Att komma till rätta med ensamheten
JOANNA var en tilldragande 15-åring, som var mycket populär bland både pojkar och flickor. Hon föreföll vara lycklig; hon hade ju massor av kamrater. Hennes liv förkortades genom att hon sköt sig själv med en dubbelbössa. Hon efterlämnade följande meddelande: ”Kärlek är att inte längre vara ensam. Det gör ont att ha tråkigt.”
Varför skulle en människa som Joanna, som hade så många vänner, känna sig ensam?
Att man är för sig själv behöver inte nödvändigtvis betyda att man är ensam
Många människor tycker om att vara för sig själva ibland, så att de kan tänka och meditera. Men alla människor har ett grundläggande behov av att tala med någon, som visar intresse, om vad de tänker och tycker. Om man inte får tala med någon om det som ligger en varmt om hjärtat, så känner man sig ensam.
Det är därför inte svårt att förstå varför man kan känna sig ensam i en folksamling eller rentav tillsammans med många ytliga bekantskaper. Man är ensam, när man inte får något gensvar från andra, när man känner att man inte är önskad, eller när man måste bära sina känslomässiga bördor ensam.
Det finns verkligen orsak att känna sig ensam ibland. En make eller maka eller en nära vän kanske dör. Det är inte tu tal om annat än att man kommer att känna sig ensam. Skilsmässa kan också ge upphov till ensamhet. En kvinna beskriver den ångesten:
”Jag är mitt uppe i en skilsmässa, som jag inte önskade och som jag aldrig trodde skulle hända. Min man har lämnat mig. Min ångest är för tillfället så stor att jag ibland önskar att jag vore död. Det känns som om jag aldrig skulle komma över det, särskilt klockan 4 på morgonen, när jag vaknar och återigen inser att jag har blivit övergiven och är ENSAM.”
Om du flyttar till nya trakter, kanske långt ifrån nära vänner, kan det mycket väl tänkas att du blir ensam. Det finns ingen orsak att känna sig generad eller skamsen för det. Detta är normalt och vad man bör förvänta. En auktoritet sade:
”När du väl accepterar ensamheten som en fullkomligt normal mänsklig känsla, så kommer ensamhetskänslorna nästan säkert att gå över. De kommer att ersättas av en annan sinnesstämning eller känsla. Livet är sådant att dessa känslor kommer och går. Om man inte accepterar detta faktum, utan förväntar att livet skall vara ett ständigt lyckorus, blir man bara besviken och bitter.” — Theodore I. Rubin.
Det är inte en fråga om att aldrig känna sig ensam, utan om att inte låta ensamheten överväldiga en. Men det är en sak att veta vad som orsakar ensamheten och en helt annan sak att finna en lösning.
Att bara säga till en ensam människa att hon skall sätta i gång och göra någonting är inte hela svaret
Det är vanligt att man säger till en ensam människa: ”Vad är det för fel på dig? Du behöver inte vara ensam. Gå ut. Gå med i en klubb. Sätt i gång och gör någonting!” Man lägger hela skulden för ensamheten på den ensamme.
Men att engagera sig i någonting bara för engagemangets egen skull kan bli som narkotika. Det går inte till botten med problemet, utan döljer eller undviker det. En forskare medgav:
”Otaliga änkor har berättat för mig hur de har prövat det här receptet [att engagera sig i någonting] bara för att komma hem till en tom lägenhet utmattade och ännu mer medvetna om det smärtsamma tomrummet i sitt liv.”
Men några har funnit att genom att de varit upptagna med att göra saker och ting för andra av ett osjälviskt motiv, så har de lyckats hålla ensamheten på avstånd. Detta kan bidra till att åstadkomma det slags relationer till andra som ensamma människor saknar. Exemplet i bibeln med den kristna kvinnan Dorkas belyser detta. Det sägs i den bibliska berättelsen att ”hon överflödade i goda gärningar och barmhärtighetsgåvor”. — Apg. 9:36.
Hon var av allt att döma ogift vid sin död. Hade hon utvecklat nära gemenskap med andra? Bibeln säger att ”alla änkorna” grät över hennes död och ”förevisade många innerklädnader och ytterklädnader”, som Dorkas hade gjort åt dem. (Apg. 9:39) Hon hade gjort många goda gärningar mot sådana som också var ensamma. Detta gjorde att de höll av henne. Det hjälpte henne också att hålla ensamheten på avstånd. Liknande generositet kan hjälpa en person i våra dagar att komma till rätta med känslor av ensamhet.
Men hur kommer det sig att några ensamstående personer är lyckliga i sin situation, medan andra inte är det?
Det beror ofta på ens inställning
Helt naturligt kanske du längtar efter att ha en egen varmhjärtad familj och beklagar att du är ensamstående. Vid en undersökning nyligen tillfrågades olika personer om de skulle vilja byta sitt liv med någon annan, om de kunde, och i så fall med vem. Överraskande nog så betraktade både gifta och ogifta personer varandra med avundsjuka blickar. En hustru, som önskade byta liv med sin ogifta väninna, skrev:
”Hon rår sig själv. Hon kan resa och gå vart hon vill, när hon vill. När man är gift och har barn, rår man aldrig sig själv. Man måste alltid ta hänsyn till man och barn. ... Missförstå mig inte. Jag älskar min familj mycket, och mitt liv kretsar helt kring dem. Men om jag finge leva om mitt liv, skulle jag inte gifta mig.” — Psychology Today, augusti 1976.
Även om du inte är ogift på grund av eget val, så se ändå på fördelarna. Det kommer att hjälpa dig att inte hemfalla åt förlamande självömkan. ”Det finns värre saker i livet än att aldrig hitta en man”, varnade en ogift kvinna och tillade: ”Det är att aldrig hitta sig själv.” Men detta uppnår man inte genom att tillbringa sin tid med att bara tänka på sig själv.
Var utåtriktad
Bibeln föreslår att man ”inte med personligt intresse håller ett öga bara på ... [sina] egna angelägenheter, utan också med personligt intresse på de andras”. (Fil. 2:4) Intressera dig för andra. Var villig att betala det känslomässiga priset som krävs för att vara utåtriktad mot andra människor. Arbeta på att skapa relationer som inte bara är rakbladstunna.
”Det är lättare sagt än gjort!” svarar milliontals ensamma människor. Det är sant. Det kräver att man uppodlar det som bibeln kallar för ”medkänsla”. (1 Petr. 3:8) Det ursprungliga grekiska ordet betyder bokstavligen ”att lida med”. Det innebär att dela andras erfarenheter. Lyssna alltså med uppriktigt intresse, när du är inbegripen i ett samtal, i stället för att tänka på vad du skall säga härnäst. Koncentrera dig på vad den andra människan säger. Försök att sätta dig in i hennes känslor. Se saker och ting från hennes ståndpunkt.
Det finns ingenting som stimulerar god konversation mer än några meningsfulla men ändå omtänksamma frågor, till exempel: ”Var kommer du ifrån?” ”Hur trivs du här i trakten?” ”Vad har du för intressen?” ”Har du några hobbyer?” Om personen är en medkristen, kan man vanligtvis, för att få i gång ett samtal, fråga: ”Hur blev du intresserad av att bli kristen?” Du måste naturligtvis undvika att vara överdrivet nyfiken eller att driva en sak så långt att din kamrat känner sig besvärad.
Man kommer snart att ställa liknande frågor till dig, och då får du tillfälle att tala. Förutom att bara prata kommer du att vara den som tar det första steget, när det gäller att få till stånd ett samförstånd med någon annan. Nästa gång ni träffas har ni något gemensamt. Den där personen är inte längre ett intetsägande ansikte i en folkskara. Och det är inte heller du för honom. Ni har börjat få något gemensamt.
Var beredd på att det kan uppstå dumma situationer ibland. Bibeln säger rentav: ”Vi gör alla misstag på alla sätt, men den människa, som kan påstå att hon aldrig säger något olämpligt, kan anse sig själv som fullkomlig.” (Jak. 3:2, Phillips) Förvänta därför inte fullkomlighet vare sig av dig själv eller av andra. Det finns ofta en naturlig blyghet. Det krävs både tid och gemensamma intressen för att kunna bygga upp en uppriktig vänskap. Tro därför inte att det har bildats en vänskap bara efter några få lättsamma konversationer. Den springande punkten är: Intressera dig för andra, och du kommer att upptäcka att den kroniska ensamheten så småningom försvinner. Men kommer alla dina bekanta att utgöra bra vänner?
Var noga med hur du väljer dina vänner
Det finns otaliga historier om hur personer har nästlat sig in hos ensamma människor — framför allt hos kvinnor — för att själviskt utnyttja dem. ”I sin ensamhet tappade hon fullständigt huvudet. Hon tror fortfarande att hon gjorde det som var rätt”, klagade en kanadensisk jurist med hänsyftning på en ensam änka, som hade blivit utsatt för utpressning på 100.000 dollar av en man, som hon litade på.
Pengar är inte det enda eller det mest värdefulla som ensamma människor kan komma att förlora genom att inte vara noga med vilka de väljer att umgås med. Personliga värderingar, självaktning, värdighet och ett gott samvete är bara några få av de ”värdesaker”, som ensamma människor kan berövas av så kallade tröstande vänner. Därför bör en sann kristen söka vänskap bland dem som vägleds av bibliska principer. Det ligger praktisk vishet i följande bibliska ordspråk:
”Hav din umgängelse med de visa, så varder du vis; den som giver sig i sällskap med dårar, honom går det illa.” — Ords. 13:20.
”Giv dig icke i sällskap med den som lätt vredgas ... på det att du icke må lära dig hans vägar och bereda en snara för ditt liv.” — Ords. 22:24, 25.
”Den som giver sig i sällskap med skökor [eller omoraliska kvinnor och män] förstör, vad han äger.” — Ords. 29:3.
Det är särskilt farligt för gifta människor, som inte är lyckliga i sitt äktenskap, att se sig om efter känslomässig förståelse på annat håll. Hur mycket bättre är det inte att i stället försöka komma närmare sin partner! Lär dig att dela, inte bara ett hem, utan också dina känslor.
Sunda förnuftet och respekt för äktenskapet bör få oss att inse att vi inte bör förvänta att få vissa behov av sällskap uppfyllda av någon av det motsatta könet, som vi inte har rätt att bli känslomässigt engagerade med. När en ensamstående kristen går igenom en mycket svår situation, är det givetvis helt naturligt för andra i församlingen — särskilt då de äldste — att intressera sig för personen i fråga. (1 Tess. 5:14) En kristen kvinna, som var känslomässigt uppriven på grund av sin skilsmässa, sade: ”Det som hjälpte mig mycket under den här tiden var att en äldste och hans hustru visade verkligt intresse för mig. De tittade in vid olika tillfällen bara för att säga några uppmuntrande ord.” Vad var det som hindrade orätta känslor från att utvecklas? Hon sade: ”Han hade alltid med sig sin hustru, så orätta känslor uppstod aldrig i mitt sinne.”
Men det krävs mer än bara trevligt umgänge med goda vänner för att komma till rätta med ensamheten. En människa kan inte tillbringa all sin tid med trevliga samtal. För att en människa skall ha självaktning, som är så nödvändigt för att övervinna ensamheten, måste hennes liv ha ett uppsåt, och hon måste ha en verklig känsla av att uträtta något. Vad är det då som behövs för att skänka detta?
Ett förhållande som kräver engagemang
”Engagemang var alltid ett fult ord för mig”, sade en 24-årig ogift kvinna. Och ändå var hennes liv meningslöst, som hon själv sade: ”Det var bara den ena deppiga och ensamma dagen efter den andra. ... Jag tillbringade flera år med att vänta — jag väntade på att världen skulle räcka mig ett kuvert med mitt liv inuti. Då menade jag att allt skulle bli bra. Då skulle jag inte behöva känna mig så ensam eller osäker längre.” Men detta inträffade aldrig.
Detta är ingen ovanlig erfarenhet, för en forskare sade om många ensamma tonåringar: ”De utvecklade inget djup, de lärde sig aldrig vad som krävs för att överleva, de upptäckte inte vikten av att skaffa sig livsuppgifter.” Vikten av ”livsuppgifter” och engagemang kan inte överbetonas, om man skall övervinna ensamheten. Men engagemang i vad? Det finns mycket att ägna sig åt nu för tiden. Vilket av allt detta bör man välja som sin ”livsuppgift”?
En vis kung, som levde för flera tusen år sedan, hade möjlighet att fullfölja det ena målet efter det andra — rikedom, trädgårdsanläggningar, trädgårdsarkitektur, byggnadsprojekt; han ägnade sig åt musik och åt kvinnor och åt många andra ting. När kung Salomo hade tänkt på allt det, som han hade uträttat, sade han: ”Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till.” Han hade undersökt allt som fanns på den tiden. Hans erfarenhet i livet hjälpte honom att dra slutsatsen att det enda som skänkte bestående tillfredsställelse var att låta sitt liv kretsa kring Gud och hans tillbedjan. Många har funnit att Salomos slutsats är precis lika sann i våra dagars värld. — Pred. 2:3—11; 12:13.
Innebär detta bara att gå på religiösa möten och bli djupt engagerad i social verksamhet? Du kanske har prövat detta. Bibeln visar att man måste engagera sig djupare än enbart med social verksamhet eller något ädelt arbete.
Jesus Kristus visade att det måste vara ett personligt, intimt förhållande till Gud. Han förutsåg att hans lärjungar skulle överge honom, och han sade: ”Och ändå är jag inte ensam, eftersom Fadern är med mig.” (Joh. 16:32) Han kände sin Faders starka intresse för honom. Gud var inte avlägsen eller långt borta. Han kände sin Fader. Det var denna närhet som styrkte Jesus under de ögonblick då ingen människa fanns till hands för att hjälpa honom.
Du är kanske engagerad i religiös verksamhet, men har du verkligen utvecklat ett personligt förhållande till Gud? Känner du hur starkt intresserad han är av ditt liv? Känner du, som Jesus gjorde, att ”Fadern är med mig”? Eller verkar Gud avlägsen och svår att nå?
För att verkligen lära känna Gud måste man först ta reda på saker och ting om honom, om hans personlighet. Sådan upplysning finns i bibeln. Jehovas vittnen ger dig gärna personlig och kostnadsfri hjälp, så att du kan skaffa dig exakt kunskap om Gud. — Joh. 17:3.
Allteftersom du växer till i denna kunskap, kommer du att dras närmare vår himmelske Fader. Du kommer att uppleva hur han ger dig styrka att möta varje dags oro och bekymmer. Allt detta kommer att hjälpa dig att bygga upp ett starkt personligt förhållande till Gud, vilket är det bästa sättet att lösa ensamheten på.
[Infälld text på sidan 10]
Räcker det med mänskliga relationer, när du blir äldre?