Mod till att besegra religiöst motstånd
1. Varpå grundar sig det kristna modet, och hur har Guds tjänare givit bevis på sådant mod?
MOSE lade mod i dagen då han stod inför Farao. Josua var modig då han drog in i det utlovade landet. David, som visserligen bara var en herdegosse, trädde modigt upp emot den jättelike kämpen Goljat. Jesus visade mod då han stod öga mot öga med sin vedersakare. Alla dessa män hämtade sitt mod ur tro och förtröstan på Jehova Gud. De trodde! Sedan Guds ande hade blivit utgjuten vid pingsten, gjorde de första kristna Guds vilja av hela sin själ och var uppfyllda av tro. (Ef. 6:6) Budskapet om himmelriket måste förkunnas för människorna. Jesus Kristus måste bli predikad såsom vägen till frälsning. Apostlarna, som var uppfyllda av helig ande, hade ett budskap om Jesus att kungöra: ”Må ... hela Israels hus veta förvisst att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni fastnaglade vid pålen.” (Apg. 2:36, NW) Den fruktan som skingrade lärjungarna, bara därför att de kände Jesus eller var tillsammans med honom den sena kväll då han blev gripen, var alldeles försvunnen. Mod hade nu intagit dess plats till följd av tro.
2. Hur visade de som kom till apostlarna för att lyssna till dem och bli botade att de hade tro och mod?
2 Stora skaror strömmade till från städerna runt omkring Jerusalem för att få höra apostlarna tala, och de förde med sig sjuka ”på bårar och i sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga måtte falla på någon av dem”. Vilken tro hade inte dessa! Alla som hade en sådan tro blev botade. Det krävdes mod för att komma och bli botad. (Apg. 5:14—16) Predikandet av de goda nyheterna på den tiden kände inga gränser — och det bör det inte göra nu heller. Tack vare sitt mod hade Jesus besegrat världen; nu måste Kristi Jesu lärjungar göra det. Hade de tillräckligt med mod genom tron? Låt oss undersöka den saken.
3, 4. a) Vilket prov sattes apostlarna på, som krävde mod från deras sida? b) Varför blev de judiska religiösa motståndarna i hög grad oroade?
3 Deras mod sattes på prov när ”översteprästen och alla som voro med honom, den dåvarande sadducéernas sekt, stodo upp och blevo uppfyllda av nitälskan, och de buro hand på apostlarna och satte dem i det allmänna häktet. Men under natten öppnade Jehovas ängel fängelsets dörrar, förde dem ut och sade: ’Gå åstad, och sedan ni fattat posto i templet, så fortsätt med att tala till folket allt det som har blivit sagt om detta liv.’” (Apg. 5:17—20, NW) När apostlarna hade fått en sådan befallning av Jehovas ängel, tvekade de inte; de hyste ingen fruktan. De hade visserligen kastats i häktet dagen innan, men de hade blivit övade till att predika, och att predika var deras arbete såsom Ordets förkunnare. De hade fått befallning att tala om ”detta liv” och att meddela folket hur de skulle vinna det. I gryningen gick de in i templet och undervisade folket.
4 När översteprästen kom tillstädes, sammankallade han Sanhedrin och lät församla de äldre männen av Israels söner, och man sände rättstjänare till häktet för att hämta fångarna. Fyllda av förundran sade rättstjänarna: ”Fängelset funno vi säkert låst, och vakterna stodo vid dörrarna, men då vi öppnade, funno vi ingen där inne.” En sådan situation var nog för att oroa vem som helst. Och dessa judar blev särskilt oroade, ty de ville stoppa predikandet av de goda nyheterna. Just då kom en man och berättade: ”Se, de män som ni satte i fängelset äro i templet, där de stå och undervisa folket.”
5. a) Vad svarade apostlarna, när de på nytt blev tillsagda av de religiösa myndigheterna att sluta upp med att predika? b) Hur kom det sig att apostlarna utsattes för denna förföljelse?
5 ”Då gick befälhavaren tillsammans med sina rättstjänare bort och beredde sig på att hämta dem, dock utan att bruka våld, eftersom de fruktade för att bliva stenade av folket. Så hämtade de dem och ställde dem i Sanhedrins sal. Och översteprästen förhörde dem och sade: ’Vi bjödo eder bestämt att icke fortsätta att undervisa på grundval av detta namn, och se, ändå hava ni uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och ni äro beslutna att bringa denne mans blod över oss.’ Till svar sade Petrus och de andra apostlarna: ’Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor. Våra förfäders Gud uppväckte Jesus, som ni dräpte, i det att ni hängde honom på en påle. Gud upphöjde denne såsom sitt förnämsta redskap och som Frälsare till sin högra sida till att giva bättring åt Israel och förlåtelse för synder. Och vi äro vittnen om dessa ting, och det är också den heliga anden, som Gud har givit åt dem som lyda honom såsom härskare.’” (Apg. 5:22—32, NW) Helt visst erinrade sig apostlarna då Jesu ord: ”En slav är icke förmer än sin husbonde. Om de hava förföljt mig, skola de också förfölja eder; om de hava hållit mitt ord, skola de också hålla edert. Men de skola göra allt detta mot eder för mitt namns skull, emedan de icke känna honom som har sänt mig.” (Joh. 15:20, 21, NW) Hur sanna måste inte dessa Jesu ord nu ha förefallit apostlarna!
6. Vad visar det som inträffade vid denna religiösa domstol med avseende på dessa första kristnas hjärtetillstånd?
6 De ord som dessa apostlar yttrade inför denna religiösa domstol visar att människofruktan hade flytt sin kos. Till och med fruktan för den religiöse översteprästen och hans medförbundna hade försvunnit. Dessa första kristnas hjärtetillstånd var samlat i den allsmäktige Gudens fruktan. — Ps. 86:11, NW.
Kristet mod i Spanien under 1961
7. a) När vi läser om de erfarenheter som dessa kristna under första århundradet hade, vilka frågor måste vi då ställa oss? b) Var finner Jehovas vittnen i våra dagar att de står inför en liknande situation?
7 När du läser om uppmuntrande erfarenheter sådana som dessa, den första kristna församlingens, hur känner du dig då till mods? Vad skulle du såsom en kristen göra under sådana omständigheter i fråga om att vidare kungöra Guds rikes goda nyheter? Vilken hållning skulle du inta, om du befann dig i ett land, där regeringen och de religiösa ledarna tillkännagav att du under inga som helst omständigheter fick yttra dig? Vad skulle du göra, om du befann dig i ett katolskt land eller i något annat land och av myndigheterna blev tillsagd: ”Vi bjuder er på det bestämdaste att inte fortsätta att undervisa på grundval av detta namn”, och du blev förbjuden att tala offentligen om din Gud och hans skrivna ord? I en sådan situation befinner sig just nu många kristna vittnen för Jehova som är bosatta i Spanien.
8. a) Vad är orsaken till förföljelsen mot Jehovas vittnen i Spanien? b) Hur har många frihetsälskande människor höjt sin protest, men vilket svar har en del fått?
8 På grund av den förföljelse som Jehovas vittnen har fått röna, därför att de predikat de goda nyheterna om Guds rike i Spanien, har många människor världen utöver skrivit protestbrev till regeringen i Spanien och till dess representanter i olika länder. Den spanska regeringen och det katolska prästerskapet, som uppeggar regeringen, har satt i gång förföljelsen mot Jehovas vittnen. Till svar på dessa protestskrivelser har spanska ambassaden i Washington, D. C., meddelat följande:
”Det råder fullständig religionsfrihet i mitt land, såsom lagen angående spanjorernas rättigheter (Fuero de los Españoles), paragraf VI, säger: ’Ingen skall ofredas på grund av sina religiösa trosuppfattningar eller i den privata utövningen av sin gudstjänst.’
Ingen kan påstå att det inte råder religionsfrihet i Spanien, när det för de 15.000 ickekatolska spanjorerna finns omkring 260 protestantiska kyrkor och några moskéer och synagogor. Man räknar givetvis med att religiös proselytvärvning eller propaganda inte kan tillåtas inom ramen av en i vederbörlig ordning godkänd lag, som syftar till att förhindra varje möjlig förvirring eller reaktion. Det överväldigande flertalet i landet är, som ni helt visst känner till, katoliker. Å andra sidan tror katolikerna att de protestantiska lärorna är villfarelse. Därför kan spanska regeringen inte tillåta att villfarelse sprids bland landets medborgare. Denna inställning är en logisk följd av dess trosuppfattningar.”
9. a) Vad är alltså den spanska regeringens uppfattning när det gäller gudsdyrkan? b) Vad gör Jehovas vittnen i Spanien?
9 Av detta meddelande framgår det att spanska regeringen säger att man får tro vad man vill, men man får inte tala med andra om vad man tror. Det måste vara en ”privat utövning” av vederbörandes gudstjänst. Den ståndpunkt som ambassaden intar är att katolikerna tror att de protestantiska lärorna är villfarelse, och naturligtvis räknar man där Jehovas vittnen till protestanterna, ty de är de enda i Spanien som protesterar mot den katolska kyrkans falska läror. Vad har Jehovas vittnen i Spanien för sig? De ställer inte till med några oroligheter. De söker bara undervisa folk i bibeln, som katolska kyrkan inte vill att folket skall ha. Det är sant att Jehovas vittnen talar med katoliker, eftersom det inte finns så många andra människor där i landet att tala med. Om de alltså skall predika i Spanien, måste de tala med katoliker om Guds ord.
10. Hur uppstod en liknande situation, i vilken judarna visade religiös intolerans mot de första kristna?
10 I de första kristnas dagar, kort efter pingsten, då det endast fanns några tusen som bekände sig vara kristna, var befann sig då dessa kristna? I ett alltigenom judiskt samhälle. Judarna hade redan, genom sina styresmän, låtit nagla de kristnas ledare, Jesus Kristus, vid tortyrpålen och dödat honom för att utrota denna ”nya religion”. Men dessa Kristi efterföljare hade alltjämt Kristi budskap i sina hjärtan och sinnen. Allteftersom åren gick, tog många andra emot de goda nyheterna genom apostlarnas förmedling, och Guds ords sanning blev spridd. Apostlarna kunde inte tillsluta sina läppar, och det kunde inte heller de omvända judarna. (Apg. 5:41, 42) Men de judiska religiösa ledarna ville inte att någon i deras samhälle skulle få höra denna nya lära. Vad tog sig då dessa religiösa präster för, om inte att gripa dessa Kristi efterföljare och kasta dem i fängelse. När så prästerna lät apostlarna bli försatta på fri fot, sedan de hade pryglat dem, och då de menade att de hade satt skräck i dem, sade de ungefär så här till dem genom sin ledare: ”Vi bjuder er på det bestämdaste att inte fortsätta med att undervisa på grundval av Jesu namn.” (Apg. 5:28—40) Dessa religiösa ledare kunde lätt stifta lagar; de satt inne med makten. Men hur förhöll det sig med Kristi Jesu befallning till sina efterföljare att predika sanningen? Vem skulle du ha lytt?
11. Vilka två bud finner vi alltså att det råder konflikt emellan i Spanien i våra dagar?
11 En liknande situation råder i Spanien nu, 1.900 år senare. Den spanska katolska lagen säger att du inte får tala med andra om bibeln. Man säger att Jehovas vittnen får ägna sig åt privat gudstjänstutövning, men de får inte göra det som Kristus befallde: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer.” (Matt. 28:19, NW) Nej, inte i Spanien!
12. a) Skulle aposteln Paulus, i betraktande av den nuvarande religiösa situationen i Spanien, vara välkommen där? b) Finns det några människor i Spanien som uppskattar Jehovas vittnens predikoverk? Varför gör de det?
12 De första kristna ägnade inte en tanke åt att sluta upp med att kungöra de goda nyheterna, och de hörde inte upp med detta, trots all den förföljelse och alla de prövningar som de utsattes för. Vi i våra dagar tackar Gud för att de hade mod att fortsätta, ty flera tusen andra människor i många länder lärde känna det eviga livets väg. Vid ett tillfälle sade Paulus att han hoppades kunna bege sig till Spanien, men Paulus, som så ivrigt drev på med förkunnarverket, skulle inte vara välkommen i Spanien i vår tid. De sanningar som han lärde skulle inte falla i linje med de falska lärorna, med ceremonierna och den diktatoriska hållningen som kännetecknar den katolska kyrkan i Spanien nu för tiden. Men tusentals människor i Spanien är mycket tacksamma över att Jehovas vittnen har framhärdat i att predika från hus till hus och över att de kommer till deras hem och studerar bibeln med dem och över att de lyder Gud såsom härskare mer än Spaniens katolska biskopar. Varför det? Därför att många människor i Spanien har lärt känna sanningen, varpå de har dragit sig tillbaka från katolska kyrkan och nu har den stora glädjen att kungöra budskapet såsom andra trogna vittnen för Jehova har hållit på med att göra i flera år.
13. Vilket meddelande visar att detta religiösa motstånd i Spanien inte är något nytt?
13 I Jehovas vittnens årsbok för 1952 återgavs på sidan 75 följande om förhållandena i Spanien:
”Polisen, som alltid är på sin vakt, iakttar förkunnarnas verksamhet mycket noggrant, vilket har lett till följande erfarenheter: Två av tjänarna i avdelningar i Barcelona fann uppenbart intresse i ett visst hus och träffade avtal om bibelstudium. När de kom på förnyat besök, fann de att två medlemmar av hemliga polisen väntade på dem. De blev arresterade. Man företog husrannsakan hemma hos dem, Sällskapets publikationer togs i beslag, och de båda männen sattes i fängelse. Skrifterna blev senare ingående granskade, och de kallades till förhör. Det blev emellertid inte så mycket sagt förrän polisen fann en artikel i Despertad! (Vakna!) om Franco och förhållandena i Spanien. Därmed var polismännens vrede väckt, och de båda bröderna utsattes för en skärseld av smädelser och hotfullt tal. Men sedan vederbörande myndigheter uppsatt en fullständig polisrapport om dessa bröder och varnat dem för följderna, om de fortsatte med sitt verk att predika de goda nyheterna, lät de dem gå.”
14. Vad har blivit följden under de gångna tio åren av att vittnena i Spanien visat lydnad för Guds lag?
14 Då på den tiden, för tio år sedan, fanns det bara 121 Jehovas vittnen i Spanien som predikade de goda nyheterna om Riket. Men dessa modiga vittnen för Jehova Gud skulle inte förbli tysta. De höll i med att predika de goda nyheterna. Och många av dem som de talade med under årens gång lärde känna sanningen och överlämnade sitt liv åt Jehova Gud, och även dessa har predikat, så att det nu, tio år senare, finns 2.141 förkunnare, dvs. Jehovas vittnen, som predikar sanningen i Spanien. Under alla dessa tio år av förföljelse, som nu blir allt svårare, har alltså Jehovas vittnen i Spanien gjort detsamma som Jehovas vittnen gjorde i Palestina. De har lytt ”Gud såsom härskare mer än människor”. — Apg. 5:29, NW.
Mod att företa religiös rening
15. Hur lade konung Asa på sin tid mod i dagen, då han sökte befrämja den sanna tillbedjan?
15 Man behöver mod för att kunna träda upp emot ett helt folk eller en hel nation och befrämja den sanna tillbedjan, såsom konung Asa gjorde i Juda land 978 år före Kristus: ”Och Asa gjorde, vad gott och rätt var i HERRENS [Jehovas], sin Guds, ögon. Han skaffade bort de främmande altarna och offerhöjderna och slog sönder stoderna och högg ned Aserorna.” Profeten Oded uppmuntrade konung Asa. ”När Asa hörde dessa ord och denna profetia av profeten Oded, tog han mod till sig och skaffade bort styggelserna ur Judas och Benjamins hela land och ur de städer som han hade tagit i Efraims bergsbygd och upprättade åter HERRENS [Jehovas] altare, det som stod framför HERRENS förhus.” (2 Krön. 14:2, 3; 15:8) Konung Asa måste hoppas på Jehova och vara stark och modig för att kunna göra detta. Men han hade Guds stöd, och han uppmanade folket att ”söka Jehová, sina fäders Gud”. — 2 Krön. 14:4, Åk.
16. Hur har Jehovas vittnen utfört ett bildstormande verk?
16 Jehovas kristna vittnen har visat samma slags mod i alla världens nationer. De har utfört ett bildstormande verk till och med i kristenheten, där millioner katoliker tillbeder bilder och beläten i stället för den sanne Guden. Därför att Jehovas vittnen undervisar folk om vad bibeln har att säga om bilddyrkan, har många förstört sina helgonbilder. Jorden runt försiggår mycken bilddyrkan av gudar av alla slag, stora och små. Hundratusentals fördomsfria människor har emellertid lyssnat till Jehovas vittnen och har lärt vad Guds ord säger om bilddyrkan; och dessa människor har fattat mod och har brutit sig ut ur sina religiösa organisationer och gjort sig fria från sin avgudadyrkan, såsom Asa anvisade folket att göra för länge sedan.
17. Vilka följder för bildtillverkningen fick Paulus’ predikande i Efesus, och vad ledde det slutligen till?
17 Paulus ställdes på sin tid inför samma situation. Det var inte Paulus’ avsikt att få någons företag att gå överstyr. I stället sade han: ”Ve mig, om jag icke kungjorde de goda nyheterna!” (1 Kor. 9:16, NW) Det var hans skyldighet att säga sanningen, och följden blev att många människor slutade upp att köpa bilder och beläten. Demetrius drev affärer med Dianatempel av silver, som han förfärdigade, och detta slags hantverk var ett lukrativt företag på den tiden. Det är alltjämt lönsamt att tillverka bilder och beläten, särskilt där den katolska religionen är förhärskande. Men denna affärsverksamhet, som bestod i att förfärdiga och sälja miniatyrtempel, led påtagligt avbräck till följd av det som Paulus sade till folket. Paulus behövde mod för att hålla på med predikoverket, när storföretagare bekämpade honom. Det enda han gjorde var att han predikade sanningen från Guds ord och visade folk hän till den sanna tillbedjan av Jehova Gud. Men den här Demetrius ville inte få sin inkomst beskuren. Fördenskull sade han till dem som hade samma hantverk som han: ”Nu sen och hören I, att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han säger, att de gudar, som göras med människohänder, icke äro gudar.” (Apg. 19:26) Detta tal väckte en hel del oro i staden Efesus. En pöbelhop bildades. Detta ledde till ett väldigt tumult, och folket ”skriade under ett par timmars tid: ’Stor är efesiernas Diana!’” ”Då nu oroligheterna voro stillade, kallade Paulus lärjungarna till sig och talade till dem [sina bröder] förmaningens ord; och sedan han hade tagit avsked av dem, begav han sig åstad för att fara till Macedonien. Och när han hade färdats genom det landet och jämväl där talat många förmaningens ord, kom han till Grekland.” — Apg. 19:34; 20:1, 2.
18. Varför är det nödvändigt att framhålla att det är fel att tillbedja bilder och beläten?
18 Såsom det var på Asas tid och på Paulus’ tid finner vi det vara än i denna dag. Sanningen om dyrkan av beläten och bilder, som är falsk gudsdyrkan, är en sak som vidskepliga människor, som söker sanning och rättfärdighet, måste få sin uppmärksamhet fäst på, så att de kan vända sig bort ifrån sin falska religion.
19. Vad ger oss mod att dristigt möta religiöst motstånd och att övervinna det?
19 Under det att de kristna tillsyningsmännen, sådana som Paulus, inser att det är deras privilegium att tala med främlingar om de goda nyheterna, måste de samtidigt tala många förmaningens ord till de trogna kristna själva och uppmuntra dem att ivrigt dra framåt på den rätta vägen. Paulus’ trohet under förföljelse var en sporre för dessa kristna, som i sanning hade överlämnat sig åt Gud, att fortsätta med sitt verk, fastän Paulus skulle komma att lämna dem. Att se människor vända sig bort från avgudadyrkan och förena sig med de sanna tillbedjarna av Jehova är mycket uppmuntrande, men man måste också vara beredd på att få erfara vreden hos den religiösa organisation, som dessa människor lämnar. En orubblig tro på den övertygelse man vunnit sätter en i stånd att modigt möta prövningarna, men man kan möta dem ännu modigare, om man regelbundet kommer tillsammans med församlingen av Guds folk, som har samma sinne och ande.
Ömsesidig uppmuntran
20. Behöver tillsyningsmän också uppmuntran? Vad visar Skriften?
20 Har du någon gång tänkt på att också tillsyningsmannen, som hjälper till med att föra församlingen fram till kristen mogenhet, kan behöva uppmuntran? Han kan ofta bli uppmuntrad och styrkt i sin egen tro genom någon av de ödmjukaste, enklaste och mest försagda i församlingen. Bara det förhållandet att en sådan människa är med vid mötena och utbyter tankar med de närvarande hjälper tillsyningsmannen och andra i Guds församling att hjälpa varandra. I sitt brev till korintierna sade Paulus att han kunde fatta mod för församlingens skull. Han säger att han hade fått veta att Titus’ ande hade ”fått vederkvickelse genom eder alla” i församlingen. Titus hade en betydelsefull ställning såsom tillsyningsman i den första församlingen, och han blev uppbyggd och uppmuntrad genom just dem som han kom för att tjäna. Titus älskade denna församling, ty han lade märke till lydnaden hos dem alla. Vilken verkan hade detta Titus’ lyckosamma besök på Paulus, hedningarnas apostel, på honom som dagligen hade ”bekymren för alla församlingarna”? (NW) Paulus säger oss vad det gjorde för honom: ”Jag gläder mig över att jag i allt vad eder angår kan vara vid gott mod.” (2 Kor. 7:13, 16) Ja, Paulus blev stark och modig genom församlingens tro.
21. Hur gav Paulus’ erfarenheter under fängelsevistelsen mod åt hans kristna bröder?
21 Å andra sidan gav Paulus’ orubbliga trohet — till och med då han var i fängelse i Rom — mod åt hans bröder. Paulus sade: Det är allmänt känt ”för alla i pretoriet och för alla andra, att det är i Kristus, som jag bär mina bojor; och de flesta av bröderna hava genom mina bojor blivit så frimodiga i Herren, att de med allt större dristighet [mod, NW] våga oförskräckt förkunna Guds ord”. (Fil. 1:13, 14) Paulus’ rätta exempel, hans villighet att gå i fängelse för rättfärdighetens skull, var till stor nytta för de kristna församlingarna. Att Paulus skrev brev till församlingar världen utöver och att han gjorde detta medan han var i fängelse blev en sporre för alla Kristi efterföljare och fick dem att oförskräckt driva på med sitt verk. Detta gjorde Paulus lycklig, och han fröjdade sig över sina bröders mod att tala Guds ord, vad som än kunde hända dem i romarväldets skilda delar. Det förhåller sig på samma sätt i vår tid.
22, 23. a) Hur reagerar sanna kristna i denna tid då deras bröder får utstå förföljelse? b) Vilka råd gav Petrus åt dem som står ansikte mot ansikte med förföljelse?
22 När en kristen blir satt i fängelse, därför att han talar om de goda nyheterna, eller när man förpassar honom till ett koncentrationsläger, därför att han vägrar att säga att frälsning kommer från en människa sådan som Hitler och en sådan människas regering, eller när han blir förföljd eller svårt hemsökt på annat sätt, därför att han predikar bibeln för sina grannar fastän landets lag säger att man inte får tala med någon om Guds rike, då kommer Guds folk att med stort mod visa sin tro inför hela världen. Må hela djävulens organisation försöka hejda predikandet av de goda nyheterna om Guds rike i dessa yttersta dagar; sådana tilltag kommer att verka som en bumerang mot den. Guds ords ljus skall lysa fram, oberoende av hur kraftig den förföljelse och de svårigheter blir, som trogna Guds tjänare utsätts för. Detta är lika sant bland de kristna i våra dagar som det var bland dem som utgjorde den första kristna skaran. Petrus gav Jehovas kristna vittnen och alla andra, som önskar lämna denna dödsförskräckta värld, dessa råd:
23 ”Men även om ni skulle få lida för rättfärdighetens skull äro ni lyckliga. Föremålet för deras fruktan böra ni emellertid icke frukta; bliv icke heller upprörda. Utan håll Kristus helig såsom Herre i edra hjärtan, alltid redo att framföra ett försvar inför var och en som av eder kräver ett skäl för hoppet i eder, men gör detta med ett milt sinne och djup respekt.” — 1 Petr. 3:14, 15, NW.
24, 25. a) Varför behärskar inte världens fruktan deras liv, som har överlämnat sig åt att göra Jehovas vilja, men vad sätter dem i stånd till att besegra världen? b) Hur gav bröderna från Rom Paulus mod, och hur visade de härigenom sin kärlek till Jesus?
24 Vi lever nu i en tid då världen fruktar, ja, fruktar att den skall utplåna sig själv. Men varför råder det en sådan fruktan bland nationerna? Därför att det inte finns någon kärlek. Jesus sade: ”Älska varandra, alldeles såsom jag har älskat eder.” (Joh. 15:12, NW) Detta slags kärlek kommer du att finna hos människor som överlämnat sig till att göra Jehovas vilja, och de kommer att lida för rättfärdighetens skull och göra detta med ett milt sinne. Men var finner man någon kärlek bland nationerna i denna tid eller ens bland alla människor i de olika nationerna? Om du önskar finna sådan kärlek, måste du avskilja dig från nationerna, såsom Jesus och de första kristna gjorde: Jesus sade: ”De äro icke någon del av världen, liksom jag icke är någon del av världen.” (Joh. 17:16, NW) Att inta en sådan ståndpunkt i denna världen, som är full av fruktan, kräver mod. Men man kan göra det, såsom Jesus sade: ”I världen komma ni att hava bedrövelse, men fatta mod! Jag har besegrat världen.” (Joh. 16:33, NW) Det kan också du göra, om du är en åt Gud överlämnad kristen. Många har segrat, och dina bröder kommer att hjälpa dig, även om förhållandena ibland ser mörka ut. När Paulus var på väg till fängelset i Rom, gick församlingen där ut för att möta honom, och berättelsen i Apostlagärningarna 28:14, 15 lyder: ”Så snart bröderna där fingo höra om oss, gingo de oss till mötes ända till Forum Appii och Tres Taberne. När Paulus fick se dem, tackade han Gud och fick nytt mod.”
25 Dessa bröder från Rom kom ut för att möta någon som var en främling för dem, men han var en broder i bojor. De hade aldrig sett Paulus tidigare, men de kom ihåg Jesu ord: ”Jag var en främling, och ni togo gästfritt emot mig, naken, och ni klädde mig. Jag blev sjuk, och ni sågo till mig. Jag var i fängelse, och ni kommo till mig.” (Matt. 25:35, 36, NW) De åt Gud överlämnade kristna i Rom hade inte haft tillfälle att bistå Kristus Jesus, såsom apostlarna och Maria och Marta och många andra hade bistått Jesus och haft omsorg om hans behov i Palestina. Men Jesus sade: ”Jag säger eder i sanning: I den utsträckning, vari ni hava gjort det mot en av de minsta av dessa mina bröder, hava ni gjort det mot mig.” Det som gjordes för Paulus räknades såsom hade det gjorts för Jesus. Bara detta att de kom Paulus till mötes gav uttryck åt den kärlek och tro som rådde i församlingen gentemot en trogen broder, och att församlingen handlade så ingav Paulus mod. — Matt. 25:40, NW.
26. Hur kan vi nu, till och med då vi får möta religiöst motstånd, hålla modet uppe och bevara våra hjärtan starka?
26 Behöver du mod? Låt oss då samlas med varandra och ”icke försumma att komma tillsammans, såsom några hava för sed, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mera som ni se dagen närma sig”. (Hebr. 10:25, NW) Tusentals människor, som är medvetna om sitt andliga behov, drar sig nu bort från denna onda värld och söker sanningen hos Jehovas vittnen. De kommer från alla slags religiösa grupper såväl som ur deras led, som säger sig inte ha någon religiös anknytning. Varför kommer de? Därför att de älskar livet, och Jehovas vittnen studerar bibeln. Detta hjälper dem att bygga upp sin tro på Gud, livgivaren. Allteftersom dessa många tusen människor studerar Guds ord tillsammans med Guds överlämnade folks församling, kommer deras tro att byggas upp, och detta kommer att göra dem modiga och starka — något mycket nödvändigt i dessa dagar. Då fruktar de inte längre för det som världen fruktar, ty Jehovas verksamma vittnen väntar verkligen på denna tingens ordnings tillintetgörelse i Harmageddonstriden. Medan de väntar härpå, kungör de Jehovas rike såsom mänsklighetens enda hopp. Även om nationerna och flertalet bland människorna i världen inte vill veta av Jehovas vittnens tröstande budskap och många vittnen blir förföljda, satta i fängelse, ja, till och med dödade, därför att de predikar Guds ord, påminner de sig psalmisten Davids styrkande ord: ”Var modiga, och må edert hjärta vara starkt, alla ni som vänta på Jehova.” — Ps. 31:25, NW.