”Att vara underdåniga” — vem?

”Fortsätt att påminna dem om att vara underdåniga och att vara lydiga mot regeringar och myndigheter såsom härskare, att vara redo till varje gott verk.” — Tit. 3:1, NW.

1, 2. a) Vad måste till och med så kallade fria människor vara underdåniga? b) Hur har ett godtagande av underdånigheten försvårats, och var i högre grad än annorstädes?

FRIA människor är trots sin frihet underordnade de politiska styrelser som upprättats över dem. Oavsett hur fria vi kan påstå oss vara, kan vi inte komma ifrån denna underdånighet. Godtagandet av underdånigheten har försvårats genom de många politiska revolutioner som ägt rum på de sista århundradena.

² Sedan den amerikanska revolutionen, det s. k. nordamerikanska frihetskriget, åren 1775—1783 och franska revolutionen år 1789 har andra revolutioner inträffat, och somliga har fått till resultat att världen omvandlats. Om kristenhetens länder verkligen vore kristna, skulle det inte förekomma några revolutioner i kristenheten; men kristenheten har skakats av våldsamma revolutioner mer än hednavärlden. Vårt eget århundrade, 1900-talet, har bevittnat de mest häpnadsväckande revolutioner, uppror och samhällsomstörtningar som förekommit i mänsklighetens historia. De som ägde rum i det hedniska Kina 1911 och 1949 och i det ”kristna” Ryssland 1917 har medfört att vi nu har de båda kommunistiska jättarna. På grund av alla dessa våldsamma revolutionerande förändringar av styrelsen har de underställda folken plågats av frågan om underdånighet, dvs. vilken regering de frivilligt skulle underordna sig.

 3. Vilka frågor, som har med underdånigheten att göra, ställs här, och vem måste besvara dem?

³ Vare sig förändringarna i fråga om den mänskliga styrelsen och regeringssättet har åstadkommits genom fridsam, framåtskridande utveckling eller genom våldsamma revolutioner, måste människorna som berörs av dem besvara frågorna: Varför bör man vara underdånig styrelseförändringen? Varför inte motstå den? Vilket gagn har man av att vara underdånig? Också rättfärdigt sinnade människor, som ber om att Guds rike skall komma med välsignelser för hela mänskligheten, blir ställda inför sådana frågor och måste besvara dem rätt för att behaga Gud.

4, 5. a) Vilket uppror inträffade i Galileen medan Jesus Kristus var en gosse, och hur vet vi om denna revolt var av Gud eller inte? b) Vad blev följden av judarnas uppror år 66, och vilken religiös skara hade inte något med detta uppror att göra?

⁴ För nitton hundra år sedan behärskade det hedniska romerska kejsarriket länderna i Medelhavsområdet och en stor del av Europa där utanför. Det hade underlagt sig många folk, däribland judarna i Palestina, och följaktligen hade den romerska regeringen att behandla många problem. Många judar önskade på grund av sin religion bli fria från den romerska imperialismens välde. År 7 enligt vår tideräkning, då Jesus Kristus alltjämt var en gosse i staden Nasaret i provinsen Galileen, inträffade ett uppror. Det leddes av en jude, Judas från Galileen, och uppväcktes på grund av den skattskrivning som den romerske ståthållaren Kvirinius hade påbjudit.a

⁵ Var den av Gud — denna revolt mot att judarna skulle vara underdåniga Rom? Nej; ty, som den judiske lagläraren Gamaliel senare yttrade: ”Han förgicks, och alla som hade trott på honom blevo förskingrade.” (Apg. 5:34—37) Judarna tog ingen lärdom av detta varnande exempel ur deras egen historia och gjorde som nation uppror år 66 och drog förskräcklig förstöring och ödeläggelse över sig. Deras heliga huvudstad, Jerusalem, förstördes jämte dess praktfulla tempel åt Jehova Gud. Landet Judeen lades i ruiner av de romerska härarna, och 97.000 judiska överlevande fördes bort som fångar till ett slaveri som var värre än att vara enbart politiskt underdåniga det romerska kejsarriket. (Luk. 21:5—7, 20—24; 19:41—44) Ingen av de kristna, inte ens de judar som blivit omvända till kristendomen, hade något att göra med detta uppror mot underdånighet under det romerska kejsarväldet. Varför inte?

 6. a) När grundades den kristna församlingen? Var? b) Hur nådde den snabbt ut till områden såväl inom som utanför det romerska kejsarrikets välde?

⁶ På pingstfestens dag år 33 grundades den kristna församlingen i staden Jerusalem. Medlemmarna av denna ursprungliga församling utmärktes av Gud själv, ty han utgöt sin heliga ande över dem och gav dem mirakulösa förmågor. (Apg. 2:1—40) I detta avgörande år blev alltså den kristna församlingen grundad mitt i den judiska världen, där upprorslågan mot Rom pyrde trots det antikristliga ropet: ”Vi hava ingen annan konung än kejsaren.” (Joh. 19:15, 16) Men den nyfödda församlingen vägleddes i trygghet genom den regel för handlandet som dess ledare, Jesus Kristus, hade uppställt: ”Betala tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud.” (Mark. 12:17, NW) Tusentals människor bevittnade den kristna församlingens grundande där i Jerusalem år 33. Många var fromma judar från Partien, Medien, Elam, Mesopotamien, Kappadocien, Pontus, provinsen Asien, Frygien, Pamfylien, Egypten, Libyen, Judeen, Arabien, Kreta, Rom, det vill säga från orter såväl inom som utanför det romerska kejsarrikets välde. Tre tusen av dessa judar från ett så vidsträckt område blev omvända till kristendomen och döpta på denna pingstdag. (Apg. 2:5—11, 37—42) När de hade återvänt till sina boningsorter, uppstod kristna församlingar i dessa länder, däribland på ön Kreta i Medelhavet som behärskades av Rom.

 7. Varför lämnade Paulus Titus efter sig på Kreta, och vilka råd skulle Titus, enligt vad Paulus skrev, ge de kristna beträffande deras förhållande till alla slags människor?

⁷ Någon gång omkring år 61 besökte den kristne aposteln Paulus och hans unge missionärskamrat Titus Kreta. Då Paulus lämnade ön, lät han Titus stanna där för att sörja för den kristna församlingens behov. I ett brev till Titus sade Paulus: ”Fördenskull lämnade jag dig på Kreta att du skulle kunna rätta till det som var bristfälligt och skulle kunna tillsätta äldre män i stad efter stad, som jag gav dig order om. ... Ty det finnes många oregerliga människor, onyttiga pratmakare och sådana som bedraga sinnet, i synnerhet de män [judar] som hålla fast vid [den judiska] omskärelsen.” (Tit. 1:5—10, NW) För att rätta till ett eventuellt felaktigt tänkesätt hos de kristna på Kreta och för att hjälpa dem att välja den rätta vägen i sitt förhållande till alla slags människor skulle Titus, enligt vad Paulus skrev, ge tillbörliga råd, när han talade till församlingarna: ”Fortsätt att påminna dem om att vara underdåniga och att vara lydiga mot regeringar och myndigheter såsom härskare, att vara redo till varje gott verk, att icke tala skymfligt om någon, att icke vara stridslystna, utan vara resonliga, i det de ådagalägga all mildhet mot alla människor. Ty också vi voro en gång [liksom de] oförnuftiga, olydiga, i det vi voro vilseledda, voro slavar under allehanda begärelser och nöjen, framlevde vår tillvaro i illvillighet och avund, avskyvärda, hatande varandra.” — Tit. 3:1—3, NW.

8, 9. a) Vilka frågor beträffande ”regeringar och myndigheter”, som omtalas här, uppstår nu? b) Vilka åsyftade Paulus med dessa ord, och varför var han tvungen att säga de kristna att de skulle vara underdåniga dessa?

⁸ Detta är det enda ställe i Paulus’ brev till Titus där han nämner ”regeringar och myndigheter”. Eftersom de kristna skulle vara underdåniga dessa, vilka åsyftade då Paulus med ”regeringar och myndigheter”? Befinner de sig inom den kristna församlingen? Eller är det de politiska regeringarna och myndigheterna utanför den kristna församlingen, vilka på den tiden stod under det kejserliga Roms välde? Vem tänkte Titus på, när han påminde församlingarna på Kreta om att vara underdåniga?

⁹ Tydligen menade han de politiska regeringarna och myndigheterna i denna världen. Men Paulus hade inte givit Titus instruktion om att rådgöra med regeringarna och myndigheterna och få deras godkännande beträffande de äldre män som han skulle förordna i tjänarställningar i församlingarna på Kreta. Dessa myndigheter var inte härskare som hade att bestämma om den kristna församlingens inre angelägenheter, utan de skulle handha angelägenheterna utanför den kristna församlingen, ute i världen. Som Jesus mycket realistiskt framställde saken, är hans efterföljare i världen, fastän de inte är någon del av denna världen och blir hatade av denna världen. (Joh. 17:14—16; 15:19) Om de kristna ville komma ifrån varje slags beröring med regeringar och myndigheter i denna världen, skulle de behöva lämna jorden. Men de kan inte signalera till motorskötaren att han skall stanna världen och låta dem hoppa av. (1 Kor. 5:9, 10) Gud har inte tagit de kristna ut ur denna världen. De måste samsas med de ännu existerande regeringarna och myndigheterna. Därför säger Paulus att de måste vara underdåniga.

10. Vilken fråga uppstår om det tillrådliga i att vara underdånig, och varpå beror denna tillrådlighet?

¹⁰ Men är det inte i verkligheten farligt för församlingens lära, moral, gudsdyrkan och verksamhet att sanna kristna är underdåniga denna världens politiska regeringar och myndigheter, vars osynlige ”härskare” och ”gud” Satan, djävulen, är? (Joh. 12:31; 14:30; 16:11; 2 Kor. 4:4) Detta beror naturligtvis på hur långt underdånigheten sträcker sig. Menar aposteln Paulus att de kristna skall vara fullständigt underdåniga, så att de helt enkelt tar order ovanifrån och blir blott och bart mekaniska robotar utan att låta det kristna samvetet föreskriva vad som är rätt och vad som är orätt i överensstämmelse med Guds skrivna ord? Innebär det att den kristne fullständigt underordnar sin vilja, så att han obetingat och under alla förhållanden lyder de världsliga regeringarnas och myndigheternas ord?

11. Vilket annat slags underdånighet kunde det vara fråga om, och vem säger oss vilket slag det är som avses?

¹¹ Eller betyder det en relativ underdånighet? Med ”relativ” menar vi en underdånighet som står i förhållande till andra ting. Det vill säga att andra betydelsefulla ting måste tas i betraktande. Underdånigheten är inte absolut eller oberoende av andra ting. Den måste avvägas medelst andra ting, som inte får förbises. I sitt korta brev till Titus anger Paulus hur långt underdånigheten får sträcka sig och huruvida den måste vara absolut eller relativ.

12. Hur anger Paulus detta, och vilket liknande förhållande, som kräver ett avgörande, talar han om först?

¹² Hur gör Paulus detta? Genom att tala om för Titus att det också finns andra ting som sanna, överlämnade, döpta kristna måste vara underdåniga. Politiska regeringar och myndigheter i denna världen är inte de enda som har rätt till ett mått av underdånighet. Det finns andra slag av underdånighet, som de kristna måste ta i betraktande. Vilka då? Ja, en sak är den äktenskapliga underdånigheten. I Titus 2:3—5 (NW) ger Paulus detta råd angående det ansvar som vilade på de äldre kvinnorna i församlingen: ”Att de må kunna återföra de unga kvinnorna till förnuft: till att älska sina äkta män, till att älska sina barn, till att vara sunda till sinnes, kyska, arbetsamma i hemmet, goda, sina män undergivna, så att man icke må tala skymfligt om Guds ord.” Skall hustrurna vara ”sina män undergivna” i total betydelse? Låt oss se.

Hustrur

13. a) Varpå vilar en hustrus underdånighet, oavsett vilken religion hennes man har? b) Vad slags underdånighet måste detta vara, och vad måste underdånigheten skydda mot skymf?

¹³ Vi måste lägga märke till att Paulus inte säger att det har någon betydelse huruvida deras män är sanna kristna eller judar eller hedningar. En hustrus underdånighet under sin man vilar alltjämt på en biblisk princip, som Paulus själv uttrycker. Till församlingen i Korint skriver han: ”Jag vill att ni skola veta att Kristus är varje mans huvud; mannen i sin tur är kvinnans huvud; Gud återigen är Kristi huvud. Mannen blev icke skapad för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull. Det är därför kvinnan bör hava ett myndighetstecken på sitt huvud för änglarnas skull.” (1 Kor. 11:3, 9, 10, NW) Men enligt aposteln Paulus kunde en kristen hustrus underdånighet under en vilken som helst äkta man inte vara total, inte lämna underdånigheten under en ännu högre myndighet ur räkningen. Hur skulle Paulus annars kunna säga att de yngre kvinnorna, som lyder de äldre kvinnornas undervisning och föredöme, skulle vara undergivna sina äktenskapliga överhuvuden, ”så att man icke må tala skymfligt om Guds ord” bland utomstående?

14. Vad måste en sant kristen hustru betänka i förbindelse med sin underdånighet, trots den ställning såsom ”huvud” som hennes man intar?

¹⁴ Följaktligen måste ”Guds ord” tagas i betraktande i första hand, när det gäller en kristen hustrus underdånighet i äktenskapsförbundet. Hon har överlämnat sig fullständigt åt Jehova Gud och har blivit döpt för att symbolisera detta överlämnande, på samma sätt som Jesus blev döpt. Vare sig hennes man är kristen, jude eller hedning, är han av födelsen ofullkomlig och syndfull. Om han alltså skulle begära eller kräva att hon skall göra något som är emot Guds ord, kunde hon inte med gott samvete göra detta och samtidigt fullgöra sitt överlämnande åt Gud, såsom Kristus gjorde beträffande sitt överlämnande. Vi måste erkänna att hennes äkta man är hennes synliga huvud i familjekretsen; men Kristus står högre än någon man, än någon äkta man, och Kristus är en kristen äkta mans huvud, och därtill kommer att Gud är Kristi huvud. Den överlämnade kristna hustrun kan alltså inte betrakta sin mänsklige äkta mans tredjerangsställning som huvud såsom varande slutlig och absolut. Hon måste betänka Guds ställning som det högsta huvudet, och det är åt honom hon har överlämnat sig genom sitt överordnade huvud, sin Frälsare, Jesus Kristus.

15. Av vilket slag måste hennes underdånighet under mannen med nödvändighet vara, och vad kan ingen säga om Guds ord i detta sammanhang?

¹⁵ Om hon i krypande lydnad för sin jordiske äkta man överträdde Guds ord, då skulle hon inte rätt handskas med Guds ord, även om människor utanför den kristna församlingen gillade hennes handlingssätt. Detta skulle vara synd. Det står alltså klart att den kristna hustruns underdånighet under sin man är en relativ underdånighet. Hon måste visa den i förhållande till Guds ord. Guds ord överensstämmer med att hon skall vara underdånig under sin man, och det lär henne att vara det. Ingen utanför församlingen kan sanningsenligt säga att Guds ord inte lär hustrun att vara underdånig under sin man och att älska honom och att visa denna kärlek till honom genom att vara underdånig.

16. Hur kunde hon vålla att andra talade skymfligt om Guds ord, och varpå skulle detta bero?

¹⁶ Hur går det då om den kristna hustrun, som predikar Guds ord för andra, inte ägnar sin man denna relativa underdånighet utan trotsar honom och strider om saker och ting i familjen, vilka inte har med det kristna samvetet att göra? Då ger hon utomstående den uppfattningen att Guds ord, som hon predikar, lär henne att vara upprorisk och uppstudsig och att trakta efter att få utöva ledningen. Fördenskull vållar hon att dessa utomstående talar ”skymfligt om Guds ord”, och de önskar inte höra på detta ord, vare sig det predikas av henne eller av någon annan medlem av församlingen som hon tillhör. Alltså är hennes underdånighet under sin man i tillbörliga ting, i ting som inte är emot Guds ord, i själva verket en sköld som skyddar Guds ord mot att omtalas skymfligt av okunniga människor, som dömer Guds ord enligt det sätt varpå en kristen hustru handlar.

17. Hur bör hon då anbefalla Guds ord åt andra?

¹⁷ Den kristna hustrun bör genom det sätt, varpå hon underordnar sig sin äkta man, anbefalla Guds ord åt utomstående och göra dem böjda för att lyssna till det. Guds ord är det förnämsta i hennes äktenskapliga liv; och följaktligen framhåller Paulus att hennes underdånighet under sin man endast är relativ, inte total.

Slavar

18, 19. a) Vilken annan underordnad grupp av människor talar Paulus därpå om, och vilka frågor uppstår med avseende på deras överlämnande? b) Varför blev det nödvändigt för apostlarna att skriva om hur de som tillhörde denna grupp borde handla som kristna?

¹⁸ I sitt brev till Titus talar aposteln Paulus om ett annat slags underdånighet, som inte kunde lämnas ur räkningen på den tiden. I det romerska riket fanns det många slavar, inte bara negerslavar utan vita slavar. Detta var människor som hade blivit tillfångatagna i krig eller som hade råkat i skuld och inte kunde betala. Slavarna var så talrika, att en romersk medborgare kunde ha ända till fyra tusen slavar på sin egendom. Många av dessa hörde de goda nyheterna om Guds rike och dess frihet predikas och tog emot kristendomen. Trots att de var slavar åt någon rik eller mäktig man eller kvinna, trodde de på Jesu Kristi lösenoffer och överlämnade sig åt Jehova Gud. Vägrade Gud att ta emot deras överlämnande och sade att de inte kunde överlämna sig, därför att de inte var fria att göra detta? Sade Gud att de var underdåniga en slavägare och var dennes tillhörighet och inte kunde ge sig fullständigt åt Gud och överlämna sig åt honom?

¹⁹ Nej! Gud vägrade inte att ta emot deras överlämnande genom Kristus. Om Gud hade vägrat göra detta, så skulle den kristna församlingen inte ha tagit emot slavar. Men Gud godtog deras överlämnande och lät dem komma in i församlingen av hans heliga folk, och därför erkände Jesu Kristi apostlar dessa överlämnade slavar som medlemmar av församlingen och skrev om hur de borde handla som kristna.

20, 21. a) Hur inverkade slavens överlämnande på hans förhållande till sin husbonde? b) Vad angav det som Paulus skrev i slavfrågan om hans underdånighet under den romerska styrelsen?

²⁰ Nåväl, när nu Gud tog emot dessa slavars överlämnande och gjorde dem till medlemmar av sin församling, befriade detta dem från deras jordiska ägare? Inte alls. De förblev jordiska slavar, fastän de nu hade vunnit en andlig frihet, som icke överlämnade, icke kristna slavar inte åtnjöt. ”Ty vemhelst i Herren, som blev kallad såsom slav, är Herrens frigivne”, sade Paulus, och han menade detta i andligt avseende och uppmuntrade inte en slav till att rymma sin väg.

²¹ Därför sade Paulus: ”I vilket tillstånd någon än blev kallad [till att vara en av Guds heliga], må han förbliva i det. Blev du kallad såsom slav? Låt icke det bekymra dig; men om du likaväl kan bliva fri, så grip hellre tillfället. ... Likaså är den, som blev kallad såsom fri man, en Kristi slav. Ni hava blivit köpta förmedelst ett pris [Kristi lösenoffer]; sluta upp med att bliva människors slavar. I vilken ställning någon än blev kallad, bröder, må han förbliva i den, förbunden med Gud.” (1 Kor. 7:20—24, NW) Paulus sökte inte reformera det romerska riket, och han var inte bemyndigad av Gud att göra det. Varför skulle han göra det, när han och Gud visste att det oheliga romerska riket skulle förstöras när Guds rätta tid var inne? Det vidsträckta slaveriet i det romerska riket upprätthölls av den kejserliga regeringen. Paulus underordnade sig den rådande romerska styrelsen i vad angick detta slaveri. Han sade inte att slavarna skulle rymma. Han förordade inte något slavarnas uppror likt det som leddes av Spartacus år 73 f. Kr.

22, 23. a) Vilken inverkan hade överlämnandet på den som var slav? b) Med tanke på vad för något gav Paulus sina föreskrifter beträffande slavar, och vad sade han till Titus att denne skulle bjuda slavarna att göra?

²² Hurudant var nu slavens förhållande till sin jordiske husbonde, sedan slaven blivit en överlämnad, döpt kristen? Vad köttet angår var han alltjämt en slav under en mänsklig husbonde eller slavägare. I stället för att bli en förrymd slav lik Elisa, som omtalas i boken Onkel Toms stuga (1851—1852), skulle han bli en bättre slav på grund av sin kristendom. Aposteln Paulus instruerade den unge tillsyningsmannen Titus om vad han skulle bjuda slavarna där nere på Kreta att göra, sedan de nu hade blivit kristna. I sitt brev till Titus förordade Paulus kraftigt att man skulle göra saker och ting så att den kristna organisationen och Guds ord blev skyddade mot oförtjänta smädelser och bespottelser från världens sida. Först bjöd Paulus de kristna hustrurna hur de skulle handla i hemmet och de unga kristna männen hur de skulle uppföra sig och skulle använda ”ett hälsosamt tal som icke kan domfällas, så att den som befinner sig på motståndarsidan må blygas, då han icke har något ondskefullt att säga om oss”. Därnäst talade Paulus om slavarna och skrev:

²³ ”Må slavar vara undergivna sina ägare i allting och behaga dem väl, icke säga emot, icke begå stöld, utan ådagalägga god plikttrohet i full utsträckning, så att de må pryda vår Frälsares, Guds, lära i allting. Ty Guds oförtjänta godhet, som bringar frälsning åt alla slags människor [slavar inbegripna], har blivit ådagalagd och lär och förmanar oss att visa ifrån oss ogudaktigheten och världsliga begärelser och att mitt i den närvarande tingens ordning leva med ett sunt sinne och i rättfärdighet och gudaktig hängivenhet.” — Tit. 2:6—12, NW.

24, 25. a) Vilken åtskillnad gjorde Paulus inte beträffande slavägare? b) Tilläts slavägare att komma in i församlingen, och vad utvisar fallet Filemon?

²⁴ Hur är detta möjligt i våra dagar för bokstavliga slavar i Asien eller i Afrika eller annorstädes? Hur kan slavar, som överlämnat sig och blivit döpta kristna, ”vara undergivna sina ägare i allting och behaga dem väl” och samtidigt förbli kristna? Vi lägger återigen märke till att Paulus inte säger att det kommer an på om slavägaren är hedning, romare, jude eller kristen och inte heller att den kristne slaven kunde vara underdånig endast en kristen slavägare och behaga denne väl.

²⁵ Ja, på den tiden fanns det till och med kristna slavägare i församlingen. Paulus försökte inte bli något slags föregångare till den ryske tsaren Alexander II, som år 1861 frigav 23.000.000 ryska livegna, och inte heller den amerikanske presidenten Abraham Lincoln, som år 1863 utfärdade en proklamation om slaveriets avskaffande i de delar av södern, som inte var ockuperade av unionstrupperna. Nej, Paulus förklarade inte att alla kristna slavar skulle vara fria och att alla kristna slavägare skulle mista sina slavar, vare sig de ville detta eller inte. Han föreskrev inte att kristna slavägare, som inte befriade sina troende eller icke troende slavar, måste uteslutas ur den kristna församlingen. Nej, Paulus skrev till och med ett brev som är bevarat i bibeln och riktade sig till en kristen slavägare, Filemon. I stället för att Filemon skulle bli utesluten ur församlingen, så samlades församlingen av kristna där på platsen just i Filemons hem. — Filem. v. 1, 2.

26. Vad gjorde Paulus med Onesimus i överensstämmelse med sina egna föreskrifter beträffande slavar, och vad gjorde Onesimus?

²⁶ Den romerska regeringen tillät Filemon att vara slavägare, och Paulus underordnade sig denna den hedniska regeringens bestämmelse och avskaffade inte slaveriet i Filemons hus. I överensstämmelse med sina instruktioner till Titus om att slavar skulle vara underdåniga sina husbönder i allting sände Paulus en förrymd slav tillbaka till Filemon, och han fick föra med sig Paulus’ brev till Filemon. Paulus förklarade inte denne förrymde slav, Onesimus, för en fri man, därför att han hade lyssnat till Paulus’ predikan och hade blivit en kristen. Paulus skickade Onesimus tillbaka till slaveriet. Onesimus återvände alltså nu till slaveriet, just därför att han hade blivit kristen, och skulle vara undergiven sin medkristne Filemon i allting, ”ådagalägga god plikttrohet i full utsträckning”. Onesimus ändrade inte uppfattning på sin väg tillbaka, förstörde inte brevet, försvann inte ut i världen för att fortsätta som rymling. Fastän han stod inför förnyat slaveri, lämnade han fram brevet till Filemon, och det är därför vi har det i bibeln i våra dagar. — Filem. v. 10—17.

27. a) Vad innebär det då, när det heter att kristna slavar skall vara sina ägare underdåniga ”i allting”? b) Vad slags slavar borde fördenskull kristendomen göra dem till?

²⁷ Hur kan slavar, som blivit överlämnade kristna, vara underdåniga sina ägare i allting, i synnerhet om dessa ägare inte är kristna eller tillhör en annan religion? Betyder uttrycket ”i allting” att man underordnar sig totalt, absolut, utan hänsyn till Guds vilja och ord? Nej, knappast! ”Allting” är begränsat till det område eller den utsträckning, vari den mänsklige slavägaren har laglig rätt att kräva tjänst av sin slav. Han hade ingen rätt att ändra slavens religion, ty denna berodde på slavens eget samvete och var en personlig sak mellan slaven och hans Gud. Paulus anger vad ”allting” inbegriper genom att tillägga: ”och behaga dem väl, icke säga emot, icke begå stöld, utan ådagalägga god plikttrohet i full utsträckning”. I stället för att göra dem till sämre slavar gjorde kristendomen dem till bättre slavar, slavar som tycker om att behaga sina ägare genom att utföra sina åligganden väl, slavar som inte näsvist säger emot sina ägare, slavar som inte stjäl från sina ägare, slavar som är lojala och inte förråder sina ägares materiella intressen.

28, 29. a) Vad är en kristen slav genom att underordna sig en ägare inte förpliktad att göra? b) Av vilket slag bevisas alltså slavarnas underdånighet vara, och såsom för vem bör de utföra sina tjänster, och med vilket motiv bör de göra det?

²⁸ Att en kristen slav underordnade sig förpliktade honom inte att stjäla från andra, om hans icke kristne husbonde befallde honom att göra det. Och om han inte ville stjäla för sin jordiske husbonde, skulle han inte heller bryta mot något av de andra av Guds bud. ”Den som har stulit, han stjäle icke mer”, säger aposteln Paulus, ”utan arbete hellre och uträtte med sina händer, vad gott är, så att han har något, varav han kan dela med sig åt den som lider brist.” (Ef. 4:28) Den kristnes underdånighet som slav åt en mänsklig slavägare bevisas alltså vara en relativ, begränsad underdånighet, som är beroende av det kristna samvetet. Att behaga slavägaren innebär inte att man får bryta mot Guds bud. I Kolosserna 3:22—24 (NW) sade Paulus detta till slavar:

²⁹ ”Ni slavar, var lydiga i allting mot dem som äro edra husbönder i köttslig mening, icke med handlingar av ögontjänst, såsom sådana som vilja behaga människor, utan med hjärtats uppriktighet, med fruktan för Jehova. Vadhelst ni göra, arbeta på det av hela eder själ, såsom för Jehova och icke för människor [edra husbönder], ty ni veta att det är från Jehova ni skola få mottaga arvets behöriga belöning. Gör slavtjänst åt Kristus, Mästaren.”

30. Varför kunde lydnad mot slavägare ”i allting” inte betyda att slavarna fick bryta mot Guds lag, om man tänker på Paulus’ föreskrifter?

³⁰ Att vara lydig mot slavägare ”i allting” kunde inte betyda ända därhän att man bleve olydig mot Jehova Gud och överträdde hans bud. Aposteln säger ju att denna lydnad i allting skall visas av slavarna ”med fruktan för Jehova”. Detta vill säga i fruktan för att misshaga Jehova. Vadhelst slavarna fick order om att göra, så skulle de arbeta på det, inte knotande som för människor, som var deras husbönder, utan ”av hela ... [sin] själ, såsom för Jehova”, i medvetande om att det var Jehova som skulle belöna dem, även om slavägaren inte gjorde detta utan enbart utnyttjade dem som sina slavar.

31. Hur skulle då fruktan och en önskan att handla välbehagligt styra slavens handlingar såsom slav?

³¹ Fruktan för Jehova skulle inte tillåta slavar att vara skyttar eller dolkmän åt sina ägare för att döda någon på befallning. Om deras husbönder gav dem order att stjäla någon annans egendom eller att ljuga och bära falskt vittnesmål inför en domare eller att bortföra en annan mans hustru, så kunde de inte göra sådana ting av hela sin själ, som om de gjorde det för sin Gud, ty Jehova förbjuder sina kristna vittnen att begå sådana brott. Om kristna slavar vore inställda på att behaga människor, skulle de underordna sig och lyda sina husbönder, när dessa befallde dem att göra något som vore orätt, oskriftenligt, okristligt. Men det finns somliga saker, många saker, i vilka de inte kan lyda ofullkomliga, syndiga, mänskliga husbönder, eftersom kristna slavar önskar behaga Gud och de fruktar Jehova mer än någon annan. De är i verkligheten slavar åt Mästaren, Kristus, som köpte dem medelst sitt offer.

32. Vilka liknande föreskrifter för slavar ger Paulus i Efesierna 6:5—9, och vilken sporre till väl utförd tjänst utgör hans ord?

³² I Efesierna 6:5—9 (NW) ger aposteln Paulus liknande föreskrifter för kristna slavar, som är medlemmar av församlingen. I stället för att vara retliga, illasinnade slavar säger han till dem att de böra vara ”slavar med goda böjelser, såsom åt Jehova och icke åt människor, ty ni veta att var och en, vad gott det vara må som han gör, skall få igen detta av Jehova, vare sig han är slav eller fri”. De kommer ihåg att de har en husbonde som är högre än deras jordiske mänsklige husbonde, en husbonde i himlarna. Denne husbonde är inte partisk för jordiska slavägare emot deras slavar, förutsatt att slavarna lyder sin himmelske husbonde, när det blir nödvändigt att visa trohet mot kristendomen i stället för att slaviskt lyda människor.

33, 34. a) Varför skulle kristna slavar inte göra saker och ting som de tidigare hade gjort åt sina husbönder, men skulle detta skada husböndernas intressen? b) Vad är deras önskan, när de söker vara slavar som uppför sig bättre, och hur inverkar detta på deras underdånighet?

³³ I varje särskilt fall gör aposteln Paulus de kristna slavarnas underdånighet under sina mänskliga ägare eller husbönder till en relativ underdånighet. Saker och ting som slavarna tidigare hade gjort i total lydnad för sina jordiska ägare gör de inte längre, därför att de nu har ett kristet samvete. Trots detta kommer de att vara bättre slavar och nyttigare än förut för sina ägare på ett lojalt sätt. Genom att hålla fast vid den rätta kristna vandeln, även emot sina husbönders önskningar, gör de inte sina husbönder någon skada eller skadar deras intressen utan kommer att förmå sina husbönder att respektera deras upplysta, övade kristna samvete. Eftersom de är bättre slavar, därför att de har tagit emot kristendomen, blir de inte till någon skam eller vanära för vad Gud lär sina överlämnade vittnen.

³⁴ Genom att vara slavar som uppför sig bättre önskar de ”pryda vår Frälsares, Guds, lära i allting”. Om deras önskan och strävan går ut på att pryda Guds lära, vilken de följer i allt, kan de inte överlämna sig i underdånighet under jordiska husbönder därhän att de lyder order om att handla orätt. Genom att handla orätt skulle de inte vara levande prydnader för Guds lära; de skulle i stället framställa Guds läror i ett falskt ljus och vanära dem.

Underdånighet under regeringar och myndigheter

35. a) Vilket slag av underdånighet skall de kristna visa för regeringar oeh myndigheter enligt vad som sägs om hustrur och slavar? b) Vilket ansvar har styresmännen trots sin ofullkomlighet?

³⁵ Det var först sedan aposteln Paulus hade skrivit om hur kristna hustrur skulle vara underdåniga sina äkta män och kristna slavar sina jordiska ägare som han uppmanade församlingens medlemmar ”att vara underdåniga och att vara lydiga mot regeringar och myndigheter såsom härskare”. (Tit. 3:1, NW) Genom vad Paulus förut sagt om underdånighet för äkta män och slavägare har vi en måttstock, varmed vi kan mäta hur långt underdånighet och lydnad för politiska regeringar och myndigheter såsom härskare kan sträcka sig för överlämnade, döpta kristna, sådana som Jehovas vittnen är. Underdånigheten skulle inte vara total utan endast relativ gentemot äkta män och slavägare eller husbönder, som bara är ofullkomliga människor. Likaledes måste underdånigheten vara relativ, när det gäller regeringar och myndigheter, som också består av människor som är födda i synd och står under dödens fördömelse. Mänskliga ”regeringar och myndigheter” har emellertid ett ansvar gentemot allt sitt folk. En av de förnämsta uppgifter som de har ansvar för är att upprätthålla god ordning och ge folket ett mått av skydd. Regeringarna har tillräckligt besvär med sina icke kristna undersåtar i allmänhet utan att överlämnade, döpta kristna skulle öka deras bekymmer genom att förena sig med världsliga människor i att överträda lagarna.

36. Varför är det mycket lämpligt att de kristna är lydiga mot regeringar och myndigheter för att förtjäna beröm?

³⁶ För de kristna, som verkligen är ”Guds heliga”, är det synnerligen på sin plats att vara lydiga mot ”regeringar och myndigheter såsom härskare”. De kristna bör inte förtjäna ovilja från dessa män i politiska ämbetsställningar här i världen, utan bör vinna eller åtminstone förtjäna beröm för att de är rejäla och respektfullt rättar sig efter de lagar, som avser att upprätthålla god ordning och allmän välfärd i samhället. De kristna blir på grund av sin helhjärtade hängivenhet för Gud och sin trogna efterföljelse av Jesus Kristus missförstådda och kritiserade tillräckligt och blir fördenskull falskeligen anklagade enbart för detta, utan att de skulle behöva göra sig till skottavlor för berättigad kritik och anklagelser för att handla orätt. De kristna bör visa att gudsfruktan åstadkommer en förändring i livet till det bättre. Paulus’ råd lyder därför att de bör ”vara redo till varje gott verk”.

37. Hur stämmer detta överens med det förhållandet att Kristus dog och befriade oss i ett visst syfte, men hur inverkar det på vår underdånighet?

³⁷ Detta stämmer fullständigt överens med det förhållande som Paulus i förväg hade omtalat, nämligen att vår Frälsare, Jesus Kristus, ”gav sig själv för oss, på det att han måtte befria oss från varje slag av laglöshet och rena åt sig ett folk som är hans särskilda egendom, ett som nitälskar för förträffliga gärningar”. (Tit. 2:13, 14, NW) Hur skulle vi kunna bli en potentiell fara för någon regering och några myndigheter här i världen genom att göra så, även om vår underdånighet under dem endast är relativ? Samtidigt är vi som kristna, som ett folk som Kristus befriat från varje slag av laglöshet och som ”nitälskar för förträffliga gärningar”, förhindrade att ägna mer än relativ underdånighet åt mänskliga regeringar och myndigheter. Varför detta? Därför att mänskliga härskare ibland kan uppställa krav och kan införa lagar som är emot Guds högsta lag.

38. Vad kommer det förhållandet att vi lyder Guds lag aldrig att tillåta oss att göra mot regeringar och myndigheter, men vad kommer det inte att tillåta oss att förena oss med regeringar och myndigheter i att göra?

³⁸ Att vi samvetsgrant lyder Guds lag kan vålla mänskliga regeringar och myndigheter bryderi. Det kan bringa i dagen att de far vilse och inte är i överensstämmelse med Guds lag. Men det kommer aldrig, nej, aldrig att leda oss ut i upproriska rörelser eller sammansvärjningar eller våldsamma revolter mot de existerande regeringarna och myndigheterna. När vi ger Gud vad Gud tillhör under denna tingens ordning, så betyder inte detta att vi inte också ger kejsaren vad kejsaren tillhör. (Matt. 22:21) Det betyder inte att vi bryter mot apostelns råd att ”vara underdåniga och att vara lydiga mot regeringar och myndigheter såsom härskare”. Det betyder helt enkelt att vi som samvetsgranna kristna inte vill förena oss med ofullkomliga, mänskliga regeringar och myndigheter, när de strider mot Gud. Vi måste ställa oss på Kristi apostlars sida, när de sade till en opolitisk, religiös domstol i Jerusalem: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apg. 5:29, NW.

39. Vilken anvisning av aposteln kommer vi följaktligen att följa, och vad bör vi därvid ha sinnet inriktat på?

³⁹ Vi vill under alla förhållanden följa aposteln Paulus’ anvisning om att vara underdåniga äkta män, slavägare och världsliga, politiska regeringar och myndigheter såsom härskare såväl som hans råd i fråga om andra angelägenheter i livet. Detta vill vi göra, ”på det att de som hava trott på Gud må hålla sina sinnen inriktade på att fortsätta med förträffliga gärningar. Dessa ting äro förträffliga och gagneliga för människor.” — Tit. 3:8, NW.

[Fotnot]