”Ditt ord är sanning”

Varför lär man ut treenigheten?

ENLIGT treenighetsläran, som förfäktas av flertalet kyrkosamfund inom kristenheten, är Fadern, Sonen och den Helige Ande ”till sitt väsen en enda Gud, men ändå tre skilda personer”. Alla tre personerna betraktas som ”lika mäktiga och lika eviga”. Läran sägs vara ett mysterium, som aldrig kan förstås helt och fullt. Men vilket ursprung har detta mysterium?

I New Catholic Encyclopedia medges det: ”Bibelteologer, däribland ett ständigt växande antal romerska katoliker, erkänner att man inte utan betydande inskränkningar kan tala om trinitarianism i Nya testamentet. I nära överensstämmelse med detta erkänner de som sysslar med dogmhistoria och systematisk teologi att när man talar om oinskränkt trinitarianism, har man avlägsnat sig långt från tiden för urkristendomen till låt oss säga det sista kvartsseklet av 300-talet. Det var först då som den så kallade slutgiltiga treenighetsdogmen ’en Gud i tre personer’ blev helt och hållet upptagen i kristet liv och tänkande.” Man medger alltså att treenighetsläran, som flertalet av kristenhetens kyrkomedlemmar tror på, inte framställs som sådan i bibeln.

Beträffande formuleringen av treenighetsläran heter det vidare i New Catholic Encyclopedia: ”Det var kyrkofädernas och de tidiga kyrkomötenas uppgift att formulera mysteriet om Kristus, sann Gud och sann människa, i exakta och formella ordalag.”

Detta ger upphov åt ett antal frågor: Varför framställs inte treenighetsläran klart och tydligt i den Heliga skrift? Har formuleringen av detta ”mysterium” någon grund i bibeln? Kan det vara så att de som bidrog till utvecklandet av treenighetsläran i verkligheten hade avvikit från den sanna kristendomens läror?

Redan under det första århundradet v.t. hade falska lärare smugit sig in i den kristna kyrkan eller församlingen. Aposteln Paulus skrev till de kristna i Galatien: ”Några finnas, som vålla förvirring bland eder och vilja förvända Kristi evangelium. Men om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad.” (Gal. 1:7, 8) Samme apostel varnade de kristna för framtida händelser och förklarade: ”Emellertid säger det inspirerade uttalandet avgjort att i senare tidsskeden några kommer att avfalla från tron, i det att de ägnar uppmärksamhet åt vilseledande inspirerade uttalanden och demoners läror.” — 1 Tim. 4:1, NW.

Eftersom treenighetsläran inte var fullt utvecklad förrän under senare delen av 300-talet v.t., är det mycket möjligt att de som var ansvariga för utvecklandet av den hade avfallit från det första århundradets kristendom. Vi bör därför önska övertyga oss grundligt om huruvida treenighetsläran har någon grundval i bibeln eller inte. Det är utan tvivel så att ingen som önskar vinna Guds godkännande vill bli befunnen följa en demonlära, dvs. en lära som är i strid med Guds sanning.

Det kan komma som en verklig överraskning för somliga att den kinesiska buddismens treenighet beskrivs på nästan samma sätt som kristenhetens treenighet. Vi läser följande om denna buddistiska treenighet: ”De tre är allesammans inbegripna i ett enda väsen. De tre är detsamma som en; inte en, och ändå inte skilda; utan delar eller sammanfogning. När de tre personerna betraktas som en, talar man om dem såsom den Fullkomliga Enheten (Tathagata). Det finns ingen egentlig skillnad [mellan de tre personerna i treenigheten]; de är manifestationer, olika framträdelseformer av samma oföränderliga väsen.” Det är uppenbart att formuleringen av den kinesiska buddismens treenighet inte hade något samband med bibeln.

Kan detta också gälla den treenighetslära som lärs ut i kristenhetens kyrkosamfund? The Catholic Encyclopedia for School and Home säger rent ut: ”Treenighetsläran var okänd för människor före vår Herres tid.” I ett försök att förklara varför treenighetsläran inte framställs klart och tydligt i de kristna grekiska skrifterna framhålls det i New Catholic Encyclopedia: ”I Nya testamentet skedde uppenbarandet av Kristi gudom gradvis, diskret och i huvudsak indirekt. Man finner ingenstans den rättframma förklaringen: Kristus är Gud. Detta var nödvändigt, om denna tro skulle vinna gehör hos judarna.” Men kan det inte lika gärna vara så att Jesus Kristus aldrig gjorde anspråk på att vara lika mäktig och lika evig som Fadern, därför att det helt enkelt inte var så?

Den Heliga skrift i sin helhet framställer inte Jesu Kristi identitet i fördolda ordalag, som måste förtydligas och åratal senare av prästmän formuleras till ett mysterium som ingen begriper. Jesus Kristus omtalas såsom ”Guds Son”, inte såsom Gud Sonen. Just detta att han kallas ”Son” visar att han haft en begynnelse. Det är därför han i bibeln omtalas såsom den ”förstfödde av allt skapat” och ”begynnelsen till Guds skapelse”. — Kol. 1:15, NW; Upp. 3:14.

Inte ens efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd fick han en ställning av jämlikhet med sin Fader. Den inspirerade aposteln Paulus skrev: ”Jag vill, att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans huvud och att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud.” (1 Kor. 11:3) ”Då skall ock Sonen själv giva sig under den som har lagt allt under honom. Och så skall Gud bliva allt i alla.” (1 Kor. 15:28) I Uppenbarelseboken talar den förhärligade Herren Jesus Kristus upprepade gånger om sin Fader såsom ”min Gud”. I Uppenbarelseboken 3:12 läser vi till exempel: ”Den som vinner seger, honom skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det; och jag skall skriva på honom min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ned från himmelen, från min Gud, så ock mitt eget nya namn.” Detta är i full överensstämmelse med Jesu tidigare ord till Maria Magdalena: ”Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud.” — Joh. 20:17.a

Med tanke på det klara vittnesbördet i Skriften är följaktligen treenighetsläran vad New Catholic Encyclopedia erkänner att den är — ett mysterium, som formulerats av män som levde åratal efter det att den Heliga skrift blivit nedtecknad. Formuleringen av detta mysterium i förment ”exakta och formella ordalag” har i verkligheten åstadkommit sådan förvirring att millioner människor under århundradenas lopp inte har kunnat se skillnaden mellan uttrycken ”Guds Son” och ”Gud Sonen”. I stället för att böja knä i Jesu namn och bekänna att han är Herre till Guds, Faderns, ära har de tillbett något som de medger att de inte begriper — en mystisk, treenig Gud. (Fil. 2:10, 11) Treenighetsläran har alltså gjort det omöjligt för millioner människor att tillbedja Gud ”i ande och sanning” och har vanärat Gud genom att förneka att endast han är universums suveräne härskare. — Joh. 4:24.

[Fotnoter]