stadens gator skola vara fulla av gossar och flickor som leka där på gatorna.” — Sakarja 8:4, 5.

8. Till uppfyllelsen av vilken profetia i Jesajas sextiofemte kapitel gränsar denna profetiska bild?

⁸ Vilken ljuvlig bild av god hälsa i fysiskt avseende och fred och säkerhet och god befolkningstillväxt, som inte behöver kännas vid den sorg som spädbarns tidiga död innebär! Den gränsar till uppfyllelsen av Jesajas profetia, som uttalades mer än ett hundra tjugofem år före Jerusalems och Juda lands sjuttioåriga ödeliggande utan vare sig människor eller husdjur:

”Ty se, jag vill skapa nya himlar och en ny jord; och man skall ej mer komma ihåg det förgångna eller tänka därpå. Nej, I skolen fröjdas och jubla till evig tid över det som jag skapar; ty se, jag vill skapa Jerusalem till jubel och dess folk till fröjd. Och jag skall jubla över Jerusalem och fröjda mig över mitt folk, och där skall icke mer höras gråt eller klagorop.

Där skola icke mer finnas barn, som leva allenast några dagar, ej heller gamla män, som icke fylla sina dagars mått; nej, den som dör ung skall dö först vid hundra års ålder, och först vid hundra års ålder skall syndaren drabbas av förbannelsen. När de bygga hus, skola de ock få bo i dem; när de plantera vingårdar, skola de ock få äta deras frukt. När de bygga hus, skall det ej bliva andra, som få bo i dem; när de plantera något, skall det ej bliva andra, som få äta därav. Ty samma ålder, som ett träd uppnår, skall man uppnå i mitt folk, och mina utkorade skola själva njuta av sina händers verk. De skola icke möda sig förgäves, och barnen, som de föda, drabbas ej av plötslig död; ty de äro ett släkte av HERRENS välsignade, och deras avkomlingar få leva kvar bland dem.” — Jesaja 65:17—23.

9. Vilken jämförelse kan i våra dagar göras mellan Jehovas tillbedjares andliga besittning på jorden och de världsliga nationerna, när det gäller fred och säkerhet?

⁹ Vad finner vi i denna tid, sedan den trogna kvarlevan av det andliga Israel blivit återförd till sin gudagivna andliga besittning år 1919 v.t.? De politiska nationerna på jorden låtsas försöka upprätthålla fred och säkerhet i världen förmedelst Förenta nationerna, som nu har 135 medlemsnationer, men det råder inte någon större säkerhet på någon enda plats på jorden. Hela människovärldens fred hotas också ständigt av kärnvapenkrig mellan de demokratiska och kommunistiska supermakterna i världen. Men i Jehovas tillbedjares andliga besittning råder det välsignad fred och säkerhet. Trots att en ”stor skara” av överlämnade, döpta Kristi lärjungar ”ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål” har sällat sig till den andliga kvarlevan, i synnerhet sedan år 1935 v.t., finns det ingen rivalitet mellan nationella grupper och inga spänningar eller konflikter bland dem. I stället är broderlig kärlek, som är en av Guds andes frukter, rådande bland dem.

10. Hur kan vi urskilja en uppfyllelse av Jehovas löfte i Sakarja 8:4, 5 i fysiskt avseende och i andligt avseende?

¹⁰ Sedan första världskrigets slut år 1918 har det gått mer än femtio år, men ändå har några av den ursprungliga kvarleva som överlevde svårigheterna under denna prövosamma period förblivit vid liv, till och med genom andra världskriget. Nu har de bokstavligen åldrats, i fysiskt avseende, så att några till och med måste använda en stav eller käpp när de går, ”för hög ålders skull”. Många av dessa har fostrat upp barn och undervisat dem i tillbedjan av den ende levande och sanne Guden. Men när vi spanar efter en andlig uppfyllelse av denna hänförande profetia, ser vi hur de gamla männen och kvinnorna ”på gatorna i Jerusalem” är en bild av medlemmarna av kvarlevan av det andliga Israel som genomlevde den förföljelse och tuktan de fick känna av under första världskriget. Att ”stadens gator skola vara fulla av gossar och flickor som leka där på gatorna” är en bild av de medlemmar av denna kvarleva som härskarornas Jehova fogat till den andliga kvarlevan från och med efterkrigsåret 1919 och framåt. Både ung och gammal tillväxer tillsammans andligen i tro, hopp och kärlek, medan de tillsammans åtnjuter den fred och säkerhet som råder i deras andliga besittning.

11. Vad krävdes det på den tiden för att kunna förvänta att en sådan profetia skulle gå i uppfyllelse, och vad sade Jehova därför i sin fjärde förklaring?

¹¹ Till att börja med krävdes det en mycket stark tro för att kunna tänka att något sådant skulle kunna äga rum, och följaktligen krävdes det tro för att hålla fast vid Jehovas tillbedjares nyligen återupprättade organisation. Gud visade att han förstod hur hans folk kände det i fråga om detta, när han uttalade sitt fjärde löfte och sade till sin återförda kvarleva: ”Så säger HERREN Sebaot: Om än sådant på den tiden kan komma att synas alltför underbart [svårt, NW] för kvarlevan av detta folk, icke måste det väl därför synas alltför underbart [svårt] också för mig? säger HERREN Sebaot.” — Sakarja 8:6.

12. Hur hjälpte Jehova den överlevande kvarlevan i fråga om organisation och när det gällde att urskilja stridsfrågorna, och var det alltför svårt för Jehova att uppfylla sitt löfte, enligt vad våra dagars fakta visar?

¹² När arbetet började år 1919 v.t. med att återupprätta och utvidga den rena och obesudlade tillbedjan av härskarornas Jehova, var det sannerligen svårt för den återförda kvarlevans medlemmar att inse och uppskatta alla de underbara ting som Jehova hade för avsikt att göra för dem och genom dem under denna ”avslutningen på tingens ordning”, denna ”ändens tid”. Men tålmodigt rättade han steg för steg till deras förståelse av profetiorna och deras inställning till teokratisk organisation. Han ledde dem och skyddade dem i det kristna arbete som skulle utföras i denna ytterst betydelsefulla tid. Han hjälpte dem att urskilja de stridsfrågor som en kristen tillbedjare av Jehova ställs inför mitt under nationernas kamp om världsherraväldet. Men dessutom hjälpte han dem att inta den bibliska ståndpunkten i dessa stridsfrågor, så att de kunde förbli i hans ynnest. För ett halvt århundrade sedan tyckte den lilla kvarlevan av det andliga Israel att det föreföll alltför svårt att förverkliga det som nu har genomförts inom och förmedelst Jehovas teokratiska organisation. Men visade det sig vara alltför svårt för härskarornas Jehova? Den faktiska situationen i våra dagar svarar Nej!

13. Vad sade Jehova i sitt femte löfte, som står i kontrast till hur det stora Babylon förlorar medlemmar?

¹³ När vi rannsakar förhållandena i denna tid, då det stora Babylons otaliga religiösa system förlorar medlemmar på grund av den nutida världens lockelser, lägger vi märke till att Gud oemotståndligt har uppfyllt sitt femte löfte: ”Så säger HERREN Sebaot: Se, jag skall frälsa mitt folk ut ur både österland och västerland och låta dem komma och bosätta sig i Jerusalem; och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud i sanning och rättfärdighet.” — Sakarja 8:7, 8.

14. Vart har Jehova i enlighet med sitt löfte församlat dem som tillhör den andliga kvarlevan, och till vilket tillstånd?

¹⁴ I lydnad för de gudomliga befallningarna genom Jesus Kristus har den återförda kvarlevan av andliga israeliter kungjort de goda nyheterna om Guds messianska rike på hela den bebodda jorden och till ett vittnesbörd för alla nationer. De har bemödat sig om att göra lärjungar åt Kristus av människor ur alla nationer och döpa dem i vatten, i enlighet med det exempel Kristus själv gav, och undervisa dessa lärjungar om vad Kristus befallt såsom den åt vilken Jehova Gud förlänat all den behövliga makten i himmelen och på jorden. (Matteus 24:14; 28:18—20) Från fjärran östern och från fjärran västern har de sista medlemmarna av det andliga Israels ”heliga nation” församlats under änglars ledning. Men inte till det jordiska Jerusalem, som fungerar som huvudstad i republiken Israel. Vart har de då församlats? Till ”Guds Israels” gudagivna andliga besittning på jorden, till en enad teokratisk organisation och endräktig verksamhet och till Jehovas rena tillbedjan i hans andliga tempel. — Galaterna 6:15, 16.

NATIONERNA SKALL LÄGGA MÄRKE TILL DET ANDLIGA VÄLSTÅNDET

15, 16. a) Vad gör Gud till bevis för att de har blivit hans folk och han deras Gud? b) Vad hade enligt Jehovas sjätte förklaring tidigare varit den återförda kvarlevans ekonomiska situation och sociala tillstånd?

¹⁵ Den verklige Guden visar vilket som är hans godtagna folk genom det sätt varpå han visar dem ynnest i uppfyllelse av sina profetiska löften. Han bevisar att han, bibelns Gud, har blivit deras Gud genom att visa sig sannfärdig i fråga om sina profetior och sitt förbund med dem och genom att göra vad som är rättfärdigt för deras skull. Ja, han räknar dem såsom rättfärdiga i hans ögon och förlåter dem på grundval av hans översteprästs, den smorde Jesu, lösenoffer. Han gynnar sin återförda kvarleva med andligt välstånd i sådan utsträckning att människor ur nationerna lägger märke till det och talar om det som ett utmärkt exempel på välsignelse och lycka. När Gud uttalar sitt sjätte löfte, talar han alltså om ett förändrat handlingssätt från hans sida:

¹⁶ ”Så säger HERREN Sebaot: Fatten mod, I som i denna tid hören dessa ord av samma profeters mun, som talade på den tid, då grunden lades till HERREN Sebaots hus, templet, som skulle byggas upp. Ty före den tiden var människornas arbete lönlöst och djurens arbete fåfängt [var det ingen lön för människor och ingen lön för djuren, Åk]; ingen hade någon ro för sina ovänner, vare sig han gick ut eller in, ty jag eggade alla människor mot varandra.

17. Vilken förändring av förhållandena skulle nu äga rum, och hur skulle nationerna på grund därav ändra sitt sätt att tala om den återförda kvarlevan?

¹⁷ Men nu är jag icke mer så sinnad mot kvarlevan av detta folk, som jag var i forna dagar, säger HERREN Sebaot. Ty nu skall friden skaffa utsäde, vinträdet skall giva sin frukt, jorden skall giva sin gröda, och himmelen skall giva sin dagg; och jag skall låta kvarlevan av detta folk få allt detta till sin arvedel. Och det skall ske, att likasom I, både Juda hus och Israels hus, haven varit ett exempel, som man har nämnt, när man förbannade bland hedningarna, så skolen I nu, då jag har frälsat eder, tvärtom bliva nämnda, när man välsignar. Frukten icke, utan fatten mod.” — Sakarja 8:9—13.

18. Varför skulle det ha varit inkonsekvent av Jehova att välsigna den återförda kvarlevan, trots att den underlät att fullborda arbetet på templet på grund av fruktan för människor?

¹⁸ Dessa gudomliga ord påminner oss om att Jerusalems tempel ännu inte hade blivit fullbordat i Jerusalem. Omkring två år dessförinnan hade arbetet på templets grund återupptagits av kvarlevan från alla Israels stammar, ”både Juda hus och Israels hus”. Detta arbete hade på nytt tagits upp under stimulans och uppmuntran från profeterna Haggai och Sakarja. (Haggai 2:11—20; Sakarja 1:1—7; Esra 4:23—5:2) Fram till denna tid hade tempelarbetet legat nere i omkring sexton år. Om Jehova skulle ha välsignat dem och gett dem materiellt välstånd under alla dessa år, då hans tempel blev försummat, skulle det ha sett ut som om han inte brydde sig om huruvida hans tillbedjans hus blev fullbordat och togs i bruk eller inte. Han hade förutsagt att detta andra tempel skulle byggas upp i Jerusalem. Han hade befriat kvarlevan av judiska fångar från Babylon i den särskilda avsikten att de skulle återvända till sitt hemland och återuppbygga hans tempel. (Jesaja 44:26—45:6) Hur skulle han kunna välsigna dem, när de fruktade för människor och upphörde att bygga på hans tillbedjans hus och i stället vände sig till materialism?

19. Varför rådde det inte frid vare sig utanför eller inom nationen, och vad behövde kvarlevan göra för att få till stånd en förändring?

¹⁹ Under dessa år, då de återförda landsförvista försummade att utföra sitt uppdrag från Gud och inte sökte upphöja härskarornas Jehova genom att fullborda ett tempel för hans namn, var förhållandena i Jerusalem och provinsen Juda ogynnsamma, inte bara i andligt avseende, utan också i materiellt eller ekonomiskt avseende. Det rådde arbetslöshet för människor och husdjur. Väderleksförhållandena inverkade ogynnsamt på deras växande gröda och försämrade deras skördar. Fientliga grannländer ingrep i deras angelägenheter i religiöst avseende och på annat sätt. De hade inte ens något fridsamt förhållande till sina medisraeliter, därför att var och en sökte sina egna själviska, materialistiska intressen. Guds förtörnelse var uppenbarligen riktad emot dem. De behövde ångra sig och vända åter till honom för att han skulle vända åter till dem och bevisa dem ynnest.

20. Med vilken uppmaning inledde och avslutade Jehova sitt sjätte löfte, och varför det?

²⁰ I sin barmhärtighet riktade Gud genom sina profeter Haggai och Sakarja sitt folks uppmärksamhet på deras tillkortakommanden. Förvissade om att härskarornas Jehova var med dem, även om hela det persiska väldet skulle vara emot dem, fattade de mod och trotsade alla eventuella hinder som människor kunde lägga i vägen för dem, i det att de återupptog det arbete som Gud hade gett dem i uppdrag att utföra på templets grund, fast beslutna att hålla ut ända tills arbetet var fullbordat. ”Från denna dag skall jag giva välsignelse”, sade härskarornas Jehova genom sin profet Haggai (2:20). Detta var i den persiske kungen Darius I:s andra regeringsår. Men Jehova uttalade sina tio löften genom Sakarja i kung Darius’ fjärde regeringsår. Guds välsignelser hade alltså börjat utgjutas över nationen av tempelbyggare. Men det fanns fortfarande mycket arbete att utföra för att fullborda detta tillbedjans hus, trots deras missnöje som hatade Jehova. De som byggde på templet måste vara uthålliga i sitt arbete. Det var därför passande att Jehova inledde och avslutade sitt sjätte löfte med uppmaningen att de skulle fatta mod. ”Frukten icke”, sade han. Frukta inte människor, utan Gud.

21. Vilka skulle de omgivande nationerna använda såsom exempel, när de nedkallade en förbannelse eller en välsignelse över andra, och varför det?

²¹ När templet var fullbordat, skulle Guds ynnest och välsignelse utgjutas över dem i full utsträckning. Under de många år, då de visat likgiltighet när det gällde att bygga på templet, hade de råkat i ett så ofördelaktigt tillstånd, vad beträffar fred, säkerhet och materiellt välstånd, att de omgivande nationerna menade att Juda land och dess återförda landsförvista stod under en förbannelse. När dessa nationer förbannade andra, uttryckte de därför sin önskan att de skulle drabbas av en sådan förbannelse som vilade över dessa israeliter i Juda land. Men så skulle det inte längre förhålla sig, när Jehovas tempel var fullbordat. Då skulle de förvånade nationerna få se att det återupprättade Israel hade kommit in i ett välsignat förhållande och blivit föremål för ynnest från sin Gud. När dessa nationer välsignade andra, skulle de följaktligen komma att använda Israels sällhet och lycka såsom exempel.

22. Hur har det varit på samma sätt nu på 1900-talet, och vilken jämförelse kan göras mellan Jehovas vittnens och kristenhetens andliga tillstånd efter fem årtiondens arbete?

²² Så har det också förhållit sig nu på 1900-talet v.t, nu i ”avslutningen på tingens ordning”. Ända till dess att den återförda kvarlevan av andliga israeliter började arbeta strängt på att återställa och utvidga den rena, obesudlade tillbedjan i Jehovas andliga tempel — och detta först och främst i sina egna liv — hade de svårigheter både utifrån och inifrån. Religiösa motståndare i kristenheten förbannade dem, hindrade dem och försökte ivrigt att utrota dem eller undertrycka deras arbete på templet. Men vilken jämförelse kan nu göras mellan den smorda kvarlevan av Jehovas kristna vittnen och kristenheten, nu när denna kvarleva under fem årtionden ägnat odelad uppmärksamhet åt Jehovas tillbedjan och hans messianska rikes intressen? Vilka är det som blomstrar i kristligt, andligt avseende? Vilka är det som har Guds välsignelse, därför att de orubbligt håller fast vid den Heliga skrift och utför Guds verk som anges däri? Till och med kristenhetens präster ger uttryck åt önskan att deras kyrkomedlemmar skulle ha samma nitälskan, tro, mod och kunskap i bibeln som Jehovas kristna vittnen har och få åtnjuta samma religiösa välstånd som dessa vittnen.

GUD ÄNDRAR SINNE GENTEMOT SITT FOLK

23. På grund av vilken sinnesändring från Guds sida behövde kvarlevan inte längre frukta?

²³ Guds lydiga kvarleva får del av ytterligare styrkande uppmuntran, när han uttalar sitt sjunde löfte till dem: ”Ty så säger HERREN Sebaot: Likasom jag, när edra fäder förtörnade mig, beslöt att göra eder ont [plåga eder, Melin], säger HERREN Sebaot, och icke sedan ångrade det, så har jag tvärtom i denna tid beslutit att göra gott mot Jerusalem och Juda hus; frukten icke.” — Sakarja 8:14, 15.

24. Hur vet vi att det inte var ett uttryck för retlighet från Jehovas sida, då han beslöt att plåga israeliternas fäder?

²⁴ Jehova medger här att han hade beslutit att plåga Israels nation därför att den trogna kvarlevans fäder hade förtörnat honom. Men detta var inte bevis för något slags retlighet eller lättstötthet å hans sida. De plågor som han hade beslutit skulle komma över nationen var helt i överensstämmelse med de lugnt och sansat framförda varningarna för de förbannelser den skulle drabbas av, om den bröt sin del av förbundet med honom. Han hade inte underlåtit att långt i förväg varna nationen genom profeten Mose:

”HERREN skall skicka över dig ett folk fjärran ifrån, ifrån jordens ända, likt örnen i sin flykt, ett folk, vars språk du icke förstår, ett folk med grym uppsyn, utan försyn för de gamla och utan misskund med de unga.

Och det skall ske, att likasom HERREN förut fröjdade sig över eder, när han fick göra eder gott och föröka eder, så skall HERREN nu fröjda sig över eder, när han utrotar och förgör eder. Och I skolen ryckas bort ur det land, dit du nu kommer för att taga det i besittning.

Och HERREN skall förströ dig bland alla folk, ifrån jordens ena ända till den andra, och där skall du tjäna andra gudar, som varken du eller dina fäder hava känt.” — 5 Moseboken 28:49, 50, 63, 64; se också 3 Moseboken 26:27—43.

25. a) Varför var det inte orättvist att Jehova lät dessa förbannelser drabba nationen? b) Vilken sinnesändring å Guds sida hade nu ägt rum, och varför?

²⁵ När Jehova lät de lagbrytande israeliterna ”ryckas bort” ur landet av assyrierna och babylonierna och sedan lät Juda land ligga fullständigt öde i sjuttio år, innebar detta bara att han med rätta uppfyllde sin del av förbundet med Israels nation. Men nu, sedan han hade tuktat nationen i enlighet med sitt förbund med den, hade han beslutit att göra raka motsatsen för den och visa den barmhärtighet. Han började med att återföra den ångerfulla, trogna kvarlevan till Jerusalem och Juda land. Dessa israeliter kunde inte bli välsignade av honom och blev det inte heller, därför att de på grund av fruktan avhöll sig från att bygga på templet. Men nu, ”i denna tid”, då de förtröstansfullt på nytt grep sig an med tempelarbetet och modigt höll fast vid det, visade Jehova sin uppskattning genom att han beslöt att ”göra gott mot Jerusalem och Juda hus”. Om alltså härskarornas Jehova var för dem och med dem i deras helhjärtade tillbedjan av honom, borde de inte frukta människor.

26. Hur har detta sjunde löfte visat sig i lika hög grad gälla den andliga kvarlevan nu på 1900-talet?

²⁶ I vår tid har Jehova hållit fast vid detta löfte, som i lika hög grad gäller den trogna kvarlevan av det andliga Israel. På grund av sin pliktförgätenhet blev kvarlevans medlemmar förskingrade från sin gudagivna andliga besittning under första världskriget. Men i dag kan de se tillbaka på de många år som gått, sedan återställelsen år 1919 v.t., och kan se hur mycket gott den Gud vars namn de bär har gjort mot dem på grund av deras arbete med att återställa hans rena tillbedjan.

27. Vad hade Jehova nu i sinnet att den återförda kvarlevan skulle göra, och vilka två bud var detta i överensstämmelse med?

²⁷ Det finns emellertid viktiga ting att göra för dem som i barmhärtighet har återförts till Guds ynnest. Det Jehova uppmanar dem att göra är i överensstämmelse med de två största buden i lagen, nämligen att älska Gud av hela sitt hjärta, hela sin själ, hela sitt sinne och hela sin kraft och att älska sin nästa såsom sig själv. Vi läser: ”Men detta är, vad I skolen göra: Talen sanning med varandra; dömen rätta och fridsamma domar i edra portar. Tänken icke i edra hjärtan ut ont mot varandra och älsken icke falska eder; ty allt sådant hatar jag, säger HERREN.” — Sakarja 8:16, 17.

28. Hur skulle alltså sanning och rättvisa upprätthållas i deras ”portar” eller domsalar, och vad var syftet med att döma ”fridsamma domar”?

²⁸ Den återförda kvarlevans medlemmar får inte göra sådant som härskarornas Jehova hatar, om de vill förbli i hans ynnest. Rättvisa måste skipas i deras portar eller domsalar. Där får man inte ta sin tillflykt till falska eder för att orättmätigt dra ont över sin nästa. Man bör vara ärlig i fråga om vad man säger till sin nästa eller går ed på inför domstol, så att man alltid talar sanning och inte säger en sak med munnen men har något annat i sitt bedrägliga hjärta. När ett tvistemål behandlas inför domstol, bör man sträva efter att åstadkomma frid bland dem som vänt sig till lagens representanter; och denna frid kan uppnås endast om domstolen upprätthåller sanning och rättvisa. Vi bör älska det som Gud älskar, inte det som han hatar.

29. Hur visade aposteln Paulus att det som sägs i Sakarja 8:16 är tillämpligt på den kristna kvarlevans medlemmar, och hur talar de således sanning?

²⁹ Gäller detta den smorda kvarlevan av det andliga Israel? Ja, det gör det sannerligen. När aposteln Paulus skrev till de troende i Efesus i Mindre Asien om de kristnas enhet, sade han: ”Vi skulle då hålla oss till sanningen och i alla stycken i kärlek växa upp till honom som är huvudet, Kristus. Läggen därför bort lögnen och talen sanning med varandra, eftersom vi äro varandras lemmar.” (Efesierna 4:15, 25) Det är tydligt att aposteln här citerar en del av Sakarja 8:16, och han tillämpar det med rätta på de kristna, som är ”Guds Israel”. (Galaterna 6:15, 16) Att tala sanning med varandra innebär också att tala bibelns sanningar med varandra och inte de religiösa lögner som kommer från det stora Babylon. På så sätt befrämjar vi den rena tillbedjan av Gud i hans andliga tempel.

FRÅN FASTA TILL FEST

30. Vad skulle de hittillsvarande fastorna förvandlas till, enligt Jehovas åttonde löfte?

³⁰ Gud nöjer sig inte med sju löftesuttalanden bara därför att sju är ett tal som i Skriften betecknar fullkomlighet i andligt avseende. Han fortsätter med ett åttonde löfte. Vi läser: ”Så säger HERREN Sebaot: Fastedagarna i fjärde, femte, sjunde och tionde månaden skola för Juda hus bliva till fröjd och glädje och till sköna högtider. Men älsken sanning och frid.” — Sakarja 8:19.

31. Vilkas fråga, om fastande blev på så sätt besvarad, och varför var det nu inte längre tillbörligt att fasta och sörja?

³¹ Detta var ett direkt och uttryckligt svar till Sareser och Regem-Melek, som blev sända från staden Betel för att fråga om de skulle fortsätta att fasta och sörja under den femte månaden. (Sakarja 7:1—3) Nu när det andra templet i Jerusalem höll på att fullbordas på ett storslaget sätt, var det inte tid att begråta den gångna tillintetgörelsen av Jerusalem och dess tempel år 607 f.v.t., eller mer än åttio år tidigare. Det var Guds vilja att de skulle glädja sig över den godhet han nu bevisade dem och fröjda sig över att den förstöring som babylonierna hade åstadkommit i Jerusalem och Juda land snart skulle höra det förgångna till. Bort med sorg och fasta! Fira ”sköna högtider”!

32. Hur har detta gudomliga löfte uppfyllts på det kristna, andliga Israel, och vilken enda dag firar kvarlevan varje år i lydnad för Kristi befallning?

³² Hur storslaget har inte detta gudomliga löfte till det forntida Israel gått i uppfyllelse på det kristna, andliga Israel! Den smorda kvarlevan i våra dagar iakttar inte någon av det forntida Israels fastor och sorgehögtider, inte ens den årliga Jom kippur eller försoningsdagen på tionde dagen i sjunde månmånaden (Tischri). (3 Moseboken, kapitel 16) Den gläder sig åt den sanna försoningsdag på vilken Jesus Kristus utförde tjänst såsom Jehovas överstepräst förmedelst sitt fullkomliga försoningsoffer, vars värde han frambar inför Jehova i himmelen år 33 v.t. till gagn för hela mänskligheten. (1 Johannes 1:7—2:2) Den enda dag som kvarlevan av det andliga Israel firar varje år i lydnad för Kristi egen befallning till sina lärjungar är dagen för Kristi offerdöd, som inträffade den 14 Nisan, på den judiska påskdagen. När den överlevande kvarlevan firade Herrens aftonmåltid efter solnedgången den 13 april 1919, var det således mer än 17.961 som kom tillsammans över hela världen för att högtidlighålla hans syndaförsonande död. Men tisdagen den 17 april 1973 efter solnedgången var 3.994.924 närvarande, av vilka 10.523 tog del av emblemen, osyrat bröd och vin. — Lukas 22:7—20.

33. Vilken profetia i Jehovas nionde löftesuttalande ger förklaringen till det stora närvaroantalet över hela världen vid Herrens aftonmåltid år 1973?

³³ Varifrån kom alla dessa mer än 3.900.000 högtidsfirare, förutom de 10.523 som tog del av emblemen, vid detta senare firande av Herrens aftonmåltid? Denna världsvida företeelse år 1973 förklaras genom uppfyllelsen av Jehovas nionde löfte, som står upptecknat i Sakarja 8:20—22: ”Så säger HERREN Sebaot: Ännu en gång skall det ske, att folk skola komma hit och många städers invånare; och invånarna i den ena staden skola gå till den andra och säga: ’Upp, låtom oss gå åstad och bönfalla inför HERREN och söka HERREN Sebaot; jag själv vill ock gå åstad.’ Ja, många folk och mäktiga hednafolk [nationer, NW] skola komma och söka HERREN Sebaot i Jerusalem och bönfalla inför HERREN.”

MÄNNISKOR FRÅN ALLA NATIONER FÖRSAMLAS TILL GUDS STAD

34. a) På vad sätt kommer nu ”folk” och ”nationer” till Jehovas centrum för tillbedjan? b) Gäller detta insamlande individer ur ”många folk och mäktiga hednafolk” och ”många städer”?

³⁴ Det var alltså inga hela ”folk” och hela ”nationer” som skulle komma till Jehovas centrum för tillbedjan för att blidka honom och vinna hans ynnest. Enskilda individer ur dessa folk och nationer skulle göra det. Dessa ord innebar inte alls att världen skulle omvändas till judendomen. När vi undersöker Jehovas vittnens årsbok för 1974, får vi alltså reda på att dessa kristna vittnen för Jehova finns i 208 länder och ögrupper. Dessa länder och ögrupper inbegriper ”många folk och mäktiga hednafolk”. Och när det gäller ”många städers invånare”, visar Årsboken för 1974 att det den 31 augusti 1973 fanns 31.850 församlingar av Jehovas kristna vittnen jorden runt. Dessa kristna Jehovas tillbedjares biblar och bibliska publikationer trycks på 165 språk. De tillber Jehova precis som Jesus Kristus själv gjorde.

35. Varför beger de sig inte till det nuvarande jordiska Jerusalem, och var tillber de alltså Jehova?

³⁵ Nej, de går inte till det nutida jordiska Jerusalem, där en muhammedansk moské, Klippmoskén, nu står på den plats där Jerusalems tempel en gång stod. De erkänner existensen av det som i Hebréerna 12:22 kallas ”Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”. De känner fröjd och glädje över att Guds messianska rike vid slutet av hedningarnas tider år 1914 v.t. blev upprättat på Sions berg med Jesus Kristus, ”Davids son, Abrahams son”, på tronen. (Matteus 1:1) Davids kungliga familjs gudagivna rätt att regera i Guds stad blir därför inte längre förtrampad av hednanationerna. (Lukas 21:20—24) Jehovas tillbedjare är orubbligt lojala mot detta messianska rike, som nu inom kort kommer att tillintetgöra alla hednanationernas regeringar på jorden och sedan kommer att härska för evigt för att hävda och upprätthålla härskarornas Jehovas universella suveränitet. I hans andliga tempels jordiska förgårdar tillber de honom och åtnjuter hans ynnest. — Psalm 84:3, 1; 116:18, 19.

36. Hur många skulle enligt Jehovas avslutande löfte fatta en judisk man i mantelfliken, och vad skulle de säga till honom?

³⁶ Den nutida uppfyllelsen av den suveräne Herren Guds nionde löfte är sannerligen underbar och häpnadsväckande. Men kulmen kommer i och med det tionde i denna storslagna serie av gudomliga löften. Vi läser sålunda i den sista versen (23) i Sakarjas profetias åttonde kapitel: ”Så säger HERREN Sebaot: På den tiden skall det ske, att tio män av allahanda tungomål som talas bland hednafolken skola fatta en judisk man i mantelfliken och säga: ’Låt oss gå med eder, ty vi hava hört, att Gud är med eder.’” — Sakarja 8:23.

37. Vilken vägledande princip, som uttalats av en köttslig jude, måste vi ta i betraktande för att förstå vad som här menas med uttrycket ”judisk man”?

³⁷ För att rätt förstå denna profetia om den judiske mannens mantelflik måste vi ta del av den vägledande princip, som uttalades av en man som säger om sig själv: ”Jag som blev omskuren, när jag var åtta dagar gammal, jag som är av Israels folk och av Benjamins stam, en hebré, född av hebréer, jag som i fråga om lagen har varit en farisé”, nämligen aposteln Paulus, som tidigare ”i fråga om nitälskan varit en församlingens förföljare”. (Filipperna 3:5, 6) När denne köttslige jude eller israelit skrev till den kristna församlingen i det första århundradets Rom, sade han: ”Den är icke jude, som är det i utvärtes måtto, ej heller är det omskärelse, som sker utvärtes på köttet. Nej, den är jude, som är det i invärtes måtto, och omskärelse är hjärtats omskärelse, en som sker i Anden och icke i kraft av bokstaven; och han har sin berömmelse, icke från människor, utan från Gud.” — Romarna 2:28, 29.

38. a) Om alltså köttslig härstamning inte har någon betydelse i detta sammanhang, vad är det då som betyder något, även när det gäller de köttsliga judarna? b) Fram till vilken tidpunkt bestod den kristna församlingen uteslutande av köttsliga judar och proselyter, och vilket val måste därför Kornelius göra?

³⁸ Av den orsaken är inte uppfyllelsen av Sakarja 8:23 beroende av någon köttslig överlägsenhet i rasligt hänseende. Man fattar inte ”en judisk man i mantelfliken” därför att han är född jude. Den köttsliga härstamningen har ingen som helst betydelse i detta sammanhang. Vad som betyder något är vem han tillber. Eller, om han bekänner sig tillbedja Gud, är Gud då verkligen med honom? Det är sant att den kristna församlingen under den andra hälften av den sjuttionde årsveckan i Daniels profetia (Dan. 9:24—27), nämligen från pingsten år 33 v.t. till hösten år 36 v.t., uteslutande bestod av köttsliga judar och omskurna judiska proselyter. Men vad var utmärkande för dessa köttsliga judar som utgjorde den kristna församlingen? Under denna tid fanns det köttsliga judar och köttsliga judar. Gud var definitivt inte med båda dessa kategorier. Gud var inte delad. Vilket slag av judar vände sig därför den italiske hövitsmannen och hedningen Kornelius till för att förena sig med dem i deras gudsdyrkan vid slutet av den sjuttionde årsveckan tidigt på hösten år 36 v.t.? Vad visar Apostlagärningarna 10:1—48?

39. Vilken grupp av köttsliga judar beslöt sig Kornelius för att gå med?

³⁹ Denne italiske Kornelius upphörde med de köttsliga judarnas gudsdyrkan och med att rikligen utdela allmosor till de köttsliga judarna, som fått Jesus Kristus dömd till en våldsam död såsom smädare av Gud och en falsk Kristus. Kornelius och hans medbröder bland hedningarna, som blivit omvända, gick med endast de köttsliga judar som hade blivit Jesu Kristi lärjungar och som Gud genom Jesus Kristus hade utgjutit sin heliga ande över, varigenom han visade att han (Gud) var med den kristna församlingen. (Apostlagärningarna 2:1—47; 11:1—18) Denna kristna församling bestod av andliga judar, andliga israeliter, som befann sig i det nya förbundet med Gud genom Kristus såsom medlare. Den italiske Kornelius var lika mycket en andlig jude eller israelit som dessa troende köttsliga judar. Kornelius insåg att den kristna församlingen bestod av andliga judar och att Gud var med dem. Han beslöt därför att gå med dessa andliga judar.

40. Hur kan vi avgöra huruvida det finns någon grund för att tillämpa Sakarja 8:23 på de icke-kristna, köttsliga judarna, särskilt sedan romarnas förstöring av Jerusalem?

⁴⁰ Kunde de romerska legionernas förstöring av Jerusalem och dess materiella tempel tas som ett bevis för att Gud var med de judar som drabbades av denna fruktansvärda olycka, bara därför att de var judar på grund av sitt omskurna kött? Kan någon uppriktig, förnuftig människa godta en sådan syn på saken? I våra dagar finns det inte något judiskt tempel i Jerusalem på Moria berg, som hedningarna kan dra upp till och tillbedja i tillsammans med judarna. De judiska religiösa ledarna och politiska ledarna efterliknar inte heller översteprästen Josua och ståthållaren Serubbabel genom att återuppbygga templet på dess historiska plats, trots att judarna erövrade den gamla, muromgärdade staden Jerusalem i sexdagarskriget år 1967. Vilken grund finns det därför för att tillämpa Sakarja 8:23 på de icke-kristna, köttsliga, omskurna judarna i våra dagar eller ens inom överskådlig framtid? Ingen som helst!

41. Uppfylls Sakarja 8:23 på kristenheten i våra dagar?

⁴¹ Går då denna profetia i uppfyllelse på den religiösa kristenheten i våra dagar, som länge har hållit fast vid tanken på att omvända världen till sin av otaliga sekter bestående religiösa organisation? Är det så att tio icke-kristna människor ur alla folk och nationer fattar en av kristenhetens kyrkomedlemmar i mantelfliken och säger: ”Låt oss gå med eder, ty vi hava hört, att Gud är med eder”? Och med ”Gud” avses i profetian ”härskarornas Jehova”. Hednavärlden håller sannerligen inte på att omvändas till kristenhetens sekter i förhållandet tio hedningar för varje kyrkomedlem. Kristenheten beräknar nu sitt medlemsantal till över 900 millioner, och tio gånger denna siffra skulle betyda mer än dubbelt så många människor som nu finns i världen.

42. Vilka frågor måste vi få svar på för att kunna utröna vilka av alla de till bekännelsen andliga judarna i våra dagar som profetian i Sakarja 8:23 är tillämplig på?

⁴² Precis som det fanns köttsliga judar och köttsliga judar på Kristi apostlars tid, så finns det i våra dagar till bekännelsen andliga judar och till bekännelsen andliga judar. Kristenheten har mer än 900 millioner sådana till bekännelsen andliga judar, som påstås befinna sig i det nya förbundet genom Kristus såsom medlare. Men nu frågar vi beträffande dessa båda kategorier av till bekännelsen andliga judar: Vilken kategori är det som verkligen tillber och tjänar härskarornas Jehova i hans sanna, andliga tempel? Till vilken av dessa båda kategorier av till bekännelsen andliga judar säger människor ur alla nationer, både små och stora, att de vill gå med dem därför att de har hört att Jehova Gud, och inte någon namnlös ”Gud”, är med dem? I detta fall bör vi bara lita på fakta. Låt dessa fakta tala för sig själva.

43. Vad är det i våra dagar som utmärker dessa andliga israeliter, som Sakarja 8:23 uppfylls på, och hur många är de nu?

⁴³ Enligt vittnesbörd från hela världen är det den smorda kvarlevan av andliga israeliter som Jehova Gud börjat befria ur det stora Babylon, detta den falska babyloniska religionens världsvälde. Dessa är inbegripna i ett andligt arbete, som liknar byggnadsarbetet på det andra templet åt Jehova på översteprästen Josuas och ståthållaren Serubbabels tid. De befrämjar helhjärtat härskarornas Jehovas tillbedjan över hela världen, en tillbedjan som utövas av människor ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål. Varje år samlas de på den judiska påskdagen för att fira Jehovas Sons, Messias’, Jesu, offerdöd, och vid detta tillfälle äter de av det osyrade brödet och dricker av vinet, precis som Jesus Kristus befallt dem. Att döma av detta talande vittnesbörd från deras sida tycks det i våra dagar endast finnas omkring tio tusen smorda andliga israeliter. De är mycket färre än de israeliter som utgjorde kvarlevan på Sakarjas tid.

44. Vilka förenar sig med dessa sanna andliga israeliter, och i vilket antal, enligt vad rapporterna visar?

⁴⁴ Men vilka är det som förenar sig med dessa andliga judar i att tillbedja den ende levande och sanne Guden i hans andliga tempel? Precis som det förutsades i Uppenbarelseboken 7:9—17 är det en tallös ”stor skara” ”ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål”. Också dessa blir lärjungar till Jehovas Messias. (Matteus 28:19, 20) Enbart under år 1973 blev 193.990 av dessa döpta såsom åt Gud överlämnade lärjungar till Jehovas Messias. Under samma år var det i medeltal 1.656.673 som rapporterade att de tillsammans åtlydde Messias’ befallning att predika ”dessa goda nyheter” om Jehovas messianska rike överallt, ända fram till denna tingens ordnings slut, som nu närmar sig. (Matteus 24:14, NW) Hur tydligt har inte Sakarja 8:23 redan gått i uppfyllelse!