Vad säger bibeln?
Är pilgrimsfärder ett uttryck för sann tro?
DEN 9 maj 1973 kungjorde påven Paul VI att 1975 skall vara ett heligt år. Därför tror man att omkring tjugofem millioner pilgrimer och andra besökare kommer att strömma in i staden Rom under det året.
Att pilgrimer vallfärdar till sådana orter som Rom är långtifrån något nytt. I själva verket var det under medeltiden som religiösa pilgrimsfärder åtnjöt sin största popularitet. Stora skaror av män och kvinnor drog då i väg till ”heliga platser”, där man menade att Gud hade manifesterat sin kraft på något sätt. Dåliga vägar och risken att bli utsatt för rövarangrepp och främlingars fiendskap hindrade dem inte från att företa en pilgrimsfärd.
Men var alla dessa pilgrimer uppriktiga? Drevs de av tro?
I The Catholic Encyclopedia for School and Home heter det: ”Det var inte ovanligt under medeltiden att fromma skribenter beklagade sig över att många människor gav sig ut på pilgrimsfärder därför att de var nöjeslystna, sökte komma undan ansvar eller fly från vardagslivets enformighet. ... Somliga kritiker antydde att pilgrimsfärderna hade blivit nöjesresor. ... Andra kritiserade den tilltagande fanatism och vidskeplighet som pilgrimerna lade i dagen. De ansåg att pilgrimerna i högre grad traktade efter mirakulöst botande och särskilda materiella fördelar än efter andlig förkovran och att de ådrog sig ogynnsam uppmärksamhet genom sådana sedvänjor som att piska sig själva längs hela färdvägen. Vid tiden för reformationen var det många uppriktiga kristna som ansåg att pilgrimsfärderna var ett oskick, var av ringa andligt värde.”
Kan pilgrimsfärder i denna tid fritas från den kritik som riktades mot dem under medeltiden? Är våra dagars pilgrimsfärder ett uttryck för sann tro?
Några vallfartsorter
Många av de orter som människor vallfärdar till är förbundna med traditioner och legender. Här följer några exempel:
Loreto i Italien har blivit en berömd vallfartsort på grund av dess samband med flygfärder och flygning. Legenden säger att år 1295 flög det hus, som Jesu moder Maria en gång bodde i, från Nasaret och landade i Loreto. Denna legend låg till grund för den påvliga kungörelsen enligt vilken ”madonnan av Loreto” gjordes till flygarnas beskyddarinna. År 1970, på den femtionde årsdagen av denna påvliga kungörelse, strömmade 50.000 pilgrimer in i staden (som har omkring 9.500 invånare) för att fira denna händelse.
Untergrombach i Tyskland blev berömt då ett kapell byggdes på Mikaelsberget, ovanpå ruinerna av ett tempel som var helgat åt den falske guden Mars. Enligt legenden bodde det en eldsprutande drake i en grotta uppe på berget. Man trodde att draken vållade stor skada på de kringliggande fälten och uppslukade någon varje vecka. För att skydda sig mot draken lovade man dyrt och heligt att bygga ett kapell till ärkeängeln Mikaels ära. Det dröjde inte länge förrän detta kapell på Mikaelsberget blev en plats som pilgrimer vallfärdade till.
Staden Trier i Tyskland är känd av fromma katoliker över hela världen för sina reliker. Den mest berömda av dessa är utan tvivel ”den heliga kjorteln”. Enligt den kyrkliga traditionen skulle denna kjortel, som man menar att Kristus burit, ha hittats av kejsar Konstantins mor, Helena, under en pilgrimsfärd till Jerusalem. Helena skänkte den senare till kyrkan i Trier. Under 1959 var det, enligt New Catholic Encyclopedia, 1.700.000 pilgrimer som kom för att se ”den heliga kjorteln”. Påven Johannes XXIII visade stort intresse för dessa pilgrimsfärder och omnämnde dem i sin kungörelse om det ekumeniska kyrkomötet. Han betraktade den sömfria ”kjorteln” som en symbol av kyrkans enhet.
Beträffande detta klädesplagg erkänns det i New Catholic Encyclopedia: ”Triers anspråk på att äga Kristi sömfria klädnad (Joh. 19:23), som förmodas ha vävts av den heliga jungfrun och hittats av sankta Helena, aktas högre än omkring 20 andra sådana anspråk på grund av stadens betydelse under senare delen av romartiden och under den första kristna tiden. ... Fastän nyligen företagna utgrävningar (1943—1954) antyder att en relik av Frälsaren från den första kristna tiden fanns i Trier, kan den heliga klädnadens äkthet inte vetenskapligt bevisas. ... Men det tillbörliga i att visa den vördnad är inte beroende av frågan om dess äkthet. Kulten är försvarbar, eftersom man visar Kristus vördnad genom denna symbol.”
Vad är din uppfattning om en pilgrimsfärd som man företar för att se en relik, vars äkthet helt enkelt inte kan bevisas? Och även om det skulle vara den autentiska klädnaden, skulle det då verkligen vara rätt att vörda eller dyrka den? Skulle Gud och hans Son godkänna en sådan dyrkan? Är pilgrimsfärder till orter som förknippas med legender och obevisbara traditioner verkligen ett uttryck för tro, en tro som är godkänd av Gud?
Den tillbedjan som Gud godkänner
Beträffande den tillbedjan som Gud godkänner sade Jesus Kristus till en samaritisk kvinna: ”Tro mig, kvinna: den tid kommer, då det varken är på detta berg [Gerissim] eller i Jerusalem, som I skolen tillbedja Fadern. ... Men den tid skall komma, ja, den är redan inne, då sanna tillbedjare skola tillbedja Fadern i ande och sanning; ty sådana tillbedjare vill Fadern hava. Gud är ande, och de som tillbedja honom måste tillbedja i ande och sanning.” — Joh. 4:21—24.
Lägg märke till att det sätt varpå tillbedjan skall utövas inte är en fråga om vad människor personligen väljer eller föredrar. De som önskar att deras tillbedjan skall bli godkänd av Gud ”måste tillbedja i ande och sanning”. Fördenskull kan vi fråga: Tillber den person, som grundar sin tillbedjan på närvaron eller bruket av synliga ting och geografiska platser, verkligen Gud ”i ande”? Kan en person säga att han tillber Gud i ”sanning”, när han reser till en ort som är förbunden med legendariska händelser? Hur förhåller det sig då med de andaktsövningar som förekommer i samband med pilgrimsfärder? Är de i samklang med det sätt varpå Gud vill bli tillbedd? Är de inte tvärtom förbundna med seder och bruk som står i skarp motsats till att tillbedja Gud ”i ande och sanning”?
Vad kan sägas om självtukt eller späkning?
En av orsakerna till den kritik som riktades mot pilgrimsfärderna under medeltiden var det sätt varpå pilgrimerna underkastade sig självtukt. Förekommer detta fortfarande i samband med religiösa pilgrimsfärder i våra dagar? Ja, denna sedvänja kan förekomma ännu i denna tid i olika delar av världen.
I Altötting i Tyskland kan man till exempel ibland få se hur pilgrimer stoppar torkade ärter i sina strumpor och sedan kryper omkring på knä. Så småningom blir deras knän blodiga, och de vållar sig själva stor smärta.
Hur tror du Gud betraktar sådan självtukt eller späkning? Tror du han godkänner den som ett uttryck för tro?
Den inspirerade aposteln Paulus kommenterade i sitt brev till kolosserna flera sedvänjor som inte var förenliga med tron. Enligt J. P. E. Benelius’ katolska översättning lyder hans ord: ”Om I således med Kristus haven dött bort ifrån denna världs barnaläror, varför given I då ännu föreskrifter, likasom levden I i världen: ’I skolen icke taga i, icke smaka, icke röra vid’ — allt sådant är till för att gå under genom själva förbrukningen — efter människornas bud och läror. Detta har visserligen ett sken av vishet i självrådig gudstjänst och ödmjukhet och i skoningslöshet mot kroppen, men ingenting berömligt i det, som tillhör köttets nödtorft.” — Kol. 2:20—23.
I David Hedegårds svenska översättning återges Kol. 2 vers 23 på följande sätt: ”Det har visserligen ett sken av vishet, med sina självvalda religiösa bruk, sin falska ödmjukhet och sin skoningslösa behandling av kroppen. Men det har inget värde, det tjänar bara till att tillfredsställa människans syndiga natur.”
Lägg märke till att människors ”självvalda religiösa bruk”, deras ”falska ödmjukhet” och ”skoningslösa behandling av kroppen” faktiskt inte har något värde. Det är sant att många kan vara uppriktiga i det de gör. Men är det inte många som på så sätt söker dra uppmärksamheten till sin fromhet? Och tar de inte allesammans del i ett offentligt uppvisande av en religiös gärning, som ofta verkar frånstötande på dem som ser den?
Detta stämmer inte med Jesu förmaning: ”Akta er för att göra edra fromma gärningar inför människorna, för att de skall lägga märke till er! Om ni gör det, får ni ingen lön hos er Fader, som är i himmelen.” (Matt. 6:1, Hedegård) Ett offentligt uppvisande av fromma eller religiösa gärningar kan dessutom vara ett tecken på högmod. Det är den tanken som kommer till uttryck i 1917 års svenska översättning av Kolosserna 2:23: ”Visserligen har allt detta fått namn om sig att vara ’vishet’, eftersom däri ligger ett självvalt gudstjänstväsende och ett slags ’ödmjukhet’ och en kroppens späkning; men ingalunda ligger däri ’en viss heder’, det tjänar allenast till att nära det köttsliga sinnet.”
Är avgudadyrkan inbegripen?
Det är också värt att beakta att vissa bilder och beläten är huvudattraktionen på flera vallfartsorter. I Altötting blir en liten staty av Maria med Jesusbarnet (omkring sextiofem centimeter hög) föremål för dyrkan. Många fall av helbrägdagörelse tillskrivs Maria på denna vallfartsort. Men vi kan fråga: Om Maria själv har utfört dessa underverk, varför har då inte sådan helbrägdagörelse utförts i förbindelse med alla andra Mariabilder? Visar inte detta att särskilda krafter tillskrivs själva bilden? Kan detta bringas i samklang med aposteln Johannes’ råd: ”Kära barn, akten eder för avgudarna”? — 1 Joh. 5:21, Benelius.
I vår tid, liksom under medeltiden, besöker pilgrimer fortfarande olika platser i hopp om att bli botade. En sådan plats är Lourdes i Frankrike. Beträffande många av de påstådda underverken heter det i Medical World News att de är ”avsiktliga bedrägerier. Motivet bakom dem kan ibland vara ärelystnad, förhoppningen att vinna berömmelse eller pengar eller önskan att bevisa att läkarkommittén är ur stånd att upptäcka ett bedrägeri.”
Kan det därför inte sägas att den kritik som framfördes beträffande religiösa pilgrimsfärder under medeltiden är precis lika välgrundad i våra dagar med avseende på de pilgrimsfärder man ämnar företa till Rom år 1975? Men en viktigare fråga är: Är inte den dyrkan som förekommer i samband med pilgrimsfärder i direkt strid med det som sägs om sanna kristna i 2 Korintierna 5:7: ”Vi vandra i tro, icke i åskådning”? (Benelius) Följaktligen är pilgrimsfärderna i våra dagar inte ett uttryck för sann tro, lika litet som i forna dagar.