”Herren vare med den ande du lägger i dagen”
”Herren vare med den ande du lägger i dagen. Hans oförtjänta omtanke vare med er.” — 2 Tim. 4:22.
1, 2. Hur kan en människas ande definieras? Illustrera detta genom bibliska exempel. (Filem. v. 25)
VARJE människa har en viss ande. Med detta menas att hon har ett särskilt sinnelag, en särskild benägenhet eller en särskild kraft till att ge motiv. Följaktligen är det inte förvånande att människor ofta blir välkända för motivet bakom det de säger och gör.
2 Den Heliga skrift nämner egenskaperna hos somliga människor, vilka gav dem motiv att handla. Vi kan ta en illustration: Jehova Guds profet Mose beskrivs som ”mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden”. (4 Mos. 12:3) Abigail, som slutligen blev hustru till kung David i Israel, sades ha ”ett gott förstånd”. — 1 Sam. 25:3, 39.
3. a) Varför bör kristna ha en god och förträfflig ande? b) Vad var Paulus’ önskan beträffande Timoteus’ ande?
3 Sanna kristna har tagit på sig den ”nya personligheten” och bör därför ha en god och förträfflig ande. När allt kommer omkring har de iklätt sig sådana motiverande krafter som kärlek, medömkan, omtänksamhet, anspråkslöshet i sinnet, mildhet och långmodighet. De uppodlar och ådagalägger Guds andes frukter — kärlek, glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet och självbehärskning. (Gal. 5:22, 23; Ef. 4:20—24; Kol. 3:9—14) Inom den kristna församlingen är personliga attityder helt visst betydelsefulla, eftersom Paulus, när han skrev till sin medarbetare Timoteus, uttryckte sig på följande sätt: ”Herren vare med den ande du lägger i dagen. Hans oförtjänta omtanke vare med er.” (2 Tim. 4:22) Paulus önskade att Gud, genom Herren Jesus Kristus, skulle godkänna den kraft som tillskyndade till verksamhet, vilken ådagalades av Timoteus.
EN FÖRSAMLINGS ”ANDE”
4. a) Har en församling en ande? b) Vad är önskvärt i detta sammanhang?
4 Alldeles som en människa visar en viss ande, så har också en hel församling av Guds folk en bestämd ande. Det är mycket troligt att en uppmärksam person kommer att lägga märke till verkningarna av denna kraft som är i verksamhet i deras sinnen och hjärtan, i det att den kanske frambringar en ande av vänlighet och kärlek, en ande av ro och frid eller en ande av nitälskan och entusiasm. Denna ande skulle naturligtvis också kunna vara en sådan som ger negativa verkningar. Men vilken välsignelse är det inte när denna ande är god och utmärkt! Det är uppenbart att aposteln Paulus önskade att församlingarna skulle ådagalägga en sådan ande. Till församlingen av kristna i staden Filippi skrev han: ”Herren Jesu Kristi oförtjänta omtanke vare med den ande ni lägger i dagen.” (Fil. 4:23) Aposteln uttryckte sig på liknande sätt när han skrev till de kristna i Galatien. — Gal. 6:18.
5. Vilka grunddrag kan en utomordentlig församlingsande ha?
5 Är du ett av Jehovas vittnen? Om du är det, hurudan är då anden i den församling som du kommer tillsammans med? Det kan vara en utomordentlig ande. Församlingen kan ge mycket gott gensvar på råd från bibeln. Dessutom kan den ha en kärleksfull, hjärtevärmande, samarbetsvillig, gästfri ande. De som kommer tillsammans med församlingen kan vara mycket andliga i sitt synsätt. I så fall är det så att ”Herren Jesu Kristi oförtjänta omtanke ... [är] med den ande ni lägger i dagen”. — Filem. v. 25.
HUR FÖRSAMLINGENS ANDE BLIR FRÄLST
6. Vilket slag av otillbörliga levnadsförhållanden tolererades i församlingen i Korint?
6 En sådan utmärkt ande bör vidmakthållas. Vikten och betydelsen av att bibehålla en församlings ande framhölls i det forntida Korint. Aposteln Paulus fick veta att det bland de kristna i denna stad tolererades sexuell omoraliskhet, ”sådan otukt som inte ens förekommer bland nationerna, att en viss man har sin fars hustru”. — 1 Kor. 5:1.
7, 8. Varför var det enligt Paulus nödvändigt att utesluta den här omoraliske mannen i Korint?
7 Tillsyningsmännen i denna församling hade inte uteslutit den här personen, men Paulus uppfordrade dem att överlämna ”en sådan man åt Satan till köttets undergång”. De skulle driva bort honom från den kristna församlingen ut i den värld som behärskas av Satan, djävulen, och där undergången väntar. (1 Joh. 5:19) Varför skulle de vidta denna åtgärd? Det var, som Paulus sade, ”för att anden skall bli frälst på Herrens [Jesu Kristi] dag”. — 1 Kor. 5:3—5.
8 Den här mannen måste uteslutas, om ”anden”, församlingens andlighet, som var grundad på Guds ord, skulle bli frälst. I annat fall skulle litet surdeg få ”hela degen att jäsa”, dvs. ett andligt besmittande inflytande skulle sprida sig i församlingen, och så skulle Jehova avskära denna församling. I vår tid är det precis lika viktigt att församlingens ande, som är grundad på Jehovas inspirerade ord, blir frälst. — 1 Kor. 5:6.
DEN FÖRSTA KRISTNA FÖRSAMLINGEN — ETT MÖNSTER FÖR VÅR TID
9. Vilken ande ådagalade församlingarna under första århundradet i allmänhet?
9 Det är sant att äldste i församlingarna under första århundradet måste vara vaksamma i andligt avseende, om anden skulle ”bli frälst”. Det är obestridligt att problem uppstod ibland. Likväl är det så att ingenting flödar över av större värme, kärlek och verklig ömsesidig omsorg än anden i de första kristna församlingarna i allmänhet. Jesus Kristus hade förklarat: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Joh. 13:35) Sådan kärlek ådagalades ständigt. Aposteln Johannes talade till exempel om sin medtroende Gajus som ”den älskade Gajus, som jag i sanning älskar”. — 3 Joh. v. 1.
10. Vad slags förhållande hade apostlarna till medtroende?
10 Apostlarna arbetade med sina bröder och systrar i tron, de spelade inte översittare mot dem. De gav inte barska befallningar. I stället vädjade dessa män till hjärtat hos medtroende. Det var passande att kristna medförbundna omtalades som ”bröder”, ”älskade” och ”delaktiga ... i den oförtjänta omtanken”. (Fil. 1:7; 4:8; 1 Petr. 4:12; 1 Joh. 4:1) Denna kärleksfulla inställning var grundad på djupt intresse för andras andliga välfärd som medarvingar till liv. — Jak. 2:5; 1 Petr. 3:7.
ÖDMJUKA, KÄRLEKSFULLA TILLSYNINGSMÄN
11. Hur skulle du beskriva aposteln Paulus’ inställning till sina andliga bröder och systrar? (1 Tess. 2:7)
11 Den kärlek och ömsesidiga aktning som genomsyrade församlingarna under första århundradet återspeglade de inre egenskaperna hos de första kristna som individer. Låt oss ta den resande tillsyningsmannen Paulus som ett exempel. Hans hjärta hade ”vidgat sig” till att tillgivet omfatta medtroende i Korint. (2 Kor. 6:11—13) Dessutom hade han ett hjärta fullt av kärlek till sina andliga bröder och systrar överallt. Inte att undra på att det dagligen välte in över honom ”bekymren för alla församlingarna”! — 2 Kor. 11:28.
12, 13. a) Med vilken ande förmanade Paulus kristna äldste i Efesus? b) Hur reagerade de äldste i Efesus, då Paulus sade farväl till dem?
12 Var Paulus arrogant och härsklysten, så att han spelade herre över andra tillbedjare av Jehova? Sannerligen inte! Vi kan till exempel nämna att han inte grälade eller ställde auktoritära krav, när han allvarligt förmanade kristna äldste i Efesus. Hans vädjanden till dem var grundade på kärlek. Dessa tillsyningsmän visste att aposteln talade sanning, då han sade: ”Ha i minnet att jag i tre års tid, natt och dag, inte upphörde med att allvarligt förmana var och en under tårar.” (Apg. 20:18, 19, 31) Vilken uppriktig och ödmjuk äldste! Och detta var den ande som hans Herre förväntade att han skulle ådagalägga, eftersom Jesus Kristus hade sagt: ”Ni vet att nationernas styresmän spelar herrar över dem och att de stora utövar myndighet över dem. Så är det inte bland er; utan vemhelst som vill bli stor bland er, han skall vara er tjänare, och vemhelst som vill vara först bland er, han skall vara er slav.” — Matt. 20:25—27.
13 Tänk nu på tillsyningsmännen i Efesus. Var de kallsinniga, otillgängliga? Nej, sannerligen inte! Detta är inte den bild som framställs i Guds ord. I samband med att Paulus skulle säga farväl till dem i Miletus får vi veta: ”Han [böjde] knä tillsammans med dem alla och bad. Ja, det blev en hel del gråt bland allesammans, och de föll Paulus om halsen och kysste honom ömt, eftersom de kände särskild smärta över det ord, som han hade sagt, att de inte mer skulle komma att få se hans ansikte.” (Apg. 20:36—38) Det är bara kärleksfulla och ödmjuka människor som skulle handla på detta sätt. Det var helt visst så att Herren var med ”den ande” de lade i dagen.
DEN ANDE SOM ANDRA VISADE
14. Vilken särskild egenskap visade Lydia?
14 Men hur var det med andra som kom tillsammans med den första kristna församlingen? Den goda ande som ådagalades av många av dem, enligt vad som visas i bibeln, erbjuder ett utomordentligt föredöme för kristna i vår tid. Bland de första att omfatta kristendomen i Europa var Lydia och hennes husfolk, som bodde i Filippi. Lydia tog emot de goda nyheterna, som predikades av Paulus, blev döpt och visade omedelbart gästfria egenskaper. ”Om ni har bedömt mig vara trogen mot Jehova”, sade hon, ”kom då in i mitt hus och stanna kvar.” Ja, Paulus’ resande följeslagare, Lukas, skrev: ”Hon nödgade oss helt enkelt att komma.” (Apg. 16:11—15) Det kan hända att det åtminstone till en del berodde på Lydias gästfrihet att aposteln längre fram sade till kristna i Filippi: ”Jag tackar alltid min Gud var gång jag nämner er ... på grund av det bidrag ni har gett till de goda nyheterna från första dagen ända till detta ögonblick.” (Fil. 1:3—5) Ja, Herren var med den ande som lades i dagen av dessa filipper, bland dem den trogna Lydia.
15—17. a) Varför kunde Akvila och Priscilla utreda ”Guds väg mera korrekt” för Apollos? b) Hur kan det sägas att Herren var med den ande som Akvila och Priscilla visade?
15 Juden Akvila och hans hustru Priscilla hade också en god ande. Sedan de förvisats från Rom genom det påbud som kejsar Klaudius utfärdade mot judarna (år 50 v.t.), hade de bosatt sig i Korint. Några månader senare kom aposteln Paulus dit och blev mottagen i deras hem. I själva verket arbetade alla tre tillsammans med att göra tält. Utan tvivel hjälpte också Akvila och Priscilla aposteln att bygga upp den nya församlingen i Korint. — Apg. 18:1—11.
16 Då Paulus seglade i väg till Syrien år 52 v.t., följde Akvila och Priscilla med honom så långt som till Efesus. Där öppnade detta gifta par sitt hem som församlingens mötesplats. I Efesus fick också Akvila och Priscilla privilegiet att utreda ”Guds väg mera korrekt” för Apollos. (Apg. 18:18—26; 1 Kor. 16:8, 19) De var i stånd att ge sådan undervisning på grund av sin goda mentala uppfattning eller insikt beträffande Guds ord och vilja.
17 Vid den tid då aposteln Paulus skrev till de kristna i Rom, omkring år 56 v.t., hade Akvila och Priscilla återvänt till Rom. Där öppnade de återigen sitt hem som en plats för kristna möten. Paulus hälsade till dem som sina ”medarbetare i Kristus Jesus, som har vågat sin egen hals för min själ och som inte bara jag tackar utan också alla församlingarna bland nationerna”. (Rom. 16:3—5) Vid något tillfälle hade Akvila och Priscilla satt livet på spel för Paulus. Kort innan Paulus led martyrdöden omkring år 65 v.t. sände han genom Timoteus hälsningar till detta goda gifta par, som då bodde i Efesus. Vid den tiden hade Akvila och Priscilla varit kristna i åratal, och fortfarande var Herren med ”den ande” de lade i dagen. — 1 Tim. 1:3; 2 Tim. 4:19, 22.
18. Vad slags människa var aposteln Johannes’ vän Gajus?
18 Mot slutet av det första århundradet v.t. riktade den åldrige aposteln Johannes sitt tredje av Gud inspirerade brev till en medtroende vid namn Gajus. Aposteln hyste kärlek till den här gode kristne mannen. Gajus vandrade ”i sanningen”, och andra hade ”vittnat om ... [hans] kärlek inför församlingen”. Johannes visste att Gajus var en gästfri och kärleksfull man. — 3 Joh. v. 1—8.
19. Varför måste vi säga att Herren inte var med den ande som Diotrefes lade i dagen?
19 Men vilken kontrast rådde det inte mellan Gajus och en viss Diotrefes! Johannes sade: ”Jag har skrivit något till församlingen, men Diotrefes, som tycker om att inta främsta platsen bland dem, tar inte respektfullt emot någonting från oss. Därför skall jag, om jag kommer, påminna om hans gärningar, som han fortsätter med, i det han sladdrar om oss med onda ord. Och inte nöjd härmed, tar han inte heller själv respektfullt emot bröderna, och sådana som vill ta emot dem försöker han hindra och kasta ut ur församlingen.” (3 Joh. v. 9, 10) Herren var sannerligen inte med den ande som Diotrefes lade i dagen.
20. Av vad slags personer i stort antal bestod de första kristna församlingarna?
20 Här och där kan någon lik Diotrefes framträda på skådeplatsen. Men församlingarna på den tiden bestod av många trogna, andligen mogna kristna. Ja, det fanns kärleksfulla, gästfria individer, sådana som Lydia och Gajus. Det fanns personer som liknade Akvila och Priscilla och som hade god andlig insikt och var villiga att öppna sina hem för församlingens möten. Det är obestridligt att Herren var med den ande som sådana personer lade i dagen. Vem som älskar Gud i denna tid skulle inte vilja vara lik dem?
ATT BYGGA UPP MEDTILLBEDJARE
21, 22. a) Varför bör kristna äldste i vår tid vara djupt intresserade av anden i de församlingar som de tjänar med? b) Vilka frågor kan en tillsyningsman ställa sig själv beträffande den församling han tjänar?
21 Enligt vad vi lagt märke till tidigare visade aposteln Paulus omsorg om anden i församlingen i Korint. Dessutom gav han uttryck åt hoppet att Herren Jesus Kristus skulle vara med den ande som lades i dagen av församlingar och enskilda. (1 Kor. 5:1—5; Gal. 6:18; Fil. 4:23; 2 Tim. 4:22; Filem. v. 25) På liknande sätt var den förhärligade Jesus Kristus intresserad av den ande som visades av de sju församlingar som det talas om i Uppenbarelseboken. (Upp., kap. 2, 3) Därför bör kristna äldste i denna tid vara djupt intresserade av den ande som läggs i dagen av de församlingar som de tjänar med.
22 Som en man som av helig ande är förordnad att vara herde ”för Guds hjord” bör en tillsyningsman känna denna hjords utseende. (1 Petr. 5:2; Apg. 20:28; jämför Ordspråksboken 27:23 enligt Nya Världens översättning.) Han kan mycket väl fråga sig själv: Är bröderna och systrarna i församlingen verkligen lyckliga? (Ps. 128:1) Visar deras ansikten att de tjänar Jehova av ”hjärtans lust”? (5 Mos. 28:45—47) Är de regelbundet närvarande vid kristna möten? (Hebr. 10:24, 25) Studerar de bibeln enskilt i hemmet? (Jos. 1:7, 8) Är dessa medtroende verkligen ”sunda i tron”? (Tit. 2:2) Har de verkligen djup uppskattning av andliga ting? (Ps. 27:4) Är det uppenbart att de ömt vårdar sitt förhållande till Jehova Gud och verkligen önskar lovprisa honom? — Ps. 9:2, 3.
23. Vad måste äldste göra, om de skall ”predika ordet”?
23 En uppriktig värdering kan uppenbara ett behov av att uppodla större andlighet i församlingen. För detta lämpar sig det offentliga podiet eller talarstolen ofta väl. Tillsyningsmannen Timoteus måste träda upp emot somliga inom församlingen, vilka stred ”om ord” och ”inte ... [var] gynnsamt stämda” gentemot sanningen. (2 Tim. 2:14, 23—25) Deras närvaro skulle leda till en ”ogynnsam tid” för församlingen. Därför skulle Timoteus ”predika ordet” — inte mänsklig vishet, utan Guds oförfalskade ”ord”. (2 Tim. 4:1, 2; jämför 1 Korintierna 2:1—5.) Till församlingens andliga bästa i vår tid behöver de äldste likaså ”predika ordet”, i det de grundar sina kommentarer på bibeln, vare sig de gör detta från podiet eller i privata samtal.
24, 25. a) I vilket syfte kan äldste besöka medtroende i deras hem? b) Finns det skriftenliga skäl för äldste att bedja för andra tillbedjare av Jehova?
24 Ett annat sätt att bygga upp medtroende andligen är genom att besöka dem i deras hem. Jesus Kristus gjorde detta och sökte hjälpa människor i andligt avseende. (Luk. 7:36—50; 19:1—27) På liknande sätt önskade aposteln Johannes besöka Gajus och andra för att tala med dem ansikte mot ansikte om andliga angelägenheter. — 2 Joh. v. 1, 12; 3 Joh. v. 1, 13, 14.
25 Med kristen kärlek som motiv kan nutida äldste besöka medtroende i deras hem. Detta gör de inte för att ”kontrollera” dem, utan för att ge andlig hjälp och uppmuntran. Dessutom gör tillsyningsmän väl i att nämna sina kristna bröder och systrar i bön. Det är intressant att lägga märke till att profeten Samuel sade till israeliterna: ”Vare det ock fjärran ifrån mig, att jag skulle så synda mot HERREN [Jehova], att jag upphörde att bedja för eder!” (1 Sam. 12:20, 23) Aposteln Paulus gav också ett gott föredöme för tillsyningsmän genom att bedja för medtillbedjare av Jehova. — 1 Tess. 1:1, 2; 2 Tim. 1:1—4; Filem. v. 4.
26. Om Herren skall vara med någons ande, vad behöver denne då?
26 En god och glädjerik ande kommer att råda i en församling av Guds folk, om de ber för varandra. Dessutom kommer en god ande att vara rådande, om kristna tillsyningsmän kärleksfullt är herdar för ”hjorden”. (Fil. 2:19, 20; 1 Petr. 5:1—4) Ja, Herren kan vara med ”den ande du lägger i dagen”, men detta kräver någonting mycket bestämt från din sida som individ. Du behöver ha god insikt i Guds ord för att kunna helt och fullt behaga Jehova.