”Barmhärtigheten triumferar över domen” — hur?

ATT barmhärtigheten kan triumfera över domen bör i hög grad intressera var och en av oss. Varför det? Därför att aposteln Paulus i sina inspirerade skrifter försäkrar oss att ”var och en av oss [skall] avlägga räkenskap för sig själv inför Gud”. — Jak. 2:13; Rom. 14:12; NW.

Vårt intresse för detta ökar när vi tänker på att Guds fastställda tid för att vidta rättsliga åtgärder mot hela mänskligheten nu är mycket nära. Profetiorna visar att det sinnebildliga ”stora Babylon”, den falska religionens världsvälde, såväl som alla de politiska nationerna, inom kort skall få känna av Guds domar. Alla människor på jorden står inför en tid av ”stor vedermöda”, och de kan överleva denna endast om de får Guds godkännande, hans gynnsamma dom. (Matt. 24:21, 22; 25:31—34, 41; Upp. 17:1—5; 19:11—15) Denna tid av vedermöda skall omedelbart föregå Guds Sons tusenåriga regering över jorden, och under denna ”domens dag” skall de överlevande och de som blir uppväckta från de döda bli dömda i enlighet med sina gärningar. — Matt. 11:21—24; 12:41, 42; Apg. 10:42; Upp. 20:12, 13.

Men barmhärtigheten kan triumfera över domen också i denna tid. Guds domsuttalanden är nämligen inte begränsade uteslutande till de domsperioder som ännu hör framtiden till. Genom Kristus Jesus, såsom den världsomfattande kristna församlingens huvud, handlar Jehova Gud dagligen med sina tjänare. I varierande grad och på olika sätt visar han sin ynnest eller brist på ynnest gentemot dem, både kollektivt och individuellt, precis som han gjorde med det köttsliga Israels menighet i forna tider.

Jehova kan till exempel handla som domare genom att upphöja den ene till en mera ansvarig ställning bland hans folk, under det att han förödmjukar en annan. (Jämför Psalm 75:7, 8.) Eller när det förekommer någon tvist bland dem som säger sig tjäna honom, i det att någon kanske blir orättvist anklagad eller motarbetad, kan Gud på liknande sätt göra sin syn på saken känd och uppenbara vem han gynnar i denna tvist. (Ps. 35:1, 23, 24) Skriften visar också att det i den kristna församlingen finns äldste som tjänar såsom domare, som representerar Kristus Jesus, deras Huvud, och hans Fader, Jehova Gud. Deras domar skall vägledas av och grundas på Guds uttalade ord. Gud kan använda sådana män till att uttala domar eller utdela tuktan. — 1 Kor. 5:3—5, 12, 13; 6:2—5.

Se till att du inte får din ”dom utan barmhärtighet”

Hur kommer det att gå för oss, när vi gör räkenskap för oss själva inför Gud och hans förordnade domare, Kristus Jesus, vare sig det gäller något kritiskt tillfälle i denna tid eller den snabbt annalkande domens dag? Många faktorer är inbegripna, men vi kan få stort gagn av att här begrunda dem som Jakob, Jesu halvbror och lärjunge, lägger eftertryck vid när han säger: ”Ty den som inte utövar barmhärtighet skall få sin dom utan barmhärtighet. Barmhärtigheten triumferar över domen.” (Jak. 2:13, NW) Hur kan vi visa oss vara människor som ”utövar barmhärtighet”, så att vi inte får en ”dom utan barmhärtighet”?

Lägg först märke till sammanhanget kring Jakobs inspirerade ord. Han hade tidigare framhållit hur orätt det var att favorisera vissa personer i församlingen, att visa partiskhet mot den ekonomiskt framgångsrike på den fattiges bekostnad. (Jak. 2:1—9) Han betonade också vikten av att hjälpa och dra försorg om dem bland lärjungarna som led brist. (Jak. 1:27; 2:14—17) Han dryftar därefter den ”strängare dom” som de, som tjänar som lärare i församlingen, är underkastade och framhåller sedan kraftfullt behovet av att använda tungan rätt — till att välsigna och bygga upp, inte till att förbanna och bryta ner. — Jak. 3:1—18.

Var finner vi alltså oss själva i denna bild? Visar vi särskild aktning för den ekonomiskt framgångsrike på den fattiges bekostnad, vare sig vi tjänar utanför eller inom Guds församling? Om vi har en ansvarsfull ställning bland Guds folk, beviljar vi då särskilda förmåner, medgivanden och privilegier på denna grundval? Eller behandlar vi alla med opartiskhet, i det att vi är mer intresserade av att se goda andliga egenskaper än materiella ägodelar eller affärsbegåvning? Kommer vi ihåg att även om somliga kan bidra med mera pengar än andra, är det ändå den fattiga änkans skärv som är mest lovvärd, därför att den inte ges av överflöd, utan av armod? — Luk. 21:1—4.

Men vad har detta att göra med barmhärtighet? Hur påverkar partiskhet barmhärtigheten?

Jakob skrev: ”Om ni nu ägnar er åt att fullgöra den konungsliga lagen i enlighet med Skrifterna: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv’, då gör ni väl däri. Men om ni fortfar att favorisera [”fjäskar för”, New English Bible] somliga, begår ni en synd, ty lagen tillrättavisar er såsom överträdare.” (Jak. 2:8, 9, NW) Partiskhet eller favoriserande motarbetar och kväver barmhärtigheten. Den kan lätt få en människa att bli okänslig för andras behov eller, som Ordspråksboken 21:13 uttrycker saken, tillsluta sitt öra för ”den armes rop”.

Det är sant att man kan, och vid vissa tillfällen till och med bör, visa speciell aktning. Men det bör vara individens förträffliga andliga egenskaper som driver oss att visa denna särskilda aktning. Det heter till exempel i 1 Timoteus 5:17 (NW): ”Må de äldre män som presiderar på ett förträffligt sätt anses värda dubbel heder, i synnerhet de som arbetar hårt med att tala och undervisa.” Om Epafroditus, som hade kommit ”nära döden, i det han utsatte sin själ för fara” för att kunna betjäna Paulus, skrev aposteln: ”Fortsätt med att hålla män av detta slag kära.” (Fil. 2:25, 29, 30, NW) Detta är inte partiskhet. Det är att ge tillbörligt och välförtjänt erkännande av trogen tjänst.

Jakob visar att barmhärtigheten fyller en viktig funktion i den sanna tillbedjan. Han säger att ”den form av tillbedjan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att ta sig an fader- och moderlösa och änkor i deras vedermöda och att bevara sig utan fläck från världen”. (Jak. 1:27, NW) När du ser dina bröder vara i verkligt behov av din hjälp, tillåter inte denna tillbedjan att du visar omtanke endast genom att ge uttryck åt din önskan eller till och med förtröstan på att det skall ordna upp sig för dem. Den driver dig att handla till deras bästa och att göra vad du kan för att hjälpa dem. — Jak. 2:14—17.

Aposteln Johannes framhöll en liknande tanke: ”Men om någon har denna världens medel till livets uppehälle och ser sin broder vara i behov och likväl stänger igen sitt ömma medlidandes dörr för honom, på vilket sätt förblir Guds kärlek i denne? Små barn, låt oss älska, varken i ord eller med tungan, utan i gärning och sanning.” Ja, samtidigt som vi ”offentligen kungör” Guds namn vill vi inte glömma att ”göra gott och att dela med er åt andra, ty i sådana offer har Gud välbehag”, ty ”er Fader är barmhärtig”. — 1 Joh. 3:17, 18; Hebr. 13:15, 16; Luk. 6:36; NW.

Den sanna tillbedjan innebär också att man skall tygla tungan, inte bruka den med högfärd eller svartsjuka, inte till att skryta eller till att göra partisk åtskillnad, utan i stället med saktmod, fridsamhet och resonlighet. Sådant godhjärtat och uppbyggande bruk av tungan visar att man äger den vishet som är ”full av barmhärtighet”. (Jak. 3:13—18, NW) Detta är också viktigt, ”ty varav hjärtat är fullt, därav talar munnen”. Det var därför Jesus sade att ”varje onyttigt yttrande, som människorna fäller, det skall de avlägga räkenskap för på domens dag”. — Matt. 12:34—36, NW.

Om vi alltså skulle visa partiskhet i våra mellanhavanden med andra, om vi inte hade någon omsorg om deras behov, om vi använde tungan barskt mot andra och kritiskt domfällde dem — vad kunde vi då förvänta när det blev tid för dom? Jakob säger: ”Den som inte utövar barmhärtighet skall få sin dom utan barmhärtighet.” Ja, den som ”tillsluter sitt öra för den armes rop, han skall själv ropa utan att få svar”. (Ords. 21:13) Gud låter dem i själva verket få ”smaka sin egen medicin”.

Hur barmhärtigheten kan triumfera i tider av dom

Jehova Gud är sannerligen ”nåderik och barmhärtig, sen till vrede och stor i kärleksfull godhet”. Men de som vill bli föremål för hans barmhärtighet i tider av dom måste själva vara barmhärtiga. Jesus framhöll tidigare samma sak som Jakob, när han sade: ”Lyckliga är de barmhärtiga, ty dem skall det visas barmhärtighet.” — Ps. 145:8; Matt. 5:7; NW.

Om alltså en verkligt medlidsam kristen själv skulle råka i svårigheter av något slag, kanske på grund av att han kommit till korta i något avseende eller till och med på grund av något tillfälligt felsteg, behöver han inte frukta för en ”dom utan barmhärtighet”. En sådan barmhärtig människa kan inte jämställas med den som fullständigt överger ett rättfärdigt handlingssätt för att följa en ond kurs. ”Intet av all den rättfärdighet han har övat skall då ihågkommas” av Gud eller av hans representanter. (Hes. 18:24) I tider av dom — det må vara före den ”stora vedermödan”, under den eller efter den — kommer hennes barmhärtiga handlingssätt att vara henne till nytta. ”Ty Gud är inte orättfärdig, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat för hans namn, i det att ni har tjänat de heliga och fortsätter att tjäna.” — Hebr. 6:10, NW.

Davids erfarenheter belyser denna sak. Om Gud helt enkelt hade betraktat David som han var när han begick sina orätta gärningar i förbindelse med hettiten Uria och hans hustru, skulle Jehova säkerligen inte ha haft skäl att visa någon barmhärtighet i Davids fall. Men Jehova visste att detta handlingssätt var långt ifrån kännetecknande för David och att han i verkligheten var en medlidsam man. Den uppriktiga hängivenhet som David tidigare hade visat och det förhållandet att han var barmhärtig i sitt hjärta bidrog utan tvivel kraftigt till att Jehova visade honom barmhärtighet vid detta tillfälle, även om David på intet sätt undgick att bli tuktad av Gud.

När Job blev utsatt för svåra anklagelser från sina påstådda vänner, frågade han: ”När han [Gud] hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?” Vad var det Job tänkte på?

Sammanhanget visar att han visste att Jehova skulle lägga stor vikt vid om Job hade varit en man med verkligt medlidande, en man med kärleksfull godhet, en man som bevarade sin ostrafflighet. (Job 31:13—22, 29—32; jämför Psalm 37:21—26.) På grund av den vederkvickande godhet som lärjungen Onesiforus hade visat aposteln Paulus, bad aposteln att Herren måtte förläna denne man att ”finna barmhärtighet hos Herren [Jehova, NW] på ’den dagen’”, tillsammans med sitt husfolk. — 2 Tim. 1:16—18.

De som tjänar som äldste i församlingarna kommer utan tvivel att sträva efter att troget företräda Jehovas betraktelsesätt och tillvägagångssätt i alla sina mellanhavanden med sina bröder och systrar. De kommer ihåg att de själva skall ”avlägga räkenskap” inför överherden för hjorden. (Hebr. 13:17, NW; 1 Petr. 5:2—4) När de tjänar som domare, kommer de inte att underlåta att uppmärksamma tidigare barmhärtiga gärningar från någons sida, som för tillfället kan råka begå ett felsteg under sin kristna vandring, men som därefter ångrar sig och visar en uppriktig önskan att fortsätta sin vandring i trohet.

Ja, vi har allesammans verkliga skäl att ivrigt önska att vår ”räkenskap” skall visa en mångfald av barmhärtiga gärningar, ty ”barmhärtigheten triumferar över domen”.

[Bild på sidan 66]

Kommer Gud att visa barmhärtighet mot dem som favoriserar de ekonomiskt framgångsrika?

[Bild på sidan 66]

Är ärerörigt skvaller barmhärtigt?

[Bild på sidan 67]

Sann barmhärtighet kräver gärningar, inte bara ord, när medkristna är i behov av vår hjälp

[Bild på sidan 68]

De äldste handlar barmhärtigt mot dem som själva utövar barmhärtighet