En rätt syn på det arbete som ligger framför oss
”Detta är vad jag ständigt beder om: ... att ni måtte skaffa eder visshet i fråga om de ting som äro viktigast.” — Fil. 1:9, 10, NW.
1. a) Hur ter sig framtiden för världens ledande män, och vad ägnar de sig fördenskull åt? b) Vilka förhoppningar hyser Jehovas folk tillitsfullt med avseende på framtiden, och varför det?
VAD har framtiden i beredskap åt mänskligheten? Världens ledare, som hoppas på fred, fruktar att de i stället kommer att ställas inför ett världsomfattande krig, och de utarmar sina nationer i dåraktiga bemödanden att lägga kärnvapen på hög. Deras hjärtan försmäktar av förskräckelse över det som de för sin inre syn ser komma över jorden. Men så är det inte med det folk, vars Gud är Jehova. Detta folk ser med tillförsikt framtiden an, styrkta av det hopp, som är grundat på kunskap i Guds ord. Deras Gud är den Gud ”som från begynnelsen har förkunnat slutet och från fordom det som icke är skett”. (Jes. 46:10, Åk) Han vet vad framtiden kommer att medföra. Han har redan frambragt en ny himmelsk regering, sitt rike, och han har i och genom den nya världens samhälle av sina vittnen lagt grundvalen till en ny jord. (Jes. 51:16; 65:17) För den onda världen är ändens tid nu inne. Gud säger att han själv ”skall döma allt kött; de ogudaktiga skall han giva åt svärdet”. Aldrig mer skall ondskan frodas. ”De rättrådiga äro de som skola bo på jorden, och de oförvitliga äro de som skola lämnas kvar på den.” (Jer. 25:31, Åk; Ords. 2:21, NW) Dessa rättrådiga som lämnas kvar, denna trogna kvarleva av människosläktet, skall få glädjas åt sin gudagivna arvedel inte bara i några få år eller i några tusen år utan för evigt, ty ”den som gör Guds vilja, han förbliver evinnerligen”. (1 Joh. 2:17) Ingen politisk nation på jorden kan genom några förhandlingar eller någon uppvisning av militärmakt avvärja den Guds domstid, som förestår för nationerna, och inte skall de heller kunna hindra Guds, den Allsmäktiges, uppsåt att omvandla vår jord till ett hela klotet omfattande paradis under Guds rikes styrelse.
Det arbete som verkligen betyder något
2. Varför är det viktigt att vi, när vi skall välja vilken verksamhet vi vill ägna oss åt, tänker på vad som stundar för den gamla världen?
2 Genom att förse oss med sådana viktiga upplysningar sätter Jehova Gud oss i stånd att göra ett vist val beträffande den verksamhet som vi vill ägna oss åt. Han skyddar oss för den olycka som består i att vi öder våra ansträngningar, ja, själva våra liv, på att jaga efter det som kan se gott och rätt ut i människors ögon men som kommer att sluta med förintelse i det universella Harmageddonkriget. (Ords. 14:12) Eftersom Guds uppsåt blivit så klart och tydligt tillkännagivet, vore det sannerligen ytterst dåraktigt av oss att ägna våra liv åt att söka bevara den här gamla världen. Om vi är en del av den gamla världen, tjänar vi inte Guds nya världs intressen, den världs över vilken Kristus är konung. (Joh. 15:19; 17:16) Om vi är vänner med världen, vars osynlige gud Satan är, har vi uraktlåtit att visa universums suveräne härskare, Jehova Gud, vår undersåtliga tro och lydnad och har slutit upp i deras led, som är hans fiender. (Jak. 4:4; 2 Kor. 4:4; 1 Joh. 5:19) Hur mycket förståndigare är det inte av oss, om vi söker fred med Gud och tjänar hans nya världs intressen!
3. a) Vilket mål för sin strävan har flertalet människor? b) Är deras inställning praktisk?
3 Det finns en sådan mångfald ting som vi kan ägna kraft och energi åt. Flertalet människor har som sin främsta strävan att vinna ekonomisk säkerhet och trygghet, men detta är inte det som betyder mest i livet. Den rätta synen på framtiden är inte en materialistisk syn, en syn där man mäter framgången efter de materiella ägodelar man kan lyckas vinna. Jesus Kristus framhävde detta i en liknelse. Han talade om en man som hade stor framgång såsom jordbrukare och som för sin inre syn såg sina förrådshus utökas, så att han skulle ha lagerrum i framtiden. Han tänkte sig att han skulle kunna slå sig till ro med ett överflöd som skulle räcka åt honom i många år. Han såg framåt mot en tid då han skulle kunna säga: ”Själ, du har mycket gott sparat för många år; tag det nu med ro, ät, drick och hav det skönt.” Men ett sådant liv kan helt förfela till och med det materialistiska mål som det är inriktat på. Ty såsom Jesus framställde saken sade Gud till mannen: ”Du oförnuftige, i natt begär man din själ av dig. Vem skall då få det som du har samlat i förråd?” ”Så går det med den man som samlar skatter åt sig men icke är rik inför Gud.” (Luk. 12:16—21, NW) De som följer i Jesu Kristi fotspår kastar inte dåraktigt bort livet på det sättet. De är pliktiga att sörja för dem som är beroende av dem, och de manas att bruka praktisk vishet när de gör detta. Men de vet att när de är rika inför Gud, i det att de först söker hans rike, har de ingen orsak att ängslas för vad de skall äta eller vad de skall dricka eller vad de Skall sätta på sig, ty ”också allt detta andra [skall] tillfalla” dem. — Matt. 6:25—34.
4. Vilket slags berömvärd verksamhet ägnar sig kanske andra åt, men hur kan de förbise en ännu högre plikt?
4 Andra kanske ägnar sig åt vad man ofta kallar ”humanitär” verksamhet för att lindra nöden och lidandet bland medmänniskorna rent fysiskt. Att på det sättet önska hjälpa andra är berömvärt. Jesus antydde själv i liknelsen om samariten att denne handlade på ett berömvärt sätt, då han gav fysisk hjälp åt en annan människa, som var lekamligt nödställd. (Luk. 10:30—37) Lukas, som var aposteln Paulus’ följeslagare på dennes resor, kunde i sin egenskap av läkare lindra andra människors lekamliga lidanden. (Kol. 4:14) Men om man går genom livet upptagen med att tjäna sina medmänniskor och därvid underlåter att ge tjänsten för Gud första platsen, då har man inte hållit blicken riktad på det som verkligen betyder något. ”Detta är vad jag ständigt beder om”, sade Paulus i sitt brev till filipperna, ”att eder kärlek måtte överflöda allt mer och mer, med exakt kunskap och full urskillning, att ni måtte skaffa eder visshet i fråga om de ting som äro viktigast, så att ni måtte vara felfria och icke bringa andra på fall fram till Kristi dag och kunna bliva uppfyllda av rättfärdig frukt, som kommer genom Jesus Kristus, till Guds ära och pris.” — Fil. 1:9—11, NW.
5. Vilket arbete, som vi kan ägna oss åt, är viktigare än något annat? Varför?
5 Det arbete, som vi kan ägna oss åt och och som är viktigare än något annat, är naturligtvis det som Gud givit oss att utföra; att utföra det innebär att fullgöra själva syftet med vår tillvaro. ”’Ni äro mina vittnen’, är Jehovas uttalande.” (Jes. 43:10, NW) Dessa ord visar att vi är pliktiga att tala om Gud och hans uppsåt, att se till att andra får veta vem den sanne Guden är och vilka uppsåt och syften han har, att skaffa oss visshet om att de får höra de goda nyheterna om att Guds rike nu härskar och att eviga välsignelser tack vare detta rike skall utgjutas över lydiga människor. Vare sig budskapet tas emot med tacksamhet eller inte, så är det Guds vilja att det skall avges. Det är hans uppsåt att hans ”namn skall varda förkunnat på hela jorden”, och vi har det lyckobringande privilegiet att ta del i arbetet med att göra detta. (Rom. 9:17) Lyckliga är de som hörsammar denna maning att predika i tro och som tar del i att prisa Gud, ty ”vemhelst som åkallar Jehovas namn [skall] bliva frälst”. — Apg. 2:21, NW.
6. Hur visade aposteln Paulus urskillning, när han valde bland de möjligheter som stod honom till buds?
6 Paulus, en Jesu Kristi apostel, visade sig ha klar urskillningsförmåga, då han valde bland de möjligheter som stod honom till buds. Han sade härom: ”Allt det som var mig en vinning, det har jag för Kristi skull räknat såsom en förlust. Ja, jag räknar i sanning allt såsom förlust mot det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre.” Han ämnade inte låta sig hindras av att tänka på sin förra sociala ställning, de möjligheter han kunde ha haft i sitt yrke eller den framträdande plats han hade intagit i den religiösa världen. Det som var honom ”en vinning” från världslig ståndpunkt sett var han villig att avskriva såsom förlust, för att kunna bygga sitt liv kring förkunnartjänsten, som han fått sig anförtrodd av Herren. Han lade hela sin själ i förkunnartjänsten, och han sade: ”Jag är tacksam mot Kristus Jesus, vår Herre, som överlät kraft åt mig — därför att han höll mig för pålitlig — genom att insätta mig i ett ämbete.” — Fil. 3:7, 8; 1 Tim. 1:12, NW.
Vi måste vara grundliga i vårt arbete
7, 8. a) Hur ansåg Paulus att förkunnartjänsten skulle utföras? b) Hur visade han själv detta under sitt predikoverk i Efesus?
7 Paulus visade sin hängivenhet för Gud genom att utföra sin förkunnartjänst på ett föredömligt sätt. När han talade med tillsyningsmännen i församlingen i Efesus om sitt tillvägagångssätt, då han verkade i den staden, nämnde han om den förföljelse han hade fått röna, men han framhöll också att förföljelsen inte hade kunnat hålla honom tillbaka. Han hade utfört sin förkunnartjänst grundligt. ”Ni veta väl, hur jag, från första dagen då jag kom in i provinsen Asien, var med eder hela tiden, i det att jag handlade som en Herrens slav med den största ödmjukhet i sinnet och under tårar och prövningar, som vederforos mig genom judarnas anslag; under det att jag icke avhöll mig från att meddela eder något av det som var gagneligt, ej heller från att undervisa eder offentligen och från hus till hus. Men jag bar grundligt vittnesbörd både för judar och för greker om bättring inför Gud och tron på vår Herre Jesus.” Han menade inte att det var tillräckligt att han hade vistats ibland dem och att de, om de hade velat få höra de goda nyheterna, kunde ha kommit till honom för att få höra dem. Nej, han gick från hus till hus för att få träffa dem. Han var viss om att de verkligen hade hört budskapet, och vare sig de trodde på det eller inte, visste de i varje fall vad det handlade om. Han ställde inte den här frågan till sig: Har jag haft någon del i förkunnarverket? utan denna: Har jag utfört verket grundligt? Paulus insåg hur viktigt det var att han gjorde det, och han framhävde detta, då han sade: ”Jag [anser] icke min själ betyda något såsom dyrbar för mig, om jag endast må fullborda mitt lopp och vad som hör till det ämbete som jag mottog av Herren Jesus, nämligen att bära ett grundligt vittnesbörd om de goda nyheterna om Guds oförtjänta godhet.” — Apg. 20:18—24, NW.
8 Då han grep sig an med att utföra sitt uppdrag i Efesus, anordnade han först en rad offentliga bibliska möten i synagogan, och dessa pågick i ungefär tre månader. Han var öppen, tydlig och kraftig i sin framställning, och samtidigt tog han hänsyn till sina åhörares tankar och åsikter och lade fram budskapet i sådana ordalag som de lätt kunde förstå. (1 Kor. 9:20—23) Ingen missförstod det han lärde och tog det för att vara detsamma som förkunnades av prästerskapet i Efesus, vilka predikade sådant som tilltalade folk, och snart kunde man lägga märke till att det uppstod två läger, ett av hårdhjärtade människor och ett av sådana som hungrade efter kunskap; och då tog Paulus dessa, som ville lära mera, lärjungarna, med sig till en annan mötesplats, och där, i Tyrannus’ lärosal, höll han möten med dem dagligen i två års tid. (Apg. 19:8—10) Samtidigt ägnade han sig åt tjänsten från hus till hus och övade även lärjungarna i den. Eftersom han hade kärleksfull omsorg om dem, delgav han dem inte endast de goda nyheterna, utan han gav villigt ut sig själv för deras skull. Han utförde sin förkunnartjänst grundligt.
9. a) Vilken inställning till förkunnartjänsten anbefallde Paulus åt Timoteus? Varför? b) Hur kan man ”frälsa ... dem som lyssna till” en?
9 Samma syn på saken, insikt om hur viktigt det är att vara grundlig i förkunnartjänsten, anbefallde Paulus åt sin medarbetare Timoteus och åt dem som i våra dagar har samma tro som Timoteus: ”Bevara din jämvikt i allting, lid ont, utför en evangelists arbete, fullgör grundligt vad som tillhör ditt ämbete.” (2 Tim. 4:5, NW, fotnot) Han nöjde sig inte med att uppmuntra Timoteus att bara ta någon del i förkunnartjänsten, så att denne varje månad skulle kunna meddela den styrande kretsen att han hade predikat de goda nyheterna den månaden. Paulus’ förmaning var mycket kraftigare än så: ”Fullgör grundligt vad som tillhör ditt ämbete.” Varför det? Därför att liv stod på spel. Timoteus var starkt medveten om detta, ty kort tid dessförinnan hade Paulus skrivit och förmanat honom: ”Giv ständigt akt på dig själv och på din undervisning. Förbliv vid dessa ting, ty genom att göra detta kommer du att frälsa både dig själv och dem som lyssna till dig.” (1 Tim. 4:16, NW) Han skulle ha omsorg om mera än sin egen frälsning. Han skulle inte ta del i förkunnartjänsten rätt och slätt därför att han menade att han därigenom kunde vinna frälsning. Flit å hans sida, grundlighet i förkunnartjänsten, skulle innebära frälsning för andra, som även om de hade fått lyssna till de goda nyheterna inte på något annat sätt kunde ha fått det personliga bistånd som kunde hjälpa dem att inse hur betydelsefullt budskapet var och så handla i överensstämmelse med det.
10. Hurudan bör vår syn vara på arbetet från närvarande stund och till Harmageddon?
10 Hur lämplig är inte den förmaning, som Timoteus fick, för oss i denna tid! Den hjälper oss att få den rätta synen på det arbete som ligger framför oss alltifrån närvarande stund och till Harmageddon. Den hjälper oss att undvika att känna det som om vi hade ”gjort vår del” bara vi har lämnat in en rapport över tjänst på fältet för månaden. I hur hög grad förfelar vi inte syftet med Guds oförtjänta godhet, om vi bara söker få tiden att gå i förkunnartjänsten, bara lämnar in en rapport för att hålla oss regelbundna, i det att vi tänker på vår egen frälsning! Vi måste ”betänka, att vår Herres tålamod innebär frälsning” — inte bara för oss själva utan också för andra. (2 Kor. 6:1; 2 Petr. 3:15; NW) Nu, under ”den stora bedrövelsen”, som kommer att utmynna i Harmageddonstriden, är den tid inne som Jehova Gud har avskilt för att ”ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål” kalla ut en stor skara som ingen människa kan räkna och som består av människor som vill ta del i att offentligen kungöra att frälsningen tillhör Gud och Lammet. — Upp. 7:9, 14.
11. Om vi fäster vår uppmärksamhet vid Jehova Gud, hur kommer det att inverka på vår tjänst i den närmaste framtiden?
11 Om vi har en mogen syn på det arbete som Gud har givit oss att utföra, kommer vi att lägga hela vår själ i det. Kärlek till Gud och längtan efter att vägleda andra, så att de kan börja tillbedja honom, kommer att ingjuta nitälskan hos oss. När vi får röna motstånd, kommer inte den del vi har i förkunnarverket, arbetet med att göra Jehovas namn känt, att bli beroende av det gensvar vi får vid dörrarna, då vi är inbegripna i tjänsten. Vi kommer inte att bli missmodiga och sakta farten därför att det stora flertalet förkastar de goda nyheterna. I stället skall vi i vår tjänst sporras av vår hängivenhet för Jehova Gud; vi kommer att stimuleras till att utföra den genom de djupa känslor av vrede som vi känner därför att Satan och hans ogudaktiga värld har överöst Jehovas namn med smälek; vi skall hålla ut därför att vi älskar rättfärdigheten, och vi skall fortsätta att söka efter dem som är tacksamma mot Gud för hans medel till frälsning. Hellre än att nöja oss med minsta möjliga verksamhet kommer vi att vara vakna och ta i akt varje tillfälle som yppar sig för oss och söka dra full fördel av dessa privilegier att få utföra tjänst.
12. a) Hur kan var och en av oss rannsaka sig själv för att avgöra hur grundlig han är i förkunnartjänsten från hus till hus? b) Hur kan vi med mildhet visa också dem till rätta, som ännu inte är gynnsamt inställda, och vad kan följden kanske bli?
12 Kan du om den förkunnartjänst, som du utför på ditt tilldelade distrikt, säga såsom Paulus gjorde om sin tjänst: Jag har burit grundligt vittnesbörd om de goda nyheterna? Har du fört noggranna anteckningar och gått tillbaka, till dess du fått träffa någon vid varje dörr? Har du varit så flitig i dina besök, att du under en viss tid kunnat tala med de olika medlemmarna i varje familj? Och har du därtill burit grundligt vittnesbörd för dem om Guds rike? Ibland krävs det att du visar mycket tålamod och kommer på besök om och om igen, innan en människa verkligen avbryter vad hon har för händer tillräckligt länge för att höra efter vad du har att säga. Under denna tid kan du — genom omsorgsfull förberedelse och genom taktfullt uppträdande — varje gång du gör besök lägga fram en detalj i din förberedda predikan, om du yttrar några få, väl genomtänkta meningar. Vare sig den besökte inser budskapets allvarliga natur eller inte, så gör i varje fall du det såsom en Ordets förkunnare. Därför strävar du efter att ”med mildhet visa dem till rätta, som icke äro gynnsamt inställda, då ju Gud kanske kommer att giva dem bättring, som leder till exakt kunskap om sanningen”. (2 Tim. 2:25, NW) Det kan hända att sanningens säd, som du på det sättet har sått ut, inte kommer att gro och börja växa förrän många månader eller rentav många år senare. Kanske händer det den personen något, eller kanske inträffar det något i den ort, där han bor, eller i den församling han tillhör som får honom att börja ”sucka och jämra sig” över de vämjeliga ting som han ser håller på att ske. (Hes. 9:4) Härigenom blir han kanske mera mottaglig för budskapet om Riket, och när du så kommer på besök, är han redo att lyssna. Om vi hyser verkligt intresse för dem som bor i vårt grannskap, kommer vi att hålla i med att undervisa, i det att vi är medvetna om att förhållandena i en människas liv kan växla och förändra hennes inställning, så att det kan bli möjligt för oss att hjälpa henne in på frälsningens väg. När vi inser detta, tar vi vara på de många möjligheter till återbesök, som erbjuder sig, för att hjälpa den vi besöker att mer och mer värdesätta bibelns sanningar.
Omsorg om dem som vi besöker såsom Ordets förkunnare
13. Hur kan man visa omsorg om dem som man besöker såsom en Ordets förkunnare?
13 Förkunnare som har sådant varmt intresse för dem som de predikar för anlägger inte en opersonlig syn på förkunnartjänsten. När de går ut i tjänsten, tänker de inte rätt och slätt att nu skall de använda två eller tre timmar i verket, och när de kommer hem, talar de inte bara om hur mycket de fått placera. De är intresserade av människor, och de söker efter dem som är av en god vilja gentemot Gud. De inser att de är upptagna i ett livsfrälsande verk. När de lägger märke till att den som de besöker är uppriktig — även om djävulen kanske har rest upp fruktans hinder –, gör de verkningsfullt bruk av andens svärd för att hugga ned hindren och ”ropa ut frihet för dem som tagits till fånga och ett vitt upplåtande av ögonen till och med för fångarna”. (Jes. 61:1, NW) De spiller visserligen inte tid på att disputera med dem som inte visar sig ha vördnad för gudliga ting, men de är å andra sidan inte snara till att tro att alla som kommer med invändningar är motståndare till verket. Genom att visa takt, tillämpa Herren Jesu undervisningsmetoder och lägga band på sig under onda förhållanden kan de få många tillfällen att med mildhet visa också dem till rätta, som till en början inte är så gynnsamt inställda. Med tiden kanske dessa människor kommer till sunt förnuft och kan vinna exakt kunskap om sanningen. — Joh. 1:46—49; Apg. 9:1—22.
14. Vilken inställning hade Jesus och Paulus till de människor, som de predikade för?
14 Jesus var enastående i sin kärleksfulla omsorg om dem som han undervisade i Guds ord. Han visade inte ifrån sig barnen, som om de var för små för att kunna lyssna, eller de rika, som om de var för stolta för att vara värda att han tog tid med dem, och inte visade han heller bort de fattiga och blinda och lama. Hans hjärta ömmade för alla människor; han ”kände ... öm tillgivenhet för dem, emedan de voro utplundrade och drevos hit och dit, såsom får utan någon herde”. (Matt. 9:36, NW) Inte ens när han var trött och behövde vila sig litet, visade han bort dem som sökte sig till honom. Också Paulus hyste ”öm tillgivenhet” för dem som han predikade för. (1 Tess. 2:8, NW) Vi måste ha samma inställning.
15. Vilken erfarenhet kan belysa en mogen kristens syn på förkunnartjänsten?
15 En pionjärsyster, som tog del i tjänsten på fältet under ett besök hos en god vän som hörde till en annan församling än pionjären, visade tydligt att hon hyste sådan öm tillgivenhet. Pionjären träffade i tjänsten en ung dam som visade ett visst intresse och skaffade sig den bibliska litteratur som pionjären erbjöd henne. Pionjärsystern hade ingen möjlighet att göra återbesök, eftersom hon var där i trakten på ett mycket kort besök, men hennes varma känslor för den här välsinnade människan hade väckts, och när hon kom hem, satte hon sig ned och skrev till henne och uppmuntrade henne att studera. Det utvecklade sig till ett bibelstudium per korrespondens, och den nyintresserade gjorde så snabba framsteg, att systern snart nog kände sig föranlåten att göra en extra resa för att få träffa den unga damen igen och föra henne till församlingen på platsen. Hon tar nu själv del i tjänsten! Den här pionjärsystern var sannerligen inte ute i tjänsten bara för att kunna rapportera tid som hon använt till att predika. Hennes håg stod till att ära Jehova genom att söka upp och ge föda åt dem som har en fårlik inställning gentemot honom. En sådan syn har alla mogna förkunnare på sin tjänst.
En rätt syn på överlämnandet
16. Vilka steg kräver Gud att man skall ta utöver att man regelbundet tar del i tjänsten på fältet? Varför kräver han det?
16 När vi väl har träffat på de fårlika människorna och hjälpt dem att bli förkunnare av de goda nyheterna om Riket, är ändå inte vårt arbete fullgjort. Ingen bör mena att det förhållandet, att man sluter sig till den nya världens samhälle, i sig självt är en försäkran om att man äger Guds ynnest eller att det enda som Gud fordrar för att man skall få överleva Harmageddon är att man tar del i att predika budskapet om Riket, ty så är det inte! Intill dess att en människa säger till Gud: ”Att tjäna dig är mitt uppsåt i livet. Jag har min lust i att göra din vilja, och mitt liv överlämnar jag åt din tjänst, vad som än må hända”, är hennes tjänst inte helhjärtad. Kanske önskar hon inte ta på sig det ansvar som följer med ett överlämnande åt Gud, men hon kan inte försätta sig i en mera gynnad ställning genom att underlåta att överlämna sig. Om en människa inte följer Jesu Kristi exempel, när det är möjligt för henne att göra detta, och inte överlämnar sig åt Gud till att tjäna honom och symboliserar detta genom dop i vatten, då befinner hon sig ännu inte på den smala vägen till livet. I viss mån har hon hållit fast vid det tänkesätt som kännetecknar medlemmarna i kristenhetens religiösa organisationer. Också de tar en del av bibelns principer såsom måttstock i livet. Men de menar att de själva har rätt att säga var gränsen går; de sätter sig till domare över Gud, i det att de själva bestämmer vad de vill godta i hans ord. Den som vet vad Jehova fordrar men som i sitt sinne bestämmer sig för att inte allt detta är så betydelsefullt, att man måste rätta sig efter det, har inte på allvar erkänt Jehova såsom sin Gud, och hur kan han då förvänta att Gud skall erkänna honom och ge honom liv i den nya världen? Om dem som underlåter att utföra det som de vet att Gud fordrar säger Jakob, Herrens broder: ”Om alltså någon vet, hur man skall göra det rätta, och ändå icke gör det, är det för honom en synd.” (Jak. 4:17, NW) Sådana människor behöver hjälp av mogna kristna, för att de skall få en rätt syn på sin tjänst för Gud. Det räcker inte med att de tillägnar sig kunskap i Guds ord, utan de måste också göra klart för sig vad han fordrar av dem.
17. a) Utgör överlämnande och dop garantier för att man skall få överleva in i den nya världen? b) Vad förväntar Gud av dem som tjänar honom?
17 Naturligtvis är överlämnande och dop i sig själva inte några garantier för liv i den nya världen. Sedan man har överlämnat sig, måste man bruka sitt liv såsom man har lovat Gud. Ingen kan vänta sig att få komma in i den nya världen genom något ”kryphål”. De som försöker slippa undan med så litet tjänst som möjligt har redan brutit mot det största budet. När en man kom fram till Jesus och frågade honom hur han skulle vinna evigt liv, svarade Jesus: ”’Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt sinne’ och ’din nästa såsom dig själv’.” (Luk. 10:25—27, NW) Jehova Gud, som är vår domare, ser mer än människor ser. ”Jehova rannsakar alla hjärtan, och varje benägenhet hos tankarna urskiljer han.” (1 Krön. 28:9, NW) Han känner inte bara till vad vi gör utan känner också våra motiv. Han vet om vi verkligen ger ut oss helhjärtat i hans tjänst och om vår kärlek till vår nästa, vår önskan att se honom vinna frälsning, är lika stor som kärleken till oss själva. Nu, innan Gud fäller den slutliga domen, är tiden inne för oss att rannsaka våra hjärtan, att tänka över hur vi utför vår förkunnartjänst, att begrunda om vi har den rätta synen på det utomordentligt viktiga arbete som Gud har givit oss att utföra.