Fortsätt att ”arbeta på er egen frälsning”

”Fortsätt ... att med fruktan och bävan arbeta på er egen frälsning.” — Filipperna 2:12.

1. a) Vem eller vad lovprisar Jehova utan ord, och hur är detta möjligt? b) Vilka andra inbjuds att göra detsamma?

JEHOVAS verk lovprisar honom. ”Lova honom, sol och måne, lova honom, alla lysande stjärnor.” Utan att ha talförmåga lovprisar de honom. Bergen och höjderna gör det också, liksom växterna och djuren, fåglarna och kräldjuren. (Psalm 148:3, 9, 10; 19:2—5) Hur är denna lovprisning möjlig, när det inte finns några ord? Den är möjlig därför att verket återspeglar den som tillverkat det. Detta gäller i synnerhet Jehovas verk: ”Hans osynliga egenskaper ses nämligen tydligt alltifrån världens skapelse, eftersom de uppfattas genom de ting som är gjorda, ja, hans eviga makt och gudomlighet.” (Romarna 1:20) Om skapade ting som inte kan tala lovprisar honom, hur mycket mer bör då inte de som har talförmåga göra det! Därför inleds och avslutas Psalmerna 146 till och med 150 (NW) så lämpligt med följande flammande appell: ”Prisa Jah, ni människor!”

2. Vilka gärningar bör återspegla att vi är sanna kristna?

² Alldeles som Jehovas verk återspeglar honom, så återspeglar våra verk eller gärningar oss. Uppenbarar de att vi söker rikedom eller att vi lovprisar Jehova? Det arbete som de kristna i första hand måste ägna sig åt nu är att uppfylla Jesu ord: ”Dessa goda nyheter om Riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” Hans avskedsord till sina efterföljare var: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matteus 24:14; 28:19, 20) När vi vittnar grundligt från hus till hus, bör vårt predikoarbete vara av hög kvalitet. Om vi handlar så, kan vi komma i en god ställning inför konungarna Jehova och Kristus Jesus. ”Ser du en man som är väl förfaren i sin syssla, hans plats är att tjäna kungar.” — Apostlagärningarna 20:20, 21; Ordspråksboken 22:29.

3. Hur övas vi för detta arbete, och varför måste vi bli skickliga i det?

³ Vi har fått bibeln för att vi skall få den undervisning och fostran vi behöver, så att ”gudsmänniskan kan vara fullt duglig, fullständigt rustad för allt gott verk”. När vi studerar bibeln privat eller i grupp, när vi regelbundet går på församlingens möten och när vi tar del i olika biståndsprogram, följer vi därför denna uppmaning: ”Gör ditt yttersta för att träda fram godkänd inför Gud, en arbetare som inte har något att skämmas för, i det han rätt handskas med sanningens ord.” (2 Timoteus 3:17; 2:15) Satan, den nuvarande onda tingens ordnings gud, har vävt en gigantisk väv av religiösa lögner och breder ut den som en slöja över nationerna så att de icke troende blir förblindade för de upplysande goda nyheterna om Kristi rike. Men Jehovas ord är som ett tveeggat svärd, och Jehovas vittnen måste vara skickliga i att svinga det, så att den förblindande slöjan huggs sönder och ljuset på så sätt kan stråla in i fårlika mäns, kvinnors och barns ärliga sinnen och hjärtan. — 2 Korintierna 4:3, 4.

Offer av lovprisning som vinner godkännande

4. Vid vad liknas vår lovprisning, och vilken underlåtenhet påvisas i Malaki 1:6—8?

⁴ Våra ord av lovprisning av Jehova liknas vid de offer som krävdes i Mose lag: ”Låt oss alltid genom honom frambära till Gud ett lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn.” Ord liknas också vid ”våra läppars oxar”. (Hebréerna 13:15; Hosea 14:3, Melin) De offer som frambars under lagförbundet skulle vara felfria, och de präster som ignorerade detta krav förebråddes av Jehova, något som beskrivs i Malaki 1:6—8 (NW):

”’”En son, för sin del, hedrar en fader; och en tjänare sin store husbonde. Så om jag är en fader, var är då den heder som tillkommer mig? Och om jag är en stor husbonde, var är då fruktan för mig?” — så har härskarornas Jehova sagt till er, o präster, som föraktar mitt namn. ”Och ni har sagt: ’På vilket sätt har vi föraktat ditt namn?’” ”Genom att ni frambär förorenat bröd på mitt altare.” ”Och ni har sagt: ’På vilket sätt har vi förorenat dig?’” ”Genom att ni säger: ’Jehovas bord är något som bör föraktas.’ Och när ni frambär ett blint djur till att offras: ’Det är inget ont.’ Och när ni frambär ett halt djur eller ett sjukt: ’Det är inget ont.’”’ ’För fram det till din ståthållare, det ber jag dig. Skall han då finna behag i dig, eller skall han välvilligt ta emot dig?’”

5. Hur kan vi undvika att frambära felaktiga offer av lovprisning?

⁵ Är de offer vi frambär i vår tid, ”våra läppars oxar” eller ”frukten av läppar”, så felfria som möjligt efter vår förmåga? Har vi genom studium och fostran och övning av våra förmågor sett till att våra offer av lovprisning är så goda de möjligen kan bli? Tränger vi in i och begrundar sanningens ord, så att vi kan lägga fram dem på ett tilltalande sätt, när vi besöker människor i deras hem? ”Förutom att församlaren hade blivit vis, lärde han också folket beständigt kunskap, och han övervägde och gjorde grundlig efterforskning, på det att han skulle kunna sammanställa många ordspråk. Församlaren sökte finna de behagliga orden och skriva riktiga sanningsord.” — Predikaren 12:9, 10, NW.

6. Hur kan vi göra det lättare för människor att ta emot budskapet om Riket?

⁶ Det är svårt för människor att erkänna att de har fel och behöver ändra sitt tänkesätt, i synnerhet när det gäller någonting så känsloladdat som religiösa trosåskådningar. Försöker vi göra det lättare för dem? Sätter vi oss in i deras situation, alldeles som aposteln Paulus gjorde? Han sade: ”Så har jag för judarna blivit som en jude för att kunna vinna judar; för dem som är under lag har jag blivit som en under lag, fastän jag själv inte är under lag, för att kunna vinna dem som är under lag. För dem som är utan lag har jag blivit som en utan lag, fastän jag inte är utan lag gentemot Gud utan är under lag gentemot Kristus, för att kunna vinna dem som är utan lag. För de svaga har jag blivit svag för att kunna vinna de svaga. För alla slags människor har jag blivit allt för att i alla händelser kunna frälsa några. Men allt gör jag för de goda nyheternas skull, för att kunna bli delaktig i dem med andra.” — 1 Korintierna 9:20—23.

7. Hur kan vi göra vårt predikande mera övertygande?

⁷ Är vi förstående och vänliga i våra ord, och är vi till läkedom för dem som lyssnar? ”Den som är vis i hjärtat skall kallas förståndig, och den som har sötma på sina läppar lägger övertygande kraft därtill. Välbehagliga yttranden är en honungskaka, de är ljuvliga för själen och en läkedom för benen.” Studerar vi på ett sådant sätt att vi kan visa att vi har insikt, när vi vittnar för andra om Guds rike, samtidigt som vi talar på ett övertygande sätt? ”Den vises hjärta kommer hans mun att visa insikt, och åt hans läppar ger det övertygande kraft.” (Ordspråksboken 16:21, 24, 23, NW) Salt ger smak åt mat, som annars skulle vara menlös eller fadd, och Paulus använder detta faktum för att visa att den andliga mat vi bär fram åt andra bör vara smaklig att äta: ”Låt ert tal alltid vara fyllt av ljuvt behag, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör ge svar åt var och en.” — Kolosserna 4:6.

Pryd din undervisning med goda gärningar

8. Vad är av livsviktig betydelse, om vi inte skall bli domfällda som skrymtare?

⁸ Förutom gärningarna att predika de goda nyheterna är gärningar som visar att vi tillämpar det vi predikar av livsviktig betydelse, om vi inte skall bli domfällda som skrymtare. Aposteln Paulus var mycket medveten om detta. Han gav vissa judiska lärare på sin tid den domen att de var skyldiga till just detta: ”Lär du då inte dig själv, du som undervisar en annan? Du som predikar: ’Stjäl inte’, stjäl du? Du som säger: ’Begå inte äktenskapsbrott’, begår du äktenskapsbrott? Du som uttrycker avsky för avgudarna, plundrar du tempel? Du som sätter din stolthet i lagen, vanärar du Gud genom överträdelse av lagen?” (Romarna 2:21—23) Att Paulus var klart medveten om denna fara i sitt eget fall visar han genom att säga: ”Jag är hårdhänt mot min kropp och leder den som en slav, för att jag, sedan jag har predikat för andra, inte själv på ett eller annat sätt skall bli underkänd.” — 1 Korintierna 9:27.

9. Vilka argument visar att den religiösa vanföreställningen ”en gång frälst, alltid frälst” är falsk?

⁹ Detta visar att Paulus inte hade den åsikten som många religiösa i vår tid har, nämligen: ”En gång frälst, alltid frälst.” När vi tagit emot Jesus som vår frälsare och återlösare och överlämnat vårt liv åt Jehova Gud, har vi bara börjat gå på frälsningens väg, inte slutfört vandringen. Därför ger Paulus oss rådet att vi skall fortsätta att med fruktan och bävan arbeta på vår egen frälsning. (Filipperna 2:12) Varför skall vi ”fortsätta ... att ... arbeta” och göra det ”med fruktan och bävan”, om påståendet ”en gång frälst, alltid frälst” är sant? Det är möjligt att avfalla och omöjligt för vissa av dem som gör det att återigen upplivas till sinnesändring, ”då de ju på nytt hänger Guds Son på pålen för sig”. Och Jesus själv sade att det är möjligt för någon att ”ta din krona”. Han sade också angående ”avslutningen på tingens ordning”: ”Den som har hållit ut till slutet, han skall bli frälst.” (Hebréerna 6:4—6; Uppenbarelseboken 3:11; Matteus 24:3, 13) Det som räknas är den ställning vi just nu har inför Gud, inte den ställning vi en gång hade, vare sig den var god eller dålig. (Hesekiel 33:12—16) Det är därför vi måste fortsätta att arbeta med att predika om Riket, fortsätta att ha ett rätt uppförande och göra båda dessa ting med en hälsosam fruktan för att komma till korta.

10. Vilken prydnad bör åtfölja vår undervisning, och vilka resultat leder det till?

¹⁰ De kristna får förmaningen att vara måttliga i sina vanor, vara sunda i sinnet, vara vördnadsfulla i sitt uppträdande, inte baktala andra eller dricka för mycket, vara kärleksfulla mot varandra inom familjen, vara kyska, vara rena i tal och vara goda arbetare. Och varför skall de vara allt detta? ”Så att Guds ord inte må bli skymfat.” Om de handlar så, kan de dessutom ”i allting ... vara en prydnad för vår frälsares, Guds, lära”. Genom att Jehovas vittnen går ut och predikar och dessutom pryder sig med ett utmärkt uppförande blir de till ”ett exempel i fråga om förträffliga gärningar”. (Titus 2:1—10) Aposteln Paulus gav följande anvisning: ”Ge föreskrifter åt dem som är rika i den nuvarande tingens ordning att inte högmodas och att inte sätta sitt hopp till en osäker rikedom, utan till Gud, som förser oss rikligt med alla ting för att vi skall njuta av dem; att göra gott, att vara rika på förträffliga gärningar, att vara frikostiga, redo att dela med sig, varigenom de tryggt samlar en skatt åt sig som en utmärkt grundval för framtiden, för att de skall kunna gripa fast tag om det verkliga livet.” — 1 Timoteus 6:17—19.

11. Vilket viktigt syfte tjänar vårt nuvarande liv, trots att det är så kort och så fyllt av bekymmer och problem?

¹¹ Det nuvarande liv som världen lever är inte ett verkligt liv. ”Den som ägnar sig åt sinnlig njutning, hon är död, fastän hon lever.” (1 Timoteus 5:6) Men det nuvarande livet tjänar förnämligast ett enda syfte, nämligen detta: att man skall ”vara rik på förträffliga gärningar”, att man skall ”samla en skatt åt sig som en utmärkt grundval för framtiden”, att man skall ”gripa fast tag om det verkliga livet” under Jehovas rike med Kristus som konung. Vi skulle kunna ha allt som detta livet har att erbjuda, men om det inte innehöll förträffliga gärningar skulle det ändå vara bortkastat och värdelöst. De dagar som detta livet består av är få till antalet och fulla av bekymmer och smärta, sorg och lidande, grämelse och besvikelse, ondska och död. Dagarna är få, men de är tillräckligt många för att vi skall kunna bli rika på förträffliga gärningar, under förutsättning att vi inte låter tiden gå ifrån oss. Om vi utför sådana gärningar, får vi känna glädje och tillfredsställelse, frid och förnöjsamhet, känna att livet har en mening och ett uppsåt, erfara andlig hälsa och evigt liv.

Vederkvickande arbete mot frälsning

12. Vad visar sig göra Jehovas trogna vittnen utmattade, men vad skänker dem vederkvickelse?

¹² I tider som dessa, då människor är så likgiltiga och oppositionella, kan det verka underligt att Jehovas samvetsgranna vittnen känner sig utmattade, om de håller sig tillbaka från att förkunna Jehovas rike. Att tala ger dem lättnad och vederkvickelse. När Jeremia beslöt sig för att inte predika, var budskapet som en eld i hans ben, och han utropade till sist: ”Jag är utmattad av att hålla den inne — jag kan icke uthärda det.” (Jeremia 20:9, An American Translation) Elihu behövde känna befrielse genom att tala om de sanningar som han så länge hållit inom sig: ”Jag har många skäl att komma med och mycket att säga, och anden inom mig driver mig. Jag är som en vintunna utan ventil. Mina ord får mig nästan att sprängas. Jag måste tala för att bli befriad.” (Job 32:18—20, Levande Bibeln) När Elihu sedan hade fått tala, kände han sig vederkvickt. Gud kände sig vederkvickt, när han hade avslutat sitt skaparverk. Att utföra Jehovas verk var som vederkvickande mat för Jesus. Och att nu fullgöra predikoverket är vederkvickande för Jehovas vittnen. De ”far upp med vingar likt örnar”. — Jesaja 40:31, NW.

13. Vad är det nu tid för oss att göra, vilka blir därigenom hjälpta, och på vilket sätt blir de det?

¹³ Nu är det tid att studera Guds ord, bibeln, att sluta upp med att ta gestalt efter denna gamla onda tingens ordning och att förvandla sig genom att göra om sitt sinne. ”Älska inte världen, inte heller tingen i världen.” ”Världen [håller] på att försvinna, och även dess begär, men den som gör Guds vilja, han består för alltid.” (1 Johannes 2:15, 17; Romarna 12:2) Rusta dig så att du med hjälp av de goda nyheterna om Guds rike kan trösta dem som sörjer. Pryd din undervisning genom att bära andens frukter i ditt personliga liv — ”kärlek, glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”. (Galaterna 5:22, 23) Hjälp de ödmjuka att göra om sina sinnen, att bli rika på förträffliga gärningar och att för all framtid leva kvar på en paradisisk jord. (Psalm 37:11, 29) Hjälp dem att arbeta hänemot sin frälsning, alldeles som du håller på att arbeta hänemot din.

14. a) Vilken uppmaning ges beträffande frågan om att vinna frälsning, och varför är den så aktuell nu? b) Vad är vi i stånd till att vara och göra, om vi tillämpar den på oss själva?

¹⁴ Dessa dagar är kritiska, och tiden är förkortad. Därför ger Gud följande uppmaning: ”Predika ordet, håll enträget på med det i gynnsam tid, i ogynnsam tid.” ”Bli fasta, orubbliga, och ha alltid rikligt att göra i Herrens verk, och vet att er möda inte är förgäves i förbindelse med Herren.” ”Var inte lata i era göromål. Var glödande av anden. Gör slavtjänst åt Jehova.” (2 Timoteus 4:2; 1 Korintierna 15:58; Romarna 12:11) Fortsätt på alla dessa sätt ”att med fruktan och bävan arbeta på er egen frälsning ... för att ni skall komma att vara klanderfria och oskyldiga, Guds oklanderliga barn mitt i en förvriden och förvänd generation, i vilken ni lyser som ljusspridare i världen, i det att ni håller ett fast grepp om livets ord”. — Filipperna 2:12, 15, 16.

□ Hur lovprisar Jehovas verk honom?

□ Vilket slags offer är godtagbart för Gud i vår tid?

□ Hur kan vi göra det lättare för andra att ta emot budskapet om Riket?

□ Med vilka förträffliga gärningar måste vi pryda vår undervisning?

□ Vilken verksamhet visar sig skänka Guds tjänare vederkvickelse?

□ Vad är det nu tid att göra?

[Infälld text på sidan 16]

Tränger vi in i och begrundar sanningens ord, så att vi kan lägga fram dem på ett tilltalande sätt, när vi besöker människor i deras hem?

[Infälld text på sidan 17]

Gärningar som visar att vi tillämpar det vi predikar är av livsviktig betydelse, om vi inte skall bli domfällda som skrymtare

[Bild på sidan 15]

Jehovas storslagna verk återspeglar vilket slags Gud han är. Våra verk eller gärningar talar om vilket slags människa vi är

[Bild på sidan 18]

Att tala med andra om bibelns sanningar är ett arbete som skänker vederkvickelse

Hennes tro var orubblig

Den 14-åriga Renata från Brasilien hade i två års tid lidit av skelettcancer i sitt vänstra knä. Amputation och koboltbehandling hade enbart fördröjt hennes död. Renatas kristna samvete tillät henne inte att ta emot en blodtransfusion, trots att en läkare insisterade på att hon måste ha en sådan. Innan hon för sista gången togs in på sjukhus, for läkaren och en sköterska hem till Renata för att besöka henne.

”Jag går med på att återvända till sjukhuset, om dr —— lovar att inte nämna någonting om blodtransfusion igen. Jag är trött på att ständigt behöva höra de argumenten”, förklarade Renata.

Läkaren gick med på detta och konstaterade att Renata var orubblig i sin tro, trots att hon kanske bara hade en månad kvar att leva.

Under de åtta sista månaderna kunde Renata inte ligga på grund av sina intensiva plågor. När tiden kom då Jehovas vittnen skulle hålla en sammankomst, grät hon och sade: ”Om jag bara fick tillfälle att säga några ord till alla och envar, skulle jag säga: ’Använd era ben så mycket ni kan. I morgon kanske ni inte kan gå och verka för Jehova. Missa inte era sammankomster!’”

Renata bad ständigt. En dag hörde hennes mor henne bedja: ”Jehova, jag vet att jag aldrig kommer att bli bra igen. Läkarna kan inte bota mig, men du kan det. Men jag vet att tiden ännu inte är inne för det; först i den nya tingens ordning. Men jag ber: Låt mig få slippa att svälla upp igen; annars kan mamma inte bära in mig i badrummet.”

Om Renatas mor eller andra människor grät i hennes närvaro, brukade hon uppmuntra dem att vara starka i tron. Hennes mor skriver: ”Men jag minns en dag efter amputationen, då en sköterska sade till Renata: ’Hur kunde du vara så glad, när du låg på operationsbordet? Det är bra att du skall få en protes, eller hur?’ Renata svarade: ’Nej, jag väntar på att få ett nytt ben av kött och blod, ett ben som Jehova Gud skall ge mig i den nya tingens ordning.’”