Sann kärlek är praktisk

”Låt oss älska, varken i ord eller med tungan, utan i gärning och sanning.” — 1 Joh. 3:18, NW.

 1. Varför är kärleken ett bevis för att Gud finns till, och hur bevisas således bibeln vara Hans bok?

KÄRLEKEN är till, därför att Gud är till. Om det inte funnes någon kärlek, skulle det inte finnas någon Gud. Att kärleken finns till är bevis för att Gud finns till. Kärleken kunde komma endast från Gud. De nutida vetenskapsmännens materialistiska sätt att försöka förklara hela skapelsen är absolut fritt från kärlek och kan aldrig förklara hur denna hjärtevärmande, inspirerande egenskap kom att bli till. Vad deras teorier om skapelsen resulterar i är bara ett kallt universum, utan kärlek, utan något syfte. Hård, faktisk, fysisk vetenskap är deras gud, den avgud de tillbeder, en som inte på något sätt appellerar till hjärtat. Inte mindre blottade på kärlek är hedningarnas gudar. De är gudar av passion, men deras passion är ingen sann kärlek — inte ens när den gäller det motsatta könet. Ett drag i förbindelse med dessa gudar, som gör dem kärlekslösa, är den grymma, sadistiska förnöjelse de sägs finna i att fruktansvärt tortera skapelserna i ett liv efter detta, därför att de inte har behagat dessa gudar under sitt liv nu i denna onda värld. Vilken av dessa gudar framhåller kärlekens princip så som den ende levande och sanne Guden gör i sitt ord, den heliga bibeln? Vilken bland alla de religioner som byggts upp omkring dessa gudar ger något exempel på kärlek, lik den som Jehova Gud gav genom sin Son, Jesus Kristus? Inte en enda! Nej, inte en enda av dessa religioner eller dess litteratur är ett redskap varigenom den sanna gudomens ande verkar, som fallet är med den heliga bibeln. Därför måste bibeln vara Guds bok, därför att den förkunnar om och är genomträngd av gudomlig kärlek.

 2. Varför hyste den förste mannen och den första kvinnan kärlek till Gud, men vad hämmade växten av deras kärlek till Gud och till varandra?

² Hur fick människan denna kärlekens egenskap? Jo, den var från början Skaparens gåva, Guds gåva. Han utrustade människan med den vid hennes skapelse. Utan den skulle den första, fullkomliga människan inte ha varit skapad till Guds avbild och i hans likhet. Kvinnan var mannens första nästa och den som stod honom närmast, och mannen skapades till att älska henne. Den förste mannen visade den tillgivenhet han hyste för sin hustru — och illustrerade därmed den tillgivenhet som alla framtida äkta män borde hysa för sina hustrur —, då han sade om den sköna kvinna som Gud gav honom: ” ’Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött. Denna skall kallas maninna, ty från man blev denna tagen.’ Det är därför en man skall lämna sin fader och sin moder och han måste hålla sig till sin hustru och de måste bliva ett kött.” (1 Mos. 2:23, 24, NW) Adam och Eva hyste från början kärlek till Gud. Den var inplantad i dem. Men de hämmade växten av sin kärlek till honom och till varandra genom att låta självisk åstundan efter något som Gud hade förbjudit få makt över dem. Tvärtemot hans vilja och befallning åt de frukten av det förbjudna trädet för kunskap om gott och ont. (1 Mos. 2:16—3:7) Detta ledde till att deras kärlek till Gud dog. Till sist, när de fullt ut fick lida straffet för sin synd och återvände till stoftet, kunde de inte där utöva denna egenskap i någon som helst grad. (Pred. 9:5, 6, 10) Och dessutom frambragte deras synd mot sin Skapare och himmelske Fader en hatfull människa, en mördare, i deras förste son, Kain. — 1 Mos. 4:1—12.

 3. Hur talar bibeln om kärlek, från den första till den sista bok som blev skriven?

³ Kärleken till Gud dog inte bort från jorden med Adam och Eva. Den manifesterade sig på nytt i deras andre son, Abel. Dennes offer var godtagbart för Jehova Gud, och detta föranledde hans broder Kain att mörda honom. (1 Joh. 3:12, 13) Omkring 2.000 år senare drev en kärlek till Gud, som var större än kärleken till den ende sonen, den trogne Abraham till att offra sin älskade Isak som ett brännoffer åt Jehova Gud. Berättelsen om detta finner vi i den första boken i bibeln, i det tjugoandra kapitlet. De sista böckerna som blev skrivna som en del av bibeln var aposteln Johannes’ skildring av Kristi liv och även Johannes’ första, andra och tredje brev till de kristna, och dessa fyra böcker i bibeln talar speciellt om denna gudomliga egenskap, kärleken, och hur den bör komma till uttryck. Från den första av bibelns böcker till den sista som blev skriven talar alltså bibeln om kärlek i dess renaste form.

 4. Hur beskrivs kortfattat det ädlaste uttrycket för kärlek, och varför var detta inte ett utslag av barbarism?

⁴ Det ädlaste uttrycket för denna egenskap beskrivs i Johannes 3:16, 17 (NW) av Jesus med dessa ord: ”Ty Gud älskade världen så mycket, att han gav sin enfödde Son, på det att var och en som utövar tro på honom icke må bliva tillintetgjord, utan hava evigt liv. Ty Gud sände ut sin Son i världen, icke för att han skulle döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom.” Att förneka gåvan och offret av Guds enfödde Son är att förneka Gud, att förneka fullheten av hans kärlek, att förneka möjligheten av att han skulle förmå ge uttryck för ett sådant djup av kärlek. Att hans Son gavs ut till ett offer var inte någon barbarisk handling, utan var ett uttryck för en hängivenhet, som inte kan tänkas större. Föräldrar som överlämnar sina söner till att deltaga i krig med köttsliga vapen och till att utsättas för faran att bli dödade i kriget, anser sig inte vara barbariska för att de låtit sina söner draga åstad ifrån dem, ifall dessa blir dödade i striden. För att mildra sin sorg säger de med patriotisk stolthet, att deras söner bragte deras land det högsta offer som är möjligt. Hur förhöll det sig då med Gud? Han såg behovet av ett mänskligt offer för de människors skull, som skulle vilja leva för evigt i en ny värld, men Gud tvingade inte sin Son till ett sådant offer. Guds Son utgav frivilligt sitt liv, och detta utan att skjuta någon, utan att hota någon till livet eller skada någon — endast och allenast för att göra gott mot mänskligheten. Det var hans fiender som var barbariska, inte hans Fader. Trots hans oskuld lät de ondskefullt döda honom.

 5. Varför var detta uttryck för kärlek i högsta grad praktiskt, och vad innebär det att förneka Guds offer av sin Son, som om det skulle ha varit ett utslag av barbarism?

⁵ Vände Gud sig emot hela mänskligheten, därför att representanter för den hade begått detta barbariska illdåd? Nej. Han tog emot sin Sons villigt utgivna offer av sitt liv, för att det skulle brukas till godo för dem som skulle komma att fatta dess värde och vad det betydde från Guds och hans Sons sida. Denna hans allt annat överträffande kärlek, då han gav sin Son, var alltså inte förgäves. Den var i högsta grad praktisk. Att Sonen troget offrade sitt mänskliga liv bragte honom också belöningen i form av odödliga privilegier och ärebetygelser i himmelen, och hans offer blev använt till att lägga grunden för en ren, rättskaffens, ny värld. Att förneka Guds offer av sin Son, som om det skulle vara ett utslag av barbarism, betyder att man inte känner Gud och i själva verket inte älskar honom, ty Gud är kärlek. Detta innebär att han är genomträngd av kärlek helt och hållet och ger fullkomligt uttryck åt den. ”Den som icke älskar har icke lärt känna Gud, ty Gud är kärlek. Genom detta gjordes Guds kärlek uppenbar i vårt fall, emedan Gud sände ut sin enfödde Son i världen, för att vi skulle vinna liv genom honom. Kärleken är härvidlag, icke att vi hava älskat Gud, utan att han älskade oss och sände ut sin Son såsom ett försoningsoffer för våra synder.” — 1 Joh. 4:8—10, NW.

 6. Varför är det rimligt att Gud bjuder oss att älska honom och varandra, och vilka måste vår kärlek inbegripa?

⁶ Eftersom Gud gick så långt för att ge uttryck åt denna egenskap gentemot oss, är det bara rimligt att han bjuder oss att ge uttryck åt den gentemot honom och gentemot varandra. Vilken bland denna världens alla religioner har en gud, som bjuder oss att älska för att efterlikna honom? I den tredje boken i bibeln, 3 Moseboken, 19:18 (NW), läser vi: ”Du får icke taga hämnd, ej heller hysa agg mot ditt folks söner; och du skall älska din nästa såsom dig själv. Jag är Jehova.” Inte bara bröder utan också främlingar skulle bemötas med denna hänsyn, ty Gud befallde sitt folk: ”Som verkställer dom för den faderlöse gossen och änkan och älskar den tillfälligt bosatte, så att han giver honom bröd och kläder. Också ni skola älska den tillfälligt bosatte, ty ni blevo tillfälligt bosatta i Egyptens land.” (5 Mos. 10:18, 19, NW) Gud vill att till och med fiender skall få erfara att vedergällning med ont för ont inte är den bästa metoden, ty han befaller: ”Om din ovän är hungrig, så giv honom att äta, och om han är törstig, så giv honom att dricka; så samlar du glödande kol på hans huvud, och HERREN skall vedergälla dig.” (Ords. 25:21, 22) Även om den ovän eller fiende som blev behandlad på det sättet inte kände heta kval av ånger i sitt hjärta och blev din vän, så skulle Jehova belöna dig för att du åtlöd hans befallning.

 7. Varför behöver vi i högsta grad sådana föreskrifter från Gud?

⁷ Sådana gudomliga föreskrifter behöver vi i högsta grad, ty de ingår inte som någon del i denna världens religioner, och genom ärftlighetens inflytande har vi en tendens att vara själviska, snikna, hänsynslösa, avundsjuka, svartsjuka, hätska, oförlåtande, hämndlystna, och den store hataren försöker göra oss sådana i ännu större grad. ”Gud är kärlek.” Satan, djävulen, är hat. Han försöker dana oss till sina avbilder såsom hans barn, alldeles som han gjorde med Kain. ”Guds barn och djävulens barn urskiljas genom detta förhållande: Var och en som icke utövar rättfärdighet har icke sitt ursprung hos Gud, och det har icke heller den som icke älskar sin broder. Ty detta är det budskap som ni hava hört från begynnelsen, att vi skola hava kärlek till varandra —icke likt Kain, som hade sitt ursprung hos den onde och slog ihjäl sin broder. Och av vilken orsak slog han ihjäl honom? Därför att hans egna gärningar voro onda men hans broders voro rättfärdiga.” — 1 Joh. 3:10—12, NW.

 8. Mot vilken lag bryter man, om man favoriserar somliga inom församlingen? Varför är det så?

⁸ Trots det att Kain var Abels egen bror och följaktligen hans nästa i allra djupaste mening, kom han att hata denne. I denna världen är det inte ovanligt, att en person hyser mindre vänliga känslor gentemot sin nästa, till och med mot någon i samma familj eller församling. Favorisering av vissa personer och högdraget förakt för andra kan råda eller skjuta upp huvudet på grund av själviskhet. Detta är tvärtemot en av de två största lagarna. Jakob rådde mindre nogräknade kristna att sluta upp med att överträda denna lag genom att favorisera somliga, då han skrev: ”Om ni nu i praktiken fullgöra den konungsliga lagen i enlighet med Skrifterna: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv’, då göra ni väl däri.” (Jak. 2:1—8, NW) Detta innebär att älska sin fattiga nästa likaväl som den rika, utan att favorisera någon i hopp om att få självisk vinning därav eller i tanke att rika personer förtjänar en bättre behandling. Vi älskar inte oss själva mindre än vi älskar de rika, därför att vi kan råka vara fattiga. Lagen att man skall älska sin nästa är ”konungslig”. Hur bör vi inte då betrakta den största lagen, lagen att vi skall älska Gud med allt vad vi är och har? På dessa alltomfattande bud hänger hela bibeln. (Matt. 22:35—40; Rom. 13:8; Gal. 5:14) Resten av bibeln visar hur vi måste låta kärleken till Gud och kärleken till nästan träda i verksamhet. ”Må allt hos eder ske i kärlek.” (1 Kor. 16:14, NV) Att visa partiskhet, som gör åtskillnad till nackdel för den fattige, är inte kärlek till nästan och är ett brott mot den konungsliga lagen. Det leder inte till de bästa resultaten och är följaktligen inte praktiskt.

 9. Varför är inte vår kärlek till Gud praktisk, om vi på detta sätt bryter lagen om kärlek till nästan?

⁹ Gud vill inte att vår kärlek till honom skall vara sentimental och formell, utan att den skall vara något praktiskt, som tar sig uttryck gentemot hans folk, hans barn, våra kristna bröder. ”Om någon gör det uttalandet: ’Jag älskar Gud’, och likväl hatar sin broder, är han en lögnare. Ty den som icke älskar sin broder, som han har sett, kan icke älska Gud, som han icke har sett. Och detta bud hava vi från honom, att den som älskar Gud också bör älska sin broder.” (1 Joh. 4:20, 21, NW) Partiskhet gentemot de fattiga bröderna är inte i överensstämmelse med detta bud. Vi kan alltså inte hålla det största av buden, att älska Gud med allt vad vi är och har, och samtidigt bryta mot det näst största budet, det konungsliga budet om kärlek till nästan.

”Varken i ord eller med tungan”

10. Varför bör vi vara på vår vakt mot dem som skrymtaktigt ger uttryck åt kärlek i ord eller med tungan?

¹⁰ Skall vi då inte älska i ord eller med tungan? Nej, dvs. inte på ett skrymtaktigt sätt, på ett sätt som förnekar det som vi säger. Det är så mycken skrymtaktig kärlek som får uttryck i ord och med tungan. De som drivs till att ge sådana uttryck har vanligtvis ett hemligt, själviskt syfte och söker någon fördel, även om detta innebär att enheten i en församling skall brytas. Aposteln Paulus säger varnande: ”De förleda genom inställsamma ord och smickrande tal de sveklösas hjärtan.” (Rom. 16:18, NW) Det är på det sättet de som har lämnat den teokratiska organisationen brukar närma sig dem som håller fast vid den. Förrädiska är orden! Genom Ahitofel, som övergav Jehovas smorde kung för att söka själviska fördelar hos rebellen Absalom, fick kung David röna sådant tilltal. Om denne otrogne rådgivare skrev David: ”Du gör [gjorde, AS] det, du som var min jämlike, min vän och förtrogne, du som levde med mig i ljuvlig förtrolighet, du som i Guds hus gick med mig i högtidsskaran. Orden i hans mun äro [voro] hala såsom smör, men stridslust fyller [fyllde] hans hjärta; hans ord äro [voro] lenare än olja, dock äro [voro] de dragna svärd.” (Ps. 55:14, 15, 22) Om vi inte kan se bakom en människas mask, blir vi avväpnade genom att hon med sina ord föreger sig älska oss, så att vi inte fruktar för henne, och vi kan lätt bli invaggade i säkerhet genom det skrymtaktiga, blida talet. För vår andliga säkerhets skull behöver vi bli övade till att genomskåda skrymteri och skydda oss mot att bli vilseledda. (Mark. 12:15—17; Luk. 20:20—25) Och liksom vi själva inte önskar bli vilseledda, önskar vi inte å vår sida vilseleda andra med skrymtaktiga uttryck i ord eller med tungan.

11. Hur kan vi, i likhet med Paulus, anbefalla oss själva hos andra, och varför gör inte kärleken, om den är skrymtaktig, oss till någonting?

¹¹ Den kärlek vi måste uppodla måste vara ”kärlek av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av tro utan skrymteri”. (1 Tim. 1:5, NW) Befallningen lyder: ”Må eder kärlek vara utan skrymtan.” Vi bör inte fördärva renheten i vår broderliga hängivenhet: ”Då ni nu hava renat edra själar genom eder lydnad för sanningen med oskrymtad broderlig kärlek såsom resultat, älska då varandra intensivt av hjärtat.” (Rom. 12:9; 1 Petr. 1:22; NW) Genom renhet och uppriktighet i detta avseende kan vi anbefalla oss själva hos andra, så att de inte hyser någon fruktan för onda motiv å vår sida. Paulus gjorde så. Han skrev: ”Vi anbefalla oss på alla sätt såsom Guds tjänare, ... genom vänlighet, genom helig ande, genom kärlek som är fri från skrymtan, genom sannfärdigt tal.” (2 Kor. 6:4, 6, 7, NW) Skrymtaktig kärlek gör sin utövare inte till någonting, utan till ingenting. Den är inte den största egenskapen vid sidan av tro och hopp. Den är det värsta som kan finnas, ty den är en vrångbild av det största som finns. Skrymtarna kommer med full rätt att drabbas av Gehennas dom. Den ”onde slavens” klass, som våldför sig på sina bröder, blir utdriven av Herren till att få sin lott med skrymtarna. — Matt. 24:48—51, NW; 23:3, 29, 33; 1 Kor. 13:2, 13.

12, 13. Medan vi undviker skrymteri, vad bör vi likväl försöka att inte göra i ord och med tungan, och hur kan vi alltså vara praktiska i vårt tal?

¹² Men medan vi undviker skrymteri i ord och med tungan, bör vi söka undvika att i onödan såra och vålla anstöt hos andra i ord och med tungan genom vår uppriktighet. En församling inbjuder t. ex. en talare från annat håll till att hålla ett offentligt föredrag. När han kommer för att hålla detta, får församlingstjänaren eller den som skall vara ordförande vid mötet reda på att han har sitt föredrag utskrivet och tänker läsa upp det ord för ord. Tjänaren eller ordföranden säger kanske då: ”Ett skrivet föredrag! Publiken här vill inte höra ett föredrag läsas upp. De vill höra ett föredrag som hålls extempore.” Men han kunde också säga så här: ”Jag är övertygad om att du har använt många timmar till att utarbeta det här föredraget och att det är ett bra tal. Vi räknar med att du håller det med din bästa uppläsningskonst och låter manuskriptet bli levande för oss genom den uttrycksfullhet som du lägger i talet.”

¹³ Under dessa omständigheter skulle ett yttrande sådant som det första kunna göra talaren missmodig, innan han ens började läsa upp talet, så att elden och entusiasmen, som han känt inom sig vid blotta tanken på uppläsningen av sitt omsorgsfullt utarbetade manuskript, går förlorade. Det skulle medföra att han läser på ett försagt, ursäktande, underlägset, oinspirerat sätt. Det senare yttrandet skulle visa, att den omsorg som brodern lagt ner på att förbereda talet och göra sig skickad att framföra det blev uppskattad, och detta skulle vara till uppmuntran för honom att göra sitt allra bästa vid framförandet, så att åhörarna knappast skulle kunna tro att det var en uppläsning och skulle få fullt utbyte av talet och sätta stort värde på det. När så uppläsningen är förbi, kan tjänaren eller ordföranden uttrycka sin egen ärliga uppskattning och komma med det här förslaget: ”Broder, vi skulle också gärna vilja höra dig hålla ett offentligt föredrag extempore någon gång. Det krävs litet mera mod för att göra det, men om du har sinnet fyllt med ditt stoff i överflödande mått och gör dig mycket förtrogen med det, så vet vi att du kan göra det. Vi vill gärna låta dig pröva det sättet med oss som provpublik.” Det andra uttalandet var alltså det praktiska, hänsynsfulla.

14. Hur kan man inför andra fälla okloka ord beträffande ett ringa antal som anmäler sig till en oväntad framstöt, och hur kan man i samma situation fälla uppmuntrande ord?

¹⁴ I ett annat fall kanske en av tjänarna i en församling talar vid ett tjänstemöte på torsdags- eller fredagskvällen i veckan. Han kommer så till anordningarna för tjänsten den följande veckan. Han föreslår ett särskilt slags tjänst en viss kväll, som inte är upptagen för något annat. ”Nåväl, hur många i församlingen kan deltaga i denna verksamhet den kvällen? Var vänliga och sätt upp handen!” Fyra händer räcks upp, fastän det är mer än femtio närvarande. För att komma flertalet av dem att skämmas, så att flera anmäler sig till att deltaga, kanske tjänaren säger: ”Jaså, är det verkligen bara fyra som understöder organisationen?” En sådan anmärkning skulle vara oklok. Den skulle säkert uppväcka ovilja på grund av att den var hänsynslös. Om man understöder organisationen i dess verksamhet eller inte, kan inte avgöras med ledning av deltagandet i en särskild framstöt, som plötsligt meddelas församlingen den kvällen. Vad gör de övriga, förutom de fyra som satte upp handen, under återstoden av veckan i fråga om reguljär tjänst på fältet? Detta måste tagas i betraktande. Det skulle alltså vara visare att säga: ”Nåväl, det gläder oss att fyra förkunnare kan anmäla sig redan nu. Om det är andra som längre fram finner att de kan ordna så för sig, att de kan sluta sig till de här fyra i denna verksamhet den kvällen, så hör jag mycket gärna från dem. Och må så vi övriga fortsätta troget med vår vanliga verksamhet på fältet under den kommande veckan.” Med ett sådant yttrande felar vi inte i ord och sårar eller stöter bort någon lyssnare, utan uppmuntrar i stället allesammans.

15, 16. Hur bör man yttra sig om dem som är äldre i sanningen eller till åren, och hur blev Petrus behandlad av Paulus, då han hade handlat inkonsekvent.

¹⁵ Det finns tillbörliga sätt att komma folk att blygas i syfte att förmå dem till att välja den rätta kursen. (2 Tess. 3:14, 15; Tit. 2:8; 1 Petr. 3:16) Men var aldrig sarkastisk. Tag också i betraktande hur länge en individ har varit i sanningen eller hans fysiska ålder. ”Kritisera icke strängt en äldre man. Vädja i stället till honom såsom till en fader, till yngre män såsom till bröder, till äldre kvinnor såsom till mödrar, till yngre kvinnor såsom till systrar, med all kyskhet.” (1 Tim. 5:1, 2, NW) Ni kanske menar att en person som är äldre till åren eller i sanningen håller på att slappna eller inte håller måttet. Pika honom inte genom att öppet jämföra honom med något motbjudande ting eller en förhatlig religiös klass, i det ni förmenar att ni korrigerar honom eller påminner honom om hans tillkortakommanden. Genom sådana yttranden kan ni göra honom orättvisa och kommer sannolikt att såra honom djupt och smärtsamt. Ungdomlig beskäftighet betyder inte alltid att det blir mycket uträttat, och inte heller betyder en åldrande människas långsammare fart att det blir föga uträttat, ifall vederbörande utför sitt verk tåligt och ståndaktigt, är regelbundet verksam. Var därför inte stränga i kritik eller jämförelser. Om ni anser att ni är tvungna att säga något, så försök med takt. Lägg märke till hur taktfullt Paulus behandlade Petrus (som var äldre i sanningen), då dennes handlingssätt inte var i överensstämmelse med hans upplysta tro utan gränsade till skrymteri på grund av fruktan för de omskurna judarna.

¹⁶ Då Paulus berättar om hur han gick taktfullt till väga, säger han: ”De övriga judarna förenade sig också med honom i att föregiva denna inställning, så att till och med Barnabas blev dragen med i deras föregivande. Men när jag såg att de inte vandrade rätt enligt sanningen om de goda nyheterna, sade jag till Kefas inför dem alla: ’Om du, fastän du är jude, lever som nationerna göra, och icke som judarna göra, hur kommer det sig då, att du tvingar människor av nationerna att leva enligt judisk sedvänja?’ ” (Gal. 2:11—14, NW) Petrus fattade meningen men blev inte sårad.

17. Hur kan vi undvika bekymmer för vår själ genom vårt sätt att använda ord och tungan?

¹⁷ Ordspråket säger vist och klokt: ”Den som bevarar sin mun och sin tunga, han bevarar sin själ från bekymmer.” (Ords. 21:23, AS) Detta inbegriper att bevara munnen och tungan från att skvallra om andra, i synnerhet från att baktala och komma med nedgörande kritik i andras privata, personliga angelägenheter, då man ofta dömer andra efter sin egen måttstock och inte efter den bästa uttydningen av Guds ord. Därför att striden vid Harmageddon är så nära, kanske somliga höjer ögonbrynen och lyfter händerna i förfäran över att andra bröder och systrar gifter sig i denna tid eller över att någon gift syster skall få barn. Men är sådan öppet ådagalagd, öppet uttryckt förfäran grundad på den rätta synpunkten och förståelsen av Skriften angående de yttersta dagarna, då Harmageddon är hotande nära? Nej. I allmänhet får skvallraren, baktalaren, den förhastade kritikern erfara att det som han har sagt faller tillbaka på honom själv, och då blir det bekymmersamt för honom, han får bekymmer med att förklara sig, bekymmer med att be om ursäkt, bekymmer med bedrövelse över att se den skada som han har vållat dem som tagit anstöt av Guds sanning och organisationen. Det finns ett praktiskt sätt att undgå sådana bekymmer: bevara din mun och din tunga och din penna.

18. När kan uraktlåtenhet att använda tungan utvisa bristande kärlek?

¹⁸ Vi måste alltså säkert och visst älska i ord och med tungan. Nu i denna tid av dom över nationerna är det tiden framför alla tider, då vi bör använda våra ord och vår tunga på ett rätt sätt och då det skulle vara olydnad att hålla tillbaka rätta och tillbörliga ord. Är det inte nu den tid, då Gud befaller oss att predika de goda nyheterna om Riket på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla folk? Jesus Kristus säger: Jo. (Matt. 24:14, NW) Är det inte nu den tid, då vi bör trofast ge råd åt dem som står i fara att bli tillintetgjorda på denna domens dag och i striden vid Harmageddon? Jo. Hur mycket gott skulle vi inte underlåta att göra, om vi håller tillbaka ett ord i rätt tid och lämpligt talat, när vår tunga har kraft och möjlighet att uttala det? ”Ett ord i rättan tid, huru gott är det icke!” ”Ett ord, som talas på lämpligt sätt, är likt äpplen av guld i nätverk av silver.” (Ords. 15:23; 25:11; AS) Om vi måste ge en förebråelse i rättan tid, då måste vi för att tala lämpligt ge den i kärlek. Uraktlåtenhet att förebrå i rättan tid kan utvisa bristande kärlek i att använda ord och tunga. (Ords. 6:23) ”Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid.” ”Ty den som Jehova älskar, den agar han.” — Ords. 13:24; Hebr. 12:6, NW; Ords. 3:12; 27:5.

19. Måste vi således älska i ord och med tungan? Om det är så, hur gör vi det?

¹⁹ Medlemmarna av en församling måste tala Guds ord till varandra för att uppbygga varandra i andligt avseende, för att trösta varandra och för att egga varandra framåt på den rätta vägen. Vi får undervisning om hur vi rätt skall använda ord och tunga genom rådet: ”Ni, mina älskade, genom att uppbygga eder själva på eder allraheligaste tro och bedja med helig ande må ni bevara eder i Guds kärlek.” Och även: ”Trösta varandra med dessa ord.” (Jud. v. 20, 21; 1 Tess. 4:18; NW) Talare som förordnats till detta måste tala Guds ord till församlingarna, och alla medlemmar av församlingarna måste predika ordet för alla landets inbyggare. Vi bör visa kärlek inte endast däri att vi över huvud taget talar, utan också genom den omsorg, varmed vi väljer våra ord och uttryckssätt och illustrationer: ”Må det ni tala alltid vara behagligt, kryddat med salt, så att ni veta hur ni böra svara var och en.” (Kol. 4:6, NW) Tungan måste användas, inte som en eld som är upptänd av Gehenna för att vålla våra åhörare förblivande tillintetgörelse i den symboliska sjön av eld och svavel, utan som ”de visas tunga”, vilken bringar åhörarna läkedom i mentalt och andligt avseende. (Ords. 12:18; Jak. 3:5—8) Må vår tunga vara förmedlare av livets ord, må de tryckta skrifter, de tryckta predikningar, som vi räcker folk, vara livets ord, uttryckta på bibliskt språk och syftande till frälsning. Det är inte tu tal om den saken: vi måste älska i ord och med tungan, och vi måste göra detta gentemot Gud såväl som gentemot vår nästa.

”I gärning och sanning”

20. Vad menar då aposteln med orden i 1 Johannes 3:18?

²⁰ Vad aposteln Johannes menar, då han säger: ”Låt oss älska, varken i ord eller med tungan, utan i gärning och sanning”, är att vi måste älska inte enbart i ord och med tungan, i synnerhet när det är tid för gärningar, för att förverkliga det som vi säger i ord och med tungan. (1 Joh. 3:18, NW) Detta är den slutsats vi kommer till från innehållet i den vers (17) som står närmast före den nyss citerade och som lyder: ”Vemhelst som har denna världens medel för livets uppehälle och ser sin broder vara i behov och likväl stänger igen sitt ömma medlidandes dörr för honom, på vilket sätt förblir Guds kärlek i denne?” (1 Joh. 3:17, NW) Vad han må säga i ord eller med tungan kan inte dölja att han har kommit till korta i fråga om kärlek till Gud såväl som i fråga om kärlek till en sin nästa och en särskilt närstående, sin kristne broder.

21. Vilken likhet finner vi mellan kärlek och tro?

²¹ Detta påminner oss om Jakobs illustration av vad levande tro är: ”Till vilket gagn är det, mina bröder, om någon säger, att han har tro, fastän han inga gärningar har? Den tron kan icke frälsa honom, eller hur? Om en broder eller en syster är i ett naket tillstånd och saknar tillräcklig mat för dagen och likväl någon av eder säger till dem: ’Gå i frid, håll dig varm och ät dig mätt’, men ni icke giva dem det nödvändiga för deras kropp, till vilket gagn är detta? Sålunda är också tron, om den icke har med sig gärningar, död i sig själv.” (Jak. 2:14—17, NW) Denna illustration gäller i lika mån kärleken. Levande kärlek måste åtföljas av gärningar. För att vara den sanna kärleken måste den ådagaläggas, inte genom blott och bart ord av tungan, som är billiga och inte kostar oss mera än en rörelse i munnen, utan genom gärningar, genom osjälviska handlingar, genom att vi ger något som kostar oss något och utan att räkna med att få något i gengäld.

22. Vad kommer kärleken att driva oss till att göra mot dem som betjänar oss, och vari söker kärleken ta ledningen?

²² Det är en enkel sak att citera skriftställen angående kärlek och tala om den inför en åhörarskara, men att praktisera den, när det kostar något för köttet och dess ägodelar, det är en annan sak. Det är ett säkrare prov på hur sann den kärlek är som blivit uttalad. Ibland kan det innebära att vi måste ge ut något av vår kraft för att uträtta något åt andra i stället för att själva bli uppassade hela tiden. Det tillåter oss inte att vara övermodiga, högdragna och förvänta att vi, på grund av vår ställning eller utbildning eller våra materiella tillgångar, skall bli uppassade och hjälpta utan att åtminstone erbjuda någon hjälp i gengäld. När det blir fråga om att göra något för andra, bör vi försöka vara de första att stå till tjänst. ”Hav i broderlig kärlek öm tillgivenhet för varandra. Tag ledningen i att bevisa varandra heder.” (Rom. 12:10, NW) Jesus handlade så. Det var inte tomma ord, då han sade: ”Vemhelst som vill bliva stor bland eder skall vara eder tjänare, och vemhelst som vill vara främst bland eder skall vara eder slav. Alldeles såsom Människosonen kom, icke för att bliva betjänad, utan för att tjäna och för att giva sin själ till en lösen i utbyte mot många.” (Matt. 20:26—28, NW) Om vi försöker ta ledningen i att hedra varandra såsom Guds tjänare, då kommer detta att avhålla oss från att bli en död börda, så att folk ledsnar på att ha oss som gäster under någon tid. Vi bör försöka befria folk från deras bördor, så att de kan få frihet och mera tid att ägna åt andliga ting, vilket de behöver likaväl som vi.

23, 24. Hur kan vi ge uttryck för kärlek till hela sammanslutningen av bröder, och hur kan det bli ens olycka att man söker ensamheten?

²³ Ibland kan bröder vara en börda för er, inte i ekonomiskt eller fysiskt avseende, utan genom sitt uppförande, sina svagheter och sin omogenhet som kristna. Men kärleken bör vara vuxen detta. ”Hys kärlek till hela sammanslutningen av bröder.” (1 Petr. 2:17, NW) Detta innebär inte bara att bedja för alla bröderna utöver jorden och försöka bispringa dem som befinner sig i något område, där det råder nöd och svårigheter. Det betyder att ha fördrag med bröderna i vår egen församling, trots deras felsteg och brister, och inte bli trötta på dem och förlora tålamodet. Fastän vi regelbundet träffas och är nära förbundna med varandra och har lärt känna våra medbröder lika väl som en bok, som vi har läst om och om igen, så bör detta inte komma oss att förakta dem. År 1939 var en forskningsexpedition nere i Antarktis, och chefen för expeditionen uttryckte sin önskan att bli lämnad ensam på en framskjuten utpost för att göra vetenskapliga observationer under den långa vinternatten. Varför det? Jo, sade han, två män kan vara de bästa vänner, men om man låter dem vara tillsammans på närmaste håll, låter dem sitta mitt emot varandra och se varandra i ansiktet en lång tid, så kommer de småningom att känna sig trötta på varandra, få motvilja och känna sig besvärade av varandra och till sist inte kunna uthärda att se varandra och vara tillsammans. Låt mig därför sköta den här posten ensam!

²⁴ Detta höll på att bli hans olycka. Han blev nästan överväldigad av os från sin lampa, och då radiomeddelandena från honom uteblev, sändes en undsättningsexpedition i väg från huvudbasen. Den upptäckte hans snötäckta hydda, grävde sig igenom snön och förde honom ut levande, men i sista ögonblicket. Det är inte mindre farligt för de kristna att frivilligt bege sig ut i isolering och ensamhet, i det de tröttnar, blir utledsna på samvaron med bröderna och föredrar ensamheten eller enbart djurens sällskap, eller ännu värre, sällskap med denna världen. En sådan ensamhet kan i själva verket leda till galenskap, galenskap i andlig mening, ty den avskär oss från den teokratiska organisationen, genom vilken vi får Jehovas mat, vägledning och beskydd, och på så sätt medför den vårt fördärv.

25. Varför bör inte det förhållandet att vi är nära förbundna med varandra leda till förakt, och varför är det så, att vi inte kan hålla oss borta från bröderna, om det finns kärlek ibland oss?

²⁵ I världen kan det vara sant att nära samvaro och familjärt umgänge kan leda till förakt. Men världen har inte Jehovas ande. Vi som tillhör den nya världens samhälle, som Han givit upphov åt, har den däremot. Dess frukt är kärlek på det rätta sättet. Om vi verkligen älskar hela sammanslutningen av bröder, kommer vi att finna det omöjligt att isolera oss från dem. Kärleken söker sig alltid till föremålet för sin tillgivenhet; den kan inte hålla sig ensam. Om en ung man har en förtärande känsla för en ung flicka, så kan ni ju försöka hålla honom borta från henne. På ett eller annat sätt kommer han att finna utväg att träffa henne och utgjuta sin ömhet för henne. Detta, sade den vise mannen, var ett av de fyra ting, som var för underbara för honom att fatta: ”en mans väg hos en ung kvinna”. (Ords. 30:19) Så måste vi vara gentemot våra bröder. Av eget val kan vi inte hålla oss borta från dem, och inte bara därför att Gud befaller oss att inte försumma att komma tillsammans med dem. Vi måste umgås med dem och måste göra detta med en positiv inställning, för att göra gott mot andra, för att vara till gagn, och inte bara för att själva personligen få utbyte av samvaron, så att vi enbart håller oss på den mottagande sidan. Missionärer som lever tillsammans i ett missionärshem eller de som samarbetar i en och samma grupp bör få en växande uppskattning av varandra, ha fördrag med varandra då och då, när det kan vara en smula prövosamt, och vara till styrka för varandra, eftersom två i samarbete är bättre än en. (Pred. 4:9—12) Missionärer behöver varandra i verksamheten på fältet. De bör försöka skydda varandra från de faror som förekommer där i trakten. Allt detta, vilket kan komma att kosta dem något i fråga om deras personliga känslor, bör de göra i verkets intresse, för att kunna bygga upp en församling där på platsen av infödda vittnen för Jehova.

26, 27. Hur kan mötesbesök vara blott och bart formell kärlek till Gud, och hur bör vi ta vara på tillfällena då vi är tillsammans vid möten?

²⁶ Vi har inte råd att ignorera våra bröder i den nya världens samhälle. Det finns inte något skäl eller någon ursäkt för det uppförande som beskrivs i följande citat ur ett brev till Sällskapet: ”Jag skulle kunna säga mycket mer, men måste nu komma till orsaken varför jag skriver. Var vänliga och svara i Vakttornet. Kan det vara möjligt att någon som är ett invigt vittne för Jehova kan sitta i åratal i samma Rikets sal, på samma bänk sida om sida med andra vittnen, gå förbi dem, inte bara i månader, utan i åratal, och aldrig någonsin tala med sin syster eller broder? Inte ens säga ’Hej!’ eller ’God dag!’? Och när man gör en ansträngning för att få i gång ett samtal, så vänder sig personen i fråga bort utan att svara. Bevisar detta kärlek till nästan? Jesus förmanade oss: ’Älska varandra’ osv. Oavsett ras eller hudfärg är den stora skaran inte splittrad.”

²⁷ Den som beskrivs i brevet tänker kanske att han visar kärlek till Gud genom att besöka mötena i Rikets sal, men han betänker inte att denna kärlek till Gud är ofullständig, är bara en formsak, ty han älskar inte Gud genom att hålla hans bud om att älska sin nästa som sig själv. Vi bör understödja mötena, inte bara genom att vi är där, utan genom att deltaga i vad som försiggår, när tillfälle ges. Tala efter mötet med dem som är i salen och ägna särskilt uppmärksamheten åt dem som tycks vara förbisedda. På det sättet får ni större lycka av att ni är med på mötet, därför att ni ger åt andra, medan ni är där. Försök att inte komma för sent, i synnerhet inte till offentliga föredrag. Om utomstående är där i tid, så gör det ett dåligt intryck, ifall de får se att många platser står tomma och att församlingens medlemmar kommer för sent. Tomma platser kan också vara ett kraftigt talande vittnesbörd för dem om att församlingsmedlemmarna inte besöker sina egna möten. Om ni är tvungna att gå ut i tjänsten på fältet för er själva, så gör det. Men var om möjligt med när det är gruppvittnande. Uppbygg andra, som då blir edra kamrater, så att de kan utveckla större duglighet som predikare från dörr till dörr och från butik till butik. Låt de svaga få hämta styrka och nitälskans värme från er som är de starkare. Giv ut, så får ni större lycka. — 1 Kon. 1:1—4.

Även med sinnet

28. Vad behöver vi skydda vårt sinnestillstånd emot, och vad är den bästa medicinen för störningar i sinnet?

²⁸ Sinnet är en dynamisk faktor i fråga om att uttrycka eller återhålla kärlek till andra. Vi behöver ge akt på vårt sinnestillstånd för att förvissa oss om att det inte är negativt, självupptaget, inåtvänt, helt och hållet roterande kring oss själva eller också fyllt av tanken att vi är till förtret för andra och på så sätt orsaka att vi önskar vara ensamma med våra tankar. Apostelns medicin mot en sådan störning i sinnestillståndet är denna: ”Icke med personligt intresse hålla ett vaksamt öga bara på edra egna angelägenheter, utan också med personligt intresse beakta de andras. Bevara denna sinnesinställning i eder, som också fanns hos Kristus Jesus.” (Fil. 2:4, 5, NW) Om vi följer detta råd, kommer vi att tillskyndas till att handla osjälviskt mot andra i den nya världens samhälle. Detta bör inte vara alltför svårt. Om Kristi bergspredikan bjuder oss att älska till och med våra fiender och göra gott mot dem, hur mycket lättare bör det inte vara att älska dem som älskar oss, våra bröder i Guds familj! Var en älskande, utåtvänd person.

29. Vad säger oss 1 Korintierna 13:5 (NW) att vi inte skall göra? Vad kan annars hända, enligt varningen i Ordspråksboken 18:19?

²⁹ Första Korintierna 13:5 (NW) beskriver hur denna gudomliga egenskap, kärleken, verkar. Det heter där: ”Den lägger icke oförrätten på minnet.” Med andra ord: hys inget agg mot en andlig broder. Om någon envist gör det, så kan han till slut befinnas vara lika oförsonlig som den förorättade broder som beskrivs i Ordspråksboken 18:19: ”En förorättad broder är svårare att vinna än en fast stad, och trätor äro såsom bommar för ett slott.” ”En broder som blivit en främling är värre än en stark stad, och trätor äro lika bommarna för en borg.” (Ro) ”En broder som man begått överträdelse emot är som en stark stad, och trätor äro såsom bommarna för ett palats.” (Yg) Ja, tvärtemot vad man kunde ha väntat sig, kan en broder vägra att visa familjetillgivenhet och förlåta sin egen köttslige bror, i det han tydligen håller före, att hans bror inte borde ha förorättat den som står honom så nära som hans egen bror.

30. Vilka exempel härpå finner vi i Kains och Esaus fall?

³⁰ Kain förlät aldrig sin broder Abel för att denne oskyldigt hade försatt Kain i skuggan, när det gällde att vinna Guds ynnest. Han ansåg utan tvivel, att hans ställning som den förstfödde hade blivit utsatt för en skymf, och hans stolthet blev sårad. Esau tänkte på att mörda sin broder Jakob för att denne hade vidtagit åtgärder för att förstfödslorätten, som han lagligen hade köpt, skulle kunna ges honom av deras fader, Isak, i enlighet med Guds förordning. Jakob lämnade hemmet för att låta sin brors vrede svalna. När Jakob kom tillbaka efter hela tjugo års frånvaro, var han inte säker på att Esau hade förlåtit honom utan skickade skänk efter skänk före sig till Esau i hopp om att dessa gåvor, såväl som hans långa frånvaro och den glömska som borde ha blivit följden därav, skulle blidka hans bror och vinna honom tillbaka till förnuftet. Det gick så, lyckligtvis, men då hade det också gått åt lång tid, tjugo år. Skulle ni vilja belägra en stark stad så länge för att vinna eller erövra den? — 1 Mos. 25:20—34; 27:1—45; 31:36—41; 32:3—33:11.

31. a) Vilka exempel härpå finner vi i Joabs och Absaloms fall? b) Hur kan man på detta sätt gå miste om möjligheten att efterlikna Gud, och vem skadar man med en sådan inställning?

³¹ Härhövitsmannen Joab hyste agg mot sin israelitiske broder, härhövitsmannen Abner, för att denne hade dödat Joabs bror Asael under inbördeskriget, och han dödade slutligen Abner genom list. (2 Sam. 2:18—23; 3:26—39) Kung Davids son Absalom förlät aldrig sin halvbror Amnon för att denne hade våldfört sig på hans syster Tamar, utan sedan han hade bidat sin tid i två år, uttänkte han en plan och fick Amnon dödad. (2 Sam. 13:1—29) Bröder i den nya världens samhälle måste alltså vara på sin vakt mot att hysa harm och vresighet, bli trumpna, gång på gång tänka tillbaka på verkliga eller inbillade oförrätter och så bli allt kallare och bittrare till sinnes mot en broder, som man betraktar som en överträdare. Den broder, som anklagats för överträdelse eller gjort sig skyldig därtill, kan ha gått till väga på det sätt som Jesus angav i Matteus 18:15—17. Men den andre brodern är fortfarande oböjlig och vägrar att gå med på en förlikning. Han vill inte låta överträdaren slippa undan för lätt, även om det rör sig om en hans andlige broder. Han föredrar att göra trätan obrytbar liksom bommarna för ett slott. På det sättet går han miste om möjligheten att efterlikna Gud: ”Bliv i stället vänliga mot varandra, fulla av ömsint medlidande, i det att ni villigt förlåta varandra, alldeles såsom Gud också genom Kristus villigt har förlåtit eder. Bliv därför Guds efterliknare, såsom älskade barn.” (Ef. 4:32; 5:1; NW) Den som han skadar är förnämligast sig själv.

32. Vilket handlingssätt gentemot en broder, som vi anser har förorättat oss, är bättre, och vem gagnar vi i första hand, om vi följer det? Varför?

³² Genom en sådan oförlåtande, oförsonlig ande kan han göra sin broder svag, hindra hans andliga framåtskridande. Det är bättre att förlåta och göra slut på trätan och grälet och hjälpa brodern att bli lik en stark stad, som vissa nutida översättningar återger Ordspråksboken 18:19: ”En broder som fått hjälp är lik en stark stad, men trätor äro som bommarna för ett slott.” (RS) ”En broder som blivit hjälpt av en broder är lik en befäst stad; han håller fast liksom bommarna för ett slott.” (AT; Bover-Cantera) Vi har ansvaret och privilegiet att uppbygga vår broder genom att ge honom förlåtelse, om så erfordras, och på så sätt hjälpa till att göra honom stark och ointaglig för fienden, i stånd att liksom bommarna till ett slott hålla mot alla angrepp från denna världen. På det sättet gagnar en kristen sig själv såväl som sin andlige broder. ”En barmhärtig man gör väl mot sig själv, men den grymme misshandlar sitt eget kött.” (Ords. 11:17) Kom ihåg att Jesus sade: ”Lyckliga äro de barmhärtiga, ty dem skall det visas barmhärtighet. Ty om ni förlåta människor deras försyndelser, skall eder himmelske Fader också förlåta eder; men om ni icke förlåta människor deras försyndelser, skall icke heller eder Fader förlåta edra försyndelser.” (Matt. 5:7; 6:14, 15; NW) Är inte Guds förlåtelse värd att vinna? Den betyder evigt liv för oss i den nya världen.

33. Hur kan vi ytterligare bespara oss invärtes smärta och prövningar och hindra att våra goda förbindelser med en annan broder blir fördärvade?

³³ Vi besparar oss mycken invärtes smärta och många prövningar genom att inte vara snarstuckna, överkänsliga, lätt förorättade. Inbilla er inte, att det är ni som åsyftas i vad andra säger och att ni blivit orättvist kritiserade, och så tar anstöt och känner er förorättade. Ifall ni hyser tvivel om vem som kan ha avsetts, så fråga talaren. Dra inte förhastade slutsatser och känn harm mot talaren och bemöt honom kyligt. Om det han har sagt passar in på er, så kan det ha passat in på andra också, och talaren kan ha tänkt på någon annan när han gav exemplet. Tag därför ödmjukt emot gagnet av hans ord, du, såväl som de andra. Hur skulle du känna det, om talaren kom fram till dig och sade: ”Du är den mannen”? Det skulle vara något som omisskännligen var avsett för dig att taga emot, men fastän det kunde smärta dig, så vore det något som du antingen måste erkänna som sant eller också måste försvara dig emot, därför att det var en falsk anklagelse. En kunglig dignitär högre än du tog emot en sådan förebråelse — det var kung David. Utan att känna sig stucken och straffa den djärve anklagaren, profeten Natan, erkände David att det var han som motsvarade Natans beskrivning i liknelsen, och han gjorde ånger och bättring. Att han gjorde så verkade till gagn för honom och medförde att han blev återförsonad med Jehova Gud. (2 Sam. 11:1—12:15; Ords. 28:13) Ödmjuka er alltså och tag emot välförtjänta förebråelser och tillrättavisningar och var tacksamma för dem. Men tillägg inte en annan onda avsikter och låt din fantasi löpa åstad med dig, så att du känner dig stött och blir sjukligt ömtålig. Det kommer att göra dig obalanserad, föröda din sinnesfrid och lycka och fördärva dina goda förbindelser med en broder, som inte är på det klara med att han sårat dig.

Det fullkomliga bandet av kärleksfull enhet och endräkt

34. Hur kom Guds kärlek positivt till uttryck mot mänskligheten, som blivit avlägsnad från honom, och vad är vår förpliktelse med tanke på detta exempel?

³⁴ Guds kärlek håller hela universum av heliga skapelser i förening med honom. Hans över allting annat kärleksfulla gåva av sin enfödde Son är ett älskvärt steg hänemot att slutligen bringa de många på jorden, som blivit avlägsnade från honom, in i en oupplöslig förening med honom. Hans kärlek föranledde honom att vara positiv och taga första steget hänemot att förena oss med honom, och detta med stor kostnad för honom själv. Låt oss följa hans exempel och vara positiva, så att vi tar första steget av vänlighet och av förlåtelse från hjärtat. Detta är kärlek omsatt i handling. I vårt verk att bära vittnesbörd på fältet visar vi vänlighet mot våra motståndare, dem som opponerar sig mot oss, och vi beder för dem och går igenom distriktet gång på gång, trots det att vi kanke har blivit illa bemötta där av okunniga och vilseledda människor. Hur inkonsekvent är det då inte om vi stålsätter oss mot våra egna bröder i församlingen genom den förhärdande tanken att vi kan urskulda världen för dess okunnighets skull, men våra bröder borde ha vetat bättre och bör fördenskull behandlas med större stränghet, för att de skall inse detta och känna följden av det, till dess det gör ont! I ljuset av Guds exempel har vi förpliktelse att älska våra bröder och på så sätt visa dem en bättre och utomordentlig väg. Tänk väl om edra bröder. Tänk bara ut det som är gott för andra människor, och sätt det i verket. Odla denna andens största och förnämsta frukt, kärleken.

35. Varför måste vi låta kärlekens band växa sig starkt inom den nya världens samhälle, och varför måste vi ändra vår inställning innan Harmageddonstriden?

³⁵ Må det fullkomliga föreningsbandet växa sig starkt inom den nya världens samhälle. ”Må ni ... ikläda eder de ömma känslorna medlidande, vänlighet, sinnets ödmjukhet, mildhet och långmodighet. Fortsätt att hava fördrag med varandra och förlåta varandra villigt, om någon har orsak till klagomål mot en annan. Ja, så som Jehova villigt förlät eder, böra ni också göra. Men förutom allt detta ikläd eder kärleken, ty den är ett fullkomligt föreningsband.” (Kol. 3:12—14, NW) Om det är ett föreningsband, så måste det draga och hålla oss tillsammans, inte skilja oss åt, inte skingra oss. Nu, när vi befinner oss i den motbildliga arken, den nya tingens ordning som skall rida ut Harmageddonstridens storm in i den nya världen, måste vi dragas tillsammans, inte undvika varandra. Svårigheter bör inte vara länge mellan bröder, utan bör redas upp så snart det bara är möjligt, för att alla skall kunna vara ens till sinnes i Herren. (Fil. 2:1—4; 4:2) Guds skapelse hänger ihop, tack vare kraften från honom, som är lik ”Kesils dragningskraft”. (Job 38:31, Yg) Den nya, rättfärdiga världen kommer också att hänga ihop eller hålla ihop. Den är alldeles framför oss, så att en stor skara av detta nuvarande släktled kan överleva i ”arken” och vara med i den alltifrån dess början. Vad skall vi då göra? Jo, vi måste leva tillsammans nu, innan den nya världen tar sin början. Harmageddon kommer inte att på mirakulöst sätt ändra vår inställning gentemot våra bröder och plötsligt göra oss älskvärda. Vi måste förändra den nu. Det är sant att Harmageddon kan utplåna en inställning, men det blir inställningen hos dem som blir utrotade. En sak är säker: Sann kärlek kommer att överleva Harmageddon, och det kommer också de att göra som utövar den.

36. Genom vilken egenskap blir det uppenbart för världen att vi är Kristi efterföljare, och hur beskriver Psalm 133 den enhet som denna egenskap framkallar?

³⁶ Låt oss vara vänner. Den som har vänner måste göra något: han måste visa sin vänskap. (Ords. 18:24) ”En väns kärlek består alltid, och en broder födes till hjälp i nöden.” (Ords. 17:17) Genom sådan förblivande vänskap blir det uppenbart för denna världen att vi är Kristi lärjungar, sanna kristna. (Joh. 13:34, 35) Kärleken gör sådan förblivande vänskap möjlig. ”Kärlek skyler allt som är brutet.” (Ords. 10:12) Kärleken är ett oupplösligt band, om den är av den rätta sorten. Den enhet, vari den håller bröder nära förenade, visas på ett bedårande sätt i Psalm 133:1—3: ”Se, huru gott och ljuvligt det är, att bröder bo endräktigt tillsammans. Det är likt den dyrbara oljan på huvudet, som flyter ned i skägget, ned i Arons skägg, som flyter ned över linningen på hans kläder. Det är likt Hermons dagg, som faller ned på Sionsbergen. Ty där beskär HERREN [Jehova] välsignelse, liv till evig tid.”

37. Vari är denna enhet lik oljan på Arons huvud?

³⁷ Oljan, som Mose broder Aron blev smord och invigd med som Israels överstepräst, var inte bara len utan också mycket välluktande, så att den spred en behaglig väldoft omkring sig och gjorde det angenämt att vara i översteprästens närhet. Det var en vällukt som ingen annan olja eller smörjelse hade, ty Gud tillät ingen annan att göra någon smörjelseolja av samma beståndsdelar. På motsvarande sätt gör väldoften av den nya världens enhet oss behagligt medvetna om en atmosfär av kärlek, sådan som ingen annan organisation i världen kan bli delaktig av. Vi njuter av att befinna oss i denna atmosfär, den är nyttig för oss. Den kommer från Gud genom hans store överstepräst, Jesus Kristus. Den är fläkten av hans ande. — 2 Mos. 30:22—33; Apg. 10:38.

38. Vad jämför Psalm 133 dessutom broderlig endräkt med, och varför var denna faktor av betydelse i området runt Sionsbergen?

³⁸ Att vi bor tillsammans som bröder i enhet och endräkt i den nya världens samhälle vederkvicker oss också, upplivar oss, likt daggen på berget Hermon i den höga Libanonkedjan. Hermons ständigt snötäckta topp kom nattens vattenångor att kondenseras på Sionsbergen långt i söder, där Jehova hade fäst sitt namn. Den dagg som föll på det sättet var en räddande faktor för växtligheten i det utlovade landet under den varma, regnfattiga årstiden från maj till september. På vilket sätt? Det har nyligen upptäckts,a att när växter vissnat på grund av den torra värmen, har de återhämtat sig snabbare när det bildats dagg på bladen under natten än när marken vattnats, och att så mycken dagg upptagits, att växterna fungerat normalt under den följande dagen utan någon bevattning av marken. Man hade inte väntat sig att så stor kvantitet vatten absorberades från daggen och senare avsöndrades genom rötterna in i myllan och upplagrades där, utan att minskas genom avdunstning. Den mängd vatten som växten på så sätt lagrade under markytan befanns kunna mätas i milliliter, även i fråga om små växter, och kunde ibland uppgå till växtens hela egenvikt. Det var utan tvivel på detta sätt som största delen av växtligheten blev vattnad från den tredje skapelsedagen intill floden på Noas tid, ty intill dess hade Gud ju ännu inte låtit det regna på jorden, utan en dimma steg beständigt upp från jorden, och den vattnade hela markytan. (1 Mos. 2:5, 6) Den dagg som berget Hermons snöiga topp sålunda lät falla på de heliga Sionsbergen var lik den vederkvickande, livsuppehållande fuktigheten på den tiden i fråga om att hålla växtligheten grön och tilltalande. — Dom. 6:36—40.

39. Hur är det förhållandet att vi bor tillsammans i endräkt jämförligt med denna dagg, och varför sipprar den ner över oss ovanifrån?

³⁹ Som det var med det förebildliga Sion i Palestina, så är det också med det motbildliga Sion, Guds rike. Eftersom Gud har bestämt att där, i Riket, skall välsignelsen finnas för oss, ja, liv till evig tid, så lät han det förebildliga Sion i gamla tider dagligen badas av dagg under den heta, förbrännande årstiden, som en profetisk bild. Att vi bor tillsammans som bröder i kärleksfull enhet och endräkt är likt den där överflödande daggen, vederkvickande under förföljelsens hetta från denna världens sida och en bidragande orsak till att vi kan få livet för evigt i Guds nya värld. Det är så, därför att det tillvinner sig vår regerande konungs, Jesu Kristi, ynnest att vi bor tillsammans på det sättet: ”En konungs vrede är såsom ett ungt lejons rytande, men hans nåd är såsom dagg på gräset.” (Ords. 19:12) Till detta återupprättade andliga Israel har Jehova Gud givit löftet: ”Jag skall bliva för Israel såsom dagg”, och han låter sitt ord sippra ner på dem likt dagg, för att de aldrig skall sakna vederkvickelse. — Hos. 14:5, 6; 5 Mos. 32:2.

40. I vilken egenskap skall vi verka bland människor av en god vilja, vilket kräver att vi har vederkvickelse, och vad är en tvingande nödvändighet för att vi skall kunna verka så?

⁴⁰ Genom att försumma att komma tillsammans och genom att underlåta att hålla ihop i enhet och endräkt som ett den nya världens samhälle skulle vi beröva oss själva denna livsuppehållande dagg. Har vi råd att undvara en så högst behövlig vederkvickelse i denna fientliga gamla värld? Nej! Vi behöver den för att alltid vara redo för vårt förutsagda verk bland de välsinnade människorna, som det är skrivet: ”Då skall Jakobs kvarleva [det andliga Israel] vara bland många folk såsom dagg från HERREN, såsom en regnskur på gräs, vilken icke dröjer för någon mans skull eller väntar för människobarns skull.” (Mik. 5:7) Vi kommer inte att vara lämpliga att verka som dagg på de förtorkade människorna, om vi inte själva först får denna andliga vederkvickelse. Att vi håller oss i enhet som ett den nya världens samhälle kommer att förse oss med den, hålla oss svala och lugna och välbehagliga för Gud, såväl som för hans folk, att betrakta. Det som är livsnödvändigt för att vi på så sätt skall kunna hålla oss enade är den heliga andens frukt, kärleken. Det är en kärlek som inte uttrycks bara i ord och med tungan, utan i gärning och sanning, ty sann kärlek är praktisk.

[Fotnot]

(The Watchtower, 15 september 1954)