Gör dig fri från självbefläckelse — Varför? Hur?
EN GÅNG i tiden talade man om onani endast i tysthet och i privata cirklar, och man kallade det en ”hemlig synd” eller ”ensamhetens last”. I denna tid håller det snabbt på att bli ett vanligt vardagsord. Uppslagsböcker beskriver det som ”handlingen att gnida de egna könsorganen till dess upphetsningen får utlopp genom orgasm, men utan samlag”. Den nutida ”sexuella revolutionen” med dess ”nya moral” bär en stor del av skulden för att denna vana blivit populär, vilket följande exempel gå den rådande uppfattningen visar.
En rubrik i Chicago Daily News löd: ”Onani är inte skadligt i fysiskt avseende.” Under de feta, halvtumshöga bokstäverna framhålls det i artikeln hur en universitetsprofessor i hälsovård uppmanar lärare och ungdomsrådgivare att hjälpa till med att ”skingra den fruktan och ängslan” som omger denna vana. Det meddelas också att en ”framstående sexexpert” under en sexualundervisningslektion i skolan uppmanade eleverna att ”sätta i gång och onanera”. En broschyr som spritts i stort antal i klassrummen i Frankrike rekommenderar onani och framhåller att den ”kan utfylla den tomhet som kan prägla en timme i skolan eller en långtråkig kväll”.
Många religiösa ledare uppmuntrar också till detta. En rapport, som med överväldigande majoritet antogs av generalförsamlingen för Förenade presbyterianska kyrkan med 3,1 millioner medlemmar, framhåller till exempel i utdrag: ”Vi finner inga bevis för några teologiska, psykologiska eller medicinska invändningar mot onani i och för sig. ... Det finns till och med en del argument för onanins positiva värden.” I en film som metodisterna gjort hävdar man att onani är en värdefull ersättning för samlag. Denna film visar i detalj hur både män och kvinnor kan onanera.
Medicinska experter intar i allmänhet samma ståndpunkt. En läkare säger till exempel: ”Jag vill betona att onani är något normalt, allmängiltigt och oskadligt.”
En mycket utbredd vana
I denna tidsålder av lösaktighet måste man hålla med läkarna om onanins ”allmängiltighet”. Ta en titt på statistiken: ”Varje allvarlig statistisk undersökning vi har tillgång till visar klart att ... åtminstone nittiofem procent av pojkar och unga män mellan tretton och tjugofem år genomgår perioder av vanemässig onani av varierande längd”, säger en expert om detta ämne. När det gäller flickor framhåller denna källa att ”fyrtio till femtio procent befinns bedriva verklig onani”.
Somliga säger att dessa siffror bevisar att det är fråga om en ”normal” vana och att ”man har anledning att oroa sig, om en frisk, ung människa inte onanerar”.
Vad anser du själv? Håller du med om att det förhållandet att onanin är mycket utbredd, ja, nästan en ”allmängiltig” vana, gör den till en naturlig, normal kroppsfunktion? Lögn och stöld är oerhört utbrett i våra dagar, precis som bruk av tobak. Men du skulle ändå inte vilja påstå att detta gör det naturligt och lämpligt, eller hur? Förkylningar är något mycket vanligt, men detta gör inte att det blir något normalt eller naturligt, eller hur?
Vad är då att säga om påståendet att onani är oskadligt? Gäller inte längre synonymen ”självbefläckelse”, som tidigare har använts om denna företeelse? Vad visar fakta?
Vilka verkningar har denna vana?
På 1800-talet och ända till ganska nyligen trodde man att onani fördärvar den kroppsliga hälsan och orsakar sådant som blek hy, utmattning, sömnlöshet, tuberkulos, sterilitet, sinnesslöhet, deformering av könsorganen och andra fysiska skador. Men det är nu säkert fastslaget att onani inte leder till detta. Endast i sällsynta fall, då män onanerar mycket ofta, kan de bli sterila eller få sperma av dålig kvalitet. En expert sammanfattar den medicinska uppfattningen om detta och säger: ”Det finns inga vetenskapliga bevis för att onani är skadligt i biologiskt avseende.”
Om det inte är skadligt i biologiskt avseende, vad är då att säga om den mentala, känslomässiga och moraliska hälsan hos den som onanerar?
Det är mycket kännetecknande att de läkare som försäkrar oss att det inte blir några kroppsliga skador ändå är tvungna att tala om de mentala och känslomässiga skador som vållas av denna vana. I Encyclopedia Americana heter det: ”Den senaste åsikten om onani är att de skadliga verkningar som så ofta kan iakttas ... inte härstammar från någon skada på kroppen, utan från de skuldkänslor som förekommer hos dem som onanerar och från den tendens denna vana har att avlägsna dem från ett normalt umgänge med deras kamrater.”
Man hävdar visserligen att sådana skuldkänslor existerar endast därför att dessa individer från barndomen har fostrats till att betrakta onani som något otillbörligt. Många säger att dessa skuldkänslor är obefogade. Men är det så?
De flesta medger att det faktiskt är få föräldrar som tar sig tid eller visar tillräckligt intresse för att tala med sina barn om onani. Vad beror det då på att den unge pojken (eller den unga flickan) som onanerar för första gången ändå får skuldkänslor, känner sig skuldmedveten? Vad beror det på att de allra flesta som ägnar sig åt denna vana gör detta i hemlighet, i smyg?
Det beror på att onani är onaturligt. Små barn har visserligen föga begrepp om det sexuella förhållandet mellan man och kvinna. Men under ungdomstiden uppstår en inre medvetenhet hos den unge mannen att han kan finna sexuell tillfredsställelse hos kvinnan, och vice versa. Onani (liksom homosexualitet) ignorerar eller förbiser detta naturliga förhållande. Det är ett sätt att lämna ”det naturliga bruket av kvinnan” och byta ut det mot ”ett onaturligt”. Det spår av ett gudagivet samvete som finns inom alla människor låter därför höra sin röst genom att vägra att godkänna denna vana och ge upphov åt en inre känsla av skuldmedvetenhet. — Jämför Romarna 1:26, 27, NW; 2:14, 15.
Även om många psykiatriker och läkare får det att se ut som om skuldkänslor för onani helt kan tillskrivas ens ”samhälleliga indoktrinering och uppfostran”, kan det mycket väl förhålla sig precis tvärtom. Det är med andra ord mera sannolikt att där det råder frånvaro av sådana skuldkänslor beror detta på att personen i fråga tidigare blivit påverkad av andra till att tro att onani verkligen är ”all right”, ”normalt” och till och med ”gagneligt”. I själva verket försöker den nutida propagandan kväva eller underminera det gudagivna samvetet.
Eftersom denna vana är något ”onaturligt”, blir den som onanerar straffad i mentalt avseende. Om han regelbundet ägnar sig åt denna vana, hämmar det hans sociala och känslomässiga utveckling, hindrar att han får en hälsosam syn på och inställning till det andra könet och människor i allmänhet. Det kan göra en människa inåtvänd. Eller också kan det leda till homosexualitet, vilket ofta händer, på grund av att den som onanerar inte är nöjd med sin sexuella aktivitet på egen hand och därför söker sig en partner för ömsesidig sexuell lek. Trots att medicinska och psykiatriska experter talar om att onani är ”normalt”, tvingas de erkänna att vanemässig onani ofta blir ett verkligt hinder för ett lyckligt och tillfredsställande äktenskap längre fram i livet. Fakta visar att det inte är ovanligt att denna vana håller i sig till och med efter giftermålet, ända därhän att den som onanerar känner sig tvungen att söka psykiatrisk hjälp. Hur kan det förhålla sig så, om denna vana är ”normal”, ”naturlig” och ”gagnelig”?
Men för att få en mera insiktsfull syn på denna sak är det till hjälp att förstå vissa ting om hur vi människor är danade — i fysiskt, mentalt och känslomässigt avseende.
Hur vi är danade
Under ungdomstiden, då pojken eller flickan i sexuellt avseende utvecklas till en vuxen man eller kvinna, äger många förändringar rum i kroppen. Hormoner, som avsöndras av hypofysen, könskörtlarna och andra körtlar, ger upphov åt dessa förändringar. Hos en pojke får detta hans testiklar att börja producera sädesceller.
Det är därför naturligt att en frisk, normal man känner ett visst mått av sexuellt begär. Äktenskapsanordningen utgör det medel varigenom detta sexuella begär kan tillfredsställas. Men hur är det med dem som är ogifta? Är onani det enda medlet — med undantag av otukt — för att lindra trycket av detta begär? Och om man inte hänger sig åt onani, kommer då ansamlingen av sädesvätska att medföra skador av något slag?
Svaret på dessa frågor är Nej. Det finns andra sätt att minska eller lindra det sexuella trycket. Ett är ”sublimering” — det vill säga att omdirigera detta tryck till fysisk och mental verksamhet av olika slag. En uppväxande pojke eller ung man kan alltså hålla sig sysselsatt och tillfredsställd genom att han är ivrigt upptagen med olika projekt och personliga hobbies.
Hur är det då med ansamlingen av sädesvätska i kroppen? Det är ingen risk att detta når en punkt då det kan vålla fysiska skador. Och i verkligheten påverkas det sexuella intresset mycket mer av vad man sysselsätter sinnet med. Mannens kropp nedbringar i normala fall mängden sädesvätska genom regelbundna nattliga uttömningar under sömnen. Det rapporteras till exempel att det är mindre än 5 procent av pojkar i nittonårsåldern som inte har sådana uttömningar. (Även om man inte har sådana uttömningar, behöver inte detta tyda på någon sexuell missbildning.) Hos de flesta män händer följande: När urinblåsan under natten fylls med urin, utövas ett tryck på sädesblåsorna, som ligger intill urinblåsan. Detta kan med regelbundna mellanrum utlösa en ofrivillig sädesuttömning under sömnen.
Sociologiprofessorn Herbert J. Miles skriver följande och förklarar varför sådana nattliga uttömningar kallas ”våta drömmar” och ofta åtföljs av orimliga, egendomliga och absurda drömmar:
”Det ökande behovet av att tömma urinblåsan får individen att gradvis lämna ett sovande tillstånd, där det medvetna sinnet är i vila, och nalkas aktivt mentalt medvetande, dvs. han vaknar till. Under denna gradvis skeende övergång från sömn till vaket tillstånd befinner sig sinnet i ett slags ’gryningszon’, där det undermedvetna sinnet är i verksamhet. Idéer och tankar blandas, förvrids och kan snabbt växla från en tanke, erfarenhet eller handling till en annan. Detta virrvarr av förvirrade tankar utan någon åtskillnad kan inbegripa sexuella tankar eller aktiviteter som inte skulle tolereras om det medvetna sinnet styrde tankarna.” — Sexual Understanding Before Marriage, sid. 160, 161.
Man behöver därför inte känna sig skuldmedveten på grund av sådana uttömningar eller de drömmar som bidrar till dem — om man inte skulle veta med sig att man på ett omoraliskt eller osunt sätt låtit tankarna syssla med sexuella ting.
Men är inte onani mera effektivt och tillfredsställande när det gäller att avlägsna sexuell spänning än dessa nattliga uttömningar är?
Nej; i stället för att spänningen helt enkelt skulle försvinna omedelbart finner den som onanerar att hela hans nervsystem kommer i ett tillstånd av stark upphetsning, under det att spänningen byggs upp till följd av den stimulans han själv åstadkommer. Detta kan göra att han efteråt känner en nervöst betingad missräkning och otillfredsställelse. Men ändå känner han snart en tvingande åstundan att upprepa handlingen. Det är en ond cirkel som det är svårt att bryta sig loss ur, och den ger inte heller någon verklig tillfredsställelse.
Att onani är något abnormt och onaturligt framgår också av att det är välbekant att abnorma, mentalt rubbade personer ofta ägnar sig åt onani. På liknande sätt heter det i The Bremerton Sun (Washington) att många mentalt störda katolska präster och nunnor har den inrotade vanan att onanera.
Den kristnes syn på onani
Det är allmänt känt att människor i världen i våra dagar, däribland en stor procent av dem som går i kyrkan, har ”lämnat all moralisk känsla bakom sig” och därför uppmuntrar till och rekommenderar den onaturliga vanan att onanera. (Ef. 4:19, NW) I skarp kontrast till detta söker de sanna kristna att lära känna och följa vad Guds ord, bibeln, säger om sexualmoralen. Orden ”onani” och ”självbefläckelse” finns visserligen inte i bibeln. Den mosaiska lagen talar om ”sädesutgjutning”, men som bibelkommentatorer framhåller gäller det här ofrivilliga nattliga uttömningar, inte självframkallade uttömningar. (3 Mos. 15:16) Det finns emellertid principer i bibeln som är fullt tillräckliga för att ge oss en rätt syn på onani.
I Kolosserna 3:5, 6 (NW) heter det till exempel: ”Låt därför er kropps lemmar, som är på jorden, bli såsom döda, vad beträffar otukt, orenhet, sexuell åtrå, skadligt begär och vinningslystnad, som är avgudadyrkan. På grund av dessa ting kommer Guds vrede.” Onani är sannerligen ett ”skadligt begär”, som vi har sett. Det är också ”orenhet”, eftersom det är en omoralisk vana, och detta förklarar varför den som onanerar i allmänhet skäms för detta och utför denna frånstötande handling endast då ingen annan kan se honom.
Den kristne aposteln Paulus’ råd är mycket träffande: ”Gud har ju icke kallat oss till orenhet, utan till att leva i helgelse.” Han skriver också: ”Då vi nu hava dessa löften, mina älskade, så låtom oss rena oss från allt som befläckar vare sig kött eller ande, i det vi fullborda vår helgelse i Guds fruktan.” — 1 Tess. 4:7; 2 Kor. 7:1.
Vad kan sägas om ”sexuell åtrå” hos den som onanerar? Har han ”dödat” den? Eller när och upplivar han i stället ständigt sitt sexuella begär, ja, ända därhän att han ”på förhand [gör] upp planer enligt köttets begärelser”, tvärtemot bibelns råd? — Rom. 13:14, NW.
I Skriften omnämns att ”vinningslystnad, som är avgudadyrkan”, också bör ”dödas”. Detta kan tillämpas här, eftersom den onanerandes tillgivenhet vänds bort ifrån Skaparen och i stället riktas mot något som han åtrår, i detta fall hans egna könsorgan, som han tillmäter otillbörlig vikt och betydelse. Denna vana kan därför gränsa till avgudadyrkan i likhet med den forntida fallosdyrkan som är så förhatlig i Guds ögon. I stället för att vara hängiven Jehova av hela sin själ (Kol. 3:23) kan den som onanerar bli slav under sina köttsliga, sexuella böjelser, begär och lustar och göra dessa till föremål för sin hängivenhet. ”Män av det slaget”, säger aposteln, ”tjänar inte vår Herre Kristus, utan sina egna begär”, ”deras begär är deras gud”. — Rom. 16:18, Hd; Fil. 3:19, An American Translation.
”Autoerotik” betyder ordagrant självkärlek eller erotisk kärlek till en själv. Detta är ett annat ord som passande kan tillämpas på onani, eftersom den ihållande vanan får en människas tankar att vändas inåt, så att hon blir självupptagen och självisk och får kontaktsvårigheter och problem med sitt förhållande till andra. Av den orsaken har vissa psykologer betecknat självtillfredsställelse eller onani såsom narcissism, efter guden Narkissos i den grekiska mytologin, som blev förälskad i sin egen spegelbild, vilket ledde till tillintetgörelse för honom. Har inte bibeln varnat oss för att ”människorna skall älska sig själva” i dessa de ”yttersta dagarna”? — 2 Tim. 3:1, 2, NW.
Att leva ett liv som ogift såsom ”eunucker för himmelrikets skull” har många fördelar i denna ändens tid. (Matt. 19:12, NW; 1 Kor. 7:32—38) Men ingen bör tro att man kan göra detta genom att ta sin tillflykt till onani. Självbehärskning är i stället nyckeln till ett framgångsrikt liv som ogift. ”Men kunna de icke leva återhållsamt, så må de gifta sig” är fortfarande det bästa rådet. — 1 Kor. 7:9.
Men kommer inte min personlighet och mitt nervsystem att fördärvas, om jag undertrycker de sexuella känslorna? kanske någon frågar. I boken Why Wait Till Marriage? (Varför vänta tills man är gift?) får vi svaret: ”Det finns inget som tyder på att självbehärskning skadar sexuallivet. ... Det är den pojke eller flicka som går omkring med sina känslor helt obundna som löper den största risken. Den som har självbehärskning kan uthärda att vänta.” Och detta är inget problem om man har Guds ande, eftersom, andens frukt inbegriper ”självbehärskning”. Genom att utöva självbehärskning kan den kristne undvika alla former av självbefläckelse och kan få stort gagn av detta — mentala, känslomässiga och andliga välsignelser, som är långt mera tillfredsställande än de dödsbringande ”köttets gärningar”. — Gal. 5:19—23, NW.
Men hur kan denna vana, som besvärar så många människors samveten, över huvud taget få ett sådant grepp om dem?
Förebyggande åtgärder och botemedel
Om man förstår orsaken till en dålig vana, är det lättare att förebygga eller bota den. Visste du till exempel att mödrar och fäder, som smeker könsorganen på sina griniga spädbarn för att hålla dem tysta, utan att de själva vet om det bidrar till att barnen börjar onanera längre fram i livet? Pojkar och flickor kan börja leka med sina könsdelar under puberteten, och om de inte får några råd emot detta, kan de vara ”fast” i denna vana, innan de vet ordet av. Och om någon inte skulle veta något om sådan självbefläckelse innan han kommer upp i skolans högstadium, är det mycket stora chanser att han då får lära sig vad det är av andra elever eller av lärarna själva.
Undersökningar tyder på att en hög procent av allt onanerande inte så mycket beror på ökat erotiskt tryck som på samma slag av spänning och oro som orsakar sömnlöshet. Ungdomar och många äldre människor, som är spända på grund av känslomässiga svårigheter, tar sin tillflykt till onani för att söka fly undan sina fysiska och känslomässiga besvär — en sorts lugnande medel, menar de, som kan vända deras tankar bort från deras bekymmer. Personer som har långtråkigt, arbetslösa människor och fångar ägnar sig också ofta åt onani, särskilt om de har varit narkotikamissbrukare.
Genom att undvika dessa ting, som orsakar och leder till denna vana, kan man göra mycket för att förhindra att man över huvud taget lägger sig till med denna envisa last. Men vad kan de tusentals människor som nu har denna last göra för att lägga bort den?
Det finns mycket man kan göra. Undvik kontakt med pornografisk litteratur och människor med slapp moral. Håll dig flitigt sysselsatt med hårt arbete, både kropps- och tankearbete. Låt inte problem orsaka spänningar, som vållar ängslan och leder till nedstämdhet. Detta är inte alltför svårt, om man följer bibelns råd i Matteus 6:25, 33 och Filipperna 4:8. Var inte en ”enstöring” och sök inte isolera dig. Ordna i stället så att du får dela sovrum med andra medlemmar av familjen. Ligg på sidan, inte på ryggen eller magen. Detta är några förslag om hur du kan ordna din dagliga rutin.
Men man kan aldrig hoppas på att kunna bryta vanan utan att man har en innerlig önskan att sluta. Så länge ”köttets begärelse och ögonens begärelse” är starkare än åstundan att behaga Jehova, är det svårt att sluta. (1 Joh. 2:16; jämför Jakob 1:14, 15.) När du fått en verklig åstundan att bryta dig loss från denna icke önskvärda vana, beväpna dig då ytterligare med de oumbärliga vapnen — viljestyrka, beslutsamhet och självbehärskning — om du hoppas på att vinna seger. Du får heller inte förbise bönen, eftersom Jehova lovar att hjälpa dem, som ber honom, med alla deras problem. — Fil. 4:13; Kol. 4:2; 1 Petr. 4:7.
Somliga finner det mycket svårt att tvärt sluta med denna vana. När de alltså återfaller då och då — vanligen i halvmedvetet tillstånd under sömnen — får de starka skuldkänslor och känner sig ovärdiga att bli föremål för Jehovas barmhärtighet. Av dessa skäl är det inte bara till hjälp, utan ofta också att rekommendera, att man söker hjälp och uppmuntran från en kristen äldste. När en flicka har detta problem, kan hon vilja vända sig antingen till en äldste eller till en mogen, respekterad kristen syster för att få hjälp. — Tit. 2:2—4.
En annan drivkraft som kan hjälpa en att bryta denna vana kan vara åstundan att vara till större tjänst i den kristna församlingen. Om en man ”traktar efter” ett sådant privilegium, bör han lägga märke till att ett av kraven på kristna äldste är att de skall utöva ”självbehärskning”. (1 Tim. 3:1; Tit. 1:8; NW) Om en man onanerar regelbundet och vanemässigt, kan han då nå upp till denna norm? Det kan vara så att en man som redan bekläder detta ämbete kan ha en tillfällig dust med detta problem, men om han bekämpar det och vinner seger, behöver han inte känna sig diskvalificerad. Men den som vanemässigt bedriver onani, som saknar självbehärskning, löper risk att begå ännu allvarligare missgärningar. Han kan inte sägas vara i stånd att tjäna som ett ”föredöme för hjorden”. (1 Petr. 5:2, 3) Åstundan att kärleksfullt tjäna Gud och sina bröder kan alltså också hjälpa en att göra sig fri från självbefläckelsens last.