”Tala tröstande till de nedstämda själarna”

”I BÖRJAN kände jag mig nere, och denna sinnesstämning ville inte släppa mig. Jag hade ingen lust att gå någonstans eller göra någonting, och jag kunde inte heller koncentrera mig. Jag blev missmodig och förvirrad och började tänka att hela mitt liv och min tjänst för Gud var helt utan värde. Jag började känna panik och fruktan.” Så beskrev ett 48-årigt vittne, som varit många år i missionärstjänsten, sina känslor. ”Jag hade alltid varit fysiskt och andligt frisk, men sedan kom plötsligt en känsla över mig som sade att jag aldrig mer skulle bli bra igen.”

En mogen broder säger också: ”Jag blev mycket deprimerad på grund av mitt arbete. Jag brukade komma hem från mitt arbete så nedstämd att jag inte kunde äta. Jag brukade lämna bordet och gå in i ett rum och gråta — jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag blev lätt förargad på andra människor. Jag tänkte gång på gång: ’Vart är jag på väg? Varför skulle detta hända mig?’ Så höll det på i sex månader.”

Dessa personer led av djup depression. Andra rapporter visar att det fortfarande finns ”nedstämda själar” bland Guds folk. (1 Tessalonikerna 5:14) Statistiken för världen visar att antalet deprimerade människor ökar markant. Även om människor som står i ett nära förhållande till Gud ofta påverkas mindre av sådant som framkallar depression, är de på inga villkor immuna eller okänsliga för denna oordning som råder i världen. Men bör sådana trogna tjänare plågas så?

”Jag är ytterst deprimerad”

Den lojale kung David i Jerusalem drabbades av depression. Han skrev följande till följd av några felsteg eller dåraktiga handlingar han hade gjort: ”Jag är ytterst deprimerad; hela dagen går jag sörjande.” (Psalm 38:7, De-Witt) Rutan på följande sida visar hur ett antal trogna tjänare ibland känt det, och varför de gjort det. Men alla dessa som räknas upp i rutan kom över sina besvär. Enligt bibelns skildring fortsatte de alla att tjäna Gud troget.

Det finns många orsaker till att människor blir deprimerade. En del av dessa har den deprimerade i stort sett ingen makt över. Senare tids forskning har visat att vissa typer av svår depression orsakas av en kemisk obalans i hjärnan som kan vara resultatet av ett antal fysiska orsaker.a Samtidigt kan också våra tankar få oss att bli deprimerade. Ett bibliskt exempel visar detta.

Epafroditus, en nitisk broder som hjälpte aposteln Paulus när han satt i fängelse, led av depression. Paulus sände denne tjänare från Rom tillbaka till hans förra församling i Filippi, och Paulus kanske också använde honom till att ta med ett brev som bland annat sade följande: ”[Epafroditus] är nedstämd därför att ni har hört att han hade blivit sjuk.” Det är sant att han hade varit sjuk, men nu var han bra — men ändå deprimerad. Vad var orsaken till att han var deprimerad? Jo, han insåg att församlingen hade ”hört att han hade blivit sjuk”. Varför skulle detta göra honom deprimerad eller nedstämd? — Filipperna 2:25—30.

Denne hängivne tjänare var tydligtvis mycket känslig för vad andra tyckte och tänkte. Han funderade mycket på den oro som hans kära bröder och systrar i hans hemförsamling kände, när de fick veta att han var sjuk. Det förefaller ha varit så att hans angelägna önskan att lugna ner dem, medan har var i den hopplösa situationen att han befann sig flera hundra kilometer från dem, orsakade depressionen. Detsamma kan hända även dem i vår tid som i likhet med Epafroditus helhjärtat uppbjuder sina krafter i Herrens verk. Att man intensivt oroar sig för och funderar på vad andra tänker och tycker eller kanske har en känsla av att man svikit andra kan framkalla depression.

Men hur kan andra människor hjälpa dem som är deprimerade?

”Tala tröstande”

En deprimerad kristen kvinna vädjade med tårar i ögonen till sin man och sade: ”Vad skall jag göra? Det kan inte fortsätta på det här sättet!” Mannen som inte var troende svarade skarpt: ”Du måste bara finna dig i det!” Denna kvinna blev så förkrossad av detta att hon var nära att begå självmord följande dag! Hur viktigt är det inte att vi alla lyder bibelns uppmaning: ”Tala tröstande till de nedstämda själarna.” Om man inte gör det, kan det resultera i en skada som inte går att reparera. Ofta kan det vara så att man vill ”pigga upp” den som är deprimerad, men man vet inte vad man skall säga. — 1 Tessalonikerna 5:14.

I sitt andra brev till de kristna i Korint visar Paulus att han kände sig nere på grund av ”fruktan innanför”. En god rapport tröstade honom. Titus kom med ett bud om att församlingen i Korint hade förbättrat sin andliga hälsa och om deras ”nitälskan” eller intresse för Paulus, deras ”längtan” efter honom. När Paulus fick höra om deras kärlek till honom, kände han sig ”uppiggad”. (2 Korintierna 7:5—7) Detsamma gäller i vår tid. En kristen kvinna som led av en förlamande depression sade: ”Det man framför allt behöver veta är att andra bryr sig om en som människa. Man behöver få höra någon säga: ’Jag förstår; du kommer snart att bli frisk igen. Jag förstår hur du känner det, och jag tycker om att tala med dig.’”

”Jag lärde mig att känna empati”

”Jag fick mig en läxa som jag aldrig kommer att glömma”, medgav en kristen mor som led av depression. ”Jag lärde mig att känna empati. Tidigare brukade jag tänka att det är bara att rycka upp sig och gå vidare; jag hade aldrig någon större medkänsla med dem som var sjuka. Nu vet jag vad det är fråga om. När någon av mina vänner sade till mig: ’Ryck upp dig!’ var det inget annat jag hellre ville göra, men just då hade jag inte kontroll över mig själv. Deras kommentarer skadade verkligen.” De som är deprimerade behöver få känna att andra har ”medkänsla” med dem. — 1 Petrus 3:8.

Hur kan familjen och vänner hjälpa? En 40-årig mor, som tidigare varit deprimerad, funderade och sade: ”Det är inte bara det att man tycker att det är hemskt fysiskt och känslomässigt sett, utan man får dessutom skuldkänslor för att man inte gör det man normalt skulle ha gjort för sin familj.” Hon gav därför följande råd: ”Låt den deprimerade få veta att du förstår att han eller hon gör sitt bästa. Uppmuntra honom eller henne att fortsätta.”

Även om uppbyggande ord är nödvändiga och uppskattas, kan kanske de som önskar bistå den deprimerade erbjuda sig att hjälpa honom på fler sätt.

Stöd de svaga

Paulus uppmanade församlingen i Tessalonika att inte enbart ”tala tröstande till de nedstämda själarna”, utan att också ge ”stöd [åt] de svaga” och att vara ”långmodig mot alla”. Uttrycket ”stöd” inbegriper gärningar, för det ursprungliga grekiska ordetb betyder i första hand att man så att säga ställer sig rakt framför någon och håller upp honom. — 1 Tessalonikerna 5:14.

I rapporten över en undersökning av mer än 500 personer sades det avslutningsvis: ”Människor kan vara i större behov av nära, stödjande vänner och familjer än av mod, stark vilja och ett glatt humör för att värja sig mot depression.” Doktor L. Cammer, en välkänd psykiatriker, höll med om detta och sade: ”Det är viktigt att den deprimerade har någon i sin närhet som inte kommer att börja läxa upp honom, någon som kommer att utöva tålamod.” Ja, en positiv ansträngning att hjälpa, exempelvis genom ett telefonsamtal eller ett kort besök, kan komma att uppskattas mycket.

En kristen kvinna blev tillfrågad vilken form av behandling som hjälpte henne mest. Hon svarade: ”Den största hjälpen var att jag hade andliga bröder och systrar omkring mig. Om jag inte hade haft det, skulle jag inte ha blivit bra. I vår församling visade vittnena kärlek, intresse och förståelse. Den var som en skyddande mur.”

Naturligtvis finns det tillfällen då man på ett kärleksfullt sätt behöver vara bestämd när man hjälper en deprimerad person, eftersom dennes tankar kan vara förvirrade. Man kanske vänligt behöver övertala honom att följa med ut och gå, att ta del i någon annan form av motion, att ta sin medicin eller att fortsätta i sin andliga verksamhet.

När någon läggs in på sjukhus på grund av en fysisk sjukdom, får han ofta flera mindre mål mat i stället för ett fåtal större. Detsamma kan vara nödvändigt när man hjälper någon som är deprimerad med den andliga födan. Det kan kräva verkligt tålamod av en äktenskapspartner eller en intresserad vän att resonera om andliga, goda ting korta stunder vid olika tillfällen i stället för att försöka föra långa bibliska resonemang, vilket kan bli för mycket för den deprimerade. Även då den sjuke inte vill följa de råd och anvisningar han får, kan den kärlek som visas honom påverka honom.

Så länge besvären pågår eller personen står under medicinsk behandling är det nödvändigt för andra att fortsätta att visa tålamod och förståelse. Ibland är situationen sådan att ingen form av medicinsk behandling tycks hjälpa. Då behövs långmodighet tillsammans med självuppoffrande kärlek för att hjälpa dessa sjuka till dess Jehova botar all form av sjukdom — både mental och fysisk — i den kommande nya tingens ordning. Uppenbarelseboken 21:3, 4.

De äldste i en församling har särskilt stort ansvar i denna fråga. Artikeln ”En tunga med lärdom till att ’styrka den trötte’”, som behandlar denna fråga, kommer att publiceras i nästa nummer.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 10]

HUR DE KÄNDE DET VARFÖR