Att leva tillsammans med heder och ära
”Huru gott och ljuvligt det är att bröder ho endräktigt tillsammans ” — Ps. 133:1.
1. Vem tillkommer all ära, och varför?
JEHOVA tillkommer all ära, lovprisning och berömmelse. Detta tillkommer honom på grund av hans allmakt och därför att han i denna sin ställning bevarar en fullkomlig ostrafflighet. Hans principer är rätta, liksom hans lagar och domar är det, och han vakar över dem med nitälskan och viker inte en tum i sin lojalitet mot dem. De är så högt skattade av honom, att han inte endast själv rättar sig efter dem, utan han kräver också att hans härskaror av änglar och hans trogna tjänare på jorden skall vara i samklang med dessa principer.
2. Vad fordrades av dem som levde i den himmelska världen, och vad skedde med dem som avvek?
2 Liksom ett gott namn och rykte fordras av dem som lever tillsammans med heder och ära i Jehovas närvaro i den himmelska världen, så ålägger han också sina skapelser på jorden en liknande förpliktelse. Det skedde en avvikelse från ostraffligheten i himlarna, när den som blev Satan gjorde uppror mot denna atmosfär av heder och ära, som hela den himmelska härskaran levde i. Som följd härav blev han i sinom tid avlägsnad. Nu bär han ett namn med mycket dåligt anseende. — Upp. 12:9.
3. a) Varför bör man omhulda ett gott namn? b) Vilka egenskaper finns hos den som äger ett gott namn?
3 Ett gott anseende är något som också bör omhuldas bland människor och eftersträvas, då det ju omtalas som ett krav i Guds ord. I Ordspråksboken 22:1 heter det: ”Ett gott namn är mer värt än stor rikedom.” Vi ser av detta att Jehova har stor aktning för ett gott namn. Ett sådant namn förvärvas genom ett föredömligt handlingssätt, ty en person som är rättrådig är hederlig och håller fast vid rätta principer. Det är alltså tydligt att den som äger ett gott namn är pålitlig, lojal, trogen, orubblig — och detta visar att personen i fråga är lovvärd inför Jehova.
4. a) Vilka normer kommer en aktningsvärd man att följa? b) Om någon våldför sig på principerna, vad blir då följderna för honom själv och för den kristna skaran?
4 Den kristne förkunnaren håller sig till hederliga normer, i vilken levnadsställning han än befinner sig. Dessa normer iakttar han inom den kristna församlingen, i det äktenskapliga förhållandet, i affärslivet gentemot sina affärsbekanta och medhjälpare, gentemot andra som hör till den nya världens samhälle, ja, för den delen också inför världsmänniskor. Med andra ord, i alla sina olika förbindelser är han en välaktad man. När man inte hyllar hederliga principer eller när det händer att man bryter mot dem, uppstår snart svårigheter, och om dessa får fortsätta, medför de mycken olycka. När man våldför sig på principerna till exempel genom äktenskapsbrott, perversitet, bedrägliga affärsmetoder, lögn eller smädligt uppträdande, blir följderna ödesdigra. Att man ringaktar Jehovas lag och utövar ondskefulla ting innebär en kränkning av Guds normer. Den som gör sådant drar vanära över Jehova Gud, över den kristna församling som han är förbunden med, över sina vänner och över sig själv, och detta resulterar i att han blir avlägsnad ur församlingen. Att de som tjänar Jehova med odelad hängivenhet skall leva tillsammans på ett harmoniskt sätt, i endräkt och med heder och ära är följaktligen inte endast ett krav som ställs på dem, utan också något som de själva är angelägna om.
5. a) Vilket förhållande bör råda bland medlemmarna i en församling? b) Hur bevarade Kristus Jesus enheten med sin Fader?
5 Där en skara trogna kristna förkunnare är sammanslutna till en församling, är den enes förhållande till den andre en sann bild av samarbete. Det hela kan liknas vid kroppen, som består av många lemmar. När lemmarna fungerar så som huvudet bestämmer, kan man förvänta underbara prestationer, ty alla arbetar för samma mål. Strävan att samverka kan vidmakthållas å alla lemmarnas sida med hel och full respekt för vars och ens ställning. Det viktiga är att man följer huvudets ledning. Att man bör ära huvudet illustrerades väl av Kristus Jesus, när han — som vi läser i Johannes 5:30 (NW) — uttalade sig angående sin ställning inför Jehova Gud, som han alltid betraktade och erkände såsom sitt huvud: ”Jag kan icke göra någonting alls av mitt eget initiativ; alldeles så som jag hör, så dömer jag, och den dom som jag fäller är rättfärdig, ty jag söker icke min egen vilja, utan dens vilja, som har sänt mig.” Och i Johannes 8:29 (NW) heter det att han sade: ”Jag gör alltid det som behagar honom.” I Kristi Jesu fall fanns det således absolut inga undantag i fråga om hans fullständiga enhet med sin Fader, och det kan i sanning sägas att de levde tillsammans i endräkt och med heder och ära.
6. a) Vilken hedervärd princip upprätthålls inom den teokratiska organisationen? b) Vilka föreskrifter gav Paulus församlingens medlemmar och tillsyningsmännen i detta avseende?
6 Samma princip erkänns i den teokratiska organisationen, när tillbörlig respekt och ära ägnas myndigheten. Den kristna församlingen är på intet vis någon demokratisk anordning, utan den är fullständigt teokratisk, så att de olika tjänarna därinom förordnas till sina tjänsteställningar av Jehovas ande, genom hans organisation. Aposteln Paulus gav föreskrifter som visar hur församlingsmedlemmarna skulle vara i överensstämmelse med de gudaktiga principerna för överinseendet. Han begärde, skrev han, ”att ni hava aktning för dem som arbeta strängt ibland eder och förestå eder i Herren och förmana eder och att ni i kärlek visa dem mer än utomordentlig hänsyn på grund av deras arbete”. Inte för den persons skull, som intar ställningen i fråga, utan för ställningens egen skull. Sanna kristna förkunnare ägnar ställningen tillbörlig ära och aktning. Paulus gav ytterligare råd angående förhållandet till tillsyningsmännen, när han sade: ”Var lydiga mot dem som styra eder och var undergivna, ty de hålla vakt över edra själar såsom de som skola avlägga räkenskap, att de må göra detta med glädje och icke med suckan, ty detta skulle vara till skada för eder.” När församlingens tillsyningsman sköter sin uppgift på rätt sätt, för han inte fram sina egna åsikter eller föreskrifter, utan han endast verkställer dem som är hämtade från Jehovas ord, bibeln, och därtill enligt de anvisningar han får genom Guds organisation, som har ledningen över honom. I alla avseenden vakar han med heder och ära över de enskilda medlemmarna såsom ett uttryck för den kärlek som han har för sina bröder. Det är också ett osjälviskt uttryck för kärlek, i det att han gör det med. glädje och inte så som om det vore en börda för honom. — 1 Tess. 5:12, 13; Hebr. 13:17; NW; 1 Petr. 5:2.
Broderskap
7. Vilken känsla är det tillbörligt för kristna förkunnare i en församling att hysa för varandra?
7 De kristna förkunnarna kommer inte endast att på tillbörligt sätt ta emot föreskrifter från tillsyningsmännen, utan de kommer också att ha kärlek, respekt och hänsyn för sina bröder, som de beständigt är tillsammans med i församlingen. Med eftertryck yttrade psalmisten: ”Se, huru gott och ljuvligt det är, att bröder bo endräktigt tillsammans.” (Ps. 133:1) Det är i högsta grad tillbörligt att man visar respekt och hänsyn för varandra. För påståendet att ”förtrolighet föder förakt” finns det inget rum inom Jehovas organisation. I själva verket bör förtrolig bekantskap föra de kristna närmare samman och göra dem mera fördragsamma mot varandra, så att de kan överse med brister och ursäkta en del mindre betydande inneboende egenskaper, som envar i sin ofullkomlighet är behäftad med. — Kol 3:13.
8. a) Hur bör meningsskil jaktigheter avgöras mellan medlemmarna i en församling? b) Vilken illustration ger oss ett gott mönster? Förklara.
8 Om meningsskiljaktigheter skulle uppstå mellan bröder, så klaras de upp i en anda av fördragsamhet och av omtänksamhet om dem det gäller. Därigenom undviker de ett allvarligare läge eller förhållande. Ett exempel på den rätta inställningen i dessa ting finner vi i det som hände Abraham och Lot. När de färdades omkring tillsammans i sitt nya område, uppstod träta mellan Abrahams boskapsherdar och Lots boskapsherdar. Det var nödvändigt för dem att skiljas åt och taga var sin del av landet. Lägg märke till den frikostiga uppgörelse som Abraham erbjöd Lot. Han sade: ”Käre, må icke träta vara mellan mig och dig och mellan mina herdar och dina herdar, ty vi äro ju bröder. Är icke hela landet för dig? Käre, skilj dig från mig; vill du till vänster, så vill jag till höger, och om du vill till höger, så vill jag till vänster.” ”Och Lot lyfte upp sina ögon och såg hela Jordanslätten, att den var vattenrik överallt; ty innan Jehova fördärvade Sodom och Gomorra, var den såsom Jehovas trädgård, såsom Egyptens land, fram emot Soar. Och Lot utvalde åt sig hela Jordanslätten. Och Lot drog österut, och de skilde sig från varandra. Abram bodde i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på slätten [kring nedre Jordan].” (1 Mos. 13:8—12, Ak) Detta visar att Abraham inte satte sina egna själviska intressen främst, utan ville göra upp saker och ting i godo. När bröder behöver göra upp meningsskiljaktigheter eller dispyter sig emellan, kan de gärna tänka på denna illustration. Att man undviker misshälligheter och känslor av ovilja inom församlingen är av väsentlig betydelse för församlingens hälsa och tillväxt.
9. Vilka förmaningar gav Paulus, när han träffade på tvistigheter i Korint? I Rom?
9 Vid ett tillfälle kom aposteln Paulus till Korint och fann där en obehaglig situation, i det att söndring rådde bland några i församlingen. Somliga påstod att de höll sig till Paulus, andra sade att de höll sig till Apollos, andra åter till Cefas, och några till Kristus. Paulus sade: ”Om eder, mina bröder, har det givits till känna för mig av dem som höra till Kloes husfolk, att splittring råder ibland eder.” ”Nu uppmanar jag eder, bröder, genom vår Herres, Jesu Kristi, namn, att ni alla må tala i överensstämmelse med varandra och icke låta några söndringar vara bland eder, utan att ni må vara på ett väl avpassat sätt förenade i samma sinne och i samma tänkesätt.” (1 Kor. 1:10, 11, NW) När olikhet i åsikter uppstår, bör man söka rätt på källan till svårigheten, så att den kan avlägsnas, och Paulus gav romarna detta råd: ”Vedergäll ingen med ont för ont. Drag försorg om det som är tillbörligt inför alla människor. Om möjligt, så vitt det beror på eder, var fridsamma mot alla människor.” Och som en ytterligare varning sade Paulus: ”Nu uppmanar jag eder, bröder, att hålla ögonen på dem som skapa söndringar och orsaker till anstöt, tvärtemot den undervisning som ni hava inhämtat, och undvika dem. Ty människor av det slaget äro slavar, icke åt vår Herre Kristus, utan åt sin egen buk, och de förleda genom inställsamma ord och smickrande tal de sveklösas hjärtan.” Detta är goda råd som manar till vaksamhet. Håll utkik efter svårigheter och avlägsna dem, så att enheten i församlingen kan bevaras. — Rom. 12:17, 18; 16:17, 18; NW.
Hur man gör upp meningsskiljaktigheter
10. Om en kristen förkunnare har orsak till missnöje med sin broder, vad bör han då göra åt saken?
10 Om det råder meningsskiljaktigheter mellan bröder eller om någon har gjort en annan orätt eller om en broder ger akt på att hans medkristne syndar eller om han har någon orsak till missnöje, så bör han personligen gå till den det gäller och dryfta saken med honom. Detta är helt och hållet skriftenligt, eftersom vi har fått detta råd: ”Om din broder begår en synd, gå då och påvisa hans fel på tumanhand med honom. Om han lyssnar till dig, har du vunnit din broder.” Vilket sunt och logiskt sätt är inte detta att avgöra tvister på! När det råder missämja mellan två personer, är det alltför ofta så att den ene går omkring och diskuterar saken med många andra. Detta är inte det kristliga tillvägagångssättet. Även om han går till motparten och denne inte lyssnar till honom, så skulle det ändå inte vara på sin plats att gå omkring och dryfta saken med dem som inte har med den att göra. Det rätta under sådana omständigheter skulle vara att ta med sig ”en eller två [mogna bröder] till, så att var sak må konstateras efter två eller tre vittnens utsago”. Om denna metod slår fel, drag då saken inför församlingen. — Matt. 18:15—17, NW.
11. När den som har felat ber om förlåtelse, hur bör då den som han har felat mot behandla honom, till och med om saken skulle upprepas?
11 En sann kristen kommer att inse sitt fel och be den person om förlåtelse, som han gjort orätt mot. Vad bör en medlem av en församling göra, i händelse samma person återigen handlar orätt mot honom? Då är en upprepning av samma procedur i sin ordning, och återigen kan den felande be om förlåtelse. Kan han få fortsätta med att be om förlåtelse, sedan han — kanske oavsiktligt — har vållat ytterligare skada? Kan en broder få förlåtelse eller ursäktas vid mer än ett tillfälle av sin medkristne? Ja, absolut! Då du är medveten om att du också är en syndare och begår många fel, bör du fråga dig själv: Skulle jag vilja få förlåtelse endast en gång? Med tanke på detta kommer den förfördelade att ta emot den felandes ursäkt. Just angående denna sak frågade aposteln Petrus: ”Mästare, hur många gånger skall min broder synda mot mig och jag skall förlåta honom? Ända till sju gånger?” ”Jesus sade till honom: ’Jag säger dig icke: Ända till sju gånger, utan: Ända till sjuttiosju gånger.’” — Matt. 18:21, 22, NW.
12. a) Varför skulle det vara orätt av en som blivit förfördelad att fortsätta med förmaningstal till en broder, som har bett om ursäkt eller givit tillbörlig gottgörelse? b)Varför är det nödvändigt att betrakta en sådan sak som avslutad?
12 Det är alltså uppenbarligen dens plikt, som har blivit förorättad, att ta emot dens ursäkt, som har begått den orätta handlingen, och därmed låta saken vara utagerad. Om han inte gör det, lever han inte i endräkt med sin broder. I fall han fortsatte att hålla långa tal till sin broder eller inte ville ta emot hans ursäkt eller låta allt vara gott igen och fortsatte att tala om för andra hur illa han hade blivit behandlad, då skulle han själv bli en överträdare av Guds rättfärdiga principer. Så här sägs det till oss: ”När veden tager slut, slocknar elden, och när örontasslaren är borta, stillas trätan.” (Ords. 26:20) Detta anger att när en sak har gjorts upp på tillbörligt sätt, bör den därmed vara slut. Om man alltjämt håller på att blåsa på elden, uppstår ytterligare tvister och svårigheter, och man kränker Guds principer om endräkt och om att vi skall leva tillsammans med heder och ära, ty ”brännkol giva glöd, och ved närer eld, och trätlysten man underblåser kiv”. (Ords. 26:21, Åk) Fastän den som uppträder på det sättet från början hade blivit illa behandlad, måste han nu betraktas som en baktalare eller örontasslare, och bibeln säger klart och tydligt: ”Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen. Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefull!” (Ords. 26:22, 23) Eftersom en persons yttre uppsyn kanske inte ger till känna vad som finns inom honom, så kan det hända att ett ont hjärta är till finnandes under den till synes oskuldsfulla ytan. Det är rätt och hederligt att låta tvister dö, när den som felat har tillbörligen bett om förlåtelse, när rättvisa har vederfarits den som lidit orätt och när saken sedan lämnas i fred. Då är det möjligt att leva tillsammans med ära och heder.
Att lägga sig i andras angelägenheter
13. Varför är det en dygd att sköta sina egna angelägenheter?
13 Att man sköter sin egen syssla är en dygd bland kristna förkunnare. Visa aktning och kärlek för varandra och befrämja endräkten inom organisationen. ”Det är en ära för en man att hålla sig ifrån kiv, men varje dåre kommer att ingripa opåkallad.” Omkring tusen år efter det att detta uttalande gjordes gavs liknande råd åt de kristna i Tessalonika: ”Ty vi höra att somliga ibland eder vandra oordentligt och icke alls arbeta, utan blanda sig i sådant som icke kommer dem vid.” Att någon snokar i andras angelägenheter är mycket förargligt och plågsamt. Ja, det slutar vanligen inte med detta, och när det inte slutar, så framkallar det kiv och strid. — Ords. 20:3, AV; 2 Tess. 3:11, NW.
14. Vad kan hända, om förkunnare inte utnyttjar sin tid till att på rätt sätt sköta sina förkunnarplikter, och vilka rad gav Paulus och Petrus?
14 Ofta inträffar detta när folk inte har tillräckligt att göra eller inte tar del i förkunnararbetet i sådan utsträckning, att deras tid blir fullt utnyttjad på gagneligt sätt. När folk har alltför mycken tid till sitt förfogande, kan svårigheter uppstå. På grund av just denna fara i den första kristna församlingen skrev Paulus: ”Samtidigt lära de [unga änkor] sig också att vara sysslolösa, i det de löpa omkring i husen, ja, icke endast sysslolösa, utan också skvalleraktiga och begivna på att lägga sig i andra människors angelägenheter, i det att de tala om sådant som de icke böra tala om.” Återigen kan vi se att oenighet kan komma in i en församling och strid kan uppstå mellan dess medlemmar, när några talar om saker som de inte borde avhandla, lägger sig i andra människors angelägenheter och skvallrar. Låt oss därför allesammans i betraktande av detta ta Petrus’ kloka råd till hjärtat. ”Må .. . ingen av eder lida ... såsom en som beskäftigt lägger sig i andra människors förhållanden.” Vi har en mängd goda råd som framhåller det kloka i att vara ivrigt upptagna i vår förkunnargärning; i annat fall riskerar vi att ägna oss åt just de ting som vi har blivit varnade för, och på det sättet skulle vi äventyra harmonien och endräkten inom Jehovas organisation. — 1 Tim. 5:13; 1 Petr. 4:15; 2 Tess. 3:11; NW.
Heder och ära inom familjekretsen
15, 16. a) Vilken ställning intar den äkta mannen och fadern i det kristna hemmet? b) Vilken är hustruns rätta ställning inom familjen?
15 I flydda tider beordrade och övervakade Jehova en patriarkalisk styrelse. Under denna anordning var den äkta mannen (och fadern) förpliktad att ge hela sin familj föreskrifter enligt Guds lag. Så länge alla familjemedlemmarna iakttog föreskrifterna och lydigt följde dem, skulle familjen utgöra en harmonisk enhet. Familjen kan liknas vid en liten organisation i detta hänseende. — Hebr. 7:4; Apg. 7:8; 2:29.
16 Inom familjeanordningen intar också hustrun en mycket aktad ställning. Forna tiders heliga kvinnor illustrerade detta, och vår uppmärksamhet riktas på den saken i 1 Petrus 3:5, 6 (NW): ”Ty så brukade också fordom de heliga kvinnor, som hoppades på Gud, pryda sig, i det att de underordnade sig sina äkta män, såsom Sara brukade lyda Abraham och kallade honom ’herre’. Och ni hava blivit hennes barn, förutsatt att ni äro trägna i att göra vad gott är.” En kvinnas plats såsom mannens hjälp är också förbunden med heder och ära, såsom det bekräftas av den som skriver så här i Ordspråksboken: ”På henne litar hennes mans hjärta, och inkomst tryter honom icke. Gott gör hon honom i alla sitt livs dagar, aldrig något ont. Sin mun upplåter hon med vishet, och kärleks lag bär hon på tungan. Hon giver akt på huru allt går till i hennes hus.” — Ords. 31:11, 12, 26, 27, Åk.
17. Vilka förhållanden bör råda i familjekretsen?
17 När föräldramyndigheten utövas på tillbörligt sätt och barnen är i överensstämmelse därmed, i det att de erkänner den och rättar sig efter den, ser man en familjegrupp av det slag som Jehova vill att det skall vara. Man kommer också att handla med heder och ära mot dem som befinner sig utanför Jehovas organisation. Alla kommer att noga vaka över att de inte drar smälek över de höga normerna och principerna i Jehovas ord. — Ef. 6:1—3.
18. a) Hur kan underlåtenhet att tukta barn sätta familjeenheten i fara? b) I vilken utsträckning bör föräldrar övervaka sina barns förehavanden?
18 Om föräldrarna inte vidtar disciplinära åtgärder, när barnen behöver dem, så försummar de därigenom sina teokratiska plikter, vilket slutligen blir till skada för barnets kristliga välfärd. ”Ris och tillrättavisning giver vishet, men ett oupptuktat barn drager skam över sin moder.” (Ords. 29:15) Att man underlåter att tukta, när det behövs, kan försvaga endräkten inom familjen. Föräldrarna bör se till att barnen på rätt sätt sköter sina åligganden som förkunnare och är med på mötena för att få tillbörlig undervisning, vidare bör de hålla ett bibelstudium i hemmet för familjens andliga förkovran och även övervaka barnens nöjen och tidsfördriv. När barnen är sysselsatta, är det inte troligt att de råkar i svårigheter. Fritidssysselsättningen kräver lika noggrann uppsikt från föräldrarnas sida som annan verksamhet. Man behöver också vaka över barnens umgänge. Vem det vara må, gammal eller ung, kan bli i hög grad påverkad av de personer han umgås med och de saker han sysslar med. Det finns ett ordspråk bland människorna som lyder: ”Säg mig med vem du umgås, så skall jag säga dig vem du är.” Om barn är tillsammans med dem vilkas vanor inte är förenliga med de höga normerna inom den nya världens samhälle, kommer de snart att lägga sig till med dåliga vanor och tänkesätt. Låt oss ta denna eftertryckliga förmaning i akt: ”Låt eder icke vilseledas. Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor.” Omvänt kan vi säga att nyttiga vanor leder till frälsning för ens familj. Om någon har blivit försvagad genom dåligt umgänge, bör man genast ingripa för att hjälpa den vilsefarande till rätta, såsom framgår av dessa ord: ”Vakna upp till nykterhet på ett rättfärdigt sätt och utöva icke synd, ty några äro utan kunskap om Gud. Jag talar för att komma eder att blygas.” Eftersom man i sanning kan förutse vad som kommer att hända, om ett dåligt umgänge tillåts, så bör föräldrarna avlägsna dessa stötestenar från sina barns levnadsväg. Detta tillbörliga handlingssätt kommer att öka familjens välsignelser. — 1 Kor. 15:33, 34, NW.
Moraliskhet
19. a) Hur kan en kristens vitsord om en kysk vandel bli besudlat? b) Vilka krav gäller för en ogift person, oavsett hur mycken tid han använder i tjänsten?
19 En kristen kan följa en ren och hederlig kurs i många, många år, under vilka han lever helt och hållet enligt Jehovas höga och upphöjda principer. Därpå kan han, genom en enda omoralisk handling, fördärva sina goda vitsord och riskera sin plats i den nya världens samhälle, ja, till och med sitt liv. Låt oss inte bli bedragna till att handla på detta mycket dåraktiga sätt. En handling av otukt eller äktenskapsbrott är en kränkning av en kristens ostrafflighet och de löften han givit då han överlämnade sig åt sin Gud. Må vi leva ett rent liv, höjt över varje klander, må vi motstå den försåtliga lockelsen att tillfredsställa det egna jaget och föra ett lättsinnigt leverne, vilket ju är ordningen för dagen nu på 1900-talet. Vad dessa förhållanden beträffar, lovordas det ogifta ståndet i bibeln, och det bästa anses vara att inte gifta sig, därför att den som lever ogift kan odelat ägna sig åt sin tjänst för Jehova. Men detta är ingen garanti för att han inte kan komma att handla på ett sätt som leder till omoraliskhet. Han behöver vaka noga över hur han vandrar, så att han inte inlåter sig på något lösaktigt uppförande. ”Om de [ogifta personer] icke hava självbehärskning, må de då gifta sig, ty det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av passion.” Var och en kan inte ge rum i sitt liv för denna gåva att vara ogift. Det är sant att den ogifte kan ägna mer av sin tid och kraft åt förkunnargärningen, men oavsett hur mycket av sin tid han offrar, så är det värdelöst, om han inte kan avhålla sig från det okyska handlingssättet. Otukt å en ogift persons sida kan inte godkännas, vilken ställning han än intar och vilken mängd av tid han än använder i tjänsten, såsom Guds ord tydligt visar. ”På grund av att otukt är så utbredd, må varje man hava sin egen hustru och varje kvinna hava sin egen äkta man.” — 1 Kor. 7:2, 9, NW.
20. Vilken norm måste de som är gifta hålla sig till?
20 Äktenskapsförbundet mellan man och kvinna är upprättat av Jehova. Han angav den normen, att äktenskapsförbundet inte får lov att besudlas. Detta bekräftas av vad som sägs i Hebréerna 13:4 (NW): ”Må äktenskapet hållas i ära bland alla och äkta säng vara obefläckad, ty Gud skall döma otuktiga människor och äktenskapsbrytare.” — 1 Tess. 4:3; 1 Kor. 6:15—18.
21. Vad anger bland åt Gud överlämnade kristna, om person är lämplig som äktenskapspartner?
21 Att man lever tillsammans med heder och ära måste också inbegripa att man rättar sig efter Jehovas bestämmelser i fråga om vem som är lämplig som äktenskapspartner för den åt Gud överlämnade kristne. Vi förmanas uttryckligen att hålla oss avskilda från världen, och den principen gäller också när vi vill ingå äktenskap. Vi får gifta oss, ”blott det sker i Herren”. Detta utgör ett krav för ett kristet vittne som tänker på att gifta sig. Om en man skall gifta sig med en kvinna, bör hon alltså kunna vara honom en åt Gud överlämnad hustru. En åt Gud överlämnad kvinna bör vara säker på att hennes tillämnade make är lämplig enligt samma måttstock. Att ta dessa förhållanden i betraktande är att visa tillbörlig vördnad för Jehova, som är äktenskapets upphovsman. För att ett äktenskap skall vara helt i överensstämmelse med heder och ära, bör båda kontrahenterna vara överlämnade åt Gud. Men därmed är inte saken slut, ty de båda parterna i äktenskapet måste fortsätta att visa ett gott uppförande för att ära må vederfaras äktenskapets upphovsman, Jehova.
Affärsförbindelser
22, 23. Vilken inställning bör å ena sidan den anställde ha till arbetsgivaren och å den andra arbetsgivaren till den anställde?
22 Ett annat förhållande, där uppförandet måste vara redbart och hederligt, är det som råder mellan arbetsgivare och anställd, i all synnerhet bland dem som är överlämnade tjänare åt Jehova. Detta förhållande bör vara oförvitligt, i det att vardera parten beter sig på ett sätt som anstår trogna kristna. Pålitlighet i affärsförbindelser är en dygd. Men detta goda förhållande kan lida skada och gör det också ofta, när den ene drar fördel av den andre endast därför att de är trosfränder. Ibland händer det att en kristen säger: ”Jag arbetar för ett av Jehovas vittnen, och därför kan jag ta det litet lugnt. Det är inte nödvändigt att jag alls arbetar hårt, och jag kan gå ifrån när jag vill.” Är det rätt av en anställd att tänka så? Absolut inte, ty en arbetsgivare är berättigad till att få helt och rejält dagsverke, och detta så mycket mera om den anställde står i förbundsgemenskap med Jehova. Ja, den som är överlämnad åt Gud och som är anställd hos en som också är det bör se till att han ger sin kristne broder det fulla dagsverke som han får betalt för.
23 Å andra sidan är det naturligtvis också så, att arbetsgivaren inte bör utnyttja den anställde bara därför att den anställde är en Jehovas tjänare och ett medvittne för Jehova. Paulus talade om det tillbörliga förhållandet. ”I herrar, given edra tjänare, vad rätt och billigt är; ... också I haven en herre.” Detta betonas också i Mose lag, där det heter: ”Du skall icke göra en ... daglönare orätt, evad han är en av dina bröder eller han är en av främlingarna. Samma dag han har gjort sitt arbete skall du giva honom hans lön.” Därför följer sanna kristna det hederliga och rättvisa tillvägagångssätt som måste tillämpas i förhållandet mellan arbetsgivare och anställd. — Kol. 4:1; 5 Mos. 24:14, 15.
24, 25. a) Vilka principer måste vägleda en kristen vid affärstransaktioner? b) Vad bör man sky, och varför?
24 I andra affärsförbindelser, där det inte nödvändigtvis gäller en arbetsgivare eller anställd, finns det vissa rätta tillvägagångssätt som de kristna alltid följer för att undvika att riskera sin hederliga ställning inför Gud och människor. Så är det inom affärslivet, vid försäljning av olika varor eller vid andra handelstransaktioner. Vid försäljning begärs fullt mått, och ett sådant måste också mätas upp, såsom lagen bjöd israeliterna att göra: ”Du skall icke hava två slags vikt i din pung, ett större slag och ett mindre, ej heller skall du i ditt hus hava två slags efa-mått, ett större och ett mindre. Full och riktig vikt skall du hava, fullmåligt och riktigt efa-mått skall du ock hava, för att du må länge leva i det land som HERREN [Jehova], din Gud, vill giva dig. Ty en styggelse för HERREN, din Gud, är var och en som så gör, var och en som gör orätt.” (5 Mos. 25:13—16) En kristens vanor i affärshänseende måste alltså vara hederliga, inte endast bland dem som har samma dyrbara tro, utan vem han än har att göra med. Den saken framhålls i Mika 6:11, 13, 16 (Mo): ”Kan jag överse med orätt våg och falska vikter i köpmannens pung? Nej, nej, jag skall slå dig med fördärv för dina synder.” ”Jag gör dig till skräck och ditt folk till hån, till att bära hedningars begabberi.”
25 Jehova avskyr oärliga förehavanden, och om några inom den teokratiska organisationen skulle göra sig skyldiga till sådana förehavanden, skulle man vara tvungen att vidta disciplinära åtgärder, i den förhoppningen att den felande genom tuktan skulle få sitt egensinniga handlingssätt klart för sig och att denna ”aga” skulle frälsa den som handlade bedrägligt. Men om å andra sidan ingen ånger kom till synes och den skyldige i stället fortfor att nära och omhulda sitt orätta beteende, skulle han bli avlägsnad från den nya världens samhälle. De kristnas anseende i affärssammanhang måste därför vara fullständigt pålitligt, så att det aldrig finns orsak att tvivla på ostraffligheten hos de lojala anhängarna av Guds ord.
26. Hur beaktar den nya världens samhälle Jehovas principer i sina affärstransaktioner, och av vilken orsak?
26 Den nya världens samhälle av Jehovas vittnen rättar sig i alla sina affärsförbindelser efter Jehovas normer och vakar nitiskt över dem, så att ingen skugga må kastas på det och medföra vanära. Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet lägger ständigt i dagen ett exemplariskt uppförande mot alla, och följden har blivit ett mycket gott anseende i fråga om affärstransaktioner i den här världen. Samma höga måttstock borde också de enskilda personer tillämpa, som utgör den nya världens samhälle av Jehovas vittnen, så att ingen smälek kommer att vidlåda vare sig Jehovas rena organisation eller dem själva personligen. Avvikelser från denna måttstock skulle dra vanära över den enskilde kristne och över den nya världens samhälle som ett helt.
27. Hur omtalades Ananias i Damaskus, och varför var detta så hedrande?
27 Några mycket fina exempel på enskilda kristna, som ägde ett utmärkt anseende, finner vi i bibeln, och de framhålls där för att vi skall lägga märke till dem. Där berättas om en trogen kristen, ”en efter lagen from man, Ananias, vilken hade gott vittnesbörd om sig av alla judar, som bodde där”. Detta är så mycket mera hedrande i betraktande av att han var en kristen och blev omtalad så av judarna. — Apg. 22:12.
28. Vad för slags anseende hade Kornelius inte endast i Caesarea, utan hos hela nationen?
28 När Kornelius sökte sanningen i Guds ord, var han också en man som var högt aktad i det samhälle där han bodde. ”Kornelius, en hövitsman [fotnot: en centurion; befälhavare över 100 soldater], en rättfärdig man som fruktar Gud och som är väl omtalad av hela judarnas nation.” Det framgår förvisso att hans anseende var höjt över allt klander, eftersom han omtalades på ett så berömmande sätt av själva judarna. — Apg. 10:22, NW.
29. Hur vet vi att Daniel var en hederlig man?
29 Profeten Daniels uppförande var ett exempel på oförvitlighet. Om honom sades det att det var omöjligt att hos Daniel finna någon anledning till att en rättvis lag kunde utfärdas, som kunde motivera att Daniel sattes i fängelse. ”Vi lära icke finna någon sak mot denne Daniel, om vi icke till äventyrs kunna finna en sådan i hans gudsdyrkan.” För att ”sätta fast” honom var det nödvändigt för dessa onda män att bruka lagen för att främja sina onda anslag och få kung Darius till att underteckna en skriven förordning, enligt vilken Daniels vana att frambära bön och åkallan till Jehova skulle utgöra ett brott mot Mediens och Persiens lag. — Dan. 6:5—9.
30. Hur måste enligt Petrus en kristen bete sig bland världens människor, och varför är avvikelse härifrån förbjuden?
30 Likaså kommer de kristna att bevara ett hederligt rykte, till och med bland nationerna, i en sådan utsträckning, att man inte kan säga något emot dem i det hänseendet. ”Bevara edert uppförande rätt bland nationerna, för att de — i det vari de tala emot eder såsom ogärningsmän — må såsom ett resultat av edra rätta gärningar, till vilka de äro ögonvittnen, förhärliga Gud på dagen för hans granskning.” Om det fordras av oss att vi skall lida för rättfärdighetens sak och rätta gärningar, så kommer vi att bära detta och inte kompromissa för att vinna människors bifall. Kompromiss skulle vara ett ohederligt beteende och skulle medföra Jehovas ogunst samt missaktning från människor som gav akt på detta handlingssätt. — 1 Petr. 2:12, NW.
Vi måste leva ett ärligt liv
31. Då ju Jehovas vittnen är utsatta för så ingående granskning, hur noga måste de då ge akt på sitt uppförande?
31 Det är i sanning ett hederligt handlingssätt, när någon bevarar ett gott anseende inom Guds församling. Emellertid är ännu mer än detta önskvärt, ty en kristen bör ha gott anseende också hos utomstående. Detta visas i Paulus’ ord till Timoteus, i 1 Timoteus 3:7 (NW), där det sägs att tillsyningsmannen, bör ha ett gynnsamt vittnesbörd också från människor som är utanför, för att han inte må falla i smälek och en djävulens snara. Människorna utanför, som beständigt utsätter Jehovas vittnens uppförande för en noggrann granskning, är säkert medvetna om hur det förhåller sig. De ser säkerligen att vittnena är ostraffliga män och kvinnor, som verkligen lever efter gudaktiga principer. Paulus erkände villigt denna viktiga egenskap, som vi finner av hans ord till hebréerna: ”Bed ständigt för oss, ty vi förtrösta på att vi hava ett ärligt samvete, eftersom vi önska bete oss ärligt i allting.” — Hebr. 13:18, NW.
32. Vilket kraftfullt råd gav Paulus angående de kristnas uppförande?
32 Skulle det då inte vara vist, om vi alla i våra hjärtan och sinnen hade de ord av Paulus djupt inristade, som är nedtecknade i Filipperna 4:8, 9 (NW)? ”Slutligen, bröder, vadhelst som är sant, vadhelst som har vikt och betydelse, vadhelst som är rättfärdigt, vadhelst som är kyskt, vadhelst som är värt att älska, vadhelst som blir väl omtalat, vad dygd som finnes och vadhelst lovvärt som finnes — fortsätt med att tänka över dessa ting. Det som ni inhämtade och också godtogo och hörde och sågo i förbindelse med mig, utöva det, och fridens Gud skall vara med eder.” Må därför varje medlem av den nya världens samhälle göra så och på det sättet alla leva tillsammans med heder och ära.