Frågor från läsekretsen

● Lägger bibeln fram några uttryckliga förklaringar beträffande vad som är moraliskt eller omoraliskt när det gäller det sexuella umgänget mellan man och hustru? Har församlingens äldste ansvaret att sträva efter att utöva kontroll bland församlingens medlemmar i dessa intima äktenskapliga angelägenheter?

Det måste erkännas att bibeln inte ger några uttryckliga regler eller gör några inskränkningar när det gäller det sätt på vilket äkta man och hustru ägnar sig åt sexuellt umgänge. Det finns korta beskrivningar av passande kärleksuttryck, till exempel i Ordspråksboken 5:15—20 och i olika verser i Höga Visan (1:13; 2:6; 7:6—8). Dessa ställen, liksom också sådana ställen som Job 31:9, 10, ger åtminstone en antydan om vad som var vanligt eller normalt i fråga om det som kallas ”förspel” och sexuellt umgänge, och det stämmer överens med vad som i allmänhet betraktas som vanligt och normalt i vår tid.

Det mest uttrycksfulla rådet i bibeln går ut på att vi skall ha fullständig kärlek till Gud och kärlek till vår nästa som till oss själva; en äkta man skall älska sin hustru som han älskar sin egen kropp och vårda henne ömt och visa henne ära. (Matt. 22:37—40; Ef. 5:25—31; 1 Petr. 3:7) Aposteln förklarar om kärleken att den ”bär sig inte oanständigt åt, söker inte sina egna intressen, blir inte uppretad”. (1 Kor. 13:4, 5) Detta utesluter sannerligen att någon tvingar på sin äktenskapspartner ovanliga handlingar som partnern betraktar som osmakliga eller till och med motbjudande och perversa.

Bibeln går inte utöver dessa grundläggande riktlinjer, och följaktligen kan vi inte göra mera än ge råd i överensstämmelse med vad bibeln verkligen säger. Tidigare har det i denna tidskrift förekommit kommentarer i förbindelse med vissa ovanliga sexuella förehavanden inom äktenskapet, till exempel oral-genital parning, och dessa förehavanden har jämställts med grov sexuell omoraliskhet. Med detta som grundval kom man till slutsatsen att de som hängav sig åt sådana sexuella förehavanden skulle uteslutas om de inte ångrade sig. Den ståndpunkten intogs att det låg inom myndighetsområdet för församlingens äldste att undersöka sådana förehavanden i äktenskapet och ingripa med dömande befogenhet.

Ett fortsatt noggrant övervägande av denna angelägenhet övertygar oss emellertid om att detta, med tanke på frånvaron av tydliga bibliska anvisningar, är angelägenheter som det gifta paret självt måste bära ansvaret för inför Gud och att dessa intima förhållanden i äktenskapet inte ligger inom det område där församlingens äldste skall försöka utöva kontroll eller verkställa uteslutningar med sådana saker som enda grundval.a Om någon vill gå till en äldste för att få råd, kan han eller hon naturligtvis göra det, och äldstebrodern kan då begrunda skriftenliga principer tillsammans med en sådan person och fungera som herde men inte försöka att som en polis styra frågeframställarens äktenskapliga liv.

Detta bör inte förstås så att vi vill överse med alla de olika sexuella förehavanden som människor hänger sig åt — så förhåller det sig nämligen inte alls. Det ger helt enkelt uttryck åt en stark känsla för ansvaret att låta bibeln ge vägledning och att avhålla sig från att inta en dogmatisk ståndpunkt då vittnesbörden inte tycks ge en tillräcklig grundval. Det ger också uttryck åt tillit till den önskan som Jehovas folk som helhet har att göra allting såsom för honom och att återspegla hans utomordentliga egenskaper i alla sina angelägenheter. Det ger uttryck åt en villighet att överlåta avgörandet i det som gäller sådana intima äktenskapliga angelägenheter åt Jehova Gud och hans Son, som har den vishet och den kunskap om alla omständigheter som behövs för att avge de rätta domsluten. Det är gott för oss att komma ihåg att ”vi skall ... alla stå inför Guds domarsäte” och att ”var och en av oss [skall] avlägga räkenskap för sig själv inför Gud”. (Rom. 14:7—10, 12) ”Vi måste ju alla göras uppenbara inför den Smordes domarsäte, för att var och en skall få igen sitt för de ting som är gjorda genom kroppen, enligt vad han har ägnat sig åt, vare sig det är gott eller uselt.” — 2 Kor. 5:10.

Det är också gott att inse att när aposteln skrev sitt råd i Kolosserna 3:5, 6, så riktade han sig inte enbart till ogifta personer, utan i lika hög grad till gifta personer. Han sade: ”Låt därför era lemmar, som är på jorden, vara som döda vad beträffar otukt, orenhet, sexuell böjelse, skadligt begär och vinningslystnad, som är avgudadyrkan.” I Första Tessalonikerna 4:3—7 ger Paulus vidare rådet att ”var och en av er skall veta hur man blir herre över sitt eget kärl i helgelse och ära, inte i lystet sexuellt begär, sådant som också de nationer har som inte vet av Gud. ... Gud har ju inte kallat oss med tillåtelse till orenhet, utan i förbindelse med helgelse.”

När aposteln talar om ”sexuell böjelse” eller ”sexuellt begär”, fördömer han helt visst inte det normala sexuella begär som finner tillbörligt utlopp och uttryck inom äktenskapet. Vi har ett normalt begär efter mat och dryck och kan på tillbörligt vis tillfredsställa det. Men man kan bli frossare eller drinkare genom njutningslystet och otyglat ätande och drickande. Likaså skulle man kunna bli så upptagen av sexualitet att tillfredsställandet av sexuella begär blir dominerande och det främsta målet i sig självt, i stället för ett mindre framträdande eller underordnat komplement till de uttryck för kärlek som bibeln uppmanar till. När det förhåller sig så, når individen den punkt av girighet ”som är avgudadyrkan”, och det är det sexuella begäret som blir avgudat. — Ef. 5:3, 5; Fil. 3:19; Kol. 3:5.

Hur förhåller det sig då med en situation där en gift person, kanske en hustru, kommer till en församlingsäldste med klagomålet att hennes äktenskapspartner behandlar henne illa genom att tvinga henne till sexuella förehavanden, som hon avvisar som motbjudande och perversa? Om äktenskapspartnern är villig att dryfta saken, kan äldstebrodern, kanhända i sällskap med en annan äldste, erbjuda sig att genom att ge skriftenliga råd försöka hjälpa paret att lösa sitt problem.

Hur förhåller det sig om en gift person hävdar att vissa av äktenskapspartnerns sexuella handlingar är så grova att de omfattas av det grekiska ordet porneia, sådant detta nämns i Matteus 19:9 (”otukt”, Nya Världens översättning)? Enligt vad som visats här ger bibeln inte några tydliga upplysningar som medger att man bestämt kan säga att vissa sexuella förehavanden inom äktenskapet är porneia — eller inte är det. Man kan lägga märke till att det grekiska ordet kommer från ett ord som har grundbetydelsen ”sälja” eller ”överlämna eller hänge sig åt”. Porneia har således innebörden att ”sälja eller hänge sig åt lusta eller liderlighet”. Verbformen (porneuo) betyder bland annat ”leva utsvävande”. (Liddell och Scott: Greek-English Lexicon) Om en gift person menar att hans eller hennes äktenskapspartners sexuella förehavanden, fastän de inte inbegriper någon utanför äktenskapet, är av sådant grovt slag att de innebär att han eller hon överlämnar sig åt liderlighet eller ett utsvävande liv i liderlighet, så måste detta vara något som han eller hon själv avgör och tar ansvaret för.

En sådan person kan hävda att omständigheterna utgör en skriftenlig grundval för skilsmässa. I så fall måste han eller hon ta på sig det fulla ansvaret inför Gud för en eventuell skilsmässa. De äldste kan inte förväntas ge ett (skriftenligt) godkännande av skilsmässa, om de inte är säkra på grunderna. Samtidigt är de inte bemyndigade att tvinga på någon annan sitt samvete, när saken är oviss eller problematisk. (Jak. 4:11, 12) När de bistått med de skriftenliga råd de finner passande, kan de klargöra för den person saken gäller hur allvarligt det hela är och visa det hela och fulla ansvar som måste vila på honom eller henne, om det blir skilsmässa. Om någon helt enkelt söker en förevändning att upplösa äktenskapsbanden, kan han eller hon bara vänta sig Guds misshag, eftersom Gud säger beträffande ett sådant bedrägligt handlingssätt mot ens äktenskapspartner att han ”hatar äktenskapsskillnad”. (Mal. 2:16) ”Gud skall döma otuktsmän och äktenskapsbrytare”, och var och en som skiljer sig med en förevändning som grund och sedan gifter om sig kommer inte att undgå denna dom. (Hebr. 13:4) De äldste kan vara säkra på att Herren ”både skall föra fram mörkrets fördolda ting i ljuset och göra hjärtanas rådslag uppenbara” i sin bestämda tid. (1 Kor. 4:4, 5) Vemhelst som sår i svek och trolöshet skall inte undgå en skörd av lidande, ty ”Gud driver man inte gäck med”. — Gal. 6:7, 8.

Alldeles som församlingsäldste beviljar sina bröder och systrar rätten att följa sitt eget samvete i angelägenheter där bibeln inte är uttrycklig, så har också de äldste rätt att följa sina egna samveten när det gäller deras syn på dem som tar del i tvivelaktiga handlingar. Om de uppriktigt menar att en församlingsmedlems handlingar i dessa angelägenheter är sådana att de inte för sitt samvete kan rekommendera honom eller henne till någon föredömlig tjänst inom församlingen, är de i sin fulla rätt till det. — 1 Tim. 1:19; 3:2—12; 5:22.

● Är det orätt av en kristen att använda ett smärtstillande medel, med tanke på att Jesus, då han skulle hängas på pålen, vägrade att ta emot vin blandat med ett smärtstillande medel?

Inte nödvändigtvis; det var uppenbarligen av ett särskilt skäl som Jesus vägrade att ta emot det.

Strax innan Jesus naglades fast vid pålen vägrade han dricka det Matteus kallar ”vin blandat med galla” och Markus beskriver som ”myrrablandat vin”. (Matt. 27:34; Mark. 15:23) En kommentator förklarar: ”Myrran gav det sura vinet en bättre smak, och likt den bittra gallan hade det en narkotisk och bedövande verkan. Båda dessa ämnen kan ha funnits i den dryck som Jesus smakade på och vägrade att dricka av.”

Jesus nådde sedan höjdpunkten på sin ostrafflighetsväg. (Rom. 5:18, 19) Det är lätt att förstå att han inte ville vara bedövad eller drogad. Han hade bett till sin Fader och sagt att han var villig att ta emot det som låg framför honom. Därför behövde och borde Jesus vara vid sina sinnens fulla bruk i denna stund. (Matt. 26:39; Joh. 10:17, 18) Kristus Jesus måste vara fullt medveten om vad han gjorde för att bevara sin ostrafflighet och förbli trogen intill slutet

Men vad är att säga om att en kristen tar emot ett smärtstillande medel, när han lider av smärta eller blir opererad? Bibeln talar om det tillbörliga i att ge starka drycker åt någon som är nära att dö för att hjälpa honom att glömma sin sorg eller kanske sin smärta. (Ords. 31:6; NW; Levande Bibeln) Det är alltså med rätta som bibeln fördömer att man dricker sig drucken av alkohol (en drog), men detta utesluter inte att man tar emot en drog för att dämpa smärta. När ett sådant medel utdelas i medicinskt syfte, kan det tjäna ett gott syfte. Den som får ett sådant medel bör emellertid tänka på risken att bli beroende av det smärtstillande medlet.

[Fotnoter]