Endräktiga förkunnare av ”livets ord”
”Hållen fast vid livets ord.” — Fil. 2:16.
1. Varför förkunnas nu ”livets ord” såsom aldrig förr, och varför har det frambragts?
VARFÖR skulle man inte förkunna ”livets ord”, ja, förkunna det också i denna tid — såsom aldrig förr! Människans civilisation hotas av undergång. Och vad värre är: hela människosläktet hotas av död och förintelse genom vapen med så förödande kraft, att föregående generationer inte känt något liknande. Fruktan för ett nytt världskrig, som skulle innebära krig med vätebomber eller med gaser som är värre än vätebomber, griper omkring sig i alla nationer. Ett internationellt ”kallt krig” rasar nu, som när det gäller dess syfte inte står tillbaka för ett verkligt väpnat, ”varmt” krig. Freden bevaras uteslutande genom den skräck, som de båda fientliga lägren med sina väldiga lager av kärnvapen hyser för varandra. Men är människosläktet förtjänt av ”livets ord”? Är människosläktet värt att frälsas? Människans Skapare, Jehova Gud, menar det. Guds älskade Son, Jesus Kristus, menar det. Och fördenskull har Jehova Gud i sin kärlek låtit frambringa ”livets ord”. Det är värt att kungöras. Det var meningen att det skulle kungöras eller förkunnas. Det blir nu förkunnat såsom aldrig förr.
2. a) Är ett världskrig, i vilket kärnvapen komme till användning, det värsta som kunde drabba världen? b) Vilka skall med livet i behåll komma igenom det som stundar?
2 Är det bara därför att världen nu står ansikte mot ansikte med förskräcklig tillintetgörelse till följd av sina egna missgärningar som ”livets ord” har utgått från himmelen? Nej, visst inte! Flertalet av de människor som nu lever menar att det värsta som skulle kunna hända världen är att ett kärnvapenkrig bryter ut; och i själva verket står den nu inför det skrämmande hotet om ett sådant krig. Men världen står egentligen ansikte mot ansikte med något ändå värre. Vare sig ett tredje världskrig bryter ut eller inte, skall världen ofelbart drabbas av detta, det värsta som kan hända den. Det är ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, och det kriget skall världen inte komma igenom med livet i behåll. (Upp. 16:14, NW) Men några medlemmar av människosläktet skall komma igenom det med livet i behåll och med utsikt att få leva i en rättfärdig, ny värld; och det är de människor som nu skaffar sig och behåller ”ett fast grepp om livets ord”. (NW) Men det var inte därför att vi nu står ansikte mot ansikte med Guds, den Allsmäktiges, krig som ”livets ord” ursprungligen utgick. Varför inte det?
3. Varför har ”livets ord” inte i första hand frambragts bara därför att vår generation står ansikte mot ansikte med en sådan förskräcklig tillintetgörelse, och när och från vem utgick det ursprungligen?
3 Vår generation är inte den första som kommit att stå ansikte mot ansikte med döden, så att bara vår generation skulle vara i behov av ”livets ord”. Under nästan sex tusen år nu har människosläktet, trots den mest framskridna medicinska vetenskapens ansträngningar, varit ett döende släkte, och oräkneliga milliarder män, kvinnor och barn ligger döda och glömda i graven. ”Livets ord” utgick fördenskull ursprungligen vid den tid då behovet av det först inställde sig. Det började utgå kort efter det att döden hade fått insteg bland människorna. Döden kom såsom en fiende till mänskligheten. Den har aldrig varit människornas vän. Den vållades av en fiende till människorna. ”Livets ord” utgick från en vän till människorna, ja, från människornas störste vän. Endast livgivaren, endast livets ursprungliga källa, kunde ge ett sådant ”livets ord”, och han är Gud, Skaparen.
4. a) Hur gick det till att människornas fiende gav Eva dödens ord? b) Varför vimlar jorden nu av olydiga barn?
4 Människornas fiende var en ärkelögnare, när han sade till människosläktets moder: ”I skolen visst icke dö.” (1 Mos. 3:4, Åk) Han frambar inte ”livets ord” till henne av hänsyn till oss. Han gav henne dödens ord, ty han försökte vilseleda henne, narra henne till olydnad mot den store livgivaren, Jehova Gud. Hennes man, Adam, hade sagt henne hur hon skulle kunna undvika att dö, nämligen genom att lyda Guds bud att inte äta av den förbjudna frukten, ty Gud hade sagt till Adam: ”På den dag du äter därav skall du förvisso dö.” (1 Mos. 2:17, NW) Gud önskade att hans jordiska barn, hans son och hans dotter, skulle leva vidare i Edens lustgård och att de skulle uppfylla hela jorden med sina avkomlingar, som i likhet med dem själva skulle leva i mänsklig fullkomlighet och oskuld. Gud ville inte att jorden skulle uppfyllas med barn som är ”olydiga mot föräldrar, otacksamma, illojala”, såsom den är i våra dagar, vilket just profetian om de ”yttersta dagarna” har förutsagt. (2 Tim. 3:1, 2, NW) Därför att Adam och hans hustru, Eva, blev olydiga mot sin himmelske Fader och Skapare, vimlar jorden i våra dagar av olydiga barn.
5. Hur verkställde Gud domen, som han hade uttalat över sina olydiga barn, Adam och Eva, och vad gav Adam i arv åt sina avkomlingar?
5 Det var inte att vänta att föräldrar som var olydiga mot sin livgivande himmelske Fader skulle föda barn som i sin tur inte skulle vara olydiga mot sina jordiska föräldrar — för att nu inte tala om att de skulle bli olydiga mot Gud, såsom Adam och Eva hade blivit. Eftersom Adam förenade sig med sin hustru i att följa ett dödsbringande handlingssätt, dömde Gud honom att återvända till den jord, av vilken han hade blivit tagen, och att åter bara bli formlöst, livlöst stoft. För att detta skulle ske, drev Gud, som hade anlagt Edens lustgård och var ägare till den, ut Adam och Eva ur lustgården. Han hindrade dem från att söka smyga sig tillbaka för att leta rätt på ”livets träd”, som stod mitt i den stora trädgården, och äta av dess frukt och så leva ända fram till våra dagar och vidare i obestämd tid. (1 Mos. 3:17—24; 2:9) Fördenskull gav inte Adam fullkomligt liv i arv åt oss, hans barn, utan i stället mänsklig ofullkomlighet, syndfullhet och en fördömelse som skulle medföra död. (Rom. 5:12) Längre fram kom därför ett ordspråk till i Israels land, som löd så: ”Fäderna äta sura druvor, och barnens tänder bliva ömma därav.” — Hes. 18:2.
6. a) Hur gick det med ormen, som blev brukad till att vilseleda Eva, men vilken dom har avkunnats över den som stod bakom ormen? b) Vad innebär detta för denne?
6 Men hur har det gått med människosläktets fiende, som vållade allt detta? Har han dött i likhet med Adam och Eva? Inte ännu; men han skall dö när Guds bestämda tid är inne och på ett våldsamt sätt. Den talande ormen, som blev brukad till att vilseleda Eva och få henne att äta av den förbjudna frukten, dog naturligtvis före Adam och Eva. Den osynliga andevarelse, som stod bakom ormen och förmådde den att uttala lögner mot Gud, har ännu inte dött, men han skall dö. Hur vet vi det? Därför att han är Satan, djävulen, som också bär öknamnet ”den ursprunglige ormen”, och i Edens lustgård avkunnade Gud en dom också över honom, i det han sade: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Han [hennes säd] skall krossa ditt huvud.” (1 Mos. 3:15, NW) För en orm skulle detta innebära våldsam död. Vad den ”ursprunglige ormen”, Satan, djävulen, beträffar, är detta ett uttryck för den våldsamma död som drabbar honom, när Guds ”kvinnas” säd går till anfall såsom skarprättare för Gud, sin Fader.
7. Vilka frågor beträffande gagneliga verkningar uppstår till följd av vetskapen om att Satan, den store ormen, med tiden skall dö, och vem ger oss svaret?
7 Att människosläktets fiende med tiden kommer att bli dödad kan innebära en hel del som blir till godo för de människor som är vid liv på jorden efter hans våldsamma död; men till vilken nytta är det för alla de milliarder människor som har dött under de gångna sex tusen åren och som ännu kan komma att dö innan Satan, djävulen, har fått sitt liv utsläckt? Hans framtida tillintetgörelse skall hindra honom från att vålla ytterligare skada; men hur skall hans kommande tillintetgörelse omintetgöra all den skada han har vållat alla de döda generationerna av människor, som ligger i graven? Jehova Gud har också tänkt på den frågan, och han har sörjt för ett svar på den till gagn för oss.
Vilket krossande kommer först?
8. a) Vilket krossande kommer först, och vad innebär det för säden att dess häl krossas? b) Endast under vilken förutsättning kunde den krossade säden senare krossa ormens huvud?
8 Gud sade inte endast till den ”ursprunglige ormen”, Satan, djävulen, att Guds ”kvinnas” säd skulle krossa hans huvud, utan han tillade: ”Och du skall krossa hans häl.” (NW) Om Guds ”kvinnas” säd skulle krossa ormens huvud först, då kunde ormen naturligtvis inte vara vid liv, så att han skulle kunna krossa sädens häl. Men det som inträffar först är just att ormen krossar hälen på Guds ”kvinnas” säd. Vad innebär detta krossande av hälen för Guds säd, dvs. Guds Son? Det innebär döden. Döden? Ja! Men om säden först lider döden till följd av ormens bett, hur kan säden då efteråt krossa ormens huvud? Endast genom att föras tillbaka till livet genom Guds återskapande kraft. Detta innebär uppståndelse från de döda genom Guds makt. Detta är inte vår tolkning av Guds gåtfulla domsuttalande i Edens lustgård. Det är Guds egen tolkning av sin dom, som han har givit genom det sätt på vilket han har låtit domen gå i verkställighet.
9, 10. a) Vem fick i främsta rummet sin häl krossad? b) Hur var han Guds ”kvinnas” säd, och hur föddes han för att bli den fullkomlige Adams exakta motsvarighet?
9 I främsta rummet fick Guds kvinnas säd hälen krossad för nitton hundra år sedan. Den utlovade säden var Guds Son. Vid den tiden fanns det inte någon mänsklig son till Gud på jorden, eftersom Adam hade förlorat sonskapet för hela den mänskliga familjen. Denna säd var alltså Guds Son från himmelen. Eftersom han kom ned från himmelen, var hans moder, som frambragte honom och från vilken han utgick, också himmelsk. Hon var Guds symboliska hustru, nämligen Guds universella organisation, som består av osynliga, himmelska, heliga andevarelser eller änglar.
10 Denna himmelska organisation står i ett äktenskapligt förhållande till Gud eller är officiellt förenad med honom i en obrytbar gemenskap och i fullständig underkastelse, alldeles som en jordisk hustru är förenad med sin äkta man och måste underkasta sig sin mans lag. I denna himmelska organisation var den utlovade säden Guds främste Son, Guds enfödde Son, ”den förstfödde av allt skapat”; och det var från den himmelska organisationen som han utgick, när han sändes ned till jorden för att födas såsom människa. (Joh. 3:16; Kol. 1:15, NW) I lydnad för Guds, den himmelske Faderns, bud kallade man honom Jesus, som betyder ”Jehova är frälsning”. Eftersom ingen jordisk man kunde vara hans fader, blev Jesus genom ett underverk avlad i en jungfrus moderliv och i sinom tid född till världen. Härigenom blev han kött och blod, men han föddes fullkomlig, då ju hans himmelske Fader var fullkomlig. (Joh. 1:14) Genom att således bli människa blev Jesus lik den fullkomlige Adam, litet ringare än änglarna, över vilka han tidigare hade varit furste.
11. Varför var det nödvändigt för Guds Son att bli en fullkomlig människa för att kunna tjäna såsom den utlovade säden?
11 Men låt oss nu stanna för en fråga: Varför var det nödvändigt att Guds enfödde Son, för att kunna tjäna såsom Guds kvinnas säd och krossa ormens huvud, skulle bli en fullkomlig människa, ringare än änglarna? Det var nödvändigt för att han skulle kunna uppfylla Guds löfte i Edens lustgård, som tillkännagav att han skulle få sin häl krossad, dvs. att han skulle lida döden såsom en fullkomlig människa. I överensstämmelse härmed är det skrivet: ”Vi se Jesus, som har gjorts litet lägre än änglar, krönt med härlighet och ära därför att han lidit döden, på det att han genom Guds oförtjänta godhet skulle smaka döden för varje människa. Därför, då ju de ’små barnen’ äro delaktiga av blod och kött, blev han också likaledes delaktig därav, för att han genom sin död måtte tillintetgöra den som har medel till att förorsaka död, det är djävulen.” (Hebr. 2:9, 14, NW) Och vidare läser vi: ”Den som utövar synd har sitt ursprung hos djävulen, ty djävulen har hållit på med att synda från begynnelsen. Fördenskull manifesterades Guds Son, nämligen för att han skulle upplösa djävulens verk.” — 1 Joh. 3:8, NW.
12. Vilket offer kunde Guds Son frambära genom att bli en fullkomlig människa, och till frigörelse för vilka frambar han det?
12 Genom att Guds kvinnas son eller säd blev en fullkomlig människa med samma fullkomliga värde vad livet angick som Adam hade, när han skapades och sattes i Edens lustgård, kunde han ”smaka döden för varje människa”. Hur så? Därför att han kunde frambära sitt fullkomliga människoliv såsom offer åt Jehova Gud, varigenom människosläktets nedärvda synder kunde avlägsnas. Till följd av att Adam och Eva hade syndat har vi alla, som är deras avkomlingar, gått miste om fullkomligt mänskligt liv. I det att Jesus offrade sitt fullkomliga mänskliga liv, tog han människosläktets plats i döden, för att alla människor som vill tillgodogöra sig hans offer åt Gud skall vinna fullkomligt liv.
13. Vad tillkännagavs det vid Guds Sons födelse såsom människa att han skulle bli, och vad hindrades den ”ursprunglige ormen” från att göra kort därefter?
13 När Jesus hade blivit född, kungjorde en ängel från himmelen hans födelse för gudfruktiga herdar i närheten av Betlehem i Juda land, i det han sade: ”Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder ... och han är Messias [Kristus], Herren.” (Luk. 2:10, 11) Orden ”Messias” och ”Kristus” utgör en titel, som betyder ”den Smorde”. Lång tid innan detta inträffade hade ankomsten av Kristus eller den Smorde från Gud blivit förutsagd. Det var judarna som kallade honom Messias, som är det hebreiska ord som svarar mot det grekiska Kristus. Satan, djävulen, insåg att Jesus var den utlovade Kristus eller Messias, Guds kvinnas utlovade säd. Därför försökte Satan, den ”ursprunglige ormen”, döda Jesus, medan denne ännu var ett litet barn, mindre än två år gammal. Men Gud skyddade det lilla barnet Jesus, och det blev inte möjligt för den ondskefulle ormen att krossa Jesu häl då. — Matt. 2:1—23.
14. a) Hur gick det till att Jesus blev Kristus? b) Vilka mått och steg vidtog Satan, djävulen, för att söka göra det onödigt för sig att krossa sädens häl?
14 När Jesus hade vuxit upp till en fullkomlig man, trettio år gammal, lämnade han sin snickarverkstad i Nasaret och blev döpt av Johannes döparen i floden Jordan. Omedelbart efter Jesu dop i vatten smorde Gud Jesus med helig ande från himmelen och gjorde honom så till ”den Smorde”. Alltifrån den tiden kallades Guds Son, Guds kvinnas säd, med rätta för Jesus Kristus. (Matt. 3:13—17) Fyrtio dagar senare sökte Satan, djävulen, leda det därhän att Guds kvinnas säd skulle dö. Han sökte nämligen förmå honom att i själviskhet och ärelystnad utföra underverk och frestade honom med löftet om herravälde över världen, om han bara ville erkänna Satan, djävulen, som gud och tillbedja honom såsom sådan. Men Satan kunde inte fresta denne fullkomlige man till synd, såsom han hade frestat den fullkomlige Adam till synd mot Gud, ty Jesus Kristus motstod troget dessa tre frestelser och sade åt Satan, djävulen, att gå bort. (Matt. 4:1—11) Därför att Jesus Kristus förblev fullkomligt lydig och inte råkade in under Guds fördömelse och dödsdom, blev den ”ursprunglige ormen” tvungen att krossa hans häl — vid ett senare tillfälle.
15. a) Vad grep sig Jesus därpå an med i överensstämmelse med sin smörjelse, och var gjorde han det? b) Vilken säd har den ”ursprunglige ormen” frambragt för att tjäna hans egna syften, och till följd av vilken falsk beskyllning fick de Jesus dödad?
15 Under tiden började Jesus Kristus tjäna Gud i överensstämmelse med sin smörjelse och grep sig an med att predika Guds rike såsom det enda herradöme som kan bringa frälsning åt hela mänskligheten. Han samlade också lärjungar omkring sig och undervisade och övade också dessa till att predika Guds rike. Detta skedde mitt i djävulens värld, det romerska kejsardömet var ju på den tiden i besittning av världsväldet. (Matt. 4:17; 10:1—7; Luk. 10:1—9) Gud hade förutsagt att den ”ursprunglige ormen” själv skulle ha en säd. Den store ormen frambragte denna djävulska säd bland de religiösa ledarna för Jesu eget folk på jorden. Inför den romerske ståthållaren i provinsen Judeen anklagade de Jesus Kristus för att söka undantränga de romerska kejsarnas välde och ersätta det med sitt eget rike. Till följd av denna falska beskyllning blev Jesus upphängd på en påle utanför Jerusalem för att dö på den i offentlig vanära likt en förrädare, en upprorisk slav.
16. När inträffade detta, och vad lät Gud ske den dagen?
16 Detta inträffade fredagen den 1 april år 33 e. Kr. Fastän Jesus var oskyldig, ingrep Gud inte för att frälsa sin kvinnas säd från en sådan grym död. I överensstämmelse med sitt uppsåt, som hade blivit tillkännagivet mycket, mycket tidigare, lät Gud den ”ursprunglige ormen” krossa den utlovade sädens häl. (Joh. 18:12—19:37) Det såg ut som om hoppet om evigt liv för gudfruktiga människor dog då tillsammans med Jesus Kristus.
17. Vilken annan del av Guds löfte, som han gav i Eden, väntade dock på sin uppfyllelse, och hur sörjde Gud för att den blev uppfylld?
17 Gud hade låtit den ”ursprunglige ormen” krossa kvinnans säd, alldeles som det blivit förutsagt. Nu var det Guds sak att sörja för att den andra delen av hans profetia, som blivit uttalad i Eden, skulle gå i uppfyllelse, nämligen att hans kvinnas säd skulle krossa den store ormens huvud vid den bestämda tiden. Alltså måste Jesu död inskränkas till ett sår i hälen. Inför Gud var Jesu död en offerdöd, en oskyldig varelses död, och det var inte rätt och rättvist att den oskyldige Jesus skulle behållas av döden. Han var inte en uppsåtlig syndare i likhet med Adam, så att Gud skulle hålla honom kvar i döden för evigt. Följaktligen uppväckte den allsmäktige Guden vid den förutsagda tiden, på tredje dagen, sin säd, dvs. sin Son, från de döda.
18. a) Vad sade Petrus om hur omöjligt det skulle ha varit att Jesus för alltid skulle ha blivit fasthållen av döden? Vad sade han om det slags uppståndelse Jesus fick? b) Hur gjorde denna uppståndelse det möjligt att återlösa mänskligheten?
18 Om detta häpnadsväckande underverk sade en av Jesu lärjungar vid namn Simon Petrus: ”Jesus, nasaréen, en man som av Gud har blivit offentligen visad för eder genom kraftgärningar och förebud och tecken, som Gud gjorde genom honom mitt ibland eder, såsom ni själva veta, denne, såsom en som blivit utlämnad i kraft av Guds bestämda rådslut och förutvetande, fastnaglade ni vid en påle genom laglösa människors hand och bragte om livet. Men Gud uppreste honom genom att lösa dödens våndor, ty det var icke möjligt för honom att förbliva fasthållen av den. ... Denne Jesus har Gud upprest, varom vi alla äro vittnen.” (Apg. 2:22—32, NW) Jesus blev inte uppväckt såsom en människa, ”litet lägre än änglar” (NW), utan såsom en andlig Son, mäktigare än Satan, den store ormen, ty denne Simon Petrus säger oss: ”Kristus själv dog ju en gång för alla med avseende på synder, en rättfärdig för orättfärdiga, på det att han måtte föra eder till Gud, i det han blev dödad i köttet men blev gjord levande i anden.” (1 Petr. 3:18, NW) Härigenom var och förblev hans fullkomliga liv en lösen, och dess värde kunde överlämnas till Gud för återlösning av mänskligheten, när Jesus åter for upp till himmelen fyrtio dagar efter sin uppståndelse.
19. a) Vilket krossande har Satan hållit på med sedan dess, men vad väntar honom själv nu? b) Hur fick lärjungen Johannes genom symboler se vad som skall vederfaras Satan?
19 Aldrig mer kan Satan, den store ormen, krossa hälen på Guds kvinnas son. Det är skrivet: ”Vi veta, att Kristus, sedan han har uppstått från de döda, icke mer dör; döden råder icke mer över honom.” (Rom. 6:9) Även om den store ormen efter den tiden har fått krossa hälen på Kristi trogna lärjungar, står Satan nu inför att få sitt eget huvud krossat av Guds kvinnas uppståndne, odödlige son. I en profetisk syn, som lärjungen Johannes fick många år efter det att Jesus uppstått och återvänt till himmelen, såg han hur Satan, den ”ursprunglige ormen”, kastades ut ur himmelen, sedan Guds rike blivit fött i himmelen. Därpå visades det att Satan skulle bindas och försättas i ett hjälplöst tillstånd genom att slungas ned i avgrunden under Kristi tusenårsregering, varpå han kastas i den eviga tillintetgörelsens Gehenna.
20. a) Sedan Satan blivit fullständigt krossad, vilkas angelägenheter skall han då inte mer blanda sig i? b) Vad inser vi nu beträffande tidpunkten då ”livets ord” ursprungligen utgick?
20 I denna ordningsföljd, vad händelserna beträffar, skulle alltså utsagan uppfyllas om att den store ormen, Satan, djävulen, skulle få sitt huvud fullständigt krossat; och aldrig mer skall han komma att blanda sig i de återlösta människornas angelägenheter, vilka då lever i återställd mänsklig fullkomlighet i ett paradis som omspänner hela jorden. (Upp. 12:7—17; 20:1—10) Av det som framkommit här kan vi klart inse varför det tidigare i den här framställningen sades att ”livets ord” utgick från människornas störste vän, Jehova Gud, kort efter det att döden hade fått insteg bland människorna. Detta hände i Edens lustgård.
Vad man bör göra med ”livets ord”
21. a) Varifrån får vi dessa hoppingivande upplysningar? b) Vilken underbar redogörelse finner vi löpa genom bibelns alla sextiosex böcker, från Första Moseboken till Uppenbarelseboken?
21 Men varifrån hämtar vi alla dessa hoppingivande upplysningar? Jo, från den store livgivarens, Jehova Guds, inspirerade bok. Det är från hans heliga urkund, bibeln, den enda bok på hela jorden som innehåller detta strålande ”livets ord”. I bibelns första bok, Första Moseboken, som från början skrevs på hebreiska, talas det om Guds löfte i Eden, som sade att Gud skulle låta ormens huvud krossas av Guds kvinnas säd. I bibelns sista bok, som kallas ”En uppenbarelse” (NW) och som ursprungligen skrevs på den allmängrekiska som talades för nitton hundra år sedan, berättas om den syn som visar hur Satan, den ”ursprunglige ormen”, jämte alla sina demonänglar slutligen skall få sitt huvud krossat och därigenom tillintetgöras. Genom bibelns alla sextiosex inspirerade böcker löper en underbar redogörelse för hur Gud genom sin säd, Jesus Kristus, har gjort föranstaltningar för att människor skulle vinna evig frälsning från döden och bli befriade ur träldomen under den ”ursprunglige ormen”, Satan, djävulen, och komma i åtnjutande av evigt liv i frid och lycka på jorden under Guds himmelrikes styrelse.
22. Vad slags ord kan bibeln sägas vara, och varför kan man med rätta säga detta?
22 Den inspirerade bibeln kan fördenskull som helhet betraktad kallas ”livets ord”. Och detta med rätta, ty det är den gåva till oss från den kärleksrike Guden, om vilken vi läser: ”Denna blev oss given i förbindelse med Kristus Jesus före tider av lång varaktighet; men nu har den blivit klart bevisad genom manifesterandet av vår Frälsare, Kristus Jesus, som har utplånat döden, men har kastat ljus över liv och oförgänglighet genom de goda nyheterna.” (2 Tim. 1:9, 10, NW) Utanför bibeln finns det i våra dagar inte något ”livets ord”.
23, 24. a) Om vi skall få gagn av ”livets ord”, vad måste vi då göra med det? b) Med vilket vapen måste vi kämpa för det liv som erbjuds oss i detta ord?
23 När vi nu genom Guds kärleksfulla godhet kommit i besittning av detta ”livets ord”, vad skall vi då göra med det? Vi lever mitt i en döende värld av människor. Vi upplever nu de yttersta dagarna för denna gamla tingens ordning, som är dömd att gå under i det annalkande ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Om vi önskar få gagn av ”livets ord” och vinna evigt liv i den nya tingens ordning, som Gud frambringar och som detta ”ord” talar om, måste vi obönhörligen hålla fast vid ”livets ord”. Vi måste leva i överensstämmelse med det, om vi skall bevisa oss värdiga ett sådant evigt liv och inte behöva bli tillintetgjorda tillsammans med denna onda tingens ordning. Till dem som har blivit andliga Guds barn skriver den inspirerade aposteln Paulus: ”Fortsätt med att göra allt utan knot och invändningar, på det att ni må komma att vara ostraffliga och oskyldiga, Guds barn utan vank bland ett vrångt och förvänt släkte, inom vilket ni lysa såsom ljusbärare i världen, i det att ni behålla ett fast grepp om livets ord.” (Fil. 2:14—16, NW) Om vi handlar på detta sätt, då har ”livets ord” inte nått oss förgäves. På vis och sätt måste vi kämpa för detta liv, och vi har det redskap nära till hands, varigenom vi kan föra en lyckosam kamp. Vad är det?
24 Aposteln Paulus liknar ”livets ord”, det vill säga Guds ord, vid ett svärd, som hör med till den ”fullständiga vapenrustningen från Gud”. Paulus säger: ”Tag ... emot frälsningens hjälm och andens svärd, det vill säga Guds ord.” (Ef. 6:11—17, NW) Om vi skall kunna fortsätta att kämpa för livet och förhindra att det symboliska ”svärdet” slås ur handen på oss, måste vi ha ett ”fast grepp om livets ord”.
25. a) Vilken erfarenhet, som vi själva har haft, visar om vi skall behålla ”livets ord” för oss själva? b) Vem har själv sagt oss vad vi skall göra med ”livets ord”?
25 Men innebär då detta att vi skall behålla ”livets ord” för oss själva och bara intressera oss för vår egen frälsning, bara för att vi själva skall vinna liv till evig tid? Var det tack vare ett sådant förfaringssätt som vi kom i besittning av ”livets ord” — genom att andra, som satt inne med ordet, höll det tätt slutet till sig, så att Jehova Gud själv personligen måste komma och överbringa ”livets ord” till oss direkt ur sin egen hand? I all uppriktighet måste vi svara: Nej! Jesus Kristus, som är den förmedlare eller det redskap Gud brukar för att ge oss evigt liv, har sagt oss vad vi skall göra med ”livets ord”.
26. a) Vilket uttryck, som är tillämpligt på Jesus, framhåller sambandet mellan Jesus och vår möjlighet att vinna liv? b) Behöll Jesus livet för att bara själv njuta av det, och hur talade han om sig själv såsom ett medel till liv för oss?
26 Jesus Kristus själv kallas för ”livets ord”. Eftersom han är Jehova Guds språkrör, kallas han ”Guds Ord”. Hans officiella titel i himmelen var ”Ordet”. (Upp. 19:11—13; Joh. 1:1) I ett brev till dem som är arvingar till evigt liv i den nya tingens ordning, som Gud frambringar, skriver aposteln Johannes följande om Jesu Kristi närvaro här på jorden för nitton hundra år sedan: ”Det som var från begynnelsen, det som vi hava hört, som vi hava sett med våra ögon, som vi hava betraktat uppmärksamt och våra händer hava känt, angående livets ord (ja, livet gjordes uppenbart, och vi hava sett och bära vittnesbörd om och förtälja för eder om det eviga liv som var hos Fadern och gjordes uppenbart för oss).” (1 Joh. 1:1, 2, NW) När Jesus var på jorden, sade han: ”Jag är det levande brödet som har kommit ned från himmelen; om någon äter av detta bröd, skall han leva för evigt. Och det förhåller sig så att det bröd som jag skall giva är mitt kött, till gagn för världens liv. Så skall också den som livnär sig av mig, ja, också han, leva tack vare mig.” (Joh. 6:51, 57, NW) Guds Son njöt inte själviskt av livet och behöll det för egen räkning. Han hade blivit utsänd för att ge oss liv.
27. a) Vilka slutliga föreskrifter gav Jesus om vad som skulle göras med ”livets ord”? b) Varför är ett sådant världsvitt förkunnarverk i sig självt bara rätt och riktigt?
27 Liksom han själv hade blivit sänd från himmelen och kom för att ge oss liv, som i själva verket bodde i honom, så sänder han ut dem som kommit i besittning av ”livets ord” för att de skall ge det åt andra. När Jesus Kristus gav sina lärjungar slutliga föreskrifter från Guds skrivna ord, sade han till dem: ”På detta sätt är det skrivet att Kristus skulle lida och skulle uppstå från de döda på tredje dagen; och på grundval av hans namn skulle bättring till syndernas förlåtelse predikas i alla nationer — med början i Jerusalem skola ni vara vittnen om dessa ting.” (Luk. 24:46—48, NW) ”Ni skola erhålla kraft, när den heliga anden kommer över eder, och ni skola vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens avlägsnaste del.” (Apg. 1:8, NW) Jesu efterföljare skulle med förenade krafter förkunna ”livets ord” till jordens yttersta ändar. Ett sådant förkunnarverk var i sig självt bara rätt och riktigt, ty detta ord är ett livets ord för hela mänskligheten.